När jag var liten var söndagmiddagen ofta finmat. Hos farmor fick vi alltid stek och potatis och sås, med skrynkliga kokta ärtor och inlagd gurka. Mormor serverade ofta kyckling och ris och potatis (för morfar tycker inte det är en riktig måltid om det inte är potatis till), med sallad med italiensk salladskrydda på, och knäckebröd och hårt tunnbröd till.

Hos oss ser söndagmiddagen oftast ut så här:

Veckans rester fram på bordet i sina byttor och lådor. Ta vad ni vill och värm på tallriken. Eller som husets treåring, “dä ska inte vala vajmt!”, och vägrar äta om vi värmer, kalla rester ska det vara.

För vi håller hårt i veckans vilodag, som så gott som alltid infaller på söndagen i vår familj. Inga måsten, bara kravlösa göranden som ger energi, så långt det går. Ofta är vi i kyrkan på förmiddagen, och har så trevligt med våra vänner där. Så vi kommer hem långt efter lunchdags, hungriga och trötta. Då känner jag mig som en riktigt duktig husmor, om jag fått några av veckans måltider att räcka så att hela familjen blir mätta även på söndagen.

Idag blev det till och med efterrätt, det händer nästan aldrig. Inte glass och bär, som hos farmor, eller äpplepaj med grädde som hos mormor. Men chokladbollar som jag och Algot gjorde häromdagen funkade minst lika bra. “Buu-ah, buu-ah!!”, skrek Hilda, för att berätta att hon också ville ha “bollar”. Och hon fick smaka lite lite, fast det var socker i!!

Det är verkligen höst nu. Kyligare vindar, träden börjar skifta färg, och det är mörkt tidigare på kvällarna. Vi har haft riktigt kallt i huset, för av olika skäl har vi inte kunnat sätta på värmen. Men idag var rörmokaren här (han såg precis ut som man tänker sig en rörmokare, han saknade t.o.m. halva lillfingret på ena handen) och fixade till det. Så nu har vi värme i elementen igen, så förhoppningsvis är det lite varmare än 16 grader i köket i morgon bitti.

Häromdagen kom bonden och plöjde åkern intill vår tomt, så nu ser det riktigt höstigt ut där. Lika spännande underhållning varje gång traktorn kommer och kör runt på åkern en stund. Vi bor verkligen på landet nu!

Rotfrukter och kål är i säsong, och därför billigt. Jag gjorde rotmos häromdagen. Är man hemma och har tid att låta det koka (det tar ju nästan en timme), så är det verkligen enkel mat att göra, sånt gillar jag. Gott är det också.

De sista veckorna har jag några gånger bakat lite med barnen. Bara enkla saker som typ bara kräver ihoprörning i bunke och ut i en form, men ändå. Det är ett stort steg. Hilda sover betydligt mindre på dagarna nu, så det mesta jag gör måste gå att göra med båda barnen. Algot är redan riktigt duktig på att hjälpa mig att hälla ner alla ingredienser när vi bakar, även om det blir betydligt mer spill och kladd än om jag gör det själv. Dessutom vill han väldigt gärna hjälpa till med att “vifta” (vispa), det tar ungefär hundra år, och blir ganska kladdigt, men det är det värt för att få baka lite och för att få se hur stolt han blir över att få vara med och bidra. Hilda vill än så länge mest bara peta på allt, smaka på allt, hälla ut allt samt häva sig upp över diskhon, så jag tror snart hon far ner med huvudet före rakt ner i disken. Men får hon bara några saker som hon får lov att pilla på och stoppa i munnen, så roar hon sig oftast så pass länge att Algot och jag hinner få ihop en smet av något slag.

Häromdagen dammsög jag köket på förmiddagen, när Hilda sov, och sedan bakade vi på eftermiddagen. Inte mitt smartaste drag, kanske. Ogjort arbete kan man säga.

För övrigt kan jag väl säga att det sällan blir långtråkigt här hemma.

 

Helgen som gick tillbringade jag tillsammans med tre goda vänner, som jag lärde känna efter studenten, när jag gick bibelskola (folkhögskola med undervisning om bibel, kristen tro, Gud osv). I år är det arton år sedan jag lärde känna dem, alltså halva livet, så när som på ett år.

Vi träffas inte ofta, nu för tiden. En av dem träffade jag senast något år efter att hon fått sitt första barn, nu har hon tre. Men så fantastiskt det är med vänner som varit nära under viktiga perioder i livet. Hur det känns precis som då, och det går hur lätt som helst att prata. Och så snabbt det gick att hitta tillbaka till fnittret och flamset.

Eftersom Hilda fortfarande ammar morgon och kväll, bodde de gästande vännerna här hos oss. Men på lördagen gjorde vi en barnfri utflykt till Österlen. Vi var i Kivik och tittade på äppelodlingar, och köpte äppelmust. Vi hade med oss fika (massa goda kakor, bl.a.) och satt på stenar nere vid havet och mumsade i oss.

Vi svängde in vid Mandelmanns gård, men dels kom det en rejäl regnskur då, och dels behöver man boka tid för att få gå in där, så vi gick aldrig ur bilen. Där var ändå väldigt mycket folk. Men det var kul att se var gården ligger, och den fantastiskt söta byn, som den ligger i. När det värsta regnet dragit över såg vi en helt fantastisk regnbåge. Tyvärr hade en bil parkerat mitt under den, och förstörde alla chanser till bra bilder.

Vi gjorde ett litet stopp vid Glimmingehus, men nu förtiden måste man visst betala för att gå in på området, och det var vi för snåla för. Och för hungriga. I stället åt vi lite mer kakor, och sedan körde vi ner till Ale stenar.

Foto: Linda Brandes

Vi gick en promenad uppför backarna, beskådade stenarna i gravskeppet och den vackra utsikten. Sedan gick vi ner och åt fantastiskt god mat på en av restaurangerna nere vid vattnet.

Ett sista stopp gjorde vi i Ystad, där vi strosade omkring en stund bland alla vackra, udda och roliga gamla skånska hus.

Foto: Linda Brandes

På söndagen hann vi bara med en gemensam frukost, en lite promenad genom byn, och äpple- och päronplockning i vår trädgård, innan de långväga gästerna var tvungna att bege sig hemåt. Resten av dagen var jag helt slut, efter att ha pratat, skrattat och kopplat av på ett sätt som jag inte gjort på riktigt länge!

Foto: Linda Brandes

Dagarna är så otroligt intensiva just nu. Barnen är i varsin ganska intensiv fas, och har dessutom svårt att låta varandra vara. Så jag kastar mig mellan diverse livräddande insatser… Dessutom har de båda svårt att komma till ro på kvällarna. Om det beror på att det är ljust så länge, eller om det bara är ännu en fas, vet jag inte. Men sällan somnar de innan klockan 21. Och ibland hinner Hilda vakna både en och flera gånger innan vi går och lägger oss någon timme senare. Så det blir inte mycket tid, och absolut ingen ork att göra saker som jag själv vill hinna med. Jag försöker tänka att den tiden kommer igen. Men åh, vad frustrerad jag är vissa kvällar över att inte få något andrum på hela dygnet. Hilda sover hos mig från elva-tiden sådär, och vill fortfarande amma ofta på natten.

Men så mycket lättare livet ändå är nu när det är så ljust, och hela världen fullkomligt exploderar i grönska och blommor. Den där tiden som jag längtat så efter hela den mörka, gråa, regniga, blåsiga, långsamma vintern. Den där tiden när det är så ljust av vårsol att man måste kisa när man går ut. När det är så ljusgrönt överallt att det nästan sticker i ögonen. När koltrastarna sjunger hela kvällarna och hela morgnarna, utanför vårt fönster. När vi kan vara ute, utan att krångla på lager på lager och tjocka overaller på barnen. När vi faktiskt vill och orkar gå ut flera gånger om dagen. Nu är den här! Välkommen sköna maj!!

Vi firade valborg hemma hos några vänner. Vi grillade korv och satt ute och huttrade en stund. Tills det började regna, då rusade alla in. Så småningom vågade vi oss ut igen och tittade på brasan som de tänt i trädgården. Sedan skyllde vi på våra trötta barn, och åkte hem.

