Sömn och mat på sistone

Långa ljusa sommarkvällar, fullt upp i trädgården, långa, skrikiga läggningar och mycket annat har gjort att jag inte skrivit här på länge. Och när jag tänkt att jag ska skriva, så har jag fastnat i att jag vill “skriva ikapp”, och skriva färdigt de inlägg som jag påbörjat, men inte slutfört under sommaren. Men nu längtar jag efter att skriva, så nu börjar jag bara, så får vi se om jag någon gång kommer berätta om hur vi haft det under den varmaste sommaren i mannaminne.

Sedan några veckor tillbaka sover Hilda bara en gång på dagen, istället för två som tidigare. Och det har gjort att hon numera alltid (finns ens det begreppet när det gäller barn??) somnar innan åtta. Och för tillfället går det att lägga båda barnen samtidigt. Så plötsligt har vi båda lite tid på kvällen. Sådan skillnad att få händerna fria innan åtta, efter ganska lugna läggningar, jämfört med skrik och gråt, bära, amma, bytas av med varandra, ända fram till nio-halv tiotiden. Det enda som är helt säkert med barn är att allt ändrar sig, så fort vi vant oss vid de nya rutinerna. Men vi njuter så länge de här kvällsrutinerna varar. Och vi anar också att nu när det är lite mörkare på morgnarna så går det att sova lite längre än till klockan 06.

För övrigt handlar ju en stor del av dygnets timmar om mat, när man har småbarn. Hilda är nu inne i en fas där hon äter allt, och mycket av allt. Minns att Algot också var det i den här åldern. Ibland äter hon lika mycket som jag, till frukost, och jag gillar ändå frukost och kan äta mycket. Hon är ändå bara femton månader.

Algot däremot har för första gången i sitt liv kommit in i en fas där han knappt äter någonting. Tidigare har det bara skett i undantagsfall, eller om han varit sjuk. Men de senaste veckorna säger han nej till det mesta, petar lite i maten, och det har till och med hänt att han sagt “Jag gillar inte om det här”. Men jag var ganska beredd på att det skulle hända, förr eller senare. Många (alla?) barn har en fas i två-tre-årsåldern när de blir mer skeptiska mot mat. Några saker går dock alltid (finns ens det begreppet när det gäller barn??) ner. Pasta, t.ex. och korv och, i Algots fall, inlagd sill. Inlagd sill är verkligen hans favorit. Härom dagen kom jag på mig själv med att säga “Ät en korvbit i alla fall, så får du sill sedan”. Och det gick hem. Pasta och sill är numera en vanlig rätt vid vårt köksbord.

För i vår familj lagas det oftast mat till kvällsmaten. Sedan tar Jon med matlåda av det till jobbet, och jag och barnen äter resterna till lunch. Vilket ibland innebär att det finns en halv portion av något och en halv portion av något annat. Vilket innebär att man kan få välja vad man vill ha, och kombinera lite hur man vill, bara man äter. Till kvällsmaten bjuds det som lagats, inget annat.

Ja, det var lite om oss, för tillfället. Jag hoppas att jag har ork och inspiration att skriva mera snart igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *