För en månad sedan började jag jobba 40 %. Och såklart prickade jag in både några dagars jobb i påskhelgen, och både valborgsmässoafton och första maj. Lite tråkigt, men det går ju att njuta av våren ändå.

Är så tacksam för alla vårlökar som tidigare ägare planterat i vår trädgård. Tulpaner i alla färgkombinationer blommar här och där.

Plommonträdet blommar.

Päronträdet, som förra året gav så ofantligt många, hårda, friska Elsa-päron.

Och min favoritblomma, äppelblom. Finns det någon vackrare? Som en liten dekoration på en bakelse, så underbart söt!

Rapsen blommar. Det är så spännande att uppleva en andra vår här ute på landet, och se vad som växer upp på åkrarna. I år har vi flera rapsfält inom synhåll från huset, det hade vi inte förra året.

Under några dagar har vi, båda familjerna här på gården, ägnat oss åt vårsådd. I grönsakslandet har vi nu sått morötter, sallad, ärtor, bönor, dill, persilja och potatis.

Vi har täckt landet med fiberduk, för att skydda mot kyla, avdunstning och hungriga harar och rådjur.

Vi har skrubbat växthuset rent, och för första gången börjat använda det.

Nu bor tjugosex tomatplantor här. Känns riktigt bra att vi drivit upp de här, från frön. Ska bli så spännande att se hur stor skörd vi får. Hittills har vi burit in dem på natten, eftersom vi haft minusgrader på nätterna. Men förhoppningsvis blir det varmare snart.

Det känns faktiskt lite skönt att den här djungeln flyttat ut.

Så nu behöver vi gå ut på kvällarna och vattna och titta till sådden. Vi har skaffat en regnvattentunna, och en stor tank, som Jon håller på att bygga en anordning med stuprören till. Blir det som förra året, så lär vi behöva ta vara på varje liten droppe som kommer. Vi har haft en väldigt torr vår. Men nu har det faktiskt regnat litegrann de sista dagarna.

Vi kan ju låtsas att helgen just tagit slut, så att det inte märks att jag missade att trycka på Publish när jag var klar. Och när vi ändå håller på kan vi ju låtsas att jag uppdaterar min blogg hela tiden med en massa intressanta anekdoter och tankar från mitt spännande liv.
Efter en regnig förmiddag sprack det plötsligt upp och blev soligt. Lillan och jag trotsade de isande kalla, och ganska hårda vindarna och gick ut en stund.
De sista veckorna har så många blommor tittat upp, lite varstans. Tänk vilken glädje det är varje år. Efter den långa, sega, mörka, gråa vintern, så kommer våren igen. Med ljus, värme och blommor. Färg, ljus och ork!
Sedan gick vi in och åt årets femtielfte semla. Så gott!!
Barnen har pärlat hela eftermiddagen. Algot gör halsband och pärlplattor. Hilda öser upp alla pärlor från lådan, och lägger dem på bordet. Sedan är hon klar.
Sedan tittade våra vänner, som vi delar gården med, in för att lämna några saker. Barnen ville stanna och pärla, de med. Sedan blev det spontan, gemensam kvällsmat här. Jag är så tacksam för den gemenskapen, och för att vi kan dela livet så här!

Tiden räcker verkligen inte till, till att skriva så mycket jag skulle önska. Men nu, sent omsider, har jag i alla fall knåpat ihop en sammanfattning av året 2018. Med risk för att jag, i min tankspriddhet har glömt något viktigt. Listan är lånad från bloggen Underbara Clara. Här kommer den.

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut? Var föräldraledig hela året. Så det här året har verkligen präglats av barnen. Är så fantastiskt tacksam att jag har dem, och att jag har möjlighet att tillbringa så mycket tid med dem!

Genomdrev du någon stor förändring? Nej, inte som jag kan komma på. Men med barnen sker ju förändringar hela tiden. Så snart vi kommit in i en rutin och jag tror att jag förstår hur vi ska lägga upp dagarna på bästa sätt, så kommer någon in i en ny fas, och behöver nya rutiner. Men där handlar det ju mest om att hänga med, inte så mycket om att jag förändrat något.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, ett par vänner, och flera av mina kusiner har fått barn det här året.

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas? Vi hade ett jättehärligt kalas för barnen lördagen mellan deras födelsedagar (de fyller år med tre dagars mellanrum), tillsammans med kusinen som fyller år samma dag som Algot, det kommer jag minnas. Och första helgen i augusti när några av våra närmsta vänner flyttade in i det andra bostadshuset på vår gård, det kommer jag också minnas. Och sommaren 2018, då det var högsommarvärme, torka och knappt något regn mellan mitten av april och slutet av september kommer väl knappast någon glömma.

Dog någon som stod dig nära? Nej.

Vilka länder besökte du? I år har vi faktiskt “bara” varit i Sverige. Inte något aktivt val, även om jag, som många andra, fått upp ögonen för hur mycket flyget faktiskt påverkar vår sköra värld.

Bästa köpet? Vi har gjort flera riktigt stora köp i år, och jag är väldigt nöjd med framför allt tre av dem. 1. Lådcykel, med el. Än så länge har jag “bara” cyklat med den till mataffären, och till samhället 5 km härifrån, men under sommarmånaderna cyklade jag ca 10 mil/månad med den. Både barnen och jag tycker att det är jättekul att cykla. Till våren vill jag testa att cykla med barnen till Lund (drygt en mil). 2. Robotdammsugare. Jätteonödigt, tyckte jag först när tanken kom upp. Men vi har ett väldigt stort hus, och städningen är en evig stress för mig. Och sådan skillnad det har blivit, på bara några veckor sedan vi köpte den. Huset blir städat varje vecka, och jag känner mig inte längre stressad över det. 3. I slutet av sommaren satte vi upp solceller på lagårdstaket som vetter nästan rakt åt söder. En stor investering, som vi fick låna till, men som kommer att betala sig på bara några års sikt. Och det känns fantastiskt att kunna producera miljövänlig el!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Det må låta klyschigt, men att se mina barn varje dag. Jag förundras dagligen över att de finns, att de är mina, att de är så fina och goa, roliga, smarta, påhittiga. Att få se dem växa och utvecklas, få lära känna deras personligheter. Bara att höra dem lära sig prata och undersöka hur man använder ord, är så otroligt roligt. De senaste dagarna har de lekt mycket med en ficklampa, eller “finklampa”, som Algot säger och “slimm-slampa”, som Hilda säger. Sådana små saker roar mig, och gör mig så glad!

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?  Ännu en klyscha, men inte desto mindre sann: Fred, kärlek och frid i denna oroliga värld!!

Vad önskar du att du gjort mer?  Läst, simmat, rört på mig, stickat, virkat, bakat, skrivit, bloggat. Överlag får mycket av mina egna intressen och behov stå tillbaka, när barnens behov är mer akuta. Och jag tänker att så får det vara, allting har sin tid. Men visst saknar jag vissa saker.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig. För världsläget, för klimatet, för framtiden, för hur mina barn ska få det i livet.

Favoritserier från året som gått?  Har jag ens följt någon serie? Minns ingen. Jag som annars gillar serier. Har säkert sett någon bra, men jag tror jag har minnesluckor från de senaste 18 månaderna, vissa saker minns jag bara inte. Skyller på konstant sömnbrist, och intensiva dagar.

Bästa boken du läst i år?  Samma här. Har jag ens läst någon? Nej, för första gången på 32 år (?) har jag inte läst någon skönlitterär bok, för min egen skull. Lyssnade på två okej talböcker i somras. Men ingen som var jättebra. Jag som alltid brukar läsa massor. Men som sagt, allting har sin tid. Har dock läst hur mycket som helst för barnen. Så glad att de båda gillar böcker, även om jag själv tröttnar på att läsa samma bok femtielva gånger. Tack och lov för bibblan!!

Vad var din största framgång på jobbet 2018?  Att jag inte jobbat alls. Haha. Det har känts helt rätt, för hela vår familj, att jag prioriterat familjen på heltid det här året! Så tacksam för den möjligheten!

Största framgång på det privata planet?  Att jag, faktiskt, för det mesta, ror hela den här tillvaron, med två småbarn och ett hus, i land. Såklart bryter jag ihop med jämna mellanrum, gör misstag, tvivlar på mig själv som mamma, fru, människa, osv. Men för det allra mesta löser jag dagarna på ett ganska bra sätt, och det är jag stolt över – tänker att det är viktigt att få vara stolt över det man gör bra!

Största misstaget? Att vara ute i bara tre tunna lager kläder när det var 25 plusgrader, sol och aningens blåsigt, för då fick jag mjölkstockning.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare! Jag känner verkligen att livet bara blir bättre och bättre. Absolut ingen dans på rosor, men jag är så otroligt tacksam för de som är mina, och för att tillvaron och vardagen är så fina, ändå. Tänk om mitt tonårs-jag, eller mitt 25-års-jag hade vetat, hur bra livet kunde bli!

Vad spenderade du mest pengar på? De tre köp jag nämnde tidigare, var utan tvekan också de tre dyraste!

Något du önskade dig och fick? Att få vara föräldraledig så länge, var något jag verkligen önskade.

Något du önskade dig och inte fick? Positiva förändringar i världsläget, mindre hat, mer kärlek i världen.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018? Jag fyllde år på fettisdagen det här året, och grämer mig fortfarande lite över att jag inte bakade en semmeltårta. Men jag var för trött. Firade med familjen, och på kvällen bjöd vi hit mina svärföräldrar och en av mina svägerskor med familj.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mera sömn! Våra barn har verkligen haft svårt att komma till ro på nätterna. Algot började sova hela nätter när han var runt två år, och då föddes Hilda. Och nu, vid 18 månader, sover hon fortfarande inte hela nätterna, utan vaknar minst en gång och behöver alltifrån någon minuts, till ett par timmars uppmärksamhet. Hoppas att hon snart sover bättre! Väldigt tacksam att jag och Jon i alla fall kan dela upp nätterna, sedan jag slutade nattamma i somras.

Vad fick dig att må bra? Solen och värmen. Min fina lilla familj. Tjejhelgen med mina gamla bibelskolevänner i höstas!! Vilodag en gång i veckan. Stunder i skogen.

Vem saknade du? Utöver tid att hinna med mina egna intressen, kan jag verkligen sakna tid och ork att ägna mig åt mina vänner. Kan känna ibland att jag knappt vet om vi har några vänner kvar, för vi orkar så sällan ta tag i att träffa några. Och när vi väl träffas, så hinner vi bara prata en halv minut åt gången, sedan behöver något barn uppmärksamhet. Så jag saknar djupa samtal, med goda vänner. Men, den tiden kommer igen, hoppas jag!

Mest stolt över? Mina barn och min man!

Högsta önskan just nu?  Visshet och frid för framtiden! Att min familj ska få fortsätta vara frisk, trygg och lycklig!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Mitt mål för hösten var att komma igång och simma. Det skedde en gång. I mellandagarna… Men sedan nyår har jag redan simmat tre gånger! Jag behöver verkligen röra på mig och bygga upp styrkan i min rygg och bål, för jag får så ofta ont i ryggen och lederna. Så i år ska jag se till att åtminstone ta mig tid för det, någon gång i veckan.

När jag var liten var söndagmiddagen ofta finmat. Hos farmor fick vi alltid stek och potatis och sås, med skrynkliga kokta ärtor och inlagd gurka. Mormor serverade ofta kyckling och ris och potatis (för morfar tycker inte det är en riktig måltid om det inte är potatis till), med sallad med italiensk salladskrydda på, och knäckebröd och hårt tunnbröd till.

Hos oss ser söndagmiddagen oftast ut så här:

Veckans rester fram på bordet i sina byttor och lådor. Ta vad ni vill och värm på tallriken. Eller som husets treåring, “dä ska inte vala vajmt!”, och vägrar äta om vi värmer, kalla rester ska det vara.

För vi håller hårt i veckans vilodag, som så gott som alltid infaller på söndagen i vår familj. Inga måsten, bara kravlösa göranden som ger energi, så långt det går. Ofta är vi i kyrkan på förmiddagen, och har så trevligt med våra vänner där. Så vi kommer hem långt efter lunchdags, hungriga och trötta. Då känner jag mig som en riktigt duktig husmor, om jag fått några av veckans måltider att räcka så att hela familjen blir mätta även på söndagen.

Idag blev det till och med efterrätt, det händer nästan aldrig. Inte glass och bär, som hos farmor, eller äpplepaj med grädde som hos mormor. Men chokladbollar som jag och Algot gjorde häromdagen funkade minst lika bra. “Buu-ah, buu-ah!!”, skrek Hilda, för att berätta att hon också ville ha “bollar”. Och hon fick smaka lite lite, fast det var socker i!!

Det är verkligen höst nu. Kyligare vindar, träden börjar skifta färg, och det är mörkt tidigare på kvällarna. Vi har haft riktigt kallt i huset, för av olika skäl har vi inte kunnat sätta på värmen. Men idag var rörmokaren här (han såg precis ut som man tänker sig en rörmokare, han saknade t.o.m. halva lillfingret på ena handen) och fixade till det. Så nu har vi värme i elementen igen, så förhoppningsvis är det lite varmare än 16 grader i köket i morgon bitti.

Häromdagen kom bonden och plöjde åkern intill vår tomt, så nu ser det riktigt höstigt ut där. Lika spännande underhållning varje gång traktorn kommer och kör runt på åkern en stund. Vi bor verkligen på landet nu!

Rotfrukter och kål är i säsong, och därför billigt. Jag gjorde rotmos häromdagen. Är man hemma och har tid att låta det koka (det tar ju nästan en timme), så är det verkligen enkel mat att göra, sånt gillar jag. Gott är det också.

De sista veckorna har jag några gånger bakat lite med barnen. Bara enkla saker som typ bara kräver ihoprörning i bunke och ut i en form, men ändå. Det är ett stort steg. Hilda sover betydligt mindre på dagarna nu, så det mesta jag gör måste gå att göra med båda barnen. Algot är redan riktigt duktig på att hjälpa mig att hälla ner alla ingredienser när vi bakar, även om det blir betydligt mer spill och kladd än om jag gör det själv. Dessutom vill han väldigt gärna hjälpa till med att “vifta” (vispa), det tar ungefär hundra år, och blir ganska kladdigt, men det är det värt för att få baka lite och för att få se hur stolt han blir över att få vara med och bidra. Hilda vill än så länge mest bara peta på allt, smaka på allt, hälla ut allt samt häva sig upp över diskhon, så jag tror snart hon far ner med huvudet före rakt ner i disken. Men får hon bara några saker som hon får lov att pilla på och stoppa i munnen, så roar hon sig oftast så pass länge att Algot och jag hinner få ihop en smet av något slag.

Häromdagen dammsög jag köket på förmiddagen, när Hilda sov, och sedan bakade vi på eftermiddagen. Inte mitt smartaste drag, kanske. Ogjort arbete kan man säga.

För övrigt kan jag väl säga att det sällan blir långtråkigt här hemma.

 

Helgen som gick tillbringade jag tillsammans med tre goda vänner, som jag lärde känna efter studenten, när jag gick bibelskola (folkhögskola med undervisning om bibel, kristen tro, Gud osv). I år är det arton år sedan jag lärde känna dem, alltså halva livet, så när som på ett år.

Vi träffas inte ofta, nu för tiden. En av dem träffade jag senast något år efter att hon fått sitt första barn, nu har hon tre. Men så fantastiskt det är med vänner som varit nära under viktiga perioder i livet. Hur det känns precis som då, och det går hur lätt som helst att prata. Och så snabbt det gick att hitta tillbaka till fnittret och flamset.

Eftersom Hilda fortfarande ammar morgon och kväll, bodde de gästande vännerna här hos oss. Men på lördagen gjorde vi en barnfri utflykt till Österlen. Vi var i Kivik och tittade på äppelodlingar, och köpte äppelmust. Vi hade med oss fika (massa goda kakor, bl.a.) och satt på stenar nere vid havet och mumsade i oss.

Vi svängde in vid Mandelmanns gård, men dels kom det en rejäl regnskur då, och dels behöver man boka tid för att få gå in där, så vi gick aldrig ur bilen. Där var ändå väldigt mycket folk. Men det var kul att se var gården ligger, och den fantastiskt söta byn, som den ligger i. När det värsta regnet dragit över såg vi en helt fantastisk regnbåge. Tyvärr hade en bil parkerat mitt under den, och förstörde alla chanser till bra bilder.

Vi gjorde ett litet stopp vid Glimmingehus, men nu förtiden måste man visst betala för att gå in på området, och det var vi för snåla för. Och för hungriga. I stället åt vi lite mer kakor, och sedan körde vi ner till Ale stenar.

Foto: Linda Brandes

Vi gick en promenad uppför backarna, beskådade stenarna i gravskeppet och den vackra utsikten. Sedan gick vi ner och åt fantastiskt god mat på en av restaurangerna nere vid vattnet.

Ett sista stopp gjorde vi i Ystad, där vi strosade omkring en stund bland alla vackra, udda och roliga gamla skånska hus.

Foto: Linda Brandes

På söndagen hann vi bara med en gemensam frukost, en lite promenad genom byn, och äpple- och päronplockning i vår trädgård, innan de långväga gästerna var tvungna att bege sig hemåt. Resten av dagen var jag helt slut, efter att ha pratat, skrattat och kopplat av på ett sätt som jag inte gjort på riktigt länge!

Foto: Linda Brandes

Dagarna är så otroligt intensiva just nu. Barnen är i varsin ganska intensiv fas, och har dessutom svårt att låta varandra vara. Så jag kastar mig mellan diverse livräddande insatser… Dessutom har de båda svårt att komma till ro på kvällarna. Om det beror på att det är ljust så länge, eller om det bara är ännu en fas, vet jag inte. Men sällan somnar de innan klockan 21. Och ibland hinner Hilda vakna både en och flera gånger innan vi går och lägger oss någon timme senare. Så det blir inte mycket tid, och absolut ingen ork att göra saker som jag själv vill hinna med. Jag försöker tänka att den tiden kommer igen. Men åh, vad frustrerad jag är vissa kvällar över att inte få något andrum på hela dygnet. Hilda sover hos mig från elva-tiden sådär, och vill fortfarande amma ofta på natten.

Men så mycket lättare livet ändå är nu när det är så ljust, och hela världen fullkomligt exploderar i grönska och blommor. Den där tiden som jag längtat så efter hela den mörka, gråa, regniga, blåsiga, långsamma vintern. Den där tiden när det är så ljust av vårsol att man måste kisa när man går ut. När det är så ljusgrönt överallt att det nästan sticker i ögonen. När koltrastarna sjunger hela kvällarna och hela morgnarna, utanför vårt fönster. När vi kan vara ute, utan att krångla på lager på lager och tjocka overaller på barnen. När vi faktiskt vill och orkar gå ut flera gånger om dagen. Nu är den här! Välkommen sköna maj!!

Vi firade valborg hemma hos några vänner. Vi grillade korv och satt ute och huttrade en stund. Tills det började regna, då rusade alla in. Så småningom vågade vi oss ut igen och tittade på brasan som de tänt i trädgården. Sedan skyllde vi på våra trötta barn, och åkte hem.

Vi har börjat fixa en massa i trädgården också. Tyvärr hinner och orkar jag inte så något själv i år. Hela trädgårdslandet är fullt av ogräs, som måste bort först. Och de där stunderna när Hilda sover och Algot roar sig själv och alla måsten (matlagning, städning, tvätt mm) är avklarade är så korta och få, så det går bara inte i år.

Istället har jag beskurit rosorna i rabatten framför huset. Rensat bort en del ogräs, men långt ifrån allt i trädgården. Klippt ner elefantgräset. Och tagit hand om en liten, liten del av våra rabarber (vi har hur mycket som helst, kom och hämta, ni som vill!!).

Före

Efter

Idag åkte vi till skogen ett par timmar på eftermiddagen. Så skönt. Vi satsar ju på att ha en vilodag varje vecka, när vi inte gör några måsten. Och just nu är det lättast att åka iväg, för att få lite lugn, inte minst för barnens skull. Och, åh, vad skönt det var. Grönt och fint. Algot sprang och sprang. Vi fikade på vår nyinköpta picknickfilt. Och tittade på en massa figurer av djur, på Naturum. Algot grät när vi åkte hem och sa att han ville bo på skogen. Så vi åker nog snart dit igen!

Efter kvällsmaten kröp jag och barnen ner i badkaret och badade bort all sand och svett från de senaste dagarnas utelek. Och så tänkte jag att kanske, kanske somnar de tidigare om de får bada precis innan läggdags. Och jo jo! En hel halvtimma tidigare somnade de, klockan halv nio!!

Kvällsmatsmys

Elva dagar tillbringade jag och barnen i Örebro, hos mina föräldrar. De sista fyra dagarna kom Jon och gjorde oss sällskap, och i söndags åkte vi hem.

Förutom att det var väldigt skönt att bli så ompysslad, med mat, barnvakt och all möjlig annan hjälp, så var det väldigt kul att träffa folk. Mest familj och släkt, såklart, men även vänner.

De minsta barnen leker ju inte direkt tillsammans än, men det är ändå så kul att de får se och lära känna varandra. Vi hann träffa min syster och hennes familj litegrann, och min bror och hans familj väldigt mycket. De sista gångerna vi träffade dem sprang Algot och mina brorsdöttrar direkt fram och kramade varandra, så mysigt! Och trots att vi samlade fem barn i åldrarna åtta månader till fyra år, så hann jag och min svägerska prata en hel del.

Den enda dagen då det inte var soligt vårvinterväder, utan snön vräkte ner, var enda dagen vi åkte iväg i bilen. Till min farmor, där vi åt wienersemlor.

Foto: Anders Ragnemyr

Jag är så tacksam för dem jag har kvar från den generationen, och det känns så viktigt att få träffa dem varje gång vi är uppe, och att mina barn får träffa dem. Algot klev direkt in och konstaterade att “Här finns en ingen glan” (senast vi var där, i mellandagarna stod granen så grön och grann i stugan), sedan frågade han efter sin syssling, som han lekte med sist.

En annan dag träffade vi mormor och morfar.

På långfredagen firade vi min brors 30-årsdag, med stort kak-kalas och mycket folk. Jättekul! Inte minst för att nästan alla mina kusiner var där, och jag kände att jag hann prata, i alla fall lite, med de allra flesta. Glädje!

Kusiner och sysslingar

 

Morbror och Algot

På påskaftonen träffade vi goda vänner, som vi inte träffat på två år, konstaterade vi. Väldigt kul att ses igen, inte minst eftersom de har en flicka som är bara ett par månader yngre än Algot. Vi målade ägg, åt en massa god mat, pratade och barnen lekte och kivades om vartannat, som alla två-och-ett-halvt-åringar.

Sedan var det dags att åka hela den långa vägen hem. Sisådär femtio mil i bil med två småbarn är ju inte precis vad man drömmer om en påskdag. Men det gick riktigt bra! Om man bortser från att två-och-ett-halvt-åringen tyckte det var en jättedålig idé att han plötsligt skulle sitta i framsätet, så att den förälder som satt i baksätet kunde ha mer koll på bebisen. Det här protesterade han mot högljutt de första milen. Vi lyckades avleda då och då, men protesterna kom tillbaka med jämna mellanrum. Sådär tjugo minuter innan vårt första planerade stopp blev han så arg så han kräktes (det händer ibland), så vi fick stanna och byta kläder på en snöig väg. Men Hilda sov, nästan hela vägen den första biten.

Vid lunchtid gjorde vi vårt första stopp, hos våra syriska vänner, som flyttat till Västergötland. De bjöd på fantastiskt god lunch (som alltid!), och vi åt och åt och åt, och barnen lekte, medan vi pratade.

Väldigt skönt att göra ett lite längre stopp, där barnen kunde leka på golvet. När vi åkte igen efter ett par timmar, var de trötta igen, och Hilda somnade snabbt. Algot fick med sig en rolig leksak från våra vänner, den lät visserligen en del och spelade plinkeliplonkmusik, men hellre det än barnskrik!

Nästa stopp gjorde vi i släktens stuga i södra Småland.

Här åt vi rester från påskaftonen, som vi fått med från mamma och pappa. Ännu en gång skönt med ett stopp där vi kunde låta barnen leka på golvet en stund, även om det var lite kallt. Och väldigt skönt att ha mat med oss!

Sista två timmarna gick okej, men nu var vi alla trötta. Algot somnade och fortsatte sova när vi bar in honom till hans säng. Hilda var inte lika nöjd längre, så vi fick göra ett stopp för amning, när solen gick ner.

Det hjälpte dock bara för stunden. Hon skrek sista halvtimmen hem, men somnade när vi hade några kilometer kvar.

Efter sådär tio timmar i bilen var vi hemma. Trötta men tacksamma att ännu en resa gått bra (vi passerade en trafikolycka, där några bilar krockat på motorvägen!)!!

Vi var på 40-årsfest i lördags. Väldigt trevligt, såklart. Och barnen skötte sig exemplariskt. I en lägenhet full med folk vet man ju aldrig hur det blir med bebisens sovstund – kommer hon somna alls, var ska vi lägga henne, kommer hon vakna av allt väsen och sedan vara gnällig resten av kalaset? Men hon somnade i bilen på väg dit, fortsatte sova i vagnen, som vi bar upp till andra våningen och ut på balkongen.  Där sov hon i drygt två timmar. Så vi hann äta och umgås i lugn och ro, och Hilda var sedan strålande pigg och glad resten av kvällen.

Så då hann jag också höra följande samtal utspela sig mellan en far och hans son, i sjuårsåldern (känner inte familjen i fråga, men tänker mig att den hade kunnat utspela sig i nästan vilken familj som helst).

Pojken: Kan vi inte åka hem nu?

Pappan: Nej, vi ska vänta på mamma, hon hjälper till att diska.

Pojken: Men varför då?

Pappan: Jo, hon hjälper de andra mammorna i köket.

Pojken: Men varför är det bara mammorna som diskar?

Pappan: Jaa… De lagade ju maten, så då diskar de också…

Pojken: Men, varför hjälper inga pappor till då?

Pappan: Jaa…

Pojken: Det är ju orättvist! Är papporna latare än mammorna?

Pappan: Eeeh… Hm…

 

Mycket intressant iakttagelse.

Måste dock erkänna att på just det här kalaset hjälpte den här mamman inte till i köket en enda gång. Men det hör till ovanligheterna.

Kram på er!

Så har ännu en jul kommit och gott. En särdeles fin sådan, även om det blir minimalt med tid att bara sitta ner i lugn ro, med två små att ta hand om, utöver allt annat.

Vi tillbringade julafton hemma i vårt hus, tillsammans med Jons föräldrar, tre av hans systrar, deras familjer och en inneboende, en kollega och våra grannar/hyresgäster. Totalt 27 personer tror jag, men några var inte med hela tiden, så som mest var vi nog 22 personer samtidigt. Fullt upp, såklart. Men alla bidrog med mat och hjälpte till i köket och med barnen.

Efter julbordet mitt på dagen gick vi över till kyrkan bredvid oss och hade julbön. Jon spelade orgel, svågerprästen talade, barnen sjöng och jag spelade till.

Sen gick vi hem i regnet och fikade, dansade runt granen och långdans genom hela huset.

På kvällen blev det en spännande buffé av rester från julbordet, risgrynsgröt och syrisk mat. Kvällen höll på att sluta i katastrof när Algot välte ut en mugg med te över sig och sin faster. Tack och lov gick det bra, efter en stunds nedkylning i duschen.

Barnen somnade rekordsent, men var ändå på gott humör hela juldagen, då vi var hos mina svärföräldrar. Det blev en lite lugnare dag, med bara 16 personer… Där äts det alltid lutfisk på juldagen, men det finns alltid annan fisk också för dem som inte gillar. Typiskt bra för sådana som mig, som gärna lär mig att tycka om det (kan tycka att det är lite roligt att äta ovanlig/konstig mat). Lite torsk och lite lutfisk. Och mycket sås. I år hade jag tydligen vant mig så pass att jag tog en portion till. Algot åt upp sin portion utan att blinka. Sedan hoppade han ner på golvet och fortsatte leka med kusinerna.

På annandagen var vi hos oss igen. Med svärföräldrarna, två svägerskor med familjer och vi. Sisådär 20 personer. Svärmor lagade lunch. Fika och kvällsmat hade alla bidragit till. Vi hann också med en promenad i snålblåsten, och dansade runt granen igen.

Full fart, som sagt, och så mysigt och roligt att vi hann träffa hela Jons familj i jul. Och kul att vi kunde utnyttja vårt stora hus.