Mjölkstockning

Ett långt, oredigerat, och lite gnälligt inlägg. Håll till godo!

I tisdags kväll förra veckan, när jag gick och la mig  blev jag plötsligt så frusen. Jag tänkte att det säkert berodde på att jag duschat, och fortfarande var fuktig i håret. Men jag blev inte varmare av att krypa ner under täcket, tvärtom. Till slut frös jag så jag skakade. Så småningom insåg jag att jag hade ont i ena bröstet också. Hela natten hade jag feber. Och konstaterade på morgonen att jag fått min första riktiga mjölkstockning  Antagligen var det för kallt för mig med tre lager kläder, trots att det var 25 grader ute. Det blåste ju, trots allt, ljumma vindar.

På morgonen kände jag mig trött och matt. Jag frågade min svärmor om hon kunde komma och hjälpa mig med barnen. Hon dök upp efter bara en liten stund. Jag gick och la mig  och sov i två timmar.

Dagen därpå, Kristi himmelsfärds dag, var Jon ledig, tack och lov, för jag kände mig inte så mycket bättre. Hade fortfarande feber, ingen matlust och ville helst bara sova  Först på kvällen, när en kompis kom och grillade med oss, började jag känna mig lite bättre.

Fredag och lördag mådde jag bra igen. Men på söndagen var jag öm i bröstet igen. Och under dagen blev det rött, där jag också kände en liten knöl. Jag provade allt som brukar funka, amma ofta, duscha varmt, massera, hålla mig varm, vila, dricka mycket, mm. Men inget hjälpte. På måndagen hade det inte blivit bättre, snarare lite sämre. Men ingen feber, den här gången, och jag kände mig inte särskilt sjuk.

Ringde runt till sjukvården för att höra vad jag skulle göra, och vart jag skulle vända mig. Inte det lättaste, vilket gjorde mig frustrerad och ledsen. Jag jobbar ju själv i sjukvården men när jag själv är sjuk vill jag att det ska vara enkelt och uppenbart vart jag ska vända mig. Jag blir väldigt stressad när jag upplever att jag inte har koll på läget. Och jag tänker ofta, att det här är nog inte så farligt. Och det har ibland gjort att jag väntat för länge med att söka hjälp. Särskilt om det inte är uppenbart vem som kan hjälpa mig.

Till slut hamnade jag i alla fall på kvinnoklinikens akutmottagning, där de hade fullt upp. Jon hade kommit hem från jobbet mitt på dagen för att hämta mig och barnen. Vi lämnade Algot hos farmor och farfar, och åkte till sjukhuset. Men när vi insåg att det var lång väntan ammade jag, och sen tog Jon med sig Hilda därifrån.

Jag fick vänta två timmar innan jag fick träffa en sjuksköterska som tog prover och temp på mig. Ingen feber (vilket jag redan visste), och CRP (snabbsänkan) var bara 11. Efter sådär en timme till fick jag träffa en underläkare och en läkarkandidat, som ställde en massa frågor och undersökte mig. Sedan fick jag vänta lite till. Träffa en överläkare som undersökte mig och gjorde en ultraljudsundersökning av knölen på bröstet. Misstanke var att det bildats en varböld, vilket kan hända bland vid mjölkstockning. Men den var så liten, att det dels var oklart om det var en varböld, eller bara en blockerad mjölkgång, dels var den för liten att punktera och tömma. Bara att avvakta och se om det går över av sig själv eller om det blir värre.

Å ena sidan trist att inte få “hjälp”, dvs en snabb åtgärd som fixade allt på en gång. Å andra sidan skönt att veta att jag inte är så dålig att jag behöver hjälp. Och de senaste två dagarna har jag känt mig pigg och som vanligt, men jag har en liten öm, rodnad knöl i bröstet, som varken blivit bättre eller sämre. Återstår att se vad som händer med den, och mig.

Hoppas verkligen att det går över och att vi får vara friska nu!! Känns som att vi varit sjuka varannan vecka hela vintern. Och även om vi inte varit jättedåliga, så tar det på krafterna. Jag känner att vi har fullt upp ändå, med få vardagen att gå ihop med allt hushållsarbete som krävs för att hålla två småbarn (och oss själva) hela, rena och mätta, och utöver det allt som behöver fixas med huset och trädgården. Dessutom vill vi ju ibland träffa folk. Allt det här blir lidande när någon av oss är sjuk.

Och jag känner att jag ligger back med så mycket som jag vill, borde eller måste fixa. T.ex. har vi fortfarande flyttlådor som inte är uppackade. Igår började jag äntligen plocka bort och tvätta vinterkläderna, men har fortfarande alla skor att ta hand om. Jag vill strukturera om köket. Jag behöver sortera undan en del leksaker, för nu är det bara en enda röra med saker högt och lågt, en del som används och en del som inte används. Jag har en stor hög med papper i köket, som behöver sorteras och plockas undan. Mm mm.

Men allting har sin tid, och jag har inga stora förväntningar på att hinna massor varje dag, när jag är ensam hemma med två småbarn. Bara lite mer än jag hinner nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *