Handdukarna

Jag har ärvt en massa kökshanddukar. Helt oanvända handdukar i linne. Rejäla och tåliga som verkar klara hur många tvättar som helst. För några år sedan fick jag veta att de är hemvävda, och vem som gjort dem.

En av mina ingifta gammelmostrar hade två storebröder. När hon var i slutet av tonåren och bröderna var några år över tjugo drabbades alla tre syskonen av tuberkulos, tbc, som var betydligt vanligare i Sverige då, än vad det är nu.

De var väldigt sjuka alla tre. Min gammelmoster fick en del av ena lungan bortopererad. Och hon överlevde. Bröderna klarade sig inte, de dog båda två. Syskonens mamma bröt ihop av sorgen och blev sig inte lik.

Men så småningom satte sig mamman vid sin vävstol och började väva handdukar. För att döva sorgen och saknaden efter sin söner vävde hon. Och hon vävde och vävde.

Nu är jag fjärde generationen som använder hennes handdukar. Jag har fått en liten del av alla dem hon vävde, och jag tror inte att kommer behöva köpa fler kökshanddukar någon gång i mitt liv.

Jag träffade henne aldrig, och minns inte ens vad hon hette. Men jag tänker ofta på henne och hennes sorg när jag använder hennes handdukar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *