Nytt decenium – nytt namn

För tio år sedan gifte vi oss. Ett av alla beslut vi fattade då var vilket efternamn vi skulle ta. En sak var vi överens om, vi skulle ha samma efternamn, och vi skulle bara ha ett efternamn.

Men vilket namn vi skulle ha var svårare. Som enda son ville maken behålla sitt efternamn. Det kom dessutom från hans farfar, som hette David, och gav sonen, min svärfar, efternamnet Davidsson.

Jag som har ett vanligt förnamn tyckte det kändes bra att ha ett ovanligt efternamn. Dessutom, vad ska folk tycka om jag byter ett ovanligt efternamn mot ett son-namn? Det går ju helt emot trenden att vara unik och ensam om sitt namn.

I sista stund blev det en kompromiss. Jag flyttade femtio mil, till honom. Vi tog mitt efternamn.

Men det har skavt i mig, de här tio åren. Något med beslutet och namnet känns inte rätt. Varje gång min man presenterar sig med för- och efternamn tänker jag “Näej! Du heter inte så.”

För ett par år sedan tog jag upp det med honom. Och han höll med. Han hade inte riktigt vant sig vid namnet. Under några års tid har vi diskuterat och bearbetat.

Och nu, till vår tioårsdag som man och fru, förnyar vi inte våra löften, vi förnyar vårt efternamn. Rättar till det som blev fel mellan oss. Och går vidare tillsammans.

När restriktionerna tillåter hoppas vi kunna fira vår tioårsdag med stor fest.

Vänliga hälsningar Anna Davidsson

Familjen Davidsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *