One question that a lot of people ask me these days is: “Do you have any cravings?”. I have no idea how common cravings really are, if there really are pregnant women that would do anything to get the food she just wants to have so badly, or if there really are women that eat weird things like chalk. I can’t say there are things I would kill for. But there are some things I feel more like eating than other things.

For some funny reason, in the beginning of my pregnancy, when I was nauseous most of the time I really wanted green salad with oil and vinegar. Just that. But in the evening when the nausea usually stopped for a few hours what I really wanted was a big burger. I usually don’t eat burgers, but from November to January I probabbly had more burgers than I do in five years.

I really love salads and vegetables, and I eat a lot of it now as well. But I also want to eat more fruit. Preferabbly sour fruits. Like this kind of green apples:

 DSC_0788

And oranges. I eat at least one apple and one orange a day. And usually a banana and a pear as well.

 DSC_0790

When I was nauseas I didn’t want any sweets, which is unusal for me. But a few weeks after the nausea stopped I wanted sweets again. And now I want it even more than usual. Especially chocolate, sour candy, cinnamon buns and chocolate sticky cake.

DSC_0789

Vi hade en så härlig dag i lördags. På eftermiddagen var vi på tre-årskalas för ett av syskonbarnen, i Lund. Förutom tårtor, bullar och jordgubbar träffade vi flera av familjemedlemmarna, som vi inte träffat på ett bra tag. Vi fick dessutom fylla på vårt växande lager av bebiskläder och annat till vår lilla palt. Så tacksam till alla som delar med sig av urvuxna kläder, som vårt barns kusiner haft. Jag tycker faktiskt det är roligare att få kläder som har en liten historia, än att gå och köpa själv. Så de fyra påsarna med kläder för det första halvåret, som vi kom hem med den här gången och som flera barn använt innan vårt, är redan till glädje för oss.

Jon stannade kvar i Lund hela kvällen, medan jag åkte till Malmö på tjejmiddag hos en kär vän som fyllde år. Så mysigt att få sitta fyra tjejer en hel kväll och bara prata och äta gott. Det var så välgörande. Att i lugn och ro ha tid för varandra. Och sent blev det. Trots att jag skulle upp och jobba tidigt dagen därpå så kom jag inte hem förrän halv tolv. Till en mörk och tom lägenhet, maken hade visst också trevligt på sitt håll och var inte hemma än. Det första jag fick se när jag kom hem var det här:

DSC_0797

DSC_0802

Någon har slagit hål i vår balkongdörr och försökt bryta sig in, men inte lyckats – tack Gud för det! Så istället för att skynda mig i säng, blev det till att ringa till Jon, som fick låna en bil och skynda sig hem till sin skärrade fru. Ringde till polisen och gjorde en anmälan. Först närmre en timma efter midnatt började vi komma till ro för att sova.

Så tråkigt när sånt här händer, men så skönt att de inte lyckades ta sig in och att inget hände någon av oss. Nu blir det mest krångel och fixande med försäkring, ny dörr och liknande. Så mitt i allt är vi tacksamma!

Så har det hänt. För andra gången i livet. Vi har köpt bil. Vår första bil (för båda av oss) såg ut så här:

It has happened. For the second time ever. We have bought a car. Our first car (for both of us) looked like this:

The Land Rover

The Land Rover

En väldigt stor och tung, rolig och spännande bil.

It was a very big and heavy, funny and interresting car.

 

Vår nya bil, som Jon körde ner från Stockholm igår, ser ut så här:

Our new car, that Jon drove from Stockholm yesterday, looks like this:

DSC_0780

En Skoda Octavia, från 2007, tror jag. För den som vill veta mer detaljer är det bäst att vända sig till Jon.

A Skoda Octavia, from 2007, I think. If anyone wants to know more about it you´d better ask Jon.

 

Nu kommer vi i alla fall få användning för bilbarnstolarna vi fick från min svägerska och svåger.

