Idag är det Mors Dag. Jag är så tacksam, som har många starka kvinnor och mammor i mitt liv. Som varit både mammor och förebilder för mig. Därför har jag ett litet tema här på bloggen i samband Mors Dag. Jag vill berätta lite om fyra mammor i mitt liv. Och på så sätt hylla dem som personer, förebilder och mammor. Här kommer del tre, om min mamma. Det sista inlägget kommer droppa in här på bloggen inom kort… 

Min egen mamma är nog världens bästa mamma! Hennes kärleksspråk är utan tvekan “tjänster”. Hon ställer verkligen alltid upp. Hon har skjutsat mig och mina syskon otaliga timmar och mil, alla möjliga timmar på dygnet, medan vi bodde hemma och även efter det. När hon kommer och hälsar på frågar hon alltid vad hon kan hjälpa till med. Hon passar barnen, lagar mat, syr gardiner, tapetserar, städar och mer därtill.

En sak som jag fått med mig av min mamma är att försöka. Om hon ställs inför något som hon aldrig gjort förut, så provar hon om hon kan  Och kan hon inte, så försöker hon igen, eller ser till att lära sig  Nästan alltid. Jag tror att det är det som gör att jag alltid upplevt att min mamma kan allt. Hon kör bil och kan backa med släp. Hon kan sy och sticka. Hon lagar mat och bakar bröd, alltid fantastiskt gott! Hon kan dansa, sjunga, spela piano och orgel. Hon åker slalom och skridskor. Dock tror jag aldrig att hon kommer lära sig att åka berg- och dalbana.

Med mamma kan jag prata om nästan allt. Om jag funderar på något, behöver råd och hjälp eller bara vill prata, då ringer jag till mamma.

Hos min mamma och pappa är dörren alltid öppen. För mig och mina syskon med familjer. Men även för andra. De har ett stort, stabilt, nätverk med vänner, som ofta kommer på besök. Det bjuds alltid på mat och fika. Och måltiderna är alltid ett tillfälle att umgås. Mamma är fantastisk på att lyssna och få mig att känna mig trygg, sedd och hörd.

Tack mamma för att du gett allt det och mycket mer till mig! Och för att du är en sådan förebild som mamma!

Snart är det Mors Dag. Jag är så tacksam, som har många starka kvinnor och mammor i mitt liv. Som varit både mammor och förebilder för mig. Därför tänkte jag mig ett litet tema här på bloggen inför Mors Dag. Jag vill berätta lite om fyra mammor i mitt liv. Och på så sätt hylla dem som personer, förebilder och mammor. Här kommer del två, om min mormor. Övriga inlägg kommer droppa in här på bloggen under närmsta tiden, efterhand som de blir klara. Vilket kan ta allt från några dagar, till många veckor… 

Min mormor har fyra barn, och sexton barnbarn. Jag har alltid sett henne som en väldigt kompetent och duktig kvinna. Hon har alltid kört bil, minst lika mycket som morfar. Hon kan styra upp och organisera stora kalas, och laga mat till hundratals personer. Hon är en sådan där person som alltid ställer upp, och som jobbar hårt och mycket. Hon började jobba redan i tonåren. Efter att hon gått i pension har hon jobbat ideellt i en second hand-affär, i sådär tjugo år, ända fram till härom året. Mormor kan sticka, stöpa ljus, baka, plocka tiotals liter blåbär, koka saft och sylt, odla potatis och grönsaker och laga mat.

Mormor har alltid bjudit in till stora släktkalas, med mycket mat och fika. Hon är väldigt social, och kan verkligen konsten att få människor att känna sig inkluderade och intressanta, genom att fråga en massa frågor om personen i fråga. Och nästa gång hon träffar personen minns hon vad man pratat om senast.

Min mormor är en fantastisk berätterska. När vi var små och sov över hos mormor och morfar, var en av de bästa stunderna när mormor satt på bäddsoffans kant i blå rummet och berättade om hur det var när hon var liten. Om hur det var när hon gick i skolan, och hennes lärare var elak. Om när hon nästan drunknade i dammen. Om när hon och hennes bror skulle köpa sockerdricka men fick vichyvatten i stället. Om när hon och hennes pappa var långt ute på isen på sjön, när isen började gå upp.Om hur man förvarade mat på den tiden då det inte fanns frys och kylskåp. Om hur man tvättade kläder när det inte fanns någon tvättmaskin. Och mycket, mycket annat.

Med mormor har jag spelat spel, memory och kinaschack. Plockat blåbär och hallon. Lärt mig att sticka sockor. Stöpt ljus och löst korsord.

Och när vi var ensamma hos mormor och morfar, då visade mormor andra sidor än när det var en massa andra vuxna runt omkring. På kvällarna när vi satt och drack te i köket, kunde vi få riktigt fnittriga skrattanfall, vi och mormor och morfar.

Tack mormor för att du gett allt det till mig och hela släkten! Och för att du är en sådan förebild som mamma!

Ett långt, oredigerat, och lite gnälligt inlägg. Håll till godo!

I tisdags kväll förra veckan, när jag gick och la mig  blev jag plötsligt så frusen. Jag tänkte att det säkert berodde på att jag duschat, och fortfarande var fuktig i håret. Men jag blev inte varmare av att krypa ner under täcket, tvärtom. Till slut frös jag så jag skakade. Så småningom insåg jag att jag hade ont i ena bröstet också. Hela natten hade jag feber. Och konstaterade på morgonen att jag fått min första riktiga mjölkstockning  Antagligen var det för kallt för mig med tre lager kläder, trots att det var 25 grader ute. Det blåste ju, trots allt, ljumma vindar.

På morgonen kände jag mig trött och matt. Jag frågade min svärmor om hon kunde komma och hjälpa mig med barnen. Hon dök upp efter bara en liten stund. Jag gick och la mig  och sov i två timmar.

Dagen därpå, Kristi himmelsfärds dag, var Jon ledig, tack och lov, för jag kände mig inte så mycket bättre. Hade fortfarande feber, ingen matlust och ville helst bara sova  Först på kvällen, när en kompis kom och grillade med oss, började jag känna mig lite bättre.

Fredag och lördag mådde jag bra igen. Men på söndagen var jag öm i bröstet igen. Och under dagen blev det rött, där jag också kände en liten knöl. Jag provade allt som brukar funka, amma ofta, duscha varmt, massera, hålla mig varm, vila, dricka mycket, mm. Men inget hjälpte. På måndagen hade det inte blivit bättre, snarare lite sämre. Men ingen feber, den här gången, och jag kände mig inte särskilt sjuk.

Ringde runt till sjukvården för att höra vad jag skulle göra, och vart jag skulle vända mig. Inte det lättaste, vilket gjorde mig frustrerad och ledsen. Jag jobbar ju själv i sjukvården men när jag själv är sjuk vill jag att det ska vara enkelt och uppenbart vart jag ska vända mig. Jag blir väldigt stressad när jag upplever att jag inte har koll på läget. Och jag tänker ofta, att det här är nog inte så farligt. Och det har ibland gjort att jag väntat för länge med att söka hjälp. Särskilt om det inte är uppenbart vem som kan hjälpa mig.

Till slut hamnade jag i alla fall på kvinnoklinikens akutmottagning, där de hade fullt upp. Jon hade kommit hem från jobbet mitt på dagen för att hämta mig och barnen. Vi lämnade Algot hos farmor och farfar, och åkte till sjukhuset. Men när vi insåg att det var lång väntan ammade jag, och sen tog Jon med sig Hilda därifrån.

Jag fick vänta två timmar innan jag fick träffa en sjuksköterska som tog prover och temp på mig. Ingen feber (vilket jag redan visste), och CRP (snabbsänkan) var bara 11. Efter sådär en timme till fick jag träffa en underläkare och en läkarkandidat, som ställde en massa frågor och undersökte mig. Sedan fick jag vänta lite till. Träffa en överläkare som undersökte mig och gjorde en ultraljudsundersökning av knölen på bröstet. Misstanke var att det bildats en varböld, vilket kan hända bland vid mjölkstockning. Men den var så liten, att det dels var oklart om det var en varböld, eller bara en blockerad mjölkgång, dels var den för liten att punktera och tömma. Bara att avvakta och se om det går över av sig själv eller om det blir värre.

Å ena sidan trist att inte få “hjälp”, dvs en snabb åtgärd som fixade allt på en gång. Å andra sidan skönt att veta att jag inte är så dålig att jag behöver hjälp. Och de senaste två dagarna har jag känt mig pigg och som vanligt, men jag har en liten öm, rodnad knöl i bröstet, som varken blivit bättre eller sämre. Återstår att se vad som händer med den, och mig.

Hoppas verkligen att det går över och att vi får vara friska nu!! Känns som att vi varit sjuka varannan vecka hela vintern. Och även om vi inte varit jättedåliga, så tar det på krafterna. Jag känner att vi har fullt upp ändå, med få vardagen att gå ihop med allt hushållsarbete som krävs för att hålla två småbarn (och oss själva) hela, rena och mätta, och utöver det allt som behöver fixas med huset och trädgården. Dessutom vill vi ju ibland träffa folk. Allt det här blir lidande när någon av oss är sjuk.

Och jag känner att jag ligger back med så mycket som jag vill, borde eller måste fixa. T.ex. har vi fortfarande flyttlådor som inte är uppackade. Igår började jag äntligen plocka bort och tvätta vinterkläderna, men har fortfarande alla skor att ta hand om. Jag vill strukturera om köket. Jag behöver sortera undan en del leksaker, för nu är det bara en enda röra med saker högt och lågt, en del som används och en del som inte används. Jag har en stor hög med papper i köket, som behöver sorteras och plockas undan. Mm mm.

Men allting har sin tid, och jag har inga stora förväntningar på att hinna massor varje dag, när jag är ensam hemma med två småbarn. Bara lite mer än jag hinner nu.

Snart är det Mors Dag. Jag är så tacksam, som har många starka kvinnor och mammor i mitt liv. Som varit både mammor och förebilder för mig. Därför tänkte jag mig ett litet tema här på bloggen inför Mors Dag. Jag vill berätta lite om fyra mammor i mitt liv. Och på så sätt hylla dem som personer, förebilder och mammor. Jag börjar med min farmor. Övriga inlägg kommer droppa in här på bloggen under närmsta tiden, efterhand som de blir klara. Vilket kan ta allt från några dagar, till många veckor…

Min farmor har tre söner, där det skiljer tre år och fyra månader på den äldsta och den yngsta. Ganska tätt med andra ord. Jag kan bara föreställa mig hur intensivt det måste ha varit för henne under en ganska lång tid när de växte upp. Imponerande, tycker jag, att klara av livet med tre vilda pojkar!

Farmor är överlag en person som är väldigt kompetent, men det ser hon inte själv. Hon har t.ex. kört skolbuss. Bara att köra buss är ju häftigt, men hon gjorde det på små skogsvägar mitt ute i ingenstans. På vintrarna var det massor med snö och väldigt halt, men det klarade hon galant, även de gånger när bussen kanade över isgator och fastnade i snödrivor, mitt ute i skogen, långt före mobiltelefonernas tid.

Min pappa har alltid beskrivit sitt föräldrahem som väldigt öppet och gästvänligt, och så minns jag det också. Där var ofta mycket folk på besök, och alltid bjöds på fantastiskt god mat och överdådiga fikan, med sju sorters kakor och tårta. Ett sådant hem vill jag också ha.

Hemma hos farmor skrattas det alltid mycket. Och farmor själv har verkligen självdistans och kan skratta åt sig själv och sina misstag. Den självdistansen och humorn är något jag verkligen hoppas att jag själv kan ha mer av i mitt liv.

När jag var liten var vi ofta hos farmor. Ibland bara vi barn. Det var det bästa. Vi sov nere i gillestugan i källaren, eller uppe i min farbrors gamla rum. Farmor gjorde risgrynsgröt till frukost. Jag minns doften av kaffe som fyllde huset redan när jag vaknade. Jag minns knarret i trapporna. Och jag minns farmor, som om hon alltid fanns i det orangea köket. Där lagade hon stek till söndagmiddagen, rörde om i tre, fyra grytor samtidigt. Hon gjorde katrinplommonkräm, och spottsoppa (körsbärskräm med kärnorna kvar, så man fick ha ett kaffefat bredvid tallriken och spotta ut kärnorna på, vi tyckte det var jättekul). Och världens godaste äppelpaj.

Och hon bakade. Farmor-smörgås är ett begrepp i vår familj, ljusa rågkakor med hål i mitten, som skars i bitar. Och kakor såklart, nötrulltårta med smörkräm, “kammar”, citronstjärnor till jul, bullar och mycket annat. Det kändes så tryggt att bara sitta där i köket hos henne. På pallen med två extrasteg som kunde fällas ned, som alltid stod bredvid bänken. Titta på vad farmor gjorde. Småprata lite.

Ja, ett sånt hem. Varmt och välkomnande. Fullt med människor och god mat. Det vill jag också ha!!

Tack farmor för att du gett allt det till mig och hela släkten! Och för att du är en sådan förebild som mamma!

Note to self:

  • Byt ALDRIG ALDRIG mobilabonemang!
  • Använd ALDRIG ALDRIG mobildata, bara wifi!

PS. Det här är alltså inte reklam! Jag tror inte att det går att få det här abonnemanget längre, jag har haft det i evigheter. Kan dock rekommendera vilket abonemang som helst utan fast datamängd, och bara använda wifi.

 

För ungefär två år sedan, när Algot var nyfödd, skrev jag om att vi blivit tipsade om att ha familjeråd och att vi börjat med det. Nu två år senare, kan jag bara hålla med mig själv – jag kan verkligen rekommendera alla som lever tillsammans med andra att ha familjeråd!

För att ni ska slippa klicka er vidare kommer här det jag skrev då:

För ett par månader sedan hade BVC-psykologen ett litet föredrag för vår föräldragrupp på BVC. Under temat ”hur får man ihop vardagen och par-relationen?” delade hon ut två stycken ”pärlor”, eller tips för att underlätta livet, som ju onekligen blir lite annorlunda så snart den där tredje lilla familjemedlemmen gjort entré. Vi har försökt leva efter de här tipsen, och tycker båda att livet flyter på lite smidigare, därför tänkte jag tipsa om dem här:

A. Dagliga gosestunder.
Dvs. se till att ha positiv kroppskontakt minst sådär 15 min varje dag. Förslagsvis direkt efter jobbet, när familjen samlas. Släng er på soffan i en hög, säg inte så mycket, men stäm av läget med varandra – är någon trött, glad, ledsen osv. Och bara mys.

B. Veckomöte eller familjeråd. Bestäm tid i förväg, så att det blir av. Gärna utan barn, så att man kan prata ostört. Större barn/tonåringar får/ska vara med. En är ordförande och ser till att det inte drar ut för mycket på tiden, en är sekreterare och antecknar. Gå alltid igenom följande punkter:

1. Säg positiva saker till varandra. Fritt från hjärtat, några saker som du gillar hos den andra. Egenskaper eller något särskilt hon/han gjort på sistone. Anteckna gärna, sådant är värt att spara.

2. Praktiskt: vem, vad, när, samt me-time, you-time, we-time. Här brukar vi börja med att gå igenom kommande vecka. Vad händer, vem har någon aktivitet någon dag eller kväll, har någon bjudit hem oss – vilken dag passar bäst? Allt skrivs in i vår gemensamma kalender. Sedan stämmer vi av om det är rimligt att hinna och orka med allt, behöver vi prioritera bort något, eller kan vi istället orka med mer – ska vi bjuda hem någon? Och till sist, behöver någon av oss egentid (me-time)? När får vi tid för varandra (we-time)?  Den här punkten har verkligen minskat vår stress och våra konflikter – vi får gemensam översikt över veckan, och jag, som ofta har all planering och kontrollbehov i huvudet, behöver inte bombardera Jon med allt detta varje eftermiddag när han kommer från jobbet.

3. Metodutveckling. Funkar/funkar inte. Här tar vi upp sådant som funkar bra, klappar oss själva på axeln och påminner varandra om att fortsätta med det. Och sådant som inte funkar pratar vi om varför det inte funkar, hur vi skulle önska att det var istället, och om vi kan ändra på något för att det ska funka. Ibland kan vi bara konstatera att något inte funkar, men att vi inte vet hur vi ska lösa det. Men det är faktiskt skönt att samla det till ett tillfälle – istället för att gnata på varandra hela veckan.

4. 5 min var, fritt prat. Den här punkten beskrev psykologen att den ena ska se på den andra med varm blick, som en ko ungefär och bara lyssna medan den andre berättar precis vad som helst. Efter fem minuter byter man. Allt det där som vi aldrig får prata till punkt om, eller bara låta orden flöda. För mig är det här den svåraste punkten. Jag tycker jag hinner säga det jag vill annars, och går inte och samlar på mig en massa osagda saker. Men jag tror att det är bra inför framtiden, då Algot börjar ta mer plats i våra samtal, och då det kanske finns fler i familjen.

5. Boka ny tid, helst barnfritt. Vi försöker ha våra möten när Algot somnat på kvällen, vilket funkar toppenbra ibland, när han somnat utan problem, innan nio. De kvällar när han skrikit ett par timmar, och äntligen somnar framåt tio är vi inte lika upplagda för möte, ibland kör vi på ändå, ibland skjuter vi upp det till nästa dag. Psykologen föreslog barnvakt så att man verkligen får sitta ostört, men det känns inte motiverat än så länge.

Daglig mysstund är vi dåliga på, även om vi tänker på det ibland. De gånger det blir av gör det faktiskt skillnad. Dels för att vi varvar ner och laddar om för “kvällspasset”, dels för att vi direkt stämmer av med varandra hur vi har det, dels för att det ju alltid är bra att kramas.

Men familjerådet är i stort sett likadant nu, som för två år sedan. Vi försöker att äta något gott också (oftast rotar vi bara fram lite chips eller bullar, men ibland (sällan) har någon av oss tänkt till och gjort/köpt något extra gott eller lyxigt). Men att ha något gott att se fram emot gör att det känns lite lättare att ha “möte” på kvällen, när man (jag) egentligen är för trött för att vara trevlig och social överhuvudtaget. Dessutom blir det lite lättare att ändå vara social och trevlig, när blodsockret inte är lågt.

Vi har också ambitionen att familjerådskvällarna ska utmynna i “we-time”, dvs. att vi fortsätter umgås, istället för att återgå till varsin dator eller telefon, när mötet är slut. I verkligheten är det dock tyvärr oftast så att klockan hinner bli så mycket och/eller vi är för trötta när mötet är slut, så att det är sovdags. Men ibland spelar vi något spel, tittar på film eller har högläsning ur någon bra bok (vilket för övrigt kan rekommenderas, väldigt mysigt, och ett bra sätt att läsa samma bok och därmed kunna diskutera den medan man läser).

Vi försöker att verkligen prioritera familjerådet, dvs. se till att det blir av. Men vi är samtidigt alltid öppna för att skjuta på det till en annan dag om den ena är för trött, eller om det händer något annat just den inplanerade dagen. Ibland gör vi en snabbvariant och går t.ex. bara igenom veckoplaneringen.

Jag vet att det kan verka omständligt och tidskrävande att ha familjeråd varje vecka. Men för oss innebär det att vi slipper ha minifamiljeråd varje kväll. Och att vi avsätter tid för varandra, för att vår relation ska fungera, det blir ett väldigt konkret sätt att jobba på vår relation. Vi vill ju hålla ihop, men det finns så mycket som sliter på relationen, inte minst när man har småbarn.

 

Jag tror egentligen inte att det bara är jag, men alla andra mammor verkar så svala och fräscha. Jag svettas konstant. En härlig kombination av hormoner, stress, jagandet efter två barn och en massa saker som alltid ligger i andra änden av huset, det faktum att jag bär minst ett barn typ hela tiden och att barnen i sig fungerar som värmeelement. Allt det här och lite till gör att jag är så varm. Hela tiden.

Ungefär fem minuter varje dag – när jag står i duschen – är jag också så där sval och fräsch som alla andra. Sen svettas jag. På nätterna, i samma rum som maken kurar ihop sig under vinterduntäcket, med långärmad pyjamas (eller “tananas”, som vår tvååring säger) på, kunde man ju trott att det skulle vara behagligare. Men, nej, jag vaknar blöt av svett intill min söta, men ack så effektiva värmekamin till bebis.

En annan “rolig” effekt av hormonerna är att jag just nu tappar massor med hår. Det här är ju rätt vanligt, så här några månader efter förlossningen, men inte alls kul ändå. Under graviditeten tappade jag nästan inget hår. Men nu är det “allt ska bort” som gäller. Flera nävar med hår rasar av varje gång jag kammar mig, och ännu mer när jag duschar. Hoppas det går över snart, för jag hittar hår precis överallt. I barnens händer, ansikten och blöjor, i maten, och inte minst på golvet. Någon som vill skänka oss en robotdammsugare??

Ja, varsågoda för uppriktigheten i detta inlägg. Tänkte att ni ville veta.

Om drygt två veckor flyttar vi. Så roligt av många skäl. Ett är att vi får större och därmed får plats med t.ex ett skötbord. Hittills har vi bytt blöjor på en liten skötbädd på sängen eller golvet.

Så nu är vi på jakt efter ett skötbord. Någon som har ett till salu? I Malmö med omnejd. Meddela oss gärna!

Tack på förhand!