Snö, lucia och julgran

Dagarna är sannerligen korta nu. Trots att jag och barnen ofta vaknar först framåt åtta-snåret på morgnarna, så är det inte riktigt ljust när vi går upp. Och på eftermiddagarna börjar det skymma redan innan klockan blivit tre. Och ändå bor vi i södra Sverige, jag minns att i min hemstad Örebro, “bara” femtio mil norrut, var dagarna ännu kortare…

Den senaste veckan har farit fram i flygande fläng. I måndags vaknade vi, äntligen, till en snötäckt värld. Visserligen bara ett tunt täcke, som smälte bort innan dagen var slut. Men vi hann leka en lång stund i snön. Göra en liten mini-snögubbe, snöänglar och en liten snölykta, som dock aldrig blev tänd.

I tisdags var vi på BVC, för Hildas 6-månadersbesök. På måndag blir min lillflicka ett halvår, så fort tiden gått, och ändå minns jag knappt hur det var innan hon kom (jag minns knappt hur vi hade det förra veckan, om jag ska vara ärlig). Hon växer så det knakar, är på god väg att snart börja krypa (hon är mycket mer fysiskt aktiv än Algot var i den här åldern), och “pratar” och jollrar hela tiden. Glad för det mesta, med de mest intensiva, nyfikna ögon.

På luciadagen smet vi med in på skolans luciafirande i kyrkan. Vår grannflicka var med och sjöng. Algot satt som ett tänt ljus hela tiden, och verkade gilla vad han hörde och såg. Han sjunger själv hela dagarna, och älskar ljus och stjärnor, så det var inte konstigt att luciatåget föll honom i smaken.

Jag har julpyntat lite då och då under veckan, när jag haft händerna fria. Julkrubban har kommit fram. Förra året lyckades Algot tappa ner själva krubban bakom elementet. Jon lyckades så småningom pilla fram det, men nu vet vi inte var den finns. Så för tillfället har vårt Jesusbarn inte ens en krubba att sova i, utan han får ligga direkt på golvet.

Och idag klädde vi granen. Vår första egna gran! Vi har knappt varit hemma tidigare jular, och därmed inte tyckt det varit lönt att skaffa julgran. Så nu när vi äntligen har en gran, ville jag ta in den tidigt, för att riktigt hinna njuta av den, innan julen är slut. Ståtlig och grann är den, och det doftar gran i hela huset, underbart. Algot var i sitt esse, och hängde de nedre granarna fulla med julgranskulor. “Algot hänge bla!”, utropade han för varje kula som kom upp. Och sannerligen, han hängde bra, de flesta ramlade inte ner…

Jag gjorde chokladfudge häromdagen också, dubbel sats, så att det räcker ett tag. Ensam hemma med två småbarn går det aldrig att veta hur mycket tid jag har till förfogande. Men en smet som ska koka 25 minuter borde jag ändå hinna med, tänkte jag. När smeten nästan kommit upp till sina 125 grader blev köket plötsligt strömlöst. Ja, hela huset faktiskt, upptäckte jag snart. Krånglade med mig båda barnen ner i den fuktiga matkällaren, för att kolla proppskåpet. Men ingen säkring hade gått. Efter en halvtimme eller så kom strömmen tillbaka igen. Och sisådär tjugo minuter senare var fudgen klar. Efter att ha kokat totalt omkring en timme. Men den blev faktiskt bra. Barnen var dock inte så roade…

Nu har vi nyss lyckats söva två övertrötta och därmed vrålande barn (ja, den lilla har vaknat, ammat, somnat och vaknat igen, senaste timmen, just nu är hon klarvaken, men ändå). De turades om att hålla mig vaken mellan klockan ett och fyra i natt, så nu hoppas vi på en bättre natt i natt, och en skön tredje advent. Och snart, snart är det jul! Och jag konstaterade, när vi klädde granen, att jag känner mig så lycklig. Som får ha min lilla familj, och att vi får skapa egna traditioner och minnen. Som jag längtat efter detta!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *