Det här med sömn

Jag läste det här inlägget om sömn för ett tag sedan, om att många föräldrar (mammor?) tänker att de gör något fel när deras bebisar inte sover hela natten. Trots att de flesta bebisar går från den ena utvecklingsfasen till den andra, och därmed sover dåligt (dvs. vaknar ofta) och har ett stort närhetsbehov, även på natten.

Så jag tänkte berätta lite hur vi har det.

Om våra barn på många sätt är olika, så tycker jag de är väldigt lika med sömnen. Innan jag fick barn tänkte jag att jag skulle amma och sedan lägga ned en sovande bebis i sängen på natten. På dagen skulle jag lägga ner en trött och lugn bebis i sängen, och han/hon skulle somna själv. Så blev det såklart inte! Jag hade inte räknat med de starka känslor som skulle komma nästan direkt. Den där lilla, hjälplösa bebisen  som alldeles nyss legat trångt och varmt i min mage  hört mina hjärtslag och känt min närhet. Inte kunde jag lägga honom i en plastbalja på BB, så ensamt och kallt! Och tänk om han skulle sluta andas, och jag inte märkte något. Nej, han fick ligga i min säng, med filtar runtom  som ett babynest, så att jag inte skulle rulla över honom i sömnen. Efter några veckor lärde jag mig att liggamma, och snart somnade jag med honom intill mig, snuttandes. Och jag lärde mig att i sömnen känna när han vaknade. Och så fortsatte det under första året, tills han slutade amma, och bara kom över och sov hos mig de flesta nätter. Tills jag blev så gravid att jag knappt kunde vända mig själv i sängen, då fick han lära sig att somna om i sin egen säng.

När jag blev mamma igen, tänkte jag att med andra barnet är det säkert lättare. Hon måste nog bara lära sig att somna och sova själv i sin säng. Såklart upprepades samma sak, som med första barnet!

Hilda är nu snart tio månader, och “borde” enligt allt vad man läser och hör klara sig utan att amma på natten, sedan sådär tre-fyra månader tillbaka. Hon äter helt okej på dagarna, men vägrar oftast gröt. Helst vill hon peta i sig själv, men går ibland med på att bli matad. Därför är det inte alltid så lätt att “se till” att hon är extramätt och fullproppad med mat på kvällen. Välling har jag inte provat än. En vanlig natt ammar hon två eller tre gånger. Sista gång sent på kvällen, någon gång mellan 23 och 01. Sedan en eller två gånger till under natten. Oftast vaknar hon runt 06 och ammar igen. Ibland (en gång på två veckor, kanske), somnar hon om någon timma till efter det (yaaay, sovmorgon till klockan sju!!!).

Men så här kan ni ju inte ha det, ni måste ju sova, och hon behöver ju faktiskt inte äta, tänker någon nu (och skulle jag också gjort, om jag inte varit mitt i det). Men, oftast funkar det faktiskt riktigt bra. Visst är jag trött när vi vaknar på morgonen (men det är jag oavsett hur länge jag får sova), och visst är jag förfärligt trött på kvällen, när barnen äntligen somnat (eller, ja, redan när vi äter kvällsmat, för det mesta). Utöver det går jag sällan runt och tänker att jag är så trött att jag inte orkar med dagen (det händer bara i sådana perioder som nu, när barnen är sjuka över en vecka, och Hilda får fyra tänder på två dagar).

Såklart skulle jag gärna sova mer (typ hela natten, eller varför inte en vecka i streck). Småbarnslivet är ju sannerligen intensivt och erbjuder få (inga) stunder till vila under dagen. Men jag tycker ändå att det funkar som vi har det. Och, framför allt, jag är inte redo att göra något åt situationen. När Algot var mellan åtta och tolv månader gjorde vi tre försök att sluta nattamma. Det var förfärligt, tyckte jag. Jon tog honom några nätter (tre-fyra nätter, max en vecka ska det ju ta, enligt alla böcker och metoder, vi gav upp när det närmade sig två veckor och han fortfarande skrek 20-60 minuter i streck varje natt). Till slut, när han nyss fyllt ett år lärde han sig att somna om utan amning. Men jag har inte orken att riskera en sådan situation just nu. Och jag tycker det är mysigt att ha Hilda hos mig i sängen.

Inget av våra barn har tagit napp. Algot fick kväljningar av nappen, och Hilda spottade genast ut nappen, och jag orkade inte vara ihärdig med att stoppa in den i munnen på henne. Antagligen är det en anledning till att de båda velat amma sig till sömns, de flesta barn har ju ett stort sugbehov första året. Såklart handlar det också om trygghet och närhetsbehov. Och jag har så svårt att neka dem det, jag klarar helt enkelt inte det, jag är en väldigt blödig och hönsig mamma!

Med båda barnen har jag samsovit. Sen några veckor tillbaka kan jag lägga ner Hilda i sängen när hon ammats till sömns på kvällen (och så underbart det är att efter nio månader med en bebis klistrad vid mig hela kvällarna, äntligen har armarna fria från åtta-halv nio-tiden, varje dag tänker jag på allt jag ska göra när hon somnat, varje kväll däckar jag i soffan och får inget gjort). När hon sedan vaknar ropar hon (ööh-ööh!), och jag lyfter över henne till mig innan hon hinner börja skrika. Vi somnar båda (för det mesta) ganska snart igen. När hon sedan vaknar nästa gång vänder vi oss bara i sängen och hon snuttar en liten stund och somnar om. Så jag upplever inte att jag behöver vakna “så mycket”, som jag gjort när jag försökt lägga tillbaka henne i hennes egen säng, då måste jag ju dessutom hålla mig vaken tills hon somnar.

Nackdelen är väl att jag vaknar varje gång hon rör på sig, och måste ha koll på att hon inte kryper iväg och ramlar ner. Spjälsängen står helt intill min sida av sängen, så skulle hon krypa över kanten där så ramlar hon i alla fall mjukt. Kryper hon åt andra hållet så hoppas jag att Jon vaknar innan hon krupit över honom.

När det gäller sömn, så tror jag att vi alla är olika. Både föräldrar och barn. En del barn verkar somna hur lätt som helst och sova genom vilket oväsen som helst, utan närhets- och matbehov (jag får i alla fall för mig att det är så i vissa familjer), medan andra barn (t.ex. mina) har svårt att somna, behöver mycket närhet både vi insomning och under natten, och vaknar lätt. Och vissa föräldrar har ett stort behov av att sova helt ostört för att orka med, medan andra kan hantera sömnbrist aningens bättre.

Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag njöt och var glad varje gång jag blir väckt på natten. Vissa gånger blir jag bara så less, sur och trött på det. Särskilt sådana nätter när jag blir väckt fem eller sju gånger, eller när barnet ligger och fäktar, ålar och låter, utan att somna om. Det är verkligen tålamodsprövande. Och ibland kan jag känna att jag är en dålig mamma, som inte lyckas få mina barn att bara sova tyst och nöjt i sina egna sängar. Men då försöker jag tänka dels på att vi, som sagt, är olika, och dels på att när jag tittar tillbaka på den här tiden så kommer den verka så kort och så mysig och jag kommer sakna den. Jag saknar redan att ha Algot hos mig i sängen. Men de få gånger han kommer över till oss numera, och jag ligger inklämd mellan två varma barn som trycker benen hårt in i magen på mig, och skallar mig på munnen mitt i natten, så minns jag också att det inte bara är mysigt.

På dagen sover hon bara i vagnen, eller i famnen. Väldigt sällan i sängen. Precis som sin bror. Jag lyckades aldrig få honom att sova inne i sängen på dagen, han sov alltid ute i vagnen. Hilda kan åtminstone sova inne, med jag har gett upp försöken att få henne att sova i sängen på dagen. Men i vagnen, inne eller ute, funkar helt okej.

Det blev ett långt inlägg det här (jag får väl skylla på sömnbrist, att jag inte lyckas hålla mig mer kortfattad…). Men vad jag vill säga är att jag tror att många har det ungefär så här första året (åren) med småbarn. Och för min del funkar det bäst att “gilla läget”. Acceptera att nu är det så här. Och med barn gäller ju obönhörligt regeln att så fort jag förstått mig på hur något funkar och vi får till en rutin som passar oss, så kommer barnet in i en ny fas och vi måste börja om från början igen. Nästa vecka ser allt annorlunda ut igen.

 

2 kommentarer

  1. Känner så ingen mig fast vi bara har ett barn. Och va jag skrattade när du skrev om sparkarna i magen och att du blev skallad. Igenkänningsfaktorn är höööög? dom är ju för underbara de där spratteldockorna?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *