Krig, ångest och tacksamhet

Jag träffade en familj från Syrien härom dagen. På så många sätt var vi i precis samma situation i livet. De var i min ålder, hade två små barn, den ena född bara någon vecka efter min lilla. Snoriga näsor, tultande ben, mjuka armar som kramar mammahalsen.

Lite senare scrollade igenom en nyhetssida. Det händer nästan aldrig längre, för jag orkar inte ta in alla hemskheter som händer i världen just nu. Plötsligt fann jag mig läsande en artikel om situationen i Aleppo i Syrien. Bomber som faller, utan uppehåll. Brist på mat, vatten och el. Döda människor på gatorna. Armar och ben som sticker fram ur rasmassorna. Barn. Kan inte ens föreställa mig situationen för alla barn som bor där. Bor bland fallande bomber, rasmassor och döende människor.

På kvällen var jag ute och gick i mörkret. Minnet av mötet med den syriska familjen, bilderna från ett Aleppo, som snart är jämnat med marken. Mitt hjärta kramas ihop av ångest när jag tänker på hur det skulle vara att vara där. Skulle jag, som mamma, våga lämna mitt barn hemma och gå till jobbet för att försöka rädda liv på de barn som behövde vård? Skulle jag, som barnsjuksköterska, klara av att inte gå till jobbet, att inte hjälpa, vårda, behandla, för att jag inte vill lämna mitt barn bland de fallande bomberna? Tänk om något hände honom, så att jag aldrig fick hålla i hans lilla kropp igen, känna hans armar kring min hals, se hans leende ögon. Tänk om något hände mig, så att jag inte skulle kunna komma tillbaka till honom, lämna honom moderlös i en galen värld.

Nej, jag skulle ta honom med mig. Bort från allt våld, allt dödande, all galenskap. Fly så långt bort från eländet jag kunde. Lämna mitt hem – min trygghet. Lämna min familj, mina vänner? Men vart skulle vi ta vägen? Ut i skogen, iväg till ett tryggare område, bort till ett annat land, ut på havet i en liten gummibåt?

Det var Tacksägelsesöndagen igår. En dag att särskilt tänka på och tacka Gud för allt gott vi har i livet. Jag ska inte räkna upp allt som jag, dagligen tackar för – för det är, ärligt talat, väldigt mycket. Men en sak är jag särskilt tacksam för. Att jag får leva trygg här. Att kriget inte nått hit. Jag ber om fred, både där borta och här hemma! Och jag ber om förlåtelse för att jag, trots allt gott jag har att vara tacksam för, inte gör mer för att hjälpa och göra skillnad.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *