Ett av mina bästa tips för en bra parrelation: Familjeråd

För ungefär två år sedan, när Algot var nyfödd, skrev jag om att vi blivit tipsade om att ha familjeråd och att vi börjat med det. Nu två år senare, kan jag bara hålla med mig själv – jag kan verkligen rekommendera alla som lever tillsammans med andra att ha familjeråd!

För att ni ska slippa klicka er vidare kommer här det jag skrev då:

För ett par månader sedan hade BVC-psykologen ett litet föredrag för vår föräldragrupp på BVC. Under temat ”hur får man ihop vardagen och par-relationen?” delade hon ut två stycken ”pärlor”, eller tips för att underlätta livet, som ju onekligen blir lite annorlunda så snart den där tredje lilla familjemedlemmen gjort entré. Vi har försökt leva efter de här tipsen, och tycker båda att livet flyter på lite smidigare, därför tänkte jag tipsa om dem här:

A. Dagliga gosestunder.
Dvs. se till att ha positiv kroppskontakt minst sådär 15 min varje dag. Förslagsvis direkt efter jobbet, när familjen samlas. Släng er på soffan i en hög, säg inte så mycket, men stäm av läget med varandra – är någon trött, glad, ledsen osv. Och bara mys.

B. Veckomöte eller familjeråd. Bestäm tid i förväg, så att det blir av. Gärna utan barn, så att man kan prata ostört. Större barn/tonåringar får/ska vara med. En är ordförande och ser till att det inte drar ut för mycket på tiden, en är sekreterare och antecknar. Gå alltid igenom följande punkter:

1. Säg positiva saker till varandra. Fritt från hjärtat, några saker som du gillar hos den andra. Egenskaper eller något särskilt hon/han gjort på sistone. Anteckna gärna, sådant är värt att spara.

2. Praktiskt: vem, vad, när, samt me-time, you-time, we-time. Här brukar vi börja med att gå igenom kommande vecka. Vad händer, vem har någon aktivitet någon dag eller kväll, har någon bjudit hem oss – vilken dag passar bäst? Allt skrivs in i vår gemensamma kalender. Sedan stämmer vi av om det är rimligt att hinna och orka med allt, behöver vi prioritera bort något, eller kan vi istället orka med mer – ska vi bjuda hem någon? Och till sist, behöver någon av oss egentid (me-time)? När får vi tid för varandra (we-time)?  Den här punkten har verkligen minskat vår stress och våra konflikter – vi får gemensam översikt över veckan, och jag, som ofta har all planering och kontrollbehov i huvudet, behöver inte bombardera Jon med allt detta varje eftermiddag när han kommer från jobbet.

3. Metodutveckling. Funkar/funkar inte. Här tar vi upp sådant som funkar bra, klappar oss själva på axeln och påminner varandra om att fortsätta med det. Och sådant som inte funkar pratar vi om varför det inte funkar, hur vi skulle önska att det var istället, och om vi kan ändra på något för att det ska funka. Ibland kan vi bara konstatera att något inte funkar, men att vi inte vet hur vi ska lösa det. Men det är faktiskt skönt att samla det till ett tillfälle – istället för att gnata på varandra hela veckan.

4. 5 min var, fritt prat. Den här punkten beskrev psykologen att den ena ska se på den andra med varm blick, som en ko ungefär och bara lyssna medan den andre berättar precis vad som helst. Efter fem minuter byter man. Allt det där som vi aldrig får prata till punkt om, eller bara låta orden flöda. För mig är det här den svåraste punkten. Jag tycker jag hinner säga det jag vill annars, och går inte och samlar på mig en massa osagda saker. Men jag tror att det är bra inför framtiden, då Algot börjar ta mer plats i våra samtal, och då det kanske finns fler i familjen.

5. Boka ny tid, helst barnfritt. Vi försöker ha våra möten när Algot somnat på kvällen, vilket funkar toppenbra ibland, när han somnat utan problem, innan nio. De kvällar när han skrikit ett par timmar, och äntligen somnar framåt tio är vi inte lika upplagda för möte, ibland kör vi på ändå, ibland skjuter vi upp det till nästa dag. Psykologen föreslog barnvakt så att man verkligen får sitta ostört, men det känns inte motiverat än så länge.

Daglig mysstund är vi dåliga på, även om vi tänker på det ibland. De gånger det blir av gör det faktiskt skillnad. Dels för att vi varvar ner och laddar om för “kvällspasset”, dels för att vi direkt stämmer av med varandra hur vi har det, dels för att det ju alltid är bra att kramas.

Men familjerådet är i stort sett likadant nu, som för två år sedan. Vi försöker att äta något gott också (oftast rotar vi bara fram lite chips eller bullar, men ibland (sällan) har någon av oss tänkt till och gjort/köpt något extra gott eller lyxigt). Men att ha något gott att se fram emot gör att det känns lite lättare att ha “möte” på kvällen, när man (jag) egentligen är för trött för att vara trevlig och social överhuvudtaget. Dessutom blir det lite lättare att ändå vara social och trevlig, när blodsockret inte är lågt.

Vi har också ambitionen att familjerådskvällarna ska utmynna i “we-time”, dvs. att vi fortsätter umgås, istället för att återgå till varsin dator eller telefon, när mötet är slut. I verkligheten är det dock tyvärr oftast så att klockan hinner bli så mycket och/eller vi är för trötta när mötet är slut, så att det är sovdags. Men ibland spelar vi något spel, tittar på film eller har högläsning ur någon bra bok (vilket för övrigt kan rekommenderas, väldigt mysigt, och ett bra sätt att läsa samma bok och därmed kunna diskutera den medan man läser).

Vi försöker att verkligen prioritera familjerådet, dvs. se till att det blir av. Men vi är samtidigt alltid öppna för att skjuta på det till en annan dag om den ena är för trött, eller om det händer något annat just den inplanerade dagen. Ibland gör vi en snabbvariant och går t.ex. bara igenom veckoplaneringen.

Jag vet att det kan verka omständligt och tidskrävande att ha familjeråd varje vecka. Men för oss innebär det att vi slipper ha minifamiljeråd varje kväll. Och att vi avsätter tid för varandra, för att vår relation ska fungera, det blir ett väldigt konkret sätt att jobba på vår relation. Vi vill ju hålla ihop, men det finns så mycket som sliter på relationen, inte minst när man har småbarn.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *