Was so happy to see this documentary about the amazulu (zulu-people) on Swedish television: http://www.svtplay.se/video/938624/afrikas-okanda-kungadomen/avsnitt-2 (unfortunately I don’t think it’s possible to watch it outside of Sweden). Apperantly is one in a series of short movies about “unknown” kingdoms in Africa. But this one was particularly interresting to me, since we have been living in KwaZulu-Natal (Kwazulu means zulu-land) in South Africa for 18 months. It talked about the history of the amazulu, and a lot about the different battles and wars beteween the zulus and the brittish and boers. But it also described a little bit of the impact the history still has on the zulu people – how proud they are to be zulus and some traditions they still have. To me the best part of the movie was the “gogo” (grandmother) that showed us her house, and the part in the end from the church, with singing and dancing – one of the things I miss most about my zulu-friends!

Jag blev så glad när jag såg att den här dokumentären om amazulu (zulu-folket) finns på svtplay: http://www.svtplay.se/video/938624/afrikas-okanda-kungadomen/avsnitt-2 (kan ses t.o.m. 26 mars, i Sverige). Tydligen är det ett av flera avsnitt i en serie om Afrikas “okända” kungadömen. Men det här avsnittet var särskilt intressant i mina ögon, eftersom vi har bott i KwaZulu-Natal (Kwazulu betyder zulu-landet) i Sydafrika i 18 månader. Programmet berättade om amazulus historia, och väldigt mycket om de olika slagen och krigen mellan zuluerna och britterna och boerna. Men de berättade också lite om hur historien fortfarande har betydelse för zulufolket – hur stolta de är att vara zuluer och om några traditioner som de fortfarande har kvar. För mig var de bästa delarna av programmet när en “gogo” (mormor) visade sitt hus, och delen i slutet från en kyrka, med sång och dans – en av de sakerna som jag saknar mest från mina zuluvänner!

I helgen som gick var vi barnvakt. Vi tog hand om två av döttrarna till vänner här i Malmö lördag-söndag. En riktigt mysig helg blev det. Bl.a. hann vi med en tur till lekparken, en massa spel, myskväll med melodifestivalen på tv och god mat. Eller som en av tjejerna sa när vi högg in på fläskpannkakan till söndag lunch: “Anna, det här var inte gott…” Följt av en effektiv konstpaus, och sedan: “För det var jättegott!”. Och hela plåten avsedd för sex personer gick åt till oss fyra. Bättre betyg kan man inte få, bra för självförtroendet. =)

DSC_0697

DSC_0700

Vårblommor!

Vårblommor!

När jag var liten hade vi flera olika personer som var barnvakt till oss då och då. Mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar, morbröder och farbröder, grannar och vänner till familjen. Några tjejer som då måste ha varit i 20-30-årsåldern såg vi som “våra”, minns fortfarande den där lilla känslan av besvikelse och övergivenhet när de gifte sig och fick egna barn – räckte det inte med oss? Jag tänker att det var en rikedom och en trygghet att ha så många trygga vuxna omkring mig.

Så viktigt det var att känna att det fanns fler vuxna runt omkring oss än bara mamma och pappa. Som kanske inte alltid gjorde saker på samma sätt som vi var vana vid, men det funkade ju ändå. Och som brydde sig om oss, och hade tid för bara oss de där timmarna eller helgerna när de tog hand om oss, även om mormor också brukade hinna med att stryka hela högen med ren tvätt, till och med våra underkläder. Lite av den känslan hoppas jag kunna ge till de barn som finns i vår närhet. Den där känslan av att det finns fler trygga vuxna i närheten, som ibland ger andra perspektiv på livet. Och som faktiskt kanske finns där om den värsta mardrömmen skulle inträffa – om det skulle hända min mamma och pappa något.

 

DSC_0690

Det här kom i fredags i ett paket som jag beställt. Tänkte att det ska bli en liten filt. Jag älskar att sticka och virka, särskilt små saker som blir färdiga fort. Men sen vi kom hem från Sydafrika och jag började jobba har jag inte kommit igång med någonting. Jag som hade en bild av att jag skulle vara fylld av inspiration att sticka och virka små kläder och filtar till den lilla. Men eftersom varken orken eller inspirationen verkar komma av sig självt, så började jag i andra änden i stället. Jag har ett mönster på en filt som jag vill prova, så jag satte mig häromdagen och letade upp lite trevliga virkgarner på nätet och beställde hem dem. Kanske kommer inspirationen och lusten att skapa om jag bara börjar. Och kanske får jag lite mer energi om inspirationen och skaparlusten kommer igång. Vi får se. Jag har ju några månader på mig att bli klar. Och kanske är det en lugn bebis som sover mycket så att jag kan sticka och virka då och då även när den kommit ut.

Idag var vi hos barnmorskan. Graviditeten har kommit halvvägs och allt ser bra ut. Och vi fick för första gången höra barnets hjärta slå! Så häftigt! Med en doppler kopplad till en högtalare förstärks ljudet så att det hörs klart och tydligt i rummet. Det är inte alltid man kan höra hjärtat så här tidigt, men för oss gick det hur bra som helst. Så gott och tryggt att höra de små, snabba hjärtslagen! Den senaste veckan har jag känt bebisen röra sig någon gång varje dag, och mer lär det bli. Snart kan vi nog höra hjärtat slå själva med hjälp av mitt stetoskop, eller med “barnmorske-tratten” som vi fått låna av mina föräldrar.

Sen åkte vi vidare till simhallen och simmade en stund. Jag har verkligen tappat min kondition. Om det beror på lågt järnvärde eller på att jag inte orkat med så mycket fysisk aktivitet sista veckorna vet jag inte. Men andfådd blir jag i alla fall, av att cykla och av att simma, trots att det inte går särskilt fort. Ska verkligen försöka skärpa mig igen och simma och cykla lite mer igen, så jag kommer igång lite och förhoppningsvis blir lite piggare igen.

DSC_0687

 

I morse på vägen till jobbet konstaterade jag för första gången att det började ljusna, redan innan klockan blivit halv sju. Jag hörde fåglar sjunga och anade en och annan koltrast i kören. Och när jag promenerade hem på eftermiddagen sken solen från en klarblå himmel. Och trots att jag varken tog på mig vantarna eller mössan så blev det bara lite, lite kallt om öronen, men jag frös inte. Och jag såg en och annan människa som lutade sig mot en vägg och vände huvudet uppåt, mot solljuset och värmen, de första för i år.

Det blev ingen vidare vinter här nere i Skåne. Några enstaka snöflingor, annars bara regn, grått och blåsigt. Jag hade gärna haft några veckor med bitande kyla och drivor med snö. Men nu njuter jag av att det känns att våren är på gång, och av att klockan närmar sig halv sex och det fortfarande är ljust.

After two months of patiently searching, and sometimes long, boring days at home, Jon has finally got a new job!! In less than two weeks time he will start working at ÅF (Ångpanneföreningen). For someone like me, who don’t really know and understand much about his work and profession, this is what I think they do, and he will do: It’s a very big Swedish company selling services within engineering. For Jon’s part it will be similair tasks as when he worked for Rockwell, programming and automation of computers in big (or sometimes small) machines of factories of various companies.

He went for two interviews with them, and had a good feeling about working there and what he will do. It is located in Malmö, where we live. So, even though it is at the other end of the city (Västra hamnen) he can go by bike (will probably take half an hour), by bus (nr 5 that is the one closest to us goes all the way there), or he might eventually get a company car. I think it’s very good that it’s not that far away, because it will save time from traveling to and from work. There will be traveling anyway, since some of their customers are in other places, but that is the case for most jobs in his field.

Being halfway to when the baby comes also makes this a good timing, it’s good to know that Jon will also have a job, when I’m staying at home with the baby.

 

I was so happy when I saw this photo on the Facebook page of Give a Child a Family today:

 

Photo: Give a Child a Family, South Africa

Photo: Give a Child a Family, South Africa

When we were in South Africa, we worked with this amazing organization (see their webpage here), and I spent a lot of time with the children with special needs. The picture was taken during our last month there. I had worked for a long time with the boy in the walking frame. Because of his disease he was delayed in his development, and couldn´t crawl, walk or talk at two years of age. But the last weeks before we left, this was one of his favourite games. Lifting our hands and arms while I shouted “up, up, up”, he answered “and down!”, throwing his hands down again, laughing and laughing.

I can’t describe in words how much I miss him! And the other children!

Yesterday it happened! After a few days, maybe a week or two, where I have started feeling my baby move inside of me, and starting to understand what I am actually feeling. Yesterday when I put my hand on my tummy I could actually feel it even from the outside. I called for Jon and he also felt it. This is so big, our first contact “for real” with the baby. First the ultrasound and now the movements.

It is still unreal, but so awesome!! I’m so happy and thankful to experience this!! Enjoying every moment!

Den här veckan jobbar jag 6 dagar, är bara ledig idag. På förmiddagen var jag full av energi. Fixade lite ärenden vid datorn och telefonen, försökte t.ex. få koll på vad som gäller med föräldrapenning när man bara jobbat några månader innan det är dags att vara föräldraledig. Men det var inte det lättaste. Försökte ringa, för att kunna förklara, fråga och ställa följdfrågor. Men efter åtta minuters väljande av olika alternativ, typ “gäller ditt ärende barn och familj, tryck 1”, där jag som bäst fick en rad fakta upplästa, eller fick möjligheten att knappa in mitt och mitt barns personnummer för att få hjälp, så gav jag upp. Jag mailade mina frågor istället.

Sen gjorde jag en stor deg i degassistenten och bakade en hel långpanna med bröd. När vi bodde i Sydafrika saknade jag det stora utbudet av mjölsorter som finns här i Sverige. Där kunde jag hitta vetemjöl, havregryn och ibland något som liknade vetekli. Så nu njuter jag av rågmjöl och vetekross och andra grova, goda mjölsorter. Och en ugn som ger både över- och undervärme samtidigt. Jag har har bara haft tid att baka ett par gånger sedan vi kom tillbaka, men idag blev det av i alla fall. När jag har tid och energi så är det verkligen avkoppling för mig att baka, och ett sätt för mig att vara kreativ och skapa.

DSC_0677

DSC_0680

Gjorde en linssoppa med indisk kryddning till lunch, som vi åt tillsammans med det nybakta brödet. Medan den stod på spisen och puttrade så städade jag. Jon har tagit över dammsugningen, för att skona min rygg. Så nu går det rätt fort att städa vår lilla tvåa.

DSC_0679

Tanken var att vi sedan skulle åka till badhuset och simma. Men jag somnade på soffan och kände när jag vaknade att kroppen är trött, trött. Jobbveckan har hittills varit intensiv både för kroppen och huvudet, jag har gått och gått och gått, och varit så trött i fötterna efter arbetspassens slut att jag bara velat ligga med benen högt och vila. Så det kanske får bli en lugn eftermiddag med varsin semla istället. Vi får se.

Igår var vi på ultraljud, för att för första gången få se vårt lilla barn. Som jag sett fram emot det! Med blandade känslor, medveten om att det inte alltid bara är en mysig liten glimt av den där lilla som vi längtar så efter att få träffa, utan att det faktiskt kan innebära besked om att allt inte står rätt till. Efter att ha längtat efter barn i tjugo år (ja, faktiskt, ända sedan början av tonåren, när min mamma resolut fick slut på mitt tjat om fler småsyskon med beskedet att “ska det bli fler barn i den här familjen så får du skaffa dem själv”), så har jag inte riktigt vågat tro att jag skulle få barn. Först tog det ju sin lilla tid att hitta någon att dela livet med. Och när jag väl gjorde det så ville vi hinna med en del annat först. Och är det så självklart att försöka få egna barn när det finns så många barn som inte har föräldrar? Så sprang åren iväg och plötsligt var jag 33 år, med allt vad det innebär av att vara en betydligt äldre mamma än jag hade tänkt mig och ökade risker för komplikationer både för mig och för ett eventuellt barn. Men vid det laget hade längtan efter ett barn vuxit sig starkare hos oss båda.

Men så gick några månader och inget hände. Först besvikelse, men tanken att nästa månad kanske… Sedan tårar och besvikelse och tanken att det kanske faktiskt inte är meningen för oss. Varje månad kändes evighetslång. Och trots att det bara gick fyra månader så trodde jag faktiskt att det aldrig skulle gå. Hur människor orkar kämpa år efter år för att få barn… De här månaderna kändes ju så tunga. Så en dag, på kanelbullens dag, fick vi ett positiv besked och jag flög runt på rosa moln och hade allt sjå i världen med att hålla den lilla hemligheten för oss själva – så här glada nyheter ville jag berätta för hela världen! Men tre dagar senare tog den drömmen slut – blödningar och smärta, missfallet var ett faktum. Några få dagar fanns det ett litet liv därinne, som redan kändes som en del av vår familj och vår framtid. Jag grät och grät. Skulle vårt liv se ut så här nu? Pendla mellan hopp och förtvivlan.

En månad gick och jag gjorde allt jag kunde för att inte räkna dagarna och tänka på framtiden. Vara i nuet, bearbeta det som varit. Allt ligger i Guds händer. Men i mitten av november kom nästa glädjebesked. Ett positivt graviditetstest igen! Och jag kan inte beskriva känslan av frid som genast kom. Någonting gjorde att det här kändes så bra, så stabilt, så säkert. Fortfarande på andra sidan jorden ville vi så snart som möjligt dela den här glädjen med våra familjer. Det som vi aldrig hann göra första gången. Telefonen gick varm under några dagar när vi ringde runt till föräldrar och syskon. Och veckan efter berättade vi för vår vänner som vi snart skulle lämna, när vi åkte från Sydafrika. I vecka sju visste de som fanns runt omkring oss vad som var på gång. Så tidigt?? tycker säkert en del. Man måste ju vänta tills missfallsrisken är över. Men vi ville så gärna dela glädjen öga mot öga med våra vänner, som betytt så mycket för oss under tiden i Sydafrika. Och skulle vi få missfall igen, så ville vi dela det också, med de som kunde ge oss stöd.

Så med allt detta i bagaget, och en stor medvetenhet om att allt fortfarande kan hända gick vi igår till sjukhuset för ultraljudundersökningen. Jag har hört så många berätta om hur svårt det är att veta vad man ser på skärmen framför sig, så jag tänkte att om de åtminstone säger att de ser något som ser okej ut därinne, så är jag nöjd. Men kvinnan som gjorde undersökningen hann knappt sätta proben mot min gelkladdiga mage innan jag såg ett litet huvud, en ryggrad och ett litet hjärta som slog! Och den första tanken som slog mig var “det är verkligen ett riktigt barn därinne!”. Det verkar så självklart för alla som blir gravida att det är en liten människa som växer inne i dem. Men för mig har det varit så overkligt, jag kanske bara inbillar mig. Kanske kan man bli skengravid, precis som min systers kaniner blev skendräktiga ibland…? Men nu har jag sett att det faktiskt är en riktigt liten människa därinne. En som lever och rör på sig. Som suger på tummen. Som kryper ihop och lägger sig på mage med armarna under hakan. Som utifrån vad som kunde ses verkar vara frisk.

Så nu vågar jag lita på att de små rörelserna jag känt senaste veckan faktiskt är mitt barn som sprattlar, vänder på sig och hickar. Och min förnöjsamhet över att vara gravid och känslan av att jag vill fortsätta vara gravid länge, länge, byttes mot en ganska stor gnutta längtan efter att få träffa den lilla palten som bor därinne. En blandning av mig och min man – hur spännande kan inte det bli?! Omkring den 11 juli får vi träffa honom eller henne, om allt går som det ska. Allt kan fortfarande hända. Varje dag som går känns som en välsignelse, som jag aldrig vill ta för given!