Upside down

I måndags var jag hos barnmorskan. Bebisen verkar må fint. Hjärtat slår starka, fina slag, och den verkar växa som den ska. Förutom foglossning, svullna händer och fötter, och att jag är rätt trött, så mår jag också bra. Blodvärdet är okej, blodtrycket är bra och jag växer också som jag ska (är med andra ord ganska tung vid det här laget).

För två veckor sedan när jag var hos barnmorskan hade bebisen fortfarande inte vänt sig med huvudet neråt. Men, som min barnmorska sa då, “den har tre veckor på sig att göra det”. För helst vill man att den ska ha lagt sig rätt i vecka 35, dvs några veckor innan förlossningen. Så nu var det spännande – hade den vänt på sig? Jag var väldigt osäker, för jag känner något hårt längst upp i magen, och tror att det är huvudet, men kanske, kanske att det kan vara rumpan ändå…?

Min barnmorska klämde och kände på min mage för att undersöka vad som är vad därinne. Nej, hon kunde inte säga säkert. Hennes kollega kom också in och kände efter. Men nej, de kunde inte säga helt säkert, men det är nog så att den ligger med huvudet uppåt fortfarande. Och senast om en vecka bör den ha vänt på sig.

Så på måndag ska jag till Kvinnokliniken för en ny undersökning. Och om bebisen fortfarande ligger med rumpan neråt då, så kommer de försöka att vända på den. Jag har alltid funderat på hur det går till, så på sätt och vis är det lite spännande. Men jag har ju också förstått att det inte är så värst bekvämt eftersom de kan behöva ta i med hårdhandskarna för att vända runt en liten 2,5-kilosbebis. “Och om det inte lyckas då?”, frågade jag.

Ja, då kommer jag undersökas och mätas kors och tvärs för att se om det kanske går att klämma ut en bebis med rumpan först. Om det verkar rimligt, så är det upp till mig om jag vill gå vidare med en vaginal förlossning, eller om vi istället ska planera för kejsarsnitt. Om de bedömer att det inte går, så bestämmer de att det blir kejsarsnitt. Plötsligt känns det inte lika spännande längre, utan ganska läskigt att jag kanske kommer ställas inför ett sådant beslut.

Ju mer förlossningen närmar sig, desto nervösare känns det. Nu finns ju ingen återvändo, nu måste jag igenom det här, vare sig jag vill eller inte. Och jag har alltid tänkt att det sista jag vill är kejsarsnitt – jag vill ha en så normal förlossning som möjligt. Men att kanske ställas inför valet utifrån någon slags riskbedömning, det vill jag faktiskt inte. Så nu ingår i mina dagliga böner för mitt barn (förutom det som jag redan ber om för den lilla) att den ska vända på sig. Eller att jag åtminstone ska slippa ställas inför valet att antingen föda ett barn i säte, eller att genomgå ett planerat kejsarsnitt – inget av det lockar det minsta faktiskt.

 

On Monday I went to see the midwife. The baby seems to be fine. The heart is beating with strong beats, and it seems to grow normally. Except for my back- and pelvic pain, swollen hands and feet, and being quite tired, I´m also fine. My blood level is okey, blood pressure is good and I grow as I should (with other words I´m pretty heavy by now).

Two weeks ago when I saw my midwife the baby still hadn´t turned head down. But, as the midwife said then, “we still have three weeks for that to happen”. Because they want the baby to be in the right position by the 35th pregnancy week, a few weeks before the delivery. So now we were excited – had the baby turned? I was very unsure about it, because I feel something hard in the upper part of my stomach, and I think it´s the head, but maybe, maybe it might be the baby´s bum…?

The midwife squeezed and pressed my stomach to examine what is what in there. No, she couldn´t say for sure. Her collegue also came and examined med. But, no, they couldn´t say for sure, but it is probably still lying head up. And by this weekend at the latest it should be turning, head down.

So on Monday I´m going to the hospital for a new examination. And if the baby is still lying with the bum down by then, they will try to turn it around. I´ve always wondered how that is done, so in one way it is kind of exciting. But I´ve also understood that it isn´t very comfortable since they might need to be very firm to be able to turn this little 2,5 kg baby. “And if it doesn´t succeed?”, I asked.

Well, then they will examine and measure me all over to see if I maybe can squeeze the baby out bum first. If it seems possible, then it´s up to me if I want to go on with a vaginal birth, or if we should start to plan for a c-section instead. If they say it´s not possible, they decide that a c-section is the only option. All of a sudden I´m not that excited anymore, it feels rather scary that I might have to face that kind of decision.

The closer I get to the delivery, the more nervous I become. There is no return now, I have to go through this, whether I want to or not. And I always thought a c-section is the last thing I want – I want the delivery to be as normal as possible. But the possibility of having to making a choice based on some kind of risk assessment, I don´t want that. So now my prayers for my child include (besides what I already pray for the little one) that I want it to turn. Or that I at least won´t have to face the decision of either going through a breech delivery, or going throug a c-section – neither of the options seem thrilling to me.

2 kommentarer

  1. Oj, det var man inte beredd på.. Men som du skriver, bebisen har fortfarande tid att vända sig själv och gör den inte det så kan ju sjukvårdspersonalen lyckas med det.
    Håller tummarna här!!
    Tänk att det är så nära nu! Det är ju bara några få veckor kvar.
    Vi längtar!

    Många kramar!!
    / moster ?

    1. Nej, det hade man ju liksom inte räknat med. Ja, helt galet vad fort tiden går nu. Inte alls många veckor kvar. Så spännande på alla möjliga sätt!
      Kramar till moster från palten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *