Den mörka, trötta hösten. Och lite, lite sol

Det känns som att mitt återkommande samtalsämne just nu är sömn (dvs. brist på) och trötthet. Inte jättekonstigt kanske, med tanke på att jag under flera månader vaknat flera gånger varje natt, har intensiva dagar tillsammans med  två småbarn och därmed minimalt med vila. Och dessutom (vilket är lätt att glömma/förtränga), så håller min kropp på att återhämta sig efter graviditet och förlossning. Jag har hört flera barnmorskor och sjukgymnaster säga att först ett år efter förlossningen kan man räkna med att ha styrkan i kroppen tillbaka. Men jag har också nyligen läst att det tar sisådär sju år innan kroppen är helt återställd efter en graviditet. Kan vara något att tänka på för alla oss mammor. Och för våra partners.

Men jag har också hört en och annan, som inte har småbarn, som också uttryckt att hösttröttheten redan känns så påtaglig, och att den gjort det ett bra tag. När jag tänker tillbaka på den ljusa delen av det här året, så minns jag inte många varma, soliga dagar. Jag minns mest bara regn, blåst och grått väder. Förra året hade vi typ konstant solsken från början av maj till någonstans i oktober. I mitten av september var vi fortfarande barbenta. I år har de barbenta dagarna varit få (ja, jag har ju svettats och därför varit barbent, men alla andra…). Regn, regn och regn.

Jag vet, det är ju både tråkigt och meningslöst att klaga på vädret. Men jag tyckte det kändes lite skönt att inse att det finns mycket som bidragit till min trötthet. Och att jag därför har ännu större anledning att vara snäll mot mig själv och göra vad jag kan för att underlätta tillvaron. Som att se till att choklad- och kakskåpet ständigt är påfyllt, alltid ha lite hel- och halvfabrikatmat i frysen för de där dagarna när det inte ens finns ork att laga mat, och att så ofta som möjligt träffa folk som ger energi.

Den senaste veckan har vi faktiskt haft några soliga dagar, med hög, klar höstluft. Septemberdagar, fast två månader sent. Och genast får jag en massa energi och inspiration att göra saker. En dag var jag ute och plockade ner vinteräpplen.

Det ska visst ha varit ett dåligt äppelår i år. Men vi har haft gott om, på de flesta av våra elva (!) äppelträd (kom gärna och hämta, ni som bor i närheten, innan frosten tar de sista). Jag plockade en hel bananlåda full, men det syns knappt någon skillnad. Enligt husets förra ägare håller de sig till mars, om de förvaras rätt.

Hilda sov i vagnen, och Algot spankulerade runt i trädgården. Men något äpple ville han inte ha, han åt banan istället.

En annan dag var jag och barnen på en loppis och fyndade barnkläder. Tio plagg för totalt 470 kronor. Flera av dem ser helt oanvända ut. Så nu har barnen finkläder till resten av årets kalas.

Och vi har flera kalas att se fram emot närmsta veckorna, perfekta tillfällen att träffa människor som ger energi! Igår var vi på femårskalas. Barnen stortrivdes med kusinerna.

Idag har jag varit på kvinnofrukost i kyrkan. Pratat med trevliga kvinnor och fått höra en fantastisk livsberättelse. På eftermiddagen var jag och barnen i lekparken. Min coola, mjuka, fina tvååring vågade nästan åka rutschkana själv (dvs. utan att hålla mig i handen) och konstaterade att “Dä ä fint ä sola-glasögon!”.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *