Mitt gråa hår…. strå

I morse upptäckte jag att jag fått mitt första gråa hårstrå! Och jag blev faktiskt glad. Tänk vad häftigt, nu kan jag åtminstone se vis och erfaren ut. Ja, jag har faktiskt väntat på att det ska hända.

De flesta av mina jämnåriga vänner har länge beklagat sig över sina grå strån, som vissa döljer under färgningar, andra inte. Själv slutade jag tona/bleka/färga håret för sådär tio år sedan, när jag totalt misslyckades med en blekning, och håret blev gult!! Det var förfärligt, och jag lovade mig att aldrig göra om det.

När jag kom in i puberteten så var jag den första av mina kompisar. Det var jättejobbigt! Jag tyckte inte om hur min kropp förändrades, och hur jag såg ut.

Länge har jag kämpat mot mig själv. Men någonstans i längs vägen, i takt med att jag landat mer i vem jag är, har jag kunnat se på mig själv på andra sätt.

Och under en lång tid har jag jobbat på att tycka om min kropp som den är. Det går bättre och bättre, även om allt runt omkring skriker till mig att jag borde köpa det ena och det andra för att ändra mitt utseende. Men så här är jag ju skapad, vem är jag att försöka ändra på det.

Och nu tycker jag mest det är fascinerande att min kropp ändras. Av barnafödande och av ålder. Rynkorna i ansiktet, som djupnar. Magen som är skrynklig och naveln ledsen. Håret som, nu plötsligt, grånar. Tänk att det är så här jag ser ut som vuxen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *