Lägesrapport

De senaste nätterna har varit så där. Hilda har bökat runt mest hela natten och Algot har också vaknat ett par gånger. Och som ett brev på posten bröt förkylningar ut i helgen. Båda är jättesnoriga. Algot är pigg och glad, Hilda är hes, hostig och gnällig. Jag är trött, men verkar hålla mig frisk i alla fall. Flera morgnar har vi dock sovit till efter klockan nio, väldigt skönt när man vaknat fem gånger kanske och stökat runt med en snorig bebis.

Hildas första tand tittade upp i helgen. Det har vi knappt märkt av, inte alls som med Algot, som grät hela natten när hans första tand kom.

Hilda blir sju månader den här veckan och är go och glad för det mesta. När hon inte är förkyld, vill säga. Hon sitter nästan själv nu, men inte så långa stunder. Helst vill hon ta sig runt på golvet och undersöka allt. Hon ligger på mage och drar sig framåt med händerna. Riktigt snabb nu, men så har hon ju övat på det i nästan tre månader nu.

Hon älskar att träffa människor och ler och skiner upp så fort hon får ögonkontakt. Men hon har också stenkoll på mig och hojtar upprört efter mig så fort hon inte ser mig.

Amningen med Hilda har funkat i det närmaste problemfritt. Och för en månad sedan började hon äta vanlig mat. Inte helt optimalt att börja öva på att äta över jul, dels för att jag hade så fullt upp med alla kalasförberedelser, och dels för att rutinerna över helgerna var, i det närmaste, obefintliga. Så de första veckorna tyckte jag att mer mat kom ut, än in. Det tog tid innan hon förstod hur hon skulle hantera maten i munnen (tog det så lång tid för Algot? Jag minns inte). Men nu tycker jag att det har lossnat. Och precis som sin bror (och de flesta barn, misstänker jag), så gillar hon kryddig mat bäst. Bara mosad potatis, palsternacka eller morot rynkar hon på näsan åt. Men linsgryta med indiska kryddor visar hon tydligt att hon vill ha mer av. Häromdagen åt vi hos våra syriska vänner och jag hade inget med till Hilda, så hon fick smaka av min mat. Och oj, som hon åt! Tror aldrig hon ätit så mycket på samma gång. Syrlig squash, kryddiga risrätter, lammköttbullar i tomatsås, hoummus. Hon bara fortsatte att gapa efter mer. Många smaker går ju över i såväl fostervattnet som bröstmjölken, så det är ju inte konstigt om hon gillar sådant som vi äter mycket av.

För övrigt tycker Hilda mycket om sin storebror! Hon skiner upp så fort hon ser honom, och söker med blicken efter honom så fort hon hör honom (inte lätt att amma, när Algot leker, hoppar och sjunger i samma rum). Och kärleken är ömsesidig. “Algot ä oe-blo (storebror)”, berättar han stolt när man frågar vad han heter.

“Ka vi läsa en bok, Hilla?”

Algot är två och ett halvt år nu, och det märks. Han pratar och pratar. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många ord han har. Han är en lugn pojke, som gärna tittar i böcker, sjunger, lägger pussel (han fattade grejen innan jul, och nu lägger han 25-bitars utan hjälp), leker med bilar och pysslar om sitt älskade gosedjur, Lillasyster Kanin. Och så hoppar han. “Algot kan happa”, säger han, och hoppar jämfota långa stunder. Och han vill gärna att andra ska hoppa med honom. Så kusiner, kompisar, fastrar och far- och morföräldrar ses allt som oftast hoppa ikapp med Algot.

Algot har en egen vilja, och kan bli sådär arg och frustrerad, som barn blir i vissa faser i livet. Men om det här är en trotsperiod, så är den ändå ganska lindrig. Några arga utbrott om dagen blir det, men inte flera i timmen, som många barn har.

Algot gillar bokstäver. Det intresset började för ungefär ett år sedan när jag, gravid och trött, inte orkade läsa samma pekbok för femtioelfte gången, så jag pekade på några bokstäver i stället. Han blev genast intresserad. Strax innan sin tvåårsdag kunde han ca tjugo bokstäver (och ungefär lika många ord). Nu kan han alla bokstäverna sedan några månader tillbaka. Fascinerande ändå att så små barn kan lära sig bokstäver. Men egentligen kanske inte konstigare än att de kan lära sig ord för saker, färger och former.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *