Vår coronatillvaro

Jag saknar så att skriva. Det blir varken dagbok, blogg, brev eller något annat just nu. Dagarna går fort och intensivt, med tre småbarn hemma. På kvällarna är det fortfarande ofta amningsmaraton. Och har jag en stund för mig själv, som nu, när Jon tagit med Selma på en promenad, medan Algot och Hilda sover, så är jag så trött i huvudet att jag knappt kan tänka. Så nu bara slänger jag ut det här, som jag skrivit för många veckor sedan, och varken redigerat eller tänkt klart på, men så får det vara. Och kanske kommer jag igång med skrivandet igen, kanske dröjer det veckor eller månader till nästa gång.

Vilken omvälvande, märklig, intensiv, svår, vacker tid vi lever i! För oss alla är väl Corona-viruset något som präglar livet just. Att börja livet som tre-barnsfamilj samtidigt som omvärlden är så annorlunda och så oviss, är ofta riktigt tufft, tycker jag.

Som de flesta andra gravida, nyförlösta, ammande mammor är jag skörare än annars. Jag har inga barriärer mot jobbiga saker. Allt kryper in under skinnet på mig, och upplevs som ett direkt hot mot mitt/mina barns liv, både nu och på sikt. Corona-viruset och den massiva rapporteringen om allt elände det ställer till med är inget undantag. Att det ibland är det enda samtalsämnet när jag pratar med folk, är svårare att hålla ifrån sig.

Så jag följer inte nyhetsrapporteringen särskilt ofta. Stänger av det för det mesta, och försöker att inte gräva ner mig alltför mycket i människors tragiska livsöden. För att jag själv inte kan göra något åt det, och bara skulle gå sönder inombords av att veta mer än jag redan vet.

För mig personligen är den förändrade, mer isolerade tillvaron, både helt annorlunda, och samtidigt ganska lik den tillvaro jag skulle haft om pandemin inte brutit bara några veckor innan vår tredje bebis föddes.

Jag har ju helt eller delvis varit hemma med barnen i snart fem år, så att vi är hemma mest hela tiden nu, är inte så stor skillnad. Samtidigt blir de tillfällen och sammanhang vi brukade träffa folk på desto mer saknade nu. Att vi förlorat Öppna förskolan, kyrkan, kalas för barnens kusiner, biblioteket, lugna eftermiddagar hos mina svärföräldrar och tågresor till min föräldrar och syskon känns sorgligt. Framför allt för att vi inte får dela den här första, speciella bebistiden med många av dem som står oss nära. Att skicka bilder och filmer på sin bebis, är liksom inte samma sak som att få lägga henne i armarna på dem som i vanliga fall delar vårt liv. Det sörjer jag!

Jag inser också att jag saknar att “visa upp” min bebis. Det låter kanske konstigt. Men jag kan inte förklara det på annat sätt. Jag har längtat så många år efter barn. Flera år senare än många andra i min närhet har jag nu äntligen min tredje bebis, och jag vill liksom visa upp henne, och hela min familj.

Jag saknar också den hjälp och stöttning det är att ha andra människor omkring mig. Som distraherar, leker och pratar med de två största barnen, som håller bebisen en stund så jag får gå på toa i fred.

2 kommentarer

  1. Jag tycker om att läsa dina upplevelser. Samtidigt är det roligt att du fött tre barn.
    Jag/vi upplever coronatiden – ingenting är normalt. Talade med Carina igår och hon är en underbar människa.
    På min ålders höst längtar jag efter mina föräldrar och önskat att jag hade samtalat mer med dem.
    Det känns nog så för många människor. Önskar dig fortsatt lycka. Kramar till dig.
    Kaarina i juli månad 2020

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *