Olika som bär

Oj, vad syskonlika de är, säger folk allt som oftast om mina barn, nu för tiden. Och, ja i takt med att Hildas utseende ändrats har de blivit mer lika varandra än de var tidigare. Till utseendet, vill säga. Men de är så tydligt två olika små människor med olika personligheter.

Algot har ända från början varit väldigt lugn. Han sitter gärna i lugn och ro och läser böcker, lägger pussel, undersöker hur saker fungerar eller ritar. Han utvecklar snabbt finmotoriska färdigheter och kan t.ex. rita bilar och huvudfotingar, vid 2 1/2 års ålder.

Grovmotoriskt har han alltid varit senare, och började t.ex. gå först när han var sexton månader. Han är väldigt försiktig med fysiska aktiviteter, och klättrar väldigt sällan upp på något.

Sedan i somras pratar han hur mycket som helst, och det är så spännande att höra hans små funderingar och hans försök att förstå hur han ska använda språket. För tillfället pratar han om sig själv i andra-person (“du”) och om mig (mamma) i första-person. Förvirringen blir tidvis stor när han säger “Du ska släcka lampan”, då släcker jag lampan, varpå han faller ihop i en skrikande tvåochetthalvtårings-hög, det var ju han själv som ville släcka lampan. Men charmigt också, när “Du vill kjama mig”, betyder att han vill krama mig.

Hilda har istället, redan från början, varit mer aktiv. När hon var fyra månader började hon dra sig framåt på golvet. För några veckor sedan började hon resa sig mot möbler etc.

Blöjbyte…

Vid åtta månader kröp hon som om hon aldrig gjort något annat. Hon kommer gärna och kramas och gosar in sig mot min hals, men blir snabbt otålig och vill ner på golvet igen.

Och nu när niomånadersdagen närmar sig så har hon börjat klättra och tar sig snabbt upp för hela trappan, om hon får chansen.

Båda barnen skiner upp så fort de får se varandra, ibland skriker de ikapp, höga glädjetjut, så jag tror snart jag får tinnitus.

Samtidigt händer det allt som oftast att storebror tröttnar på att lillasyster tar hans saker. Han vill gärna uppfostra henne när hon försöker klättra upp någonstans, då drar han bestämt ner henne på golvet… Men oftast kan jag, som sagt, konstatera att de blir glada när de ser varandra (en av favoritsångerna just nu är “Jag blir så glad när jag ser dig”). Eller som Algot sa häromdagen “Du bli så glad när du får se på Hilla!”

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *