Det finns några uttryck jag stör mig på mer än andra. Och när man väl börjat tänka på störande saker, så verkar de dyka upp överallt.
Det ena är när någon säger t.ex. “Det här är Britt-Marie, hon är 87 år UNG!”. Oavsett vilken siffra som nämns framför årtalet, så tycker jag det är ett fånigt, onödigt och konstigt sätt att uttrycka sig.
Jag förstår, såklart, att vad personen i fråga vill säga, är att här är en person, som visserligen uppnått en viss ålder, men som ändå är ungdomlig/hänger med/inte är dement/ska respekteras ändå. Är inte det jättekonstigt att vi upplever att efter en viss ålder (50? 60? 80?) så har vi ett behov av att bortförklara ålder. Borde inte ålder vara lika med erfarenhet, pondus, insikt, respekt?
Själv tycker jag att, visserligen är det konstigt att tänka på att jag själv är så gammal som jag är (när min mamma var så gammal som jag är nu, var jag själv 13 år, och minns ju väldigt tydligt den tiden, och hur jag upplevde att hon var väldigt vuxen, ganska gammal och hade koll på allt), men samtidigt väldigt skönt att i min ålder ha en viss pondus. När jag var färdigutbildad sjuksköterska och började jobba var jag 24 år gammal. Då kunde jag ofta uppleva att jag tagit på mig alldeles för stora skor, vilket stort ansvar att stå med människors liv, död och hälsa i mina händer, vid den åldern. Skulle mina patienter överhuvudtaget få något förtroende för mig? Nu kan jag verkligen uppleva (även om jag ibland kan undra när folk ska komma på att jag bara leker vuxen) att bara min ålder i sig, och att jag absolut inte ser ut som 17 längre (hehe), ger ett annat förtroende och en annan respekt för min åsikt, kunskap och erfarenhet.
Så, hörni, sluta genast med att säga att någon är 72 år UNG. Ålder är inte farligt! Med ålder bör också respekt komma.
Det andra uttrycket som jag stört mig på i flera år, är att kvinnor nästan aldrig benämns som kvinnor, utan som “tjejer”, ända tills de är 100 år! Att prata om “en tjej på mitt jobb”, som är 59 år, är ju jättemärkligt! Och ja, det är (nästan) alltid kvinnor i samma ålder, som uttrycker sig så.
Jag tänker att det kommer sig ur samma fenomen som det ovan, att vi inte vill kalla någon för gammal. Och att man inte känner sig (så) gammal. Och därmed vill vi inte kalla någon för kvinna, tant, gumma. MEN, det är väldigt ovanligt att 59-åriga män kallar sig för killar!! Varför är det så???
Jag kan själv tycka att det är svårt att veta vilket ord jag ska använda om jag berättar för någon om ett par i min egen ålder, som den personen inte känner, och ska säga något om… ja, vilket ord ska jag använda? Tjejen, frun, kvinnan, mamman, hon?
Nej, nu måste vi ta tillbaka ordet kvinna, det är väl inget konstigt??
Med vänlig hälsning en KVINNA som är 38 år GAMMAL!!
Jag var på vattengympa idag. Ja, jag vet – det är sånt som tanter gör. Och det passar ju bra!
Innan jag fick barn har jag (i perioder) varit i ganska bra fysisk form. Efter en hel skoltid då idrott och fysisk aktivitet var bland det värsta jag visste, lyckades jag i 20-årsåldern hitta träningsformer som passade mig, och hittade en glädje i att röra på mig.
Men sedan jag fick barn har jag inte tagit mig tid och energi att komma igång och röra på mig. Men sedan några månader tillbaka har jag känt att kroppen verkligen känns klen. Att jag inte orkar, rent fysiskt, vissa saker som jag vill klara av. Så nu har jag sedan i julas tagit tag i det, och faktiskt tränat en, eller ibland två, gånger i veckan. Det är motigt och tråkigt att komma iväg. Varje gång. Men inte minst för att Jon peppar mig, så kör jag på.
Så idag blev det vattengympa, för första gången på länge. Mycket jobbigare än vad man kan tro. Men skönare för lederna än andra typer av gympapass, vilket jag annars gillar – jag behöver någon som hela tiden säger åt mig att röra på mig, annars tappar jag motivationen.
Hur som helst. När jag tränar hinner jag tänka lite. Mer än någon annan gång. Idag funderade jag på det här med min kropp. Som typ alla kvinnor har jag svårt att förhålla mig till min kropp. Från alla håll ser/hör/läser jag att jag inte borde vara nöjd med hur min kropp ser ut, den borde se ut på ett visst sätt för att behaga. Osv osv. Och det är så lätt att dras med i det, fast jag inte vill tänka så.
Men min kropp kommer ju aldrig mer bli sig lik. Dels för att jag gått igenom två graviditeter och förlossningar. Dels för att jag närmar mig 40. Jag kan liksom inte förvänta mig att min kropp ser ut, eller känns, eller fungerar likadant som när jag var 19. Dels för att jag har andra påfrestningar nu, med dålig sömn, färre möjligheter till träning, mycket bärande (ofta samtidigt som jag gör något med ena handen) osv.
När jag hamnar i negativa tankar om mitt utseende försöker jag tänka på min kropp mer som funktionell, än som visuell. Typ Tänk att min kropp kunnat producera två barn, med allt vad det innebar av foglossning, 20 kg viktuppgång, förlossning mm mm, och ändå funkar nästan lika bra som innan (jag kunde ju knappt gå pga smärta sista månaderna (!) av båda graviditeterna, det märker jag aldrig av nu!). Tänk att jag kan gå, se, höra, dansa osv. Tänk att jag kan bära mina barn (även om ryggen och armarna tar stryk ibland). Tänk att jag med min kropp och bara genom att finnas där, kan trösta mina barn. Tänk att min man älskar min kropp, fast den är blek, hårig och bullig. osv osv.