Slitiga veckor

Kära nån! Så länge sedan det var jag skrev, trots att jag tänkt på hundra inlägg jag vill skriva, om sakernas tillstånd, om livet just nu, om mina tankar om ditt och datt. Men, som så ofta, finns inte tiden, orken och inspirationen på plats samtidigt.

De senaste sex veckorna, sisådär, har barnen haft fyra infektioner var, och jag och Jon varsin. Mest har det bara varit snoriga näsor och lite hosta (fast jag hade mycket hosta, för det får jag alltid när jag är förkyld). Men Hilda har haft två omgångar med hög feber. Nu senast hade hon 39-40 graders feber sju dagar i streck. Framför allt på nätterna, tre eller dyra nätter i rad, gick tempen upp över 40 grader, och då kräks hon. Som barn gör ibland, av hög feber. Inte för att hon sovit bra på nätterna någonsin, men de här veckorna har det varit extra dåligt, och veckan med hög feber var riktigt illa. Vi har turats om att ha hand om henne varannan natt, och sovit i gästrummet med henne, för att turas om att försöka få lite sömn. Några nätter hade hon frossa när febern steg så högt. En natt, när jag hade hand om henne, låg hon och frossade (inte lika roligt som att flossa, kan jag försäkra!) i typ två timmar. Kräktes ner sängen, när febern nått 40,7, trots både ipren och alvedon i kroppen. Och fortsatte frossa. Kräktes en gång till, när tempen stigit till 41,1. Hon var ändå helt vaken och med, småpratade lite när vi gick upp till badrummet och tände lampan. Men jag ringde ändå sjukvårdsrådgivningen, som tyckte att jag skulle åka till barnakuten. Så klockan tre på natten klev jag och Hilda in på en ganska tom barnakutmottagning, i Lund. Vi fick hjälp direkt. Och vid det här laget hade Hilda piggnat till lite, och febern hade, äntligen, sjunkit till 39,0. Hon pratade och pratade och pratade, och pekade och kommenterade allt hon såg. Lite kändes det som att de undrade vad jag gjorde med ett så piggt barn på akuten, mitt i natten. Hon blev i alla fall undersökt och det hela bedömdes som lite segdragen virusinfektion. Trekvart senare åkte vi hem igen. Sen hade hon feber i tre dagar till innan det äntligen gav sig.

Algot har också haft öroninflammation, för första gången i livet. Vad vi märkt i alla fall. Vi märkte det knappt det här gången heller. Det vill säga, Jon märkte ingenting, för just den veckan var han bortrest fem dagar. Men en kväll började Algot plötsligt klaga på att det kliade i örat. Och bara en kort stund senare grät han för att gjorde så ont i örat. Han somnade i alla fall. Och morgonen därpå gjorde det inte ont längre. Däremot rann det lite vätska ur örat. Sprucken trumhinna. Vi fick tid på vårdcentralen, och han fick en penicillinkur utskriven. Trots att läkaren knappt fick undersöka honom, Algot har väldigt stark integritet när det kommer till sådana saker. När vi var på bvc sist ville han varken bli vägd eller mätt. Så att någon ville lyssna på hjärta och lungor, samt titta i svalget och öronen var väldigt jobbigt för honom. Och jag förberedde mig på att fem dagar, med tre doser antibiotika varje dag, skulle bli en kamp. Jag tänkte ut alla möjliga saker jag kunde muta med. Men när det var dags för första dosen så sa jag bara “Nu ska du få medicin att dricka, så att du inte får ont i örat igen”. “Jaha”, sa han och drack upp, utan att blinka. Och så enkelt gick hela kuren. Aldrig vet man i förväg hur det ska gå, när det gäller barnen.

Vissa dagar (och nätter) de här veckorna har jag varit så trött att jag knappt vetat vart jag ska ta vägen. Andra dagar och stunder har varit mysiga och fina. Som det ju så ofta är. Flera gånger har jag tänkt på hur skönt det är att jag är föräldraledig, och att jag har båda barnen hemma. Vi har inte behövt fundera på vem som ska vabba, om det kanske ändå är dags att skicka iväg barnen till förskolan, de är ju bara lite snoriga osv osv. Den stressen är jag så glad att slippa, så länge det går. Såklart har vi fått ställa in vissa aktiviteter, och varit tvungna att säga nej till att träffa folk, som vi redan bestämt att vi skulle träffa. Tråkigt, såklart, men det kan vi ta igen senare.

Nu tror och hoppas vi att det, äntligen, blivit bättre. Nu har vi haft tre dagar då jag bara torkat någons näsa vid enstaka tillfällen, ingen har feber och ingen hostar. Så kanske, kanske, kanske att vi får vara friska nu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *