I samma båt

För ett par veckor sedan var vi i Göteborg tillsammans med min familj och såg musikalen Kristina från Duvemåla. Ååh, vilken upplevelse det var! Jag såg den när den gick i Stockholm i slutet av 90-talet och har längtat efter att se den sedan dess. Jag var lite rädd att jag skulle ha för höga förväntningar, men det hade jag inte. Tror inte att det bara var graviditetshormoner som gjorde att jag hade tårar i ögonen och ibland grät så det sprutade, från det att de första tonerna spelades och hela vägen genom den fyra timmar långa föreställningen. Jag har läst böckerna flera gånger och sett filmerna åtminstone ett par gånger. Och varje gång blir jag så gripen av den starka berättelsen.

Musikalen bygger ju på Vilhelm Mobergs fyra böcker i den så kallade Utvandrar-serien. Den handlar om några människor som av olika skäl lämnar Sverige för att ta sig till Amerika, så som ungefär en fjärdedel av Sveriges befolkning gjorde, under en tid då Sverige var ett riktigt fattigt u-land. Historien tar sin början i Småland för sisådär 150 år sedan, men skulle lika gärna kunna ta sin början i något annat land, idag. En grupp människor lämnar sina hem för en plats som de egentligen bara hört rykten om. De ser ingen annan utväg då landet de bor i inte låter dem äta sig mätta, trots att de sliter hårt. De får inte utöva sin religion i en tid då kyrka och stat var tätt sammanbundna och hade all makt över folket.

Det här är också berättelsen om den fina och kärleksfulla relationen mellan Kristina och hennes man Karl Oskar. De kämpar sida vid sida och är varandras stöd och trygghet, genom glädje, sorg, smärta och meningsskiljaktigheter.

Genom hela historien återkommer också de existentiella tankarna. Kristinas starka förtröstan på Gud, som kommer att hjälpa och bära genom allt, och Karl Oskars övertygelse om att Gud gett oss våra färdigheter och gåvor för att vi ska använda dem, för att överleva. Var är Gud när skörden regnar bort ena året och torkar bort nästa år, när barnen är hungriga? Om Gud inte finns vem skulle då ta hand om oss?

Starkare än någonsin, dessa dagar, är den långa episoden när de seglar över havet för att ta sig till det nya landet. En resa som tog många veckor och som kostade en rejäl slant, och med livet som insats. Och vad väntar dem när de kommer fram? Hur kommer de bli mottagna? Kommer de göra sig förstådda? Var i detta oändliga land ska de slå sig ner? Jag kunde inte låta bli att tänka på alla människor som i detta nu befinner sig i precis samma situation. På en båt ute på öppet hav. Med livet som insats. Vad väntar dem när de kommer fram? Om de kommer fram.

Återkommande är också Kristinas längtan tillbaka. Hon vill egentligen inte åka, inte lämna det välkända och trygga. Hon längtar ständigt tillbaka. Till de ljusa vårkvällarna, till familj och släkt, till en plats som hon känner och ett språk som hon förstår. Jag känner så väl igen det från vår tid i Sydafrika, trots att jag verkligen ville vara där, så var längtan hem också stark. Och jag tror att det är många, många som längtar tillbaka till det som en gång var deras hem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *