Overklig verklighet

Får ni också ibland en känsla av att ni inte känner igen ert liv? Eller att ni liksom inte hängt med på allt som hänt de sista åren?  Som en slags overklighetskänsla, kombinerat med minnesförlust. Ett “vart är vi på väg?” blandat med “hur hamnade jag här?”.

Jag hörde om en kultur där man menade att om man går för fort, så hänger själen inte med. 

Kanske är det det som hänt. Om någon t.ex. frågar var jag bor, eller hur gamla mina barn är, så rabblar jag upp korrekta svar utan att blinka. Men sen kan jag sitta på bussen på väg hem från jobbet, titta ut över åkrar, ängar och platt skånskt sommarlandskap, och inte riktigt förstå vad jag gör här. I Skåne, på landet. Bor jag verkligen här?? Hur gick det till? Eller så stannar jag upp en sekund i det intensiva livet med barnen. Förutom två dagar i veckan när jag jobbar, så har jag dem, i stort sett, alltid inom synhåll, eller till och med, rent fysiskt, inpå mig. Ändå kan jag plötsligt undra “är det här mina barn, som är så fina, så stora, som pratar och resonerar?” Hur gick det till? 

Kanske är det bara jag, som inte vet var jag är i livet. Även om jag oftast tror att jag har koll på läget.

2 kommentarer

  1. Nej Anna, där är jag de flesta dagar! Om jag är hemma, på jobbet eller att det händer märkliga saker som jag inte kan förklara, inom familjen eller goda vänner så undrar jag: Hur hamnade jag här och är det verkligen jag som skall ta beslut som kan påverka flera peroner. Ibland känner man sej väldigt liten (fast jag snart skall fylla 64 år) och emellanåt kan jag känna mej som en äldre herre på snart 64 år. Det är så märkligt livet! Jag tror det är många som känner så här, vissa vill inte tala om att de gör det, man vågar inte botta sej!
    Men jag får vara glad att jag får vara med, om jag tänker på alternativet! Anders Ragnemyr

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *