De första stegen

Så har det nu äntligen hänt. Algot har tagit sina första steg!! Min son kan gå!! 16,5 månader gammal, i lördags skedde det vi väntat på, kämpat för, peppat, hejat och jublat över.

Ända sedan i juni, när han fyllde ett år (dvs 4,5 månader sedan) har vi gått runt med honom, hållandes båda hans händer. Han har älskat det, att upptäcka världen tillsammans med sina föräldrar. Tryggt, roligt och socialt. Vi har väl kanske inte varit riktigt lika entusiatiska för det, det känns i ryggen efter en stund kan jag säga, och hur gärna man än vill, finns det ju annat som behöver göras emellanåt också.

Han är ganska stillsam, min son, och kan roa sig många, långa stunder med sina böcker, leksaker och med att upptäcka och försöka förstå hur saker och ting hänger ihop. Därför har han inte haft så bråttom med att öva på att stå och gå.

Men den senaste tiden har han varit väldigt stadig, hittat balansen och stått utan stöd längre och längre stunder. Men inte några tendenser till att försöka gå. Snarare har det varit så att när han upptäckt att han stått utan stöd, har han tittat sig oroligt omkring, och försiktigt och kontrollerat satt sig ner.

I helgen var vi hela familjen i stugan i Småland och gjorde ingenting. Bara umgicks och vilade, gick skogspromenader och lekte. Massa tid för Algot. Tid som, till stor del användes till att “lura” honom att gå. Och det lyckades.

För några månader sedan läste jag att ettåringar som lärt sig gå blir som nya personer, frustration, gnäll och otålighet är som borta. Som jag längtat efter det när han gråtit, gnällt och skrikit för att få oss att gå med honom i tid och otid. Och sannerligen, det är en fröjd att se honom nu, ett par dagar senare, när han fattat att han kan, och att det inte är farligt att ramla ibland.

Glädjen och stoltheten lyser lång väg, när han kommer emot mig på stultiga ben. Ett steg, två, tre…, åtta steg. Plötsligt är allt roligt! En så glad och rolig eftermiddag, helt utan trötthetsgnäll och frustrationsutbrott. Trots en stökig natt, alldeles för lite sömn på dagen, och någon slags jetlag hos både mor och son efter den gräsliga vintertidsomställningen igår. Yeah, nu håller vi alla tummar att det glada humöret håller i sig. Det kan behövas när vi imorgon går in i årets mörkaste och gråaste månad!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *