Med två febriga barn i huset, och regn i luften, blev det ingen kyrkogårdsvandring ikväll. Men det går ju bra att tända ljus hemma på trappan och tänka på dem vi saknar.

Prata om döden och livet, sorgen och hoppet.

För 4,5-åringen blir funderingarna på döden så konkreta och så abstrakta på samma gång. “Är man naken när man är död?”, är ju en mycket relevant fråga, t.ex.

Under min uppväxt var döden något självklart, något som nämndes och pratades om då och då, på ett väldigt naturligt sätt. Det vill jag föra vidare till mina barn. Att vi tror och hoppas att vi ska ses igen en dag. Att det finns så mycket vi inte förstår. Att sorgen ändå kan vara outsägligt stor när någon vi älskar försvinner. Att ljuset övervinner mörkret och att döden inte är slutet.

Ikväll skulle min 4-åring gått på ljusfest. Första tillställningen som bara han (och jag) skulle gått på. Utan lillasyster.

Men så fick han feber. Så vi fick stanna hemma.

Och vad gör man inte för ledsna, besvikna, febriga barn. Trots trötthet, och värk i bäcken och rygg (hej foglossningen, jag har inte saknat dig!).

Plättar till kvällsmat, efter chokladbollar och saft till mellanmål. Och massa bokläsning i soffan. En mysig eftermiddag och kväll blev det, trots allt. 


Jag vet inte hur många gånger varje dag Algot frågar “Mamma, vad är det för dag idag?”. Och hur jag än försöker påminna honom om att vi pratade om det nyss, eller berätta vad det var för dag igår (han kan rabbla veckans dagar), så kommer han sällan ihåg vilken dag det är.

Så idag tog jag äntligen tag i det jag tänkt länge att jag skulle göra. Jag gjorde en “veckoklocka”. Jag har sett olika varianter på pedagogiska bilder för att visa vilken dag det är. Och fritt ur minnet, och på fri hand knåpade jag ihop den här:

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd! Jag har aldrig varit bra på att rita eller konstruera saker. Särskilt inte utan en tydligt mall och instruktion att följa. Men nu skissade jag bara upp det här på fri hand, på en papptallrik.

Ofta lägger vi ju upp veckan som en lång rad, med kolumner bredvid varandra. Men jag läste någonstans att det kan bli tydligare för barn med en cirkel, eftersom det ju börjar om igen efter söndag.

Färgerna valde jag utifrån de veckoscheman som ofta används i skolan, kanske främst till barn med särskilda behov (jag googlade). Där brukar de vara pastellfärgade, men jag tog barnens tuschpennor istället.

Jag hade egentligen tänkt sätta pilen i mitten, med ett “spindelben” (heter det så, ni vet ett sånt där huvud med två ben som kan böjas?), men jag hittade inget här hemma. Till slut hittade jag ett gem (vi har verkligen inte fått ordning på skrivbordssaker efter flytten än, har ju bara bott här i drygt 1,5 år nu…).

Så nu får vi se om barnen fattar grejen, och kollar på veckoklockan, istället för att fråga vilken dag det är. Algot har redan lärt sig att rosa är lördag. Eftersom vi köpte lite godis när vi var och handlade, som han ska få några bitar av på lördag. Jag ser redan fram emot att snurra fram pilen till tisdag imorgon.

I morse upptäckte jag att jag fått mitt första gråa hårstrå! Och jag blev faktiskt glad. Tänk vad häftigt, nu kan jag åtminstone se vis och erfaren ut. Ja, jag har faktiskt väntat på att det ska hända.

De flesta av mina jämnåriga vänner har länge beklagat sig över sina grå strån, som vissa döljer under färgningar, andra inte. Själv slutade jag tona/bleka/färga håret för sådär tio år sedan, när jag totalt misslyckades med en blekning, och håret blev gult!! Det var förfärligt, och jag lovade mig att aldrig göra om det.

När jag kom in i puberteten så var jag den första av mina kompisar. Det var jättejobbigt! Jag tyckte inte om hur min kropp förändrades, och hur jag såg ut.

Länge har jag kämpat mot mig själv. Men någonstans i längs vägen, i takt med att jag landat mer i vem jag är, har jag kunnat se på mig själv på andra sätt.

Och under en lång tid har jag jobbat på att tycka om min kropp som den är. Det går bättre och bättre, även om allt runt omkring skriker till mig att jag borde köpa det ena och det andra för att ändra mitt utseende. Men så här är jag ju skapad, vem är jag att försöka ändra på det.

Och nu tycker jag mest det är fascinerande att min kropp ändras. Av barnafödande och av ålder. Rynkorna i ansiktet, som djupnar. Magen som är skrynklig och naveln ledsen. Håret som, nu plötsligt, grånar. Tänk att det är så här jag ser ut som vuxen.

Härom veckan åkte jag och barnen med lådcykeln till affären. När jag stod och låste cykeln anade jag i ögonvrån att kvinnan som brukar sitta utanför affären och tigga gick förbi oss. Kanske tittade jag upp och hejade, jag minns inte så noga.

Men bara några sekunder senare hörde jag någon som ropade en bit bakom mig. Jag vände mig om, och där stod tiggarkvinnan tillsammans med en “alldeles vanlig, svensk” kvinna i 70-årsåldern. Tiggarkvinnan vinkade åt mig att jag skulle komma dit. Barnen satt fortfarande fastspända i cykellådan, så jag gick de få stegen fram till de två kvinnorna.

Den tiggande kvinnan höll nu den andra kvinnan under armen, men jag förstod inte vad hon sa. Den äldre kvinnan, som stod och höll sig i den hjälpande armen, och en stolpe, precis intill bilarna som åkte förbi, tittade förvirrat upp. “Åh”, sa hon, “kan du hjälpa mig så jag får sätta mig ner?”. Jag såg mig omkring, en liten bit bort fanns en bänk. Jag stödde henne och vi gick bort till bänken där hon sjönk ner. Jag frågade hur hon mådde, och om jag kunde hjälpa henne med något mer.

Hon berättade att hon hade en sjukdom som ibland, plötsligt gjorde henne yr. Men nu kunde hon själv ringa till sin man, som kunde komma och hämta henne.

Jag förstod att den tiggande kvinnan sett den yra kvinnan stå och försöka stödja sig på en stolpe, medan alla andra, som var på väg till eller från affärens parkering gått förbi. Eller, som jag, inte sett henne. Hon hade skyndat sig fram för att hjälpa, men pga språkförbistringar hade hon inte förstått hur kvinnan behövde hjälp.

Senare, när vi pratade om den här händelsen hemma, kom vi att tänka på den där liknelsen, som Jesus berättar, om den barmhärtige samariern. Ni vet, den där alldeles vanlige mannen, som blev nedslagen och rånad på vägen. En rad människor, vanliga, högt ansedda, välutbildade, religiösa, passerar den nedslagne, men vänder bort blicken, går över till andra sidan vägen.

Så kommer en samarier förbi. En av det där folket, som vanligt folk inte beblandade sig med, som inte ansågs vara värda något. Han plåstrade om mannen så gott det gick vid vägkanten, och tog sedan med honom och såg till att han fick hjälp.

Och Jesus frågar de som lyssnat, vem var den nedslagne mannens nästa?

“Älska din nästa som dig själv.”

Kalasen avlöser varandra i våra familjer i år. Härligt, tycker jag, som älskar att fira vad som firas kan, tillsammans med människor som jag tycker om! Igår var det svärmors tur att fira sin 70-årsdag.

Vi hjälptes åt att styra ihop en israelisk buffé med spännande och goda rätter, som falafel, shwarmakyckling, lammgryta, tabouleh, hummus, simanimsallad och en massa annat gott. Till efterrätt ett gäng tårtor och goda kakor.

DSC_3055

Stressnivån i fredags kväll var tämligen hög i vårt kök, när ett av mina bidrag blev så här:

DSC_3054

obakade och kladdiga muffins, samt kladdiga och brända muffins. Min käre make tyckte ändå att muffinsarna smakade gott, eftersom han gillar kaksmet… Tack, för ditt stöd! Men det finns ju kakor i affären också, så vi löste det på vägen till kalaset.

Algot, som också gillar festligheter och trevliga människor, var på ett strålande humör hela dagen, och njöt av uppmärksamheten som följer med att vara yngst i en skara av 15 barnbarn och ungefär lika många vuxna. Tänk att vi får ha en så härlig familj, kände mig så tacksam hela dagen!

I natt sov vi som stockar allihopa, skönt det, för natten innan var vi vakna med gråtande bebis en timme. Hoppas på lugna nätter nu framöver, för nu är jag gräsänka några dagar, medan Jon är borta på jobbuppdrag.

Efter mycket velande, funderande och diskuterande bestämde vi oss för några veckor sedan för att vi ska flytta. Att bo på 50 kvm med vår nya lilla familjemedlem funkar, för all del, men vissa dagar känns det som att vi bara flyttar runt på alla saker för att få plats. Så i januari går flyttlasset, till Östra Grevie, en by ca tjugo minuter utanför Malmö, med några hundra invånare.

Här bor några vänner till oss, och vi kommer hyra en del av deras hus. Det ska bli så kul att flytta, att prova på att bo en bit utanför stan, att få lite större, att ha tillgång till trädgård och närhet till våra vänner. I december öppnar tågstation bara någon minuts promenad från “vårt” hus, så det blir enkelt att ta sig till och från Malmö och Lund.

Först ska vi dock försöka sälja vår lägenhet. Vi har haft mäklare här, och igår utnyttjade vi en av mäklarfirmans tjänster – homestyling inför fotografering och visning. Under knappt en timme hade vi en “konsult” här, som gick igenom hela vår lägenhet och sa “ta bort det, behåll det”. Det mesta var ganska självklart, men en del saker var väldigt skönt att få tips från proffsen (typ ska vi behålla flygeln och den stora bokhyllan – ja, tyckte han).

Några saker ska vi ta bort, för att få lite mer “luft i rummet”, t.ex ena soffan och köpmandisken. Så om någon är intresserad är det bara att komma och hämta (vi hade ändå tänkt byta ut dem när vi flyttar).

DSC_1831

DSC_1834

Japp, så nu har vi något att göra i helgen, för i början av veckan kommer fotografen.

Was so happy to see this documentary about the amazulu (zulu-people) on Swedish television: http://www.svtplay.se/video/938624/afrikas-okanda-kungadomen/avsnitt-2 (unfortunately I don’t think it’s possible to watch it outside of Sweden). Apperantly is one in a series of short movies about “unknown” kingdoms in Africa. But this one was particularly interresting to me, since we have been living in KwaZulu-Natal (Kwazulu means zulu-land) in South Africa for 18 months. It talked about the history of the amazulu, and a lot about the different battles and wars beteween the zulus and the brittish and boers. But it also described a little bit of the impact the history still has on the zulu people – how proud they are to be zulus and some traditions they still have. To me the best part of the movie was the “gogo” (grandmother) that showed us her house, and the part in the end from the church, with singing and dancing – one of the things I miss most about my zulu-friends!

Jag blev så glad när jag såg att den här dokumentären om amazulu (zulu-folket) finns på svtplay: http://www.svtplay.se/video/938624/afrikas-okanda-kungadomen/avsnitt-2 (kan ses t.o.m. 26 mars, i Sverige). Tydligen är det ett av flera avsnitt i en serie om Afrikas “okända” kungadömen. Men det här avsnittet var särskilt intressant i mina ögon, eftersom vi har bott i KwaZulu-Natal (Kwazulu betyder zulu-landet) i Sydafrika i 18 månader. Programmet berättade om amazulus historia, och väldigt mycket om de olika slagen och krigen mellan zuluerna och britterna och boerna. Men de berättade också lite om hur historien fortfarande har betydelse för zulufolket – hur stolta de är att vara zuluer och om några traditioner som de fortfarande har kvar. För mig var de bästa delarna av programmet när en “gogo” (mormor) visade sitt hus, och delen i slutet från en kyrka, med sång och dans – en av de sakerna som jag saknar mest från mina zuluvänner!

I morse på vägen till jobbet konstaterade jag för första gången att det började ljusna, redan innan klockan blivit halv sju. Jag hörde fåglar sjunga och anade en och annan koltrast i kören. Och när jag promenerade hem på eftermiddagen sken solen från en klarblå himmel. Och trots att jag varken tog på mig vantarna eller mössan så blev det bara lite, lite kallt om öronen, men jag frös inte. Och jag såg en och annan människa som lutade sig mot en vägg och vände huvudet uppåt, mot solljuset och värmen, de första för i år.

Det blev ingen vidare vinter här nere i Skåne. Några enstaka snöflingor, annars bara regn, grått och blåsigt. Jag hade gärna haft några veckor med bitande kyla och drivor med snö. Men nu njuter jag av att det känns att våren är på gång, och av att klockan närmar sig halv sex och det fortfarande är ljust.