At least now we will have use for the child safety seats that my sister- and brother-in-law gave us.

Glädjen över det lilla i vardagen.

Över livet.

Det nya. Det som ska komma.

Det gamla och invanda. Det trygga.

Tacksamheten över det som är bra.

Som bubblande kolsyra på insidan. Plötsligt pyser den över.

Lägger sig som ett skyddande skal runtom. Får det stora och skrämmande där ute att bli oviktigt.

Gör världens debatter och osämjor oviktiga. I ljuset av kärleken blir hatet litet och ofarligt.

 

För kärleken övervinner allt. Den dömer inte och vill inget ont.

I min bibel är det det som lyser igenom.

Älska din nästa och din fiende. Döm inte, så blir inte heller du dömd.

Med det mått som du mäter upp ska det bli uppmätt åt dig.

Orden följer direkt på uppmaningen bekymra dig inte. Var dag har nog av sin egen plåga.

Han som skapat dig i moderlivet har också lovat att bära.

 

Så jag ligger kvar på soffan och gläds över livet. Lägger bort oron.

Stänger ute de hätska debatterna och hatet. Och väljer att inte döma, inte ens de som dömer andra.

Kärleken övervinner allt. Det är ju en sådan värld jag önskar mig.

För mitt barns skull. För alla små runtomkring.

Om det inte börjar här, i vårt stilla hem, en söndag på soffan, så var?

 

Jag måste säga att jag verkligen gillar att vara gravid. Ja, visst det är tungt, fötterna och händerna börjar svullna, inga kläder passar ordentligt, det är jobbigt att stå och gå hela dagen, det är svårt att ligga bekvämt så att jag kan sova, jag har lite ont i ryggen ibland, jag börjar känna av halsbränna, mitt blodvärde är för lågt vilket gör mig trött och andfådd och jag måste äta järntabletter som jag blir konstig i magen av, jag kan inte äta vilken mat som helst för att vissa saker kan skada barnet. Men allt det där känns verkligen som småsaker, som ju dessutom kommer försvinna så småningom.

Det är en helt fantastisk känsla att få känna det lilla barnet röra sig därinne, få gå igenom hela den här perioden med allt vad det innebär av fysiska och psykiska förändringar och förberedelser för det som ska komma. Att vecka för vecka läsa i böcker och appar om vad som händer där inne just nu, vad som utvecklas och mognar och hur stor den lilla blivit nu (nästan 1 kg och ca 37 cm lång vid det här laget). Det är spännande att fundera på hur det ska bli, vad är det för en människa därinne – pojke eller flicka, livlig eller lugn, lik mig eller någon annan i familjen, alldeles frisk och välskapt eller kommer vi upptäcka att något inte är som det “ska”? Och hur kommer vi bli som föräldrar, kommer vi klara det, kommer vi orka? Kommer vi få en fin och sund relation eller kommer vi glida ifrån varandra med tiden? Hur blir det att vara mammaledig i flera månader, kommer det vara så där mysigt och skimrande som jag tänker mig eller kommer jag bli rastlös och uttråkad?

Många tankar på både stort och smått virvlar runt i mitt huvud när jag ligger på soffan och vilar mina trötta fötter efter jobbet och känner palten buffa runt där inne. Men mest av allt kommer känslan av lycka och tacksamhet att jag får uppleva det här. Önskar bara att jag ännu bättre kunde ta vara på den här tiden. Livet och vardagen runt omkring springer ju på som vanligt, och minst lika mycket ska hinnas med som alltid. Men så ofta jag kan försöker jag ändå stanna upp och bara vara här i nuet. Det är nu det händer – livet.

 IMG_4213

I really have to say I enjoy being pregnant. Yes, sure it´s heavy, my feet and hands are getting swollen, no clothes fit properly, it´s hard to stand and walk all day, it´s difficult to find a way to lie when I´m going to sleep, I experience a bit of back pain now and then, I´ve started to get some heartburn, my blood count is too low which makes me tired and short-winded and I have to take iron tablets that makes my stomach funny, I can´t eat some kinds of food because some things can harm the child. But all of those things really feel like small things, and besides, they will disappear eventually.

It is such an amazing feeling to feel the child move inside, to get to experience this time with everything it brings along, physical and psychological changes and preparations for what lies ahead. To week by week read in books and apps about what´s going on in there, what is developing and maturing and how big the little one is now (almost 1 kg and about 37 cm tall by now). It is exciting to think about what it will be like, who this little person is – boy or girl, lively or calm, looking like me or someone else in the family, all healthy or will we find out that something isn’t as it “should” be? And what will we be like as parents, will we be able to do it right, will we have enough energy and strength? Will we have a healthy relationship or will we drift apart eventually? What will it be like to be on maternity leave for months, will it be cosy and shimmering as I imagine or will I become restless and bored?

Many thoughts, big and small, twirl around in my head as I lie on the sofa, resting my tired feet after work, feeling the little one nudging around in there. But most of all the feelings of joy and thankfulness, that I get to experience this. I only wish I could seize this period of time even more. Every day life around me is running ahead as usual, and at least as much as usual is supposed to be done. But as often as I can I try to stop and just be here, now. It is happening now – life.

De senaste åren har vi pratat och funderat mycket kring det här med energi och trötthet. Hur mycket “ska” man orka egentligen? Hur ska vi prioritera vår tid och få in allt det vi vill? Och varför är alla så trötta? Just nu jobbar vi båda heltid. Men vi har, än så länge, inga barn, och vi bor väldigt litet, utan trädgård. Hur höga krav ska vi ha på att hemmet ser tip top ut jämt, ska vi alltid ha med oss hemlagade matlådor till jobbet, eller är det okej att köpa färdig lunch ibland? Vad måste vi hinna med utöver jobbet? Vad vill vi hinna med utöver jobbet? Vill vi verkligen jobba så mycket som vi gör? Hur ska vi tänka kring vår ekonomi, hur mycket vill vi kunna spara till hus, bil, resor och annat? Hur viktigt är nuet, orken, glädjen i det vi har här och nu? Och vad ger egentligen energi när vi är lediga? Är vila alltid att ligga på soffan, eller att få ut maximal mängd sömn varje natt? Får vi energi också av att träffa människor vi tycker om, av att göra roliga saker, annorlunda saker?

De senaste veckorna, sedan Jon började jobba, har varit intensiva för oss båda. Plötsligt är inte en av oss hemma och kan “fixa allt”, plötsligt har vi dubbelt så många tider att passa och dubbelt så många matlådor måste lagas i förväg. Då är det så lätt att fastna i tankar kring allt vi inte orkar och hinner. Istället för att fokusera på det vi har tid och energi för.

I helgen som gick var vi barnvakt igen. Den här gången till några av syskonbarnen i Lund. Tre härliga barn, som påminner mig om barnen på Bråkmakargatan. En förståndig och påhittig storebror, en duktig och hjälpsam mellansyster och en lillasyster som är i full färd med att utforska världen och var gränserna för det mesta går. Vi hade en jättemysig helg med dem. Var på bio och såg “Paddington” (rolig, men kanske lite väl läskig och sorglig på sina ställen), spelade spel och pysslade. Och grabbarna ägnade flera timmar åt sin gemensamma hobby – ett spännande dataspel. Barnen sov gott och snällt hela natten. Men det gjorde inte jag. I en ny säng och på helspänn ifall de skulle vakna, blev det inte mycket sömn. Så i början av veckan har jag varit väldigt trött, och inte orkat med mer än jobbet.

