Direkt efter lägret fortsatte vi upp till Örebro. Vi åkte på kvällen och njöt av att se solnedgången över Vättern. Algot sov gott i bilen nästan hela vägen. Och vi undvek med några meters marginal att köra på ett vildsvin i dunklet.

Som alltid blir det superintensiva dagar i Örebro. Så många familjemedlemmar, släktingar och vänner som vi vill träffa. Drömmen om att åka hem till mamma och pappa och bara ta det lugnt har jag börjat slå ur hågen, den kommer ändå inte inträffa. Men det är ju samtidigt ett kärt besvär att vi har så många som vi vill träffa.

Värmen höll i sig nästan hela tiden, så vi badade en del även den här veckan. Till Algots stora glädje, han sprattlar som en fisk och stannar gärna kvar i vattnet tills han börjar bli blå.

Vi träffade mina syskon och alla deras barn. Lycka är en storkusin som orkar hålla i ens händer, och gå och gå och gå.

Vi träffade min farmor. Och vi firade pappas födelsedag, med en helt fantastisk tårta, som min svägerska bakat.

Vi var hemma hos goda vänner. Två trötta barn lekte intensivt.

Vi var i min mosters och morbrors stuga vid Hjälmaren. Här har jag tillbringat många av min barndoms sommardagar, så det är alltid lika fantastiskt att komma hit. Dessutom är det underbart vackert, särskilt en sådan här dag, när solen skiner, trots att det åskar långt borta. Vi badade flera gånger, vattnet var nog nästan 25 grader varmt.

Mormor och morfar var också där.

En eftermiddag lämnade jag och Jon Algot med mina föräldrar och gav oss i väg för vår första barnfria natt, sedan Algot föddes. Vi hade en riktigt mysig kväll, med indisk mat på en uteservering, sedan bio och en massa godis. På morgonen åt vi frukostbuffé i lugn och ro, utan grötkladd och mat på golvet, innan vi åkte tillbaka igen. Då längtade jag riktigt mycket efter lilleman. Men han hade haft det så bra med sin mormor och morfar. Sovit som en stock hela natten, och varit pigg och glad hela dagen.

En förmiddag tog jag och mamma med oss Algot ut i skogen och plockade blåbär. Han somnade i vagnen, och sov gott, medan vi plockade ett par liter blåbär. Aldrig har man så djupa och intressanta samtal, som när man sitter på huk bland blåbärsriset, och plockar och plockar, och pratar och pratar.

I torsdags åkte vi hem igen. Då tog vi vägen över Alingsås, och hälsade på släktingar till Jon. Vi åt lunch hos hans kusin med familj. Jon var mycket nöjd över att hinna köra både åkgräsklippare och grävmaskin innan vi kom därifrån. På eftermiddagen fikade vi hos Jons mormor. Tyvärr missade jag att ta några kort när vi var där.

De ca 60 milen vi körde den dagen gick riktigt smidigt. Algot sov en stor del av tiden. Och roade sig riktigt bra resten av tiden. Att testa ljudet som uppstår när man hojtar ner i en hink, kan underhålla en ettåring bra länge.

Efter två dagar hemma gav vi oss iväg igen. Den här gången till Nyhemsgården, några mil utanför Jönköping. Här tillbringade vi 6 dagar på läger, med människor från hela Norden som är med i samma kyrka som vi var med i, i Malmö.

Vi hade lånat ett tält som vi bodde i hela veckan. Jag är verkligen ingen tältmänniska, kanske främst för att jag inte tycker om att vara kall och blöt. Så min stressnivå inför det här har varit rätt hög, framför allt dagarna innan vi åkte iväg. Tänk om det regnar och är 12 grader hela veckan. Hur ska jag packa? Hur håller man en ett-åring varm, när han far runt i hela sängen och sparkar av sig täcket hela tiden? Hur håller man honom torr om det regnar hela dagarna? Osv osv. Väderprognoserna dagarna innan pratade om enstaka regnskurar i början av veckan, och ihållande regn mot slutet av veckan…

För att överhuvudtaget få mig att gå med på att sova i tält, hade Jon lovat att om det inte skulle funka, så kunde vi boka in oss på något hotell eller liknande i närheten. Och dessutom lovade han att sköta stormköket och matlagningen.

Den första natten var lite kall, men jag kan faktiskt inte säga att jag frös. Och för varje dag som gick blev det varmare och varmare, både på dagen och på natten. Jag gick helt in för friluftslivet och duschade inte en enda gång, utan badade och tvättade mig i sjön varje dag i stället. En av dagarna kände vi några regnstänk, men så fort vi flyttat in under tak slutade det igen. Och det var allt regn som kom. Solen sken varje dag, och vi njöt av lägerlivet.

