Förlossningen

Lång text, men håll till godo alla som, liksom jag, tycker det är intressant att höra om förlossningar. Nu har det gått drygt ett halvår och jag har äntligen färdigställt berättelsen om när Hilda föddes.

Alla förlossningar är ju olika, så även mina. Därför börjar jag med en snabb resumé av Algots förlossning. Algot låg i säte (dvs. med fötterna nedåt), och vändes i vecka 35. Det har jag berättat om här. Tre dagar senare, på kvällen,  trodde jag att jag blev akut inkontinent, för då och då kändes det som att jag kissade lite. Det fortsatte hela natten. Först på morgonen förstod jag att det kanske var vattnet som gått, men det sipprade ju bara och forsade inte, som man ser på film… Samma dag blev jag inlagd för övervakning och antibiotikabehandling. För det mesta startar värkarna inom ett par dygn när vattnet gått. Men inte den här gången. Tre dygn efter att vattnet gått blev jag igångsatt. Det tog några timmar innan värkarna satte igång, men när de väl gjort det så skötte kroppen resten.

Efter sådär åtta timmar började värkarna bli svårare att hantera, men jag var fortfarande bara öppen fyra cm. Då fick jag bada och kunde slappna av en stund. När jag klev ur badet blev värkarna tätare och intensivare. Utan Jon, som hjälpte mig att andas genom värkarna, fick jag panik och hyperventilerade. Han fick knappt lov att gå på toa under de sista timmarna, för han hjälpte mig att hantera värkarna och andas genom dem. Krystvärkarna höll på ca en och en halv timme, om jag minns rätt. Men till slut, efter 13 timmars förlossning (helt okej för första barnet) kom en liten bebis ut. Alldeles tyst.

Min stora skräck besannades, jag var helt övertygad om att han inte andades, trots att barnmorskan la upp honom i min famn och lät honom stanna där. Men han andades och mådde fint, en pipande liten bebis. 2970 gram, en månad tidig. Först efter någon vecka skrek han, i början gnydde och pep han bara.

Så mycket för kort resumé… (insåg att jag inte skrivit så mycket om detta tidigare). Det var min första förlossning i alla fall. Två år och tre dagar senare var det dags igen.

Eftersom Algot kom en månad tidigt, långt innan jag var färdig med alla förberedelser, såg jag till att ha nästan allt klart ungefär en månad före beräknad förlossning den här gången. Därför blev den sista månadens väntan lång och seg. Och den där märkliga känslan att “det kommer nog ingen bebis” var stark. Men två dagar innan beräknat datum drog det igång.

Det var vår bröllopsdag och jag hade rätt mycket sammandragningar som började under natten, och som kom oftare och oftare under dagen. Men de gjorde inte ont, vi hade barnvakt några timmar på dagen, och var iväg och åt lunch för att fira bröllopsdagen.

Först vid kl 20 på kvällen gick det över till värkar. Jon la Algot, som somnade. Och jag packade det sista. Vid kvart i nio ringde vi förlossningen i Lund. Då var det ca 3 min mellan värkarna (fortfarande helt hanterliga värkar, som jag kunde andas igenom, samtidigt som jag satt och vaggade på min pilatesboll). Eftersom det tar nästan 40 min att köra till sjukhuset i Lund, där vi ville föda, tyckte de vi skulle åka in. Vi kom iväg ca 21.15. Då hade min svärmor, som skulle passa Algot inte kommit än, men vi kände att vi behövde åka, så grannarna tittade till den sovande blivande storebrodern.

Jag kände mig lugn hela vägen, till och med när Jon råkade ta fel avfart i stressen. Men jag var lite orolig över vad som skulle hinna hända medan Jon parkerade bilen. Så vi ringde min svärfar och gjorde upp att vi hämtade upp honom längs vägen, på en busshållplats, och han tog hand om bilen när vi kom fram till Förlossningen.

När jag klev ur bilen blev värkarna mer intensiva och tätare. Om jag minns rätt hade jag tre värkar på vägen till rummet. När barnmorskan undersökte mig var jag öppen 7 cm, då hade jag haft värkar i två timmar. Satt på pilatesboll en stund. Använde tens i början och lustgas hela vägen. Mitt i en värk gick vattnet med ett splash (sån skillnad mot förra gången, då det bara sipprade…). Då var klockan ett par minuter efter 23. Jag frågade Jon efteråt om han hörde när vattnet gick, för min känsla var verkligen att det ploppade till. Men det gjorde han inte…

Nu var jag öppen 8 cm. På en värk till helt öppen (det gick alltså väldigt fort!). Jag krystade på två värkar och sen kom hon ut. Klockan 23.19. 4218 gram, 52 cm. Och hon skrek och skrek (till skillnad från Algot, som bara pep lite).

Som jag hade misstänkt innan så gick förlossningen fort. Tre timmar och tjugo minuter från första värken tills hon var ute. Men jag upplevde inte att det gick för fort. Riktigt intensivt och jobbigt blev det först när vi kom fram till sjukhuset. I bilen pendlade jag mellan att tänka “det är nog för tidigt, de skickar nog hem oss”, och “tänk om jag föder i bilen”, och “åh, vilken vacker kväll”, jag minns det som alldeles stilla och lugnt ute, solen höll på att gå ner efter en varm och klar dag, veckan innan midsommar.

Jag minns också att jag under hela förlossningen kände att min kropp är så stark, jag fixar det här! Under värkarna klamrade jag mig dock fast vid lustgasmasken och tryckte den så hårt mot ansiktet att jag hade ont på näsan i flera dagar efteråt. Smärtan är ju så outhärdlig när den pågår, men jag hade tydliga, om än korta pauser mellan dem.

Jag måste säga att jag överlag är väldigt nöjd med förlossningen. Väldigt olik Algots, men båda var perfekta på sitt sätt.

Första mötet

Alla förlossningar och upplevelser av dem är, som sagt, olika. Så här upplevde och minns jag det. Dels utifrån vad jag skrev några timmar efteråt, och dels hur jag minns det, ett halvår senare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *