Vi har köpt en lådcykel!! Efter många månaders velande, sparande och väntande har vi äntligen gjort slag i saken och skaffat vårt efterlängtade nya fordon!

Tidigare i livet har jag alltid cyklat mycket. Jag har nästan alltid bott i “cykelstäder”, och gillar det sättet att ta sig fram på. Billigt, miljövänligt och gratis motion. Men sedan jag fick barn har det blivit extremt lite cyklat. Men nu har jag cyklat mer på tio dagar än jag gjort de senaste tre åren. Underbart!

Cykeln är eldriven, så jag kan välja att cykla “helt själv”, eller att få fem olika nivåer av hjälp. Jag har aldrig cyklat på en elcykel förut, men måste säga att jag framför allt gillar att när jag stannat räcker det att trampa sådär ett halvt varv innan elmotorn slår till och skjutsar på.

Hittills har jag storhandlat med lådcykeln två gånger (vi har 2,5 km till affären), och åkt in till det lite större samhället med barnen en handfull gånger (ca 4 km). Och det är nästan bara roligt. Barnen gillar det jättemycket! Och så här års är det helt underbart att cykla, istället för att åka buss eller bil, som vi annars gör.

Vi insåg dock att Hilda är lite för liten för att sitta på en bänk, med bara ett par remmar över axlarna. Dels vet jag inte om hon klarar att hålla balansen när det skumpar och svänger, och dels är jag rädd att hon skulle försöka klättra ur. Så, tills hon blir lite större har vi satt ner babyskyddet i lådan, och surrat fast med några remmar. Hon är lite för stor för att sitta säkert i bilen i den, men sitter helt ok i cykeln. Dessutom är det skönare för henne när hon somnar där. Nu har vi dessutom skaffat en ny hjälm till henne, som passar lite bättre på hennes lilla huvud, men det har jag visst inte fotat än.

I söndags var det Mors Dag. Jag är så tacksam, som har många starka kvinnor och mammor i mitt liv. Som varit både mammor och förebilder för mig. Därför har jag ett litet tema här på bloggen i samband med Mors Dag. Jag vill berätta lite om fyra mammor i mitt liv. Och på så sätt hylla dem som personer, förebilder och mammor. Här kommer del fyra, om min svärmor. Och med det är mitt mamma-tema slut.

Min svärmor har sex barn och sjutton barnbarn. Hon har alltså sammanlagt 23 barn som är “hennes”. Därför är jag extra tacksam och fascinerad över hur speciella och värdefulla hon får mina barn (som är nummer 21 och 23, av alla de här barnen) att framstå. Hon har verkligen en förmåga att se varje barn och att ägna särskild tid och uppmärksamhet åt var och en. Jag minns när Algot var alldeles nyfödd att hon satt med honom i famnen och beundrade hans lilla, lilla fot, med förundran över hur liten den var. Och jag minns att jag tänkte, att så många nyfödda bebisar som hon hållit i sin famn, och ändå är det här ögonblicket så speciellt för henne.

Min svärmor är också en person som är väldigt mån om att andra ska ha det bra. På gott och ont (för hennes egen del) kan hon vända ut och in på sig själv för att alla ska vara nöjda med tillvaron. Hon är också väldig bra på att uppmuntra barnen att lära sig nya saker, och försöka göra något som de inte gjort förut. Hon är full av kreativa idéer som hon låter barnen ta del av.

Min svärmor är också en person som alltid ställer upp och hjälper till. Det går inte många dagar på en månad som hon inte är barnvakt eller hjälper sina barn, barnbarn eller andra människor med något. Hon skjutsar och hämtar, bjuder på mat och håller sällskap. För några veckor sedan när jag var ensam med barnen några dagar, eftersom Jon var bortrest, kom hon hit en av dagarna. “Nu går jag ut med barnen en stund”, sa hon, “så går du och lägger dig och vilar. Gör inget duktigt, som dammsugning, utan bara vila en stund”. Bara att lyda. Och så välbehövligt det var (även om dammsugning också hade behövts)!

Min svärmor är också en förebild i att inkludera andra än familjen. Varje jul som jag firat med min mans familj, har det varit minst en person som inte hör till familjen, som varit med och firat. Min svärmor går varje vecka till ett språkcafé, för att lära människor svenska. Och sedan en ganska lång tid tillbaka har mina svärföräldrar en inneboende, som de stöttar på många sätt. Och jag har förstått att det här inte är första gången, de ställer upp med husrum till någon som behöver.

Tack svärmor för att du gett allt det till mig och så många andra! Och för att du är en sådan förebild som mamma!

 

Idag är det Mors Dag. Jag är så tacksam, som har många starka kvinnor och mammor i mitt liv. Som varit både mammor och förebilder för mig. Därför har jag ett litet tema här på bloggen i samband Mors Dag. Jag vill berätta lite om fyra mammor i mitt liv. Och på så sätt hylla dem som personer, förebilder och mammor. Här kommer del tre, om min mamma. Det sista inlägget kommer droppa in här på bloggen inom kort… 

Min egen mamma är nog världens bästa mamma! Hennes kärleksspråk är utan tvekan “tjänster”. Hon ställer verkligen alltid upp. Hon har skjutsat mig och mina syskon otaliga timmar och mil, alla möjliga timmar på dygnet, medan vi bodde hemma och även efter det. När hon kommer och hälsar på frågar hon alltid vad hon kan hjälpa till med. Hon passar barnen, lagar mat, syr gardiner, tapetserar, städar och mer därtill.

En sak som jag fått med mig av min mamma är att försöka. Om hon ställs inför något som hon aldrig gjort förut, så provar hon om hon kan  Och kan hon inte, så försöker hon igen, eller ser till att lära sig  Nästan alltid. Jag tror att det är det som gör att jag alltid upplevt att min mamma kan allt. Hon kör bil och kan backa med släp. Hon kan sy och sticka. Hon lagar mat och bakar bröd, alltid fantastiskt gott! Hon kan dansa, sjunga, spela piano och orgel. Hon åker slalom och skridskor. Dock tror jag aldrig att hon kommer lära sig att åka berg- och dalbana.

Med mamma kan jag prata om nästan allt. Om jag funderar på något, behöver råd och hjälp eller bara vill prata, då ringer jag till mamma.

Hos min mamma och pappa är dörren alltid öppen. För mig och mina syskon med familjer. Men även för andra. De har ett stort, stabilt, nätverk med vänner, som ofta kommer på besök. Det bjuds alltid på mat och fika. Och måltiderna är alltid ett tillfälle att umgås. Mamma är fantastisk på att lyssna och få mig att känna mig trygg, sedd och hörd.

Tack mamma för att du gett allt det och mycket mer till mig! Och för att du är en sådan förebild som mamma!

Det känns som att vi bara hade vår ett par dagar, och nu har vi redan haft högsommar i en evighet. Dag efter dag med strålande sol och temperaturer mellan 22 och 27 grader. Vet inte när det regnade sist, men gräset är bra brunt nu, så det var ett tag sedan. Allt slog ut i blom på en gång, och mycket har redan blommat över, framför allt på träden. Körsbären har redan kommit en bra bit, och äppelträden har blommat över.

Körsbär

Svarta tulpaner

Det är faktiskt så varmt vissa dagar, att vi knappt orkar gå ut. Flera gånger har jag tagit ut barnens badbalja och fyllt den med ljummet vatten. Några muggar och skålar, så är barnen nöjda med att plaska en stund.

Och i söndags var vi och badade för första gången i år, i en liten sjö, eller snarare pöl, här i närheten. Dvs, Algot och Jon badade. Hilda sov. Och jag hade gärna badat, om jag inte varit så rädd för att få mjölkstockning igen. Algot ville aldrig komma upp ur vattnet. Men till slut frös han så han skakade, och kom och satt i mitt knä, invirad i en handduk, för att få upp värmen. Finns det något mysigare?

Börjar ställa in mig på att inte bada något den här sommaren heller, för Hilda visar inga tecken på att vilja sluta amma. Men vi har faktiskt lyckats sluta med nattamningen. Jon tog Hilda några nätter, och det gjorde susen, det gick mycket smidigare, än när Algot skulle sluta nattamma. Det innebär inte att hon sover hela nätter (förutom någon enstaka), men det går snabbt att få henne att somna om utan amning.  Och hon har börjat vakna klockan fem på morgnarna,  och ibland går det inte att få henne att somna om, varken med eller utan amning. Förut sov hon i alla fall till sex eller sju. Så jag vet just inte om jag får sova mera, men det kanske är en början i alla fall.

Det händer mycket i trädgården, och det finns massor att göra. Vet inte hur mycket ogräs jag dragit upp redan, men det märks knappt. Och vi borde vattna betydligt mer och oftare. När vi flyttade in i augusti tänkte jag att den här sommaren får trädgården bara vara, men nästa (läs denna) sommar ska jag ta tag i allt. Och nu tänker jag likadant, att nästa sommar ska jag ta tag i allt, nu får det bara vara. Och allt vi hinner med är en bonus.

 

För barnen tar all tid, just nu, en nästan-ett-åring som är överallt, och har väldigt stark vilja, och en nästan-tre-åring, som testar sin självständighet och vårt tålamod, som man ska i den åldern. Och vi känner oss rätt slitna, med allt som ska göras i huset och trädården. Det är full rulle från fem eller sex på morgonen, tills de äntligen somnar vid halv nio på kvällen. Och varje dag tänker jag att, nej, vi får sänka ambitionsnivån ännu mer. Så det dammsugs bara när det verkligen, verkligen behövs, jag lagar så enkel mat jag bara kan, ibland hel- och halvfabrikat, ibland lagat från grunden, men bara sådant som kräver minimal arbetsinsats. Högarna med osorterade papper, urvuxna kläder och kläder från förra säsongen, bara växer. Och jag försöker tänka att så får det vara just nu. Men mellan varven bryter jag ihop och blir frustrerad, stressad och ledsen över allt jag inte hinner med.

Sedan försöker jag se allt jag faktiskt hinner. Och att det är så fantastiskt vackert just nu, med de långa ljusa kvällarna, allt det gröna och allt som blommar och växer. Och inte minst barnen! Hilda som hojtar “Heeej!”, så fort hon får se oss, och som står själv längre och längre stunder. Nu dröjer det inte länge förrän hon går. Och Algot som bekymrat tittar på mig när jag är stressad och sur, han vill så gärna att jag ska vara glad jämt. Och han har kommit på hur han kan få mig glad. “Mamma är söt!”, säger han och tittar på mig under lugg. Min lilla, känsliga pojke, med det stora hjärtat och de många tankarna.

Snart är det Mors Dag. Jag är så tacksam, som har många starka kvinnor och mammor i mitt liv. Som varit både mammor och förebilder för mig. Därför tänkte jag mig ett litet tema här på bloggen inför Mors Dag. Jag vill berätta lite om fyra mammor i mitt liv. Och på så sätt hylla dem som personer, förebilder och mammor. Här kommer del två, om min mormor. Övriga inlägg kommer droppa in här på bloggen under närmsta tiden, efterhand som de blir klara. Vilket kan ta allt från några dagar, till många veckor… 

Min mormor har fyra barn, och sexton barnbarn. Jag har alltid sett henne som en väldigt kompetent och duktig kvinna. Hon har alltid kört bil, minst lika mycket som morfar. Hon kan styra upp och organisera stora kalas, och laga mat till hundratals personer. Hon är en sådan där person som alltid ställer upp, och som jobbar hårt och mycket. Hon började jobba redan i tonåren. Efter att hon gått i pension har hon jobbat ideellt i en second hand-affär, i sådär tjugo år, ända fram till härom året. Mormor kan sticka, stöpa ljus, baka, plocka tiotals liter blåbär, koka saft och sylt, odla potatis och grönsaker och laga mat.

Mormor har alltid bjudit in till stora släktkalas, med mycket mat och fika. Hon är väldigt social, och kan verkligen konsten att få människor att känna sig inkluderade och intressanta, genom att fråga en massa frågor om personen i fråga. Och nästa gång hon träffar personen minns hon vad man pratat om senast.

Min mormor är en fantastisk berätterska. När vi var små och sov över hos mormor och morfar, var en av de bästa stunderna när mormor satt på bäddsoffans kant i blå rummet och berättade om hur det var när hon var liten. Om hur det var när hon gick i skolan, och hennes lärare var elak. Om när hon nästan drunknade i dammen. Om när hon och hennes bror skulle köpa sockerdricka men fick vichyvatten i stället. Om när hon och hennes pappa var långt ute på isen på sjön, när isen började gå upp.Om hur man förvarade mat på den tiden då det inte fanns frys och kylskåp. Om hur man tvättade kläder när det inte fanns någon tvättmaskin. Och mycket, mycket annat.

Med mormor har jag spelat spel, memory och kinaschack. Plockat blåbär och hallon. Lärt mig att sticka sockor. Stöpt ljus och löst korsord.

Och när vi var ensamma hos mormor och morfar, då visade mormor andra sidor än när det var en massa andra vuxna runt omkring. På kvällarna när vi satt och drack te i köket, kunde vi få riktigt fnittriga skrattanfall, vi och mormor och morfar.

Tack mormor för att du gett allt det till mig och hela släkten! Och för att du är en sådan förebild som mamma!

Ett långt, oredigerat, och lite gnälligt inlägg. Håll till godo!

I tisdags kväll förra veckan, när jag gick och la mig  blev jag plötsligt så frusen. Jag tänkte att det säkert berodde på att jag duschat, och fortfarande var fuktig i håret. Men jag blev inte varmare av att krypa ner under täcket, tvärtom. Till slut frös jag så jag skakade. Så småningom insåg jag att jag hade ont i ena bröstet också. Hela natten hade jag feber. Och konstaterade på morgonen att jag fått min första riktiga mjölkstockning  Antagligen var det för kallt för mig med tre lager kläder, trots att det var 25 grader ute. Det blåste ju, trots allt, ljumma vindar.

På morgonen kände jag mig trött och matt. Jag frågade min svärmor om hon kunde komma och hjälpa mig med barnen. Hon dök upp efter bara en liten stund. Jag gick och la mig  och sov i två timmar.

Dagen därpå, Kristi himmelsfärds dag, var Jon ledig, tack och lov, för jag kände mig inte så mycket bättre. Hade fortfarande feber, ingen matlust och ville helst bara sova  Först på kvällen, när en kompis kom och grillade med oss, började jag känna mig lite bättre.

Fredag och lördag mådde jag bra igen. Men på söndagen var jag öm i bröstet igen. Och under dagen blev det rött, där jag också kände en liten knöl. Jag provade allt som brukar funka, amma ofta, duscha varmt, massera, hålla mig varm, vila, dricka mycket, mm. Men inget hjälpte. På måndagen hade det inte blivit bättre, snarare lite sämre. Men ingen feber, den här gången, och jag kände mig inte särskilt sjuk.

Ringde runt till sjukvården för att höra vad jag skulle göra, och vart jag skulle vända mig. Inte det lättaste, vilket gjorde mig frustrerad och ledsen. Jag jobbar ju själv i sjukvården men när jag själv är sjuk vill jag att det ska vara enkelt och uppenbart vart jag ska vända mig. Jag blir väldigt stressad när jag upplever att jag inte har koll på läget. Och jag tänker ofta, att det här är nog inte så farligt. Och det har ibland gjort att jag väntat för länge med att söka hjälp. Särskilt om det inte är uppenbart vem som kan hjälpa mig.

Till slut hamnade jag i alla fall på kvinnoklinikens akutmottagning, där de hade fullt upp. Jon hade kommit hem från jobbet mitt på dagen för att hämta mig och barnen. Vi lämnade Algot hos farmor och farfar, och åkte till sjukhuset. Men när vi insåg att det var lång väntan ammade jag, och sen tog Jon med sig Hilda därifrån.

Jag fick vänta två timmar innan jag fick träffa en sjuksköterska som tog prover och temp på mig. Ingen feber (vilket jag redan visste), och CRP (snabbsänkan) var bara 11. Efter sådär en timme till fick jag träffa en underläkare och en läkarkandidat, som ställde en massa frågor och undersökte mig. Sedan fick jag vänta lite till. Träffa en överläkare som undersökte mig och gjorde en ultraljudsundersökning av knölen på bröstet. Misstanke var att det bildats en varböld, vilket kan hända bland vid mjölkstockning. Men den var så liten, att det dels var oklart om det var en varböld, eller bara en blockerad mjölkgång, dels var den för liten att punktera och tömma. Bara att avvakta och se om det går över av sig själv eller om det blir värre.

Å ena sidan trist att inte få “hjälp”, dvs en snabb åtgärd som fixade allt på en gång. Å andra sidan skönt att veta att jag inte är så dålig att jag behöver hjälp. Och de senaste två dagarna har jag känt mig pigg och som vanligt, men jag har en liten öm, rodnad knöl i bröstet, som varken blivit bättre eller sämre. Återstår att se vad som händer med den, och mig.

Hoppas verkligen att det går över och att vi får vara friska nu!! Känns som att vi varit sjuka varannan vecka hela vintern. Och även om vi inte varit jättedåliga, så tar det på krafterna. Jag känner att vi har fullt upp ändå, med få vardagen att gå ihop med allt hushållsarbete som krävs för att hålla två småbarn (och oss själva) hela, rena och mätta, och utöver det allt som behöver fixas med huset och trädgården. Dessutom vill vi ju ibland träffa folk. Allt det här blir lidande när någon av oss är sjuk.

Och jag känner att jag ligger back med så mycket som jag vill, borde eller måste fixa. T.ex. har vi fortfarande flyttlådor som inte är uppackade. Igår började jag äntligen plocka bort och tvätta vinterkläderna, men har fortfarande alla skor att ta hand om. Jag vill strukturera om köket. Jag behöver sortera undan en del leksaker, för nu är det bara en enda röra med saker högt och lågt, en del som används och en del som inte används. Jag har en stor hög med papper i köket, som behöver sorteras och plockas undan. Mm mm.

Men allting har sin tid, och jag har inga stora förväntningar på att hinna massor varje dag, när jag är ensam hemma med två småbarn. Bara lite mer än jag hinner nu.

Snart är det Mors Dag. Jag är så tacksam, som har många starka kvinnor och mammor i mitt liv. Som varit både mammor och förebilder för mig. Därför tänkte jag mig ett litet tema här på bloggen inför Mors Dag. Jag vill berätta lite om fyra mammor i mitt liv. Och på så sätt hylla dem som personer, förebilder och mammor. Jag börjar med min farmor. Övriga inlägg kommer droppa in här på bloggen under närmsta tiden, efterhand som de blir klara. Vilket kan ta allt från några dagar, till många veckor…

Min farmor har tre söner, där det skiljer tre år och fyra månader på den äldsta och den yngsta. Ganska tätt med andra ord. Jag kan bara föreställa mig hur intensivt det måste ha varit för henne under en ganska lång tid när de växte upp. Imponerande, tycker jag, att klara av livet med tre vilda pojkar!

Farmor är överlag en person som är väldigt kompetent, men det ser hon inte själv. Hon har t.ex. kört skolbuss. Bara att köra buss är ju häftigt, men hon gjorde det på små skogsvägar mitt ute i ingenstans. På vintrarna var det massor med snö och väldigt halt, men det klarade hon galant, även de gånger när bussen kanade över isgator och fastnade i snödrivor, mitt ute i skogen, långt före mobiltelefonernas tid.

Min pappa har alltid beskrivit sitt föräldrahem som väldigt öppet och gästvänligt, och så minns jag det också. Där var ofta mycket folk på besök, och alltid bjöds på fantastiskt god mat och överdådiga fikan, med sju sorters kakor och tårta. Ett sådant hem vill jag också ha.

Hemma hos farmor skrattas det alltid mycket. Och farmor själv har verkligen självdistans och kan skratta åt sig själv och sina misstag. Den självdistansen och humorn är något jag verkligen hoppas att jag själv kan ha mer av i mitt liv.

När jag var liten var vi ofta hos farmor. Ibland bara vi barn. Det var det bästa. Vi sov nere i gillestugan i källaren, eller uppe i min farbrors gamla rum. Farmor gjorde risgrynsgröt till frukost. Jag minns doften av kaffe som fyllde huset redan när jag vaknade. Jag minns knarret i trapporna. Och jag minns farmor, som om hon alltid fanns i det orangea köket. Där lagade hon stek till söndagmiddagen, rörde om i tre, fyra grytor samtidigt. Hon gjorde katrinplommonkräm, och spottsoppa (körsbärskräm med kärnorna kvar, så man fick ha ett kaffefat bredvid tallriken och spotta ut kärnorna på, vi tyckte det var jättekul). Och världens godaste äppelpaj.

Och hon bakade. Farmor-smörgås är ett begrepp i vår familj, ljusa rågkakor med hål i mitten, som skars i bitar. Och kakor såklart, nötrulltårta med smörkräm, “kammar”, citronstjärnor till jul, bullar och mycket annat. Det kändes så tryggt att bara sitta där i köket hos henne. På pallen med två extrasteg som kunde fällas ned, som alltid stod bredvid bänken. Titta på vad farmor gjorde. Småprata lite.

Ja, ett sånt hem. Varmt och välkomnande. Fullt med människor och god mat. Det vill jag också ha!!

Tack farmor för att du gett allt det till mig och hela släkten! Och för att du är en sådan förebild som mamma!

Dagarna är så otroligt intensiva just nu. Barnen är i varsin ganska intensiv fas, och har dessutom svårt att låta varandra vara. Så jag kastar mig mellan diverse livräddande insatser… Dessutom har de båda svårt att komma till ro på kvällarna. Om det beror på att det är ljust så länge, eller om det bara är ännu en fas, vet jag inte. Men sällan somnar de innan klockan 21. Och ibland hinner Hilda vakna både en och flera gånger innan vi går och lägger oss någon timme senare. Så det blir inte mycket tid, och absolut ingen ork att göra saker som jag själv vill hinna med. Jag försöker tänka att den tiden kommer igen. Men åh, vad frustrerad jag är vissa kvällar över att inte få något andrum på hela dygnet. Hilda sover hos mig från elva-tiden sådär, och vill fortfarande amma ofta på natten.

Men så mycket lättare livet ändå är nu när det är så ljust, och hela världen fullkomligt exploderar i grönska och blommor. Den där tiden som jag längtat så efter hela den mörka, gråa, regniga, blåsiga, långsamma vintern. Den där tiden när det är så ljust av vårsol att man måste kisa när man går ut. När det är så ljusgrönt överallt att det nästan sticker i ögonen. När koltrastarna sjunger hela kvällarna och hela morgnarna, utanför vårt fönster. När vi kan vara ute, utan att krångla på lager på lager och tjocka overaller på barnen. När vi faktiskt vill och orkar gå ut flera gånger om dagen. Nu är den här! Välkommen sköna maj!!

Vi firade valborg hemma hos några vänner. Vi grillade korv och satt ute och huttrade en stund. Tills det började regna, då rusade alla in. Så småningom vågade vi oss ut igen och tittade på brasan som de tänt i trädgården. Sedan skyllde vi på våra trötta barn, och åkte hem.

Vi har börjat fixa en massa i trädgården också. Tyvärr hinner och orkar jag inte så något själv i år. Hela trädgårdslandet är fullt av ogräs, som måste bort först. Och de där stunderna när Hilda sover och Algot roar sig själv och alla måsten (matlagning, städning, tvätt mm) är avklarade är så korta och få, så det går bara inte i år.

Istället har jag beskurit rosorna i rabatten framför huset. Rensat bort en del ogräs, men långt ifrån allt i trädgården. Klippt ner elefantgräset. Och tagit hand om en liten, liten del av våra rabarber (vi har hur mycket som helst, kom och hämta, ni som vill!!).

Före

Efter

Idag åkte vi till skogen ett par timmar på eftermiddagen. Så skönt. Vi satsar ju på att ha en vilodag varje vecka, när vi inte gör några måsten. Och just nu är det lättast att åka iväg, för att få lite lugn, inte minst för barnens skull. Och, åh, vad skönt det var. Grönt och fint. Algot sprang och sprang. Vi fikade på vår nyinköpta picknickfilt. Och tittade på en massa figurer av djur, på Naturum. Algot grät när vi åkte hem och sa att han ville bo på skogen. Så vi åker nog snart dit igen!

Efter kvällsmaten kröp jag och barnen ner i badkaret och badade bort all sand och svett från de senaste dagarnas utelek. Och så tänkte jag att kanske, kanske somnar de tidigare om de får bada precis innan läggdags. Och jo jo! En hel halvtimma tidigare somnade de, klockan halv nio!!

Kvällsmatsmys

Vi har kirskål i vår trädgård. Det anses numera vara ogräs, eftersom det sprider sig ohejdat. Men jag har förstått att det säljs dyrt på fina saluhallar.

Hur som helst kan man äta det  och använda det ungefär som spenat. Jag hoppas bli bättre på att ta vara på sådant vi har i trädgården.

Idag ägnade jag ett par minuter åt att klippa ner några deciliter. Sköljde det, hackade grovt och slängde ner i grytan vi ska äta ikväll. Gott, nyttigt, billigt! Och vackert.

 

Vilken härlig dag vi har haft, barnen och jag. Vi har varit ute nästan hela dagen. Det har varit sådär 18-19 grader i luften, och solen har tittat fram för det mesta. Eller som Algot sa, när han tittade upp på himlen: “molnen skiner!”.

Hilda har den senaste veckan helt ändrat sina sovrutiner på dagen. Från att ha sovit både på förmiddagen och eftermiddagen, ibland bortåt två timmar per gång, så har hon nu oftast sovit bara en gång, idag bara lite drygt en timme. Och när hon är vaken är hon precis över allt! Reser sig mot alla möbler (även blanka skåp), försöker klättra upp på låga stolar och liknande, och stoppar allt i munnen. Det är minst sagt svettigt att ha koll på henne, och samtidigt försöka få något gjort. Så jag är väldigt glad att det är vår och varmt nu äntligen. Det känns lite lättare att vara ute, eller att i alla fall kunna varva inne- och utelek.

Idag fick hon gunga för första gången. Hon strålade ikapp med molnen. Och Algot puttade på, men tröttnade snart.

Och som jag längtat hela långa, kalla, regniga, blåsiga, snöiga vintern efter att kunna ta med mellanmål till lekparken. Idag hade vi förmiddagens fruktstund där. Och jag vågade t.o.m. amma i lekparken, utan att riskera mjölkstockning.

Eftermiddagens mellanmål intogs på en filt i trädgården. Väldigt mysigt. Men alltså, krypande bebisar tvärsöver hela kalaset skapar inte matro direkt. Inte för mamman i alla fall.

När vi gick in för att äta kvällsmat insåg jag att vi inte smörjt in oss med solskydd, och att inget av barnen haft solhatt på sig. Jag är röd om halsen, öronen och händerna, men kunde inte se att barnen är det. Hoppas, hoppas, hoppas de inte bränt sig! Typiskt, då blev jag inte “mom-of-the-year” idag heller…