Igår var vi på ultraljud, för att för första gången få se vårt lilla barn. Som jag sett fram emot det! Med blandade känslor, medveten om att det inte alltid bara är en mysig liten glimt av den där lilla som vi längtar så efter att få träffa, utan att det faktiskt kan innebära besked om att allt inte står rätt till. Efter att ha längtat efter barn i tjugo år (ja, faktiskt, ända sedan början av tonåren, när min mamma resolut fick slut på mitt tjat om fler småsyskon med beskedet att “ska det bli fler barn i den här familjen så får du skaffa dem själv”), så har jag inte riktigt vågat tro att jag skulle få barn. Först tog det ju sin lilla tid att hitta någon att dela livet med. Och när jag väl gjorde det så ville vi hinna med en del annat först. Och är det så självklart att försöka få egna barn när det finns så många barn som inte har föräldrar? Så sprang åren iväg och plötsligt var jag 33 år, med allt vad det innebär av att vara en betydligt äldre mamma än jag hade tänkt mig och ökade risker för komplikationer både för mig och för ett eventuellt barn. Men vid det laget hade längtan efter ett barn vuxit sig starkare hos oss båda.

Men så gick några månader och inget hände. Först besvikelse, men tanken att nästa månad kanske… Sedan tårar och besvikelse och tanken att det kanske faktiskt inte är meningen för oss. Varje månad kändes evighetslång. Och trots att det bara gick fyra månader så trodde jag faktiskt att det aldrig skulle gå. Hur människor orkar kämpa år efter år för att få barn… De här månaderna kändes ju så tunga. Så en dag, på kanelbullens dag, fick vi ett positiv besked och jag flög runt på rosa moln och hade allt sjå i världen med att hålla den lilla hemligheten för oss själva – så här glada nyheter ville jag berätta för hela världen! Men tre dagar senare tog den drömmen slut – blödningar och smärta, missfallet var ett faktum. Några få dagar fanns det ett litet liv därinne, som redan kändes som en del av vår familj och vår framtid. Jag grät och grät. Skulle vårt liv se ut så här nu? Pendla mellan hopp och förtvivlan.

En månad gick och jag gjorde allt jag kunde för att inte räkna dagarna och tänka på framtiden. Vara i nuet, bearbeta det som varit. Allt ligger i Guds händer. Men i mitten av november kom nästa glädjebesked. Ett positivt graviditetstest igen! Och jag kan inte beskriva känslan av frid som genast kom. Någonting gjorde att det här kändes så bra, så stabilt, så säkert. Fortfarande på andra sidan jorden ville vi så snart som möjligt dela den här glädjen med våra familjer. Det som vi aldrig hann göra första gången. Telefonen gick varm under några dagar när vi ringde runt till föräldrar och syskon. Och veckan efter berättade vi för vår vänner som vi snart skulle lämna, när vi åkte från Sydafrika. I vecka sju visste de som fanns runt omkring oss vad som var på gång. Så tidigt?? tycker säkert en del. Man måste ju vänta tills missfallsrisken är över. Men vi ville så gärna dela glädjen öga mot öga med våra vänner, som betytt så mycket för oss under tiden i Sydafrika. Och skulle vi få missfall igen, så ville vi dela det också, med de som kunde ge oss stöd.

Så med allt detta i bagaget, och en stor medvetenhet om att allt fortfarande kan hända gick vi igår till sjukhuset för ultraljudundersökningen. Jag har hört så många berätta om hur svårt det är att veta vad man ser på skärmen framför sig, så jag tänkte att om de åtminstone säger att de ser något som ser okej ut därinne, så är jag nöjd. Men kvinnan som gjorde undersökningen hann knappt sätta proben mot min gelkladdiga mage innan jag såg ett litet huvud, en ryggrad och ett litet hjärta som slog! Och den första tanken som slog mig var “det är verkligen ett riktigt barn därinne!”. Det verkar så självklart för alla som blir gravida att det är en liten människa som växer inne i dem. Men för mig har det varit så overkligt, jag kanske bara inbillar mig. Kanske kan man bli skengravid, precis som min systers kaniner blev skendräktiga ibland…? Men nu har jag sett att det faktiskt är en riktigt liten människa därinne. En som lever och rör på sig. Som suger på tummen. Som kryper ihop och lägger sig på mage med armarna under hakan. Som utifrån vad som kunde ses verkar vara frisk.

Så nu vågar jag lita på att de små rörelserna jag känt senaste veckan faktiskt är mitt barn som sprattlar, vänder på sig och hickar. Och min förnöjsamhet över att vara gravid och känslan av att jag vill fortsätta vara gravid länge, länge, byttes mot en ganska stor gnutta längtan efter att få träffa den lilla palten som bor därinne. En blandning av mig och min man – hur spännande kan inte det bli?! Omkring den 11 juli får vi träffa honom eller henne, om allt går som det ska. Allt kan fortfarande hända. Varje dag som går känns som en välsignelse, som jag aldrig vill ta för given!

Every week we take a picture of how I’m growing. In the beginning it didn’t feel like anything happened. But all of a sudden around 14 weeks I couldn’t wear any of my jeans anymore, and had to get maternity pants. I still get very surprised almost every time I look down and see my tummy. It sure has been growing a lot the last month. It amazes me so much that I’m going through this. I feel so blessed!

I don’t want to bore you with all the photos we have taken, but here are a few so you can see the progress. To those of you living far away and have asked me for photos, sorry for not updating you before – but this is for you.

6 weeks - still in South Africa

6 weeks – still in South Africa

9 weeks - and more nauseous than ever

9 weeks – and more nauseous than ever

12 weeks - back in Sweden

12 weeks – back in Sweden

15 weeks - tired after work

15 weeks – tired after work

18 weeks - 6 days ago

18 weeks – 6 days ago

Tomorrow 19 weeks has passed and we’re almost halfway. Can’t believe how fast these months have gone. And I still don’t really realize what we are in the middle of. And I really don’t understand how much bigger I’m going to get, I already feel biiig!!

DSC_0668

It was my birthday this weekend. Friday the 13th, actually. I was also born on a Friday, the 13th, so if anything I think that’s a very good day. And it was good this year too. I got up at 5.15 to go to work, so the birthday breakfast in bed had to wait til the next day. In the evening Jon took me out for dinner, to celebrate that this was the day, five years ago, when we first became a couple. The night between my birthday and Valentine’s day, very romantic…

Yesterday my parents-in-law and just a couple of friends came for birthday-“fika”. Between new full time job, pregnancy, a cold, and everything else, I didn’t have the energy to through a big party. But simple with just a few was perfect for my 34th birthday. I made some canapés, cookies (that I baked last week) and a very simple, but nice, cake. We had a great afternoon together.

IMG_3999

IMG_4002

Tillgivna gäster

Tillgivna gäster

And the best gift was a full-length mirror. We had one, but it fell down and broke just before we moved back to the flat. And during a time when my body is changing faster than ever, it´s frustrating to only be able to see my head and shoulders in the bathroom mirror. So I hopefully had my last breakdown over having no idea what to wear because I have no idea what clothes fit me anymore… There will probably be frustration and breakdowns for other reasons anyway, but still.

IMG_4049

Today we went to church, and then went to have lunch with a friend. Now I´m resting on the sofa, hoping tea and chocolate will cure my cold, so I can work every day but Thursday this week.

Igår var jag på tjejkväll. Vi gjorde egna, ekologiska hudvårdsprodukter. Schampo, deodorant, läppbalsam och body butter. Att det var så enkelt trodde jag inte, och att man faktiskt kan använda så vanliga, och ofta ätbara saker till det. Av t.ex. kokosolja, maizenamjöl, bikarbonat och lite vaniljarom kan man göra egen deo. Har använt den hela dagen och än så länge luktar det bara kokos och vanilj ur armhålorna på mig. Och blir jag hungrig är det bara att äta upp den…

DSC_0657

I fredags bjöd vi äntligen hem Jons föräldrar, för första gången sedan vi flyttade in. Om man inte räknar den dagen då de ägnade typ 6 timmar åt att hjälpa oss städa i samband med inflytten. Jag har inte haft så mycket inspiration vad det gäller matlagning den senaste månaden, jobb, socialt liv och växande mage har tagit all energi. Men med gäster i antågande kom lite inspiration farande. Min gamla lergryta dök upp när vi packade upp våra saker. Så jag öste den helt enkelt full med en massa rotfrukter och lax. På med lite olja, citron och kryddor. Och skjuts in i kall ugn som värmdes till 200 grader. Där fick allt stå och sköta sig självt i drygt  en och en halv timma. Sen var det bara att plocka fram och sätta på bordet. Gott, enkelt och nyttigt.

Under tiden vi var i Sydafrika bloggade vi om vad vi hade för oss där (se http://ragnemyr.se/annaojon/). Då insåg jag hur roligt jag tycker det är att skriva. För det blev mest jag som skrev. Jon fotade och redigerade många av de foton som hamnade på bloggen. Nu har vi varit hemma några veckor, och jag saknar faktiskt att skriva. Jag funderar mycket på vad som är ett bra forum för att skriva, och gillade bloggformen, där jag som skriver kan utforma det nästan som jag vill. En annan fundering har varit vad jag vill skriva om, och den frågan är mycket svårare. Har jag något att berätta som är av intresse för andra, särskilt idag när vi formligen bombarderas med text och info som nästan ingen orkar läsa, särskilt om det är för långa texter. En tredje fundering är hur vi smidigast håller våra vänner och familj uppdaterade på vad som händer i vårt liv, med tanke på att vi bor så långt bort från många. Vi har vänner i Sydafrika som ofta frågar hur vi har det och vill att vi skickar lite bilder. Vi har familj och vänner i Örebro, 50 mil från där vi bor som också vill veta och se hur det går för oss. Många har facebook, men jag gillar inte att lägga upp foton där, med allt vad det innebär av hur offentligt det blir och vem som äger rättigheterna till dem osv. Där finns även en begränsning i hur mycket man kan skriva.

Tankarna har gått mer och mer åt att starta en ny blogg, om vår alldeles vanliga (?) vardag i Malmö i Sverige. Samtidigt tänker jag, “men vem vill läsa den?”. Kanske blir det helt ointressant för de flesta, med lite anekdoter från vårt vardagsliv, med jobb, vänner, matlagning och en växande mage och familj. Men då är det ju faktiskt upp till var och en att strunta i att läsa.

Så nu har jag bestämt mig. Jag startar en ny blogg. Får se hur ofta jag hinner och orka uppdatera den. Men det blir helt enkelt här jag fortsätter berätta om vårt liv för den som vill veta. Så varsågod att ta del av det, om du vill. Men jag kommer mest skriva för min egen del, för att minnas, reflektera och bearbeta – så kanske är det skönast om ingen läser.

Och jag tror att jag ibland kommer skriva på engelska, ibland på svenska. Ibland kanske till och med båda. Så, om någon nu läser, och tycker att det är för mycket på fel språk, så känn dig fri att höra av dig, så får jag se om jag tar hänsyn till det. Annars finns ju alltid google translate. Kram på er!

 

When we were in South Africa we had a blog about what we did there (see http://ragnemyr.se/annaojon/). I realized then how much I like writing. Because it was mostly I who wrote. Jon took photos and edited many of the photos on the blog. Now we have been back in Sweden some weeks, and I actually miss writing. I think a lot about what is a good forum for it, and I liked the blog, where I who´s writing can form it almost however I want. Another thought has been what I want to write about, and that question is much harder. Do I have something worth telling others, especially today when we are literally bombarded by text and info that almost no one has the energy to read, especially if the text is too long. A third thought is what is the easiest way to keep friends and family updated on what is happening in our life, considering we live so far apart from so many. We have friends in South Africa asking us how we are doing and wants us to send some photos. We have family and friends in Örebro, 500 km from where we live who also want to know and see what´s happening. Some are using Facebook, but I don’t like putting photos there, making them that official and who owns the rights to them anyway and so on. There is also the limit in how much you can write.

My thoughts have gone more and more towards starting a new blog, about our completely ordinary (?) every day life in Malmö, Sweden. At the same time I thing, “but who will want to read it?”. Maybe it will be completely uninterresting for most people, with some stories from our usual days, with work, friends, cooking and a growing tummy and family. But then it is actually up to each and everyone to not read.

So now I have made up my mind. I´m starting a new blog. It remains to be seen how often I will have time and energy to update it. But this will be the place where I write about our life for anyone who wants to know. So welcome to take part of it, if you want to. But I will mostly write for myself, to remember, reflect and process – so maybe it´s better if no one reads.

And I think I will sometimes write in English, sometimes in Swedish. Sometimes maybe even both. So, if someone is reading after all, and thinks it´s to much in the wrong language, please let me know, and I might take it into consideration. Otherwise there´s always google translate. Hugs and kisses!