Nyvakna i tältet

Algot vaknade i ottan i det ljusa tältet och kvittrade som en fågel redan runt halv sex på morgnarna. På förmiddagarna och kvällarna gick vi på intressanta möten, seminarier och undervisningspass. På eftermiddagarna njöt vi av naturen, skogen, sjön och det vackra vädret.

Varje dag åt vi middag med tre andra familjer. Vi turades om och hjälptes åt att laga maten. Och även om det kanske inte blir en massa långa, djupa samtal när 7 vuxna och 5 barn i åldrarna 1-4 år äter tillsammans, så var det väldigt mysigt att få umgås så många dagar i sträck.

Allt som allt blev det en väldigt lyckad vecka. Men vi får väl se om Jon lyckas övertala mig att bo i tält igen.

Vi har tillbringat några dagar i Ungern. Närmare bestämt i den lilla orten Balatonszemes, vid sjön Balaton. Vi åkte dit med en god vän som har ungerskt påbrå, och som brukar tillbringa en stor del av somrarna där. Efter att ha hört talas om denna underbara plats i flera år, kändes det som att det var på tiden att vi åkte dit. Och nu förstår vi själva varför han så gärna åker dit.

En söt och lagom sömnig liten badort. En långgrund, och därmed varm, sjö. Sisådär 30 grader och strålande sol. Trevliga, gästvänliga människor. God mat och billig glass. Vad mer kan man begära? Helt underbart!

Vi gick stenhårt in för att vila under de här dagarna. Inga brådska på morgnarna. Efter frukost strosade vi till stranden. Badade en stund. Algot älskar att bada, han sprattlade med hela kroppen och “simmade”, plaskade och dök under vattnet. Hela tiden i våra armar, förstås. När han, trots värmen, började bli blå om läpparna gick vi upp. Satte oss i skuggan under ett träd och åt frukt. Sedan somnade han gott i vagnen, och sov ett par timmar. De flesta dagarna passade vi på att gå tillbaka till vårt guest house och sova en stund, vi också.

När vi vaknade framåt två-tiden var det fortfarande hett. Då gick vi och satte oss på någon lunchrestaurang och åt. Ibland med sköna fläktar och skugga, ibland i tryckande hetta, trots fläktar och skugga. Några eftermiddagar gjorde vi någon mindre utflykt, men så snabbt som möjligt tog vi oss tillbaka till stranden, och badade igen. Köpte glass på hemvägen. Så lyxigt att kunna ta så många kulor man ville utan att det kostade en förmögenhet. Dessutom hade alla ställen, både glass-caféer och restauranger, ett bra utbud av laktosfria alternativ, till Jons stora glädje. Mycket bättre än i Sverige, faktiskt!

När Algot fått sin kvällsgröt och somnat, satt vi på verandan och åt och pratade. Några kvällar stack Jon och Martin ut och hittade på något, medan jag stannade kvar och plöjde nästan en hel bok (vet inte när jag hade så mycket tid att läsa senast!).

Vi bodde på ett jättemysigt guest house, som drevs av en väldigt trevlig familj. De gjorde verkligen allt för att vi skulle trivas och ha det bra. Trädgården var grön och lummig. Det fanns gott om plats att sitta och umgås, både ute och inne.

Vi var hemma hos Martins familj och släkt och åt lunch. Algot gjorde stor succé och charmade alla bara genom att sitta i en stol och stoppa i sig korv och vinka glatt till alla som tittade på honom. Jag tror aldrig han blivit tilltalad med så många språk samtidigt förut. Runt bordet pratades en salig blandning av ungerska, svenska, tyska och engelska.

Det enda som möjligen var lite svårt de här dagarna (förutom de allra hetaste timmarna mitt på dagen), var språket. Ungerska liknar verkligen inget annat språk, som jag kan. Och få personer vi träffade pratade särskilt mycket engelska. Några kunde lite tyska, men det kan jag bara några få ord på (trots att jag läste tyska i högstadiet). De två ord på ungerska som jag lärde mig (jó napot = goddag, och köszönöm=tack), kom jag inte så långt på när allt kom omkring. Så när vi gav oss ut själva, utan Martin, blev det mycket pekande och kroppsspråk, och försök på engelska och tyska. Men det går ju faktiskt det också. Åtminstone när man bara ska beställa en glass eller lunch. Dock är det en bra påminnelse om hur många har det, som inte kan så många ord, på det språk man själv pratar.

Nu har vi varit hemma ett par dagar. Packat upp, tvättat och packat om. Och laddat för nya äventyr…