DSC_0727

Oväntat jämn match

Oväntat jämn match

Nostalgi-spel

Nostalgi-spel

Idag har jag veckans enda lediga dag, eftersom jag ska jobba i helgen. Vi har dock hittills haft en riktigt lugn vecka på jobbet. Trots att vi haft nästan fullt hela tiden, så har det inte varit så väldigt dåliga barn, och vi har hunnit med det vi ska, då är det kul att jobba, och det finns ändå lite ork över efter arbetspasset. Så igår kväll var frågan hur mycket jag skulle planera in för denna dag. Måste ändå säga att jag är ganska nöjd med min dag och att orken räckte till betydligt mer än jag trodde igår. Detta är vad jag hunnit och orkat:

Jag promenerade, ca en halvtimma, till barnmorskan. Och blev knappt andfådd, trots att mitt blodvärde fortfarande är lika lågt som för en månad sedan (Hb = 100, för den som är intresserad). Utöver det såg allt bra ut, bebisen växer som den ska och hjärtat slår friskt och starkt.

Tvärs över torget, från barnmorskan, ligger en stor mataffär, så jag passade på att handla två stora, tunga påsar med mat. Tog bussen hem, för att inte överanstränga mig, bäst att spara lite på energin. Och kraften i armarna.

Efter lunch ägnade jag ett par timmar åt att städa och plocka undan diverse saker som blivit liggande i högar alldeles för länge. Det där med städning är kluvet, tycker jag. Tråkigt så det förslår, innan jag börjar. Men har jag bara gott om tid, så är det faktiskt ganska kul. Och känslan av ett rent och iordningplockat hem ger i alla fall mig energi.

Sedan förberedde jag kvällsmaten, en vegtarisk lasagne. Gjorde också, för första gången,  picklad rödlök, hur enkelt som helst och så gott! Bakade en dubbel omgång chokladmuffins, tänkte ta med några av dem till jobbet i helgen. Gjorde också en omgång fröknäckebröd. Också väldigt enkelt, och goda att ha knapra på när man är sugen på något salt.

DSC_0738

DSC_0740

DSC_0741

Hela min dag har varit ackompanjerad av en massa CD-skivor från 90- och 00-talet. Gamla godingar som Kirk Franklin, Joybells och Michael W Smith, och jag har skrålat ikapp. Bebisen verkar hur nöjd som helst och min förhoppning är att om jag lyssnar på en massa musik som jag gillar nu, så kommer mitt barn få bra musiksmak.

Idag räckte energin till allt det och lite till. Och visserligen är jag trött nu, särskilt i fötterna (det börjar kännas att jag gått upp en del i vikt), men att få en massa saker gjorda, som jag dessutom tycker är roliga att göra, ger ju också energi. Och några korta stunder emellanåt har jag också hunnit ligga på soffan och vila ryggen och benen. Nästa lediga dag, på måndag får vi se vad som ger energi då – ligga på soffan och läsa, eller vara mer aktiv med något. Det återstår att se – “som din dag är, så ska din kraft vara”. Det är också något att vila i.

Sometimes I lie awake during the night. It has been like that for as long as I can remember, ever since I was a child. Usually because I don’t fall asleep when I go to bed until after an hour or so. Nowadays I sometimes wake up around two o’clock and lie awake for an hour or two before I fall back to sleep. Sometimes it’s very stressful, especially if I’m supposed to get up early the next morning to go to work. But lately at least I haven’t felt lonely during my wake nights. Because my baby is often awake during those hours, moving around or pressing his/her little body up/out towards my hand on my stomach. It’s a very special feeling of connecting and silent communication.

DSC_0726

I helgen var mina föräldrar här på besök, för första gången sen vi kom tillbaka från Sydafrika. En riktigt skön och mysig helg har vi haft. Strosat runt i Malmö, ätit och fikat gott, pratat, umgåtts och känt bebisen sparka. Trots att vi inte längre bor på andra sidan jordklotet känns det som att min familj bor alldeles för långt borta. Jag saknar dem väldigt mycket!!

