I fredags bjöd vi äntligen hem Jons föräldrar, för första gången sedan vi flyttade in. Om man inte räknar den dagen då de ägnade typ 6 timmar åt att hjälpa oss städa i samband med inflytten. Jag har inte haft så mycket inspiration vad det gäller matlagning den senaste månaden, jobb, socialt liv och växande mage har tagit all energi. Men med gäster i antågande kom lite inspiration farande. Min gamla lergryta dök upp när vi packade upp våra saker. Så jag öste den helt enkelt full med en massa rotfrukter och lax. På med lite olja, citron och kryddor. Och skjuts in i kall ugn som värmdes till 200 grader. Där fick allt stå och sköta sig självt i drygt  en och en halv timma. Sen var det bara att plocka fram och sätta på bordet. Gott, enkelt och nyttigt.

Under tiden vi var i Sydafrika bloggade vi om vad vi hade för oss där (se http://ragnemyr.se/annaojon/). Då insåg jag hur roligt jag tycker det är att skriva. För det blev mest jag som skrev. Jon fotade och redigerade många av de foton som hamnade på bloggen. Nu har vi varit hemma några veckor, och jag saknar faktiskt att skriva. Jag funderar mycket på vad som är ett bra forum för att skriva, och gillade bloggformen, där jag som skriver kan utforma det nästan som jag vill. En annan fundering har varit vad jag vill skriva om, och den frågan är mycket svårare. Har jag något att berätta som är av intresse för andra, särskilt idag när vi formligen bombarderas med text och info som nästan ingen orkar läsa, särskilt om det är för långa texter. En tredje fundering är hur vi smidigast håller våra vänner och familj uppdaterade på vad som händer i vårt liv, med tanke på att vi bor så långt bort från många. Vi har vänner i Sydafrika som ofta frågar hur vi har det och vill att vi skickar lite bilder. Vi har familj och vänner i Örebro, 50 mil från där vi bor som också vill veta och se hur det går för oss. Många har facebook, men jag gillar inte att lägga upp foton där, med allt vad det innebär av hur offentligt det blir och vem som äger rättigheterna till dem osv. Där finns även en begränsning i hur mycket man kan skriva.

Tankarna har gått mer och mer åt att starta en ny blogg, om vår alldeles vanliga (?) vardag i Malmö i Sverige. Samtidigt tänker jag, “men vem vill läsa den?”. Kanske blir det helt ointressant för de flesta, med lite anekdoter från vårt vardagsliv, med jobb, vänner, matlagning och en växande mage och familj. Men då är det ju faktiskt upp till var och en att strunta i att läsa.

Så nu har jag bestämt mig. Jag startar en ny blogg. Får se hur ofta jag hinner och orka uppdatera den. Men det blir helt enkelt här jag fortsätter berätta om vårt liv för den som vill veta. Så varsågod att ta del av det, om du vill. Men jag kommer mest skriva för min egen del, för att minnas, reflektera och bearbeta – så kanske är det skönast om ingen läser.

Och jag tror att jag ibland kommer skriva på engelska, ibland på svenska. Ibland kanske till och med båda. Så, om någon nu läser, och tycker att det är för mycket på fel språk, så känn dig fri att höra av dig, så får jag se om jag tar hänsyn till det. Annars finns ju alltid google translate. Kram på er!

 

When we were in South Africa we had a blog about what we did there (see http://ragnemyr.se/annaojon/). I realized then how much I like writing. Because it was mostly I who wrote. Jon took photos and edited many of the photos on the blog. Now we have been back in Sweden some weeks, and I actually miss writing. I think a lot about what is a good forum for it, and I liked the blog, where I who´s writing can form it almost however I want. Another thought has been what I want to write about, and that question is much harder. Do I have something worth telling others, especially today when we are literally bombarded by text and info that almost no one has the energy to read, especially if the text is too long. A third thought is what is the easiest way to keep friends and family updated on what is happening in our life, considering we live so far apart from so many. We have friends in South Africa asking us how we are doing and wants us to send some photos. We have family and friends in Örebro, 500 km from where we live who also want to know and see what´s happening. Some are using Facebook, but I don’t like putting photos there, making them that official and who owns the rights to them anyway and so on. There is also the limit in how much you can write.

My thoughts have gone more and more towards starting a new blog, about our completely ordinary (?) every day life in Malmö, Sweden. At the same time I thing, “but who will want to read it?”. Maybe it will be completely uninterresting for most people, with some stories from our usual days, with work, friends, cooking and a growing tummy and family. But then it is actually up to each and everyone to not read.

So now I have made up my mind. I´m starting a new blog. It remains to be seen how often I will have time and energy to update it. But this will be the place where I write about our life for anyone who wants to know. So welcome to take part of it, if you want to. But I will mostly write for myself, to remember, reflect and process – so maybe it´s better if no one reads.

And I think I will sometimes write in English, sometimes in Swedish. Sometimes maybe even both. So, if someone is reading after all, and thinks it´s to much in the wrong language, please let me know, and I might take it into consideration. Otherwise there´s always google translate. Hugs and kisses!