Thoughts and feelings
Det är inte lätt att vara tre år och inse att man inte är så liten längre. Acceptera att man inte längre är minst. Så många tankar och starka känslor.
Fortfarande, nästan fem månader efter att hon blivit storasyster, är processen att vänja sig vid den nya situationen långt ifrån avklarad.
“Mamma, jag längtar till jag blir bebis igen… Men… NÄR blir jag bebis igen?”
Min stora, lilla flicka.
Jag saknar så att skriva. Det blir varken dagbok, blogg, brev eller något annat just nu. Dagarna går fort och intensivt, med tre småbarn hemma. På kvällarna är det fortfarande ofta amningsmaraton. Och har jag en stund för mig själv, som nu, när Jon tagit med Selma på en promenad, medan Algot och Hilda sover, så är jag så trött i huvudet att jag knappt kan tänka. Så nu bara slänger jag ut det här, som jag skrivit för många veckor sedan, och varken redigerat eller tänkt klart på, men så får det vara. Och kanske kommer jag igång med skrivandet igen, kanske dröjer det veckor eller månader till nästa gång.
Vilken omvälvande, märklig, intensiv, svår, vacker tid vi lever i! För oss alla är väl Corona-viruset något som präglar livet just. Att börja livet som tre-barnsfamilj samtidigt som omvärlden är så annorlunda och så oviss, är ofta riktigt tufft, tycker jag.
Som de flesta andra gravida, nyförlösta, ammande mammor är jag skörare än annars. Jag har inga barriärer mot jobbiga saker. Allt kryper in under skinnet på mig, och upplevs som ett direkt hot mot mitt/mina barns liv, både nu och på sikt. Corona-viruset och den massiva rapporteringen om allt elände det ställer till med är inget undantag. Att det ibland är det enda samtalsämnet när jag pratar med folk, är svårare att hålla ifrån sig.
Så jag följer inte nyhetsrapporteringen särskilt ofta. Stänger av det för det mesta, och försöker att inte gräva ner mig alltför mycket i människors tragiska livsöden. För att jag själv inte kan göra något åt det, och bara skulle gå sönder inombords av att veta mer än jag redan vet.
För mig personligen är den förändrade, mer isolerade tillvaron, både helt annorlunda, och samtidigt ganska lik den tillvaro jag skulle haft om pandemin inte brutit bara några veckor innan vår tredje bebis föddes.
Jag har ju helt eller delvis varit hemma med barnen i snart fem år, så att vi är hemma mest hela tiden nu, är inte så stor skillnad. Samtidigt blir de tillfällen och sammanhang vi brukade träffa folk på desto mer saknade nu. Att vi förlorat Öppna förskolan, kyrkan, kalas för barnens kusiner, biblioteket, lugna eftermiddagar hos mina svärföräldrar och tågresor till min föräldrar och syskon känns sorgligt. Framför allt för att vi inte får dela den här första, speciella bebistiden med många av dem som står oss nära. Att skicka bilder och filmer på sin bebis, är liksom inte samma sak som att få lägga henne i armarna på dem som i vanliga fall delar vårt liv. Det sörjer jag!
Jag inser också att jag saknar att “visa upp” min bebis. Det låter kanske konstigt. Men jag kan inte förklara det på annat sätt. Jag har längtat så många år efter barn. Flera år senare än många andra i min närhet har jag nu äntligen min tredje bebis, och jag vill liksom visa upp henne, och hela min familj.
Jag saknar också den hjälp och stöttning det är att ha andra människor omkring mig. Som distraherar, leker och pratar med de två största barnen, som håller bebisen en stund så jag får gå på toa i fred.
Älskar att vara gravid! Att få känna ett liv bli till. Känna små ben och armar sprattla där inne. Att få tycka att min stora mage är fin.
Älskar inte hur dåligt min kropp mår av att vara gravid. Illamåendet. Smärtan i fogarna. Att jag knappt kan gå. Halsbrännan. Nästäppan. Att det är svårt att andas. Att jag får sammandragningar så fort jag reser mig upp. Att varje gång jag försöker vända mig i sängen så tror jag att värkarna börjar för det gör så ont.
11 dagar kvar. Men jag är redo nu! Enligt min 2,5-åring säger det bara plupps och så kommer bebisen ut. Vi säger väl så…
Idag är det exakt tio år sedan jag träffade honom för första gången. Väldigt snart blev han min första och enda stora kärlek.
Tio år har gått så fort! Samtidigt har så mycket hänt. Vi har varit med om så mycket tillsammans. Resor, flyttar, beslut, upp- och nergångar, barn, hus och massa annat.
Varje relation kräver mycket arbete, så även vår. Hela tiden. Men jag är så glad och tacksam att det är vi! Kan fortfarande inte fatta att jag inte förblev ensam här i livet, som jag så länge befarade. Kan fortfarande absolut inte förstå att jag får dela livet med någon som passar mig så bra!
Äntligen har jag lyckats få till tid, ensam vid datorn, i kombination med lite ork att formulera några ord.
Den här sommaren har varit speciell på många sätt. Inte minst för att den präglats av illamående och trötthet. Några dagar in på semestern upptäckte vi nämligen att jag är gravid igen!
Mycket efterlängtat och glädjande! Tänk att vi ska få en tredje liten plutt. De två vi redan har ger oss så mycket glädje, på så många, olika sätt. Och det ska bli så spännande att se vad det är för en liten en som nu växer inne i mig.
I mitten av mars beräknas den här lilla komma. Jag har precis gått in i vecka 12. Har tänkt under flera veckor att jag skulle skriva om det här, men har helt enkelt varit för trött för att orka formulera mig.
Magen växer, och redan i vecka 9 fick jag lägga undan mitt enda par byxor som passat efter förra graviditeten (för två år sedan). Så nu har mammabyxorna åkt fram igen. Men det funkar också med vida, fladdriga sommarbyxor, och leggings (hemmamammans ständiga outfit).
Storasyskonen är mycket glada och förväntansfulla. Storebror tyckte att det ska bli en flicka, och att hon ska heta Hilda. Precis som lillasyster. Men nu har han ändrat sig och är övertygad om att när bebisen kommer ut, så har den en snopp. Återstår att se. På torsdag ska vi på det första ultraljudet.
Jag och min TRE barn! Tänk va!?!?! Så tacksam!!
We are expecting our third child in March. The four of us are so happy and looking forward to meet our new family member!
Får ni också ibland en känsla av att ni inte känner igen ert liv? Eller att ni liksom inte hängt med på allt som hänt de sista åren? Som en slags overklighetskänsla, kombinerat med minnesförlust. Ett “vart är vi på väg?” blandat med “hur hamnade jag här?”.
Jag hörde om en kultur där man menade att om man går för fort, så hänger själen inte med.
Kanske är det det som hänt. Om någon t.ex. frågar var jag bor, eller hur gamla mina barn är, så rabblar jag upp korrekta svar utan att blinka. Men sen kan jag sitta på bussen på väg hem från jobbet, titta ut över åkrar, ängar och platt skånskt sommarlandskap, och inte riktigt förstå vad jag gör här. I Skåne, på landet. Bor jag verkligen här?? Hur gick det till? Eller så stannar jag upp en sekund i det intensiva livet med barnen. Förutom två dagar i veckan när jag jobbar, så har jag dem, i stort sett, alltid inom synhåll, eller till och med, rent fysiskt, inpå mig. Ändå kan jag plötsligt undra “är det här mina barn, som är så fina, så stora, som pratar och resonerar?” Hur gick det till?
Kanske är det bara jag, som inte vet var jag är i livet. Även om jag oftast tror att jag har koll på läget.
Det finns så mycket tyckande och tänkande om barn och sömn. Att de borde sova hela nätter, för sig själva, i eget rum, helst från några veckors ålder. När det är helt normalt för människobarn att sova nära sin förälder, amma flera gånger, eller hela natten, i flera månader.
Jag hittade en så intressant artikel, om bebisar och sömn. Läs den gärna!!
Den handlade om hur vi får så mycket åsikter om att bebisar borde somna själva, sova hela natten i egen säng, redan från början osv. Men att dessa åsikter inte grundar sig i forskning om barns behov, utan om tyckande från framför allt manliga läkare för 100-150 år sedan.
Idag vet vi att barn har behov av sin/sina föräldrar för att känna sig trygga, så pass trygga att de kan somna och somna om. Ändå är vi många som, i alla fall, periodvis, känner oss som misslyckade mammor, när vi inte “lyckas få barnen” att sova snällt. När barns sovutveckling är långtifrån linjär, utan, som artikeln beskrev det, tar fem steg fram, tre steg bak, ett steg åt sidan och sedan vänder ut och in på sig själv.
För egen del har jag har haft barnen i min säng ungefär de första 18 månaderna, med undantag för enstaka delar av enstaka nätter. De har båda nattammat tills de var ett år. Nu sover de fortfarande i vårt sovrum. Oftast hela natten i egen säng, ibland delar av natten hos mig.
Och, ja, jag har många gånger trott att jag håller på att bli knäpp, av trötthet, av att jag “borde lära dem att sova själva”. Men så här är livet med småbarn, människobarn är bland de mest krävande när det gäller behov av närhet. Rätt som det är har det gått flera månader utan att de kommer till mig. Och då saknar jag dem, så det värker i kroppen.
Efter nästan fem månader med novemberväder, aka skånsk vinter (regn från sidan, alltid blåsigt, särskilt när man bor på en åker, och grått, grått grått), när man undrat femtielva gånger hur man frivilligt kunde bosätta sig här, så kommer våren, flera veckor tidigare än i övriga landet.
Och den liksom fjäskar in sig med allt vackert, allt fågelkvitter och alla dofter som börjar vakna. Ungefär som någon som varit dum länge, och sedan gör något jättegulligt, och ba’: “Men du, nu glömmer vi det där. När vi kan ha det så här bra.” Och jag bara ler generat, över uppmärksamheten: “Ja! Nu är allt förlåtet! Inget slår den skånska våren!”
Det finns några uttryck jag stör mig på mer än andra. Och när man väl börjat tänka på störande saker, så verkar de dyka upp överallt.
Det ena är när någon säger t.ex. “Det här är Britt-Marie, hon är 87 år UNG!”. Oavsett vilken siffra som nämns framför årtalet, så tycker jag det är ett fånigt, onödigt och konstigt sätt att uttrycka sig.
Jag förstår, såklart, att vad personen i fråga vill säga, är att här är en person, som visserligen uppnått en viss ålder, men som ändå är ungdomlig/hänger med/inte är dement/ska respekteras ändå. Är inte det jättekonstigt att vi upplever att efter en viss ålder (50? 60? 80?) så har vi ett behov av att bortförklara ålder. Borde inte ålder vara lika med erfarenhet, pondus, insikt, respekt?
Själv tycker jag att, visserligen är det konstigt att tänka på att jag själv är så gammal som jag är (när min mamma var så gammal som jag är nu, var jag själv 13 år, och minns ju väldigt tydligt den tiden, och hur jag upplevde att hon var väldigt vuxen, ganska gammal och hade koll på allt), men samtidigt väldigt skönt att i min ålder ha en viss pondus. När jag var färdigutbildad sjuksköterska och började jobba var jag 24 år gammal. Då kunde jag ofta uppleva att jag tagit på mig alldeles för stora skor, vilket stort ansvar att stå med människors liv, död och hälsa i mina händer, vid den åldern. Skulle mina patienter överhuvudtaget få något förtroende för mig? Nu kan jag verkligen uppleva (även om jag ibland kan undra när folk ska komma på att jag bara leker vuxen) att bara min ålder i sig, och att jag absolut inte ser ut som 17 längre (hehe), ger ett annat förtroende och en annan respekt för min åsikt, kunskap och erfarenhet.
Så, hörni, sluta genast med att säga att någon är 72 år UNG. Ålder är inte farligt! Med ålder bör också respekt komma.
Det andra uttrycket som jag stört mig på i flera år, är att kvinnor nästan aldrig benämns som kvinnor, utan som “tjejer”, ända tills de är 100 år! Att prata om “en tjej på mitt jobb”, som är 59 år, är ju jättemärkligt! Och ja, det är (nästan) alltid kvinnor i samma ålder, som uttrycker sig så.
Jag tänker att det kommer sig ur samma fenomen som det ovan, att vi inte vill kalla någon för gammal. Och att man inte känner sig (så) gammal. Och därmed vill vi inte kalla någon för kvinna, tant, gumma. MEN, det är väldigt ovanligt att 59-åriga män kallar sig för killar!! Varför är det så???
Jag kan själv tycka att det är svårt att veta vilket ord jag ska använda om jag berättar för någon om ett par i min egen ålder, som den personen inte känner, och ska säga något om… ja, vilket ord ska jag använda? Tjejen, frun, kvinnan, mamman, hon?
Nej, nu måste vi ta tillbaka ordet kvinna, det är väl inget konstigt??
Med vänlig hälsning en KVINNA som är 38 år GAMMAL!!
Jag var på vattengympa idag. Ja, jag vet – det är sånt som tanter gör. Och det passar ju bra!
Innan jag fick barn har jag (i perioder) varit i ganska bra fysisk form. Efter en hel skoltid då idrott och fysisk aktivitet var bland det värsta jag visste, lyckades jag i 20-årsåldern hitta träningsformer som passade mig, och hittade en glädje i att röra på mig.
Men sedan jag fick barn har jag inte tagit mig tid och energi att komma igång och röra på mig. Men sedan några månader tillbaka har jag känt att kroppen verkligen känns klen. Att jag inte orkar, rent fysiskt, vissa saker som jag vill klara av. Så nu har jag sedan i julas tagit tag i det, och faktiskt tränat en, eller ibland två, gånger i veckan. Det är motigt och tråkigt att komma iväg. Varje gång. Men inte minst för att Jon peppar mig, så kör jag på.
Så idag blev det vattengympa, för första gången på länge. Mycket jobbigare än vad man kan tro. Men skönare för lederna än andra typer av gympapass, vilket jag annars gillar – jag behöver någon som hela tiden säger åt mig att röra på mig, annars tappar jag motivationen.
Hur som helst. När jag tränar hinner jag tänka lite. Mer än någon annan gång. Idag funderade jag på det här med min kropp. Som typ alla kvinnor har jag svårt att förhålla mig till min kropp. Från alla håll ser/hör/läser jag att jag inte borde vara nöjd med hur min kropp ser ut, den borde se ut på ett visst sätt för att behaga. Osv osv. Och det är så lätt att dras med i det, fast jag inte vill tänka så.
Men min kropp kommer ju aldrig mer bli sig lik. Dels för att jag gått igenom två graviditeter och förlossningar. Dels för att jag närmar mig 40. Jag kan liksom inte förvänta mig att min kropp ser ut, eller känns, eller fungerar likadant som när jag var 19. Dels för att jag har andra påfrestningar nu, med dålig sömn, färre möjligheter till träning, mycket bärande (ofta samtidigt som jag gör något med ena handen) osv.
När jag hamnar i negativa tankar om mitt utseende försöker jag tänka på min kropp mer som funktionell, än som visuell. Typ Tänk att min kropp kunnat producera två barn, med allt vad det innebar av foglossning, 20 kg viktuppgång, förlossning mm mm, och ändå funkar nästan lika bra som innan (jag kunde ju knappt gå pga smärta sista månaderna (!) av båda graviditeterna, det märker jag aldrig av nu!). Tänk att jag kan gå, se, höra, dansa osv. Tänk att jag kan bära mina barn (även om ryggen och armarna tar stryk ibland). Tänk att jag med min kropp och bara genom att finnas där, kan trösta mina barn. Tänk att min man älskar min kropp, fast den är blek, hårig och bullig. osv osv.