DSC_0709

Malmöhus slott

Malmöhus slott

Fika

Fika

Glögg och shortbread

Glögg och shortbread

Was so happy to see this documentary about the amazulu (zulu-people) on Swedish television: http://www.svtplay.se/video/938624/afrikas-okanda-kungadomen/avsnitt-2 (unfortunately I don’t think it’s possible to watch it outside of Sweden). Apperantly is one in a series of short movies about “unknown” kingdoms in Africa. But this one was particularly interresting to me, since we have been living in KwaZulu-Natal (Kwazulu means zulu-land) in South Africa for 18 months. It talked about the history of the amazulu, and a lot about the different battles and wars beteween the zulus and the brittish and boers. But it also described a little bit of the impact the history still has on the zulu people – how proud they are to be zulus and some traditions they still have. To me the best part of the movie was the “gogo” (grandmother) that showed us her house, and the part in the end from the church, with singing and dancing – one of the things I miss most about my zulu-friends!

Jag blev så glad när jag såg att den här dokumentären om amazulu (zulu-folket) finns på svtplay: http://www.svtplay.se/video/938624/afrikas-okanda-kungadomen/avsnitt-2 (kan ses t.o.m. 26 mars, i Sverige). Tydligen är det ett av flera avsnitt i en serie om Afrikas “okända” kungadömen. Men det här avsnittet var särskilt intressant i mina ögon, eftersom vi har bott i KwaZulu-Natal (Kwazulu betyder zulu-landet) i Sydafrika i 18 månader. Programmet berättade om amazulus historia, och väldigt mycket om de olika slagen och krigen mellan zuluerna och britterna och boerna. Men de berättade också lite om hur historien fortfarande har betydelse för zulufolket – hur stolta de är att vara zuluer och om några traditioner som de fortfarande har kvar. För mig var de bästa delarna av programmet när en “gogo” (mormor) visade sitt hus, och delen i slutet från en kyrka, med sång och dans – en av de sakerna som jag saknar mest från mina zuluvänner!

I helgen som gick var vi barnvakt. Vi tog hand om två av döttrarna till vänner här i Malmö lördag-söndag. En riktigt mysig helg blev det. Bl.a. hann vi med en tur till lekparken, en massa spel, myskväll med melodifestivalen på tv och god mat. Eller som en av tjejerna sa när vi högg in på fläskpannkakan till söndag lunch: “Anna, det här var inte gott…” Följt av en effektiv konstpaus, och sedan: “För det var jättegott!”. Och hela plåten avsedd för sex personer gick åt till oss fyra. Bättre betyg kan man inte få, bra för självförtroendet. =)

DSC_0697

DSC_0700

Vårblommor!

Vårblommor!

När jag var liten hade vi flera olika personer som var barnvakt till oss då och då. Mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar, morbröder och farbröder, grannar och vänner till familjen. Några tjejer som då måste ha varit i 20-30-årsåldern såg vi som “våra”, minns fortfarande den där lilla känslan av besvikelse och övergivenhet när de gifte sig och fick egna barn – räckte det inte med oss? Jag tänker att det var en rikedom och en trygghet att ha så många trygga vuxna omkring mig.

Så viktigt det var att känna att det fanns fler vuxna runt omkring oss än bara mamma och pappa. Som kanske inte alltid gjorde saker på samma sätt som vi var vana vid, men det funkade ju ändå. Och som brydde sig om oss, och hade tid för bara oss de där timmarna eller helgerna när de tog hand om oss, även om mormor också brukade hinna med att stryka hela högen med ren tvätt, till och med våra underkläder. Lite av den känslan hoppas jag kunna ge till de barn som finns i vår närhet. Den där känslan av att det finns fler trygga vuxna i närheten, som ibland ger andra perspektiv på livet. Och som faktiskt kanske finns där om den värsta mardrömmen skulle inträffa – om det skulle hända min mamma och pappa något.