Vi har börjat fixa en massa i trädgården också. Tyvärr hinner och orkar jag inte så något själv i år. Hela trädgårdslandet är fullt av ogräs, som måste bort först. Och de där stunderna när Hilda sover och Algot roar sig själv och alla måsten (matlagning, städning, tvätt mm) är avklarade är så korta och få, så det går bara inte i år.

Istället har jag beskurit rosorna i rabatten framför huset. Rensat bort en del ogräs, men långt ifrån allt i trädgården. Klippt ner elefantgräset. Och tagit hand om en liten, liten del av våra rabarber (vi har hur mycket som helst, kom och hämta, ni som vill!!).

Före

Efter

Idag åkte vi till skogen ett par timmar på eftermiddagen. Så skönt. Vi satsar ju på att ha en vilodag varje vecka, när vi inte gör några måsten. Och just nu är det lättast att åka iväg, för att få lite lugn, inte minst för barnens skull. Och, åh, vad skönt det var. Grönt och fint. Algot sprang och sprang. Vi fikade på vår nyinköpta picknickfilt. Och tittade på en massa figurer av djur, på Naturum. Algot grät när vi åkte hem och sa att han ville bo på skogen. Så vi åker nog snart dit igen!

Efter kvällsmaten kröp jag och barnen ner i badkaret och badade bort all sand och svett från de senaste dagarnas utelek. Och så tänkte jag att kanske, kanske somnar de tidigare om de får bada precis innan läggdags. Och jo jo! En hel halvtimma tidigare somnade de, klockan halv nio!!

Kvällsmatsmys

Elva dagar tillbringade jag och barnen i Örebro, hos mina föräldrar. De sista fyra dagarna kom Jon och gjorde oss sällskap, och i söndags åkte vi hem.

Förutom att det var väldigt skönt att bli så ompysslad, med mat, barnvakt och all möjlig annan hjälp, så var det väldigt kul att träffa folk. Mest familj och släkt, såklart, men även vänner.

De minsta barnen leker ju inte direkt tillsammans än, men det är ändå så kul att de får se och lära känna varandra. Vi hann träffa min syster och hennes familj litegrann, och min bror och hans familj väldigt mycket. De sista gångerna vi träffade dem sprang Algot och mina brorsdöttrar direkt fram och kramade varandra, så mysigt! Och trots att vi samlade fem barn i åldrarna åtta månader till fyra år, så hann jag och min svägerska prata en hel del.

Den enda dagen då det inte var soligt vårvinterväder, utan snön vräkte ner, var enda dagen vi åkte iväg i bilen. Till min farmor, där vi åt wienersemlor.

Foto: Anders Ragnemyr

Jag är så tacksam för dem jag har kvar från den generationen, och det känns så viktigt att få träffa dem varje gång vi är uppe, och att mina barn får träffa dem. Algot klev direkt in och konstaterade att “Här finns en ingen glan” (senast vi var där, i mellandagarna stod granen så grön och grann i stugan), sedan frågade han efter sin syssling, som han lekte med sist.

En annan dag träffade vi mormor och morfar.

På långfredagen firade vi min brors 30-årsdag, med stort kak-kalas och mycket folk. Jättekul! Inte minst för att nästan alla mina kusiner var där, och jag kände att jag hann prata, i alla fall lite, med de allra flesta. Glädje!

Kusiner och sysslingar

 

Morbror och Algot

På påskaftonen träffade vi goda vänner, som vi inte träffat på två år, konstaterade vi. Väldigt kul att ses igen, inte minst eftersom de har en flicka som är bara ett par månader yngre än Algot. Vi målade ägg, åt en massa god mat, pratade och barnen lekte och kivades om vartannat, som alla två-och-ett-halvt-åringar.

Sedan var det dags att åka hela den långa vägen hem. Sisådär femtio mil i bil med två småbarn är ju inte precis vad man drömmer om en påskdag. Men det gick riktigt bra! Om man bortser från att två-och-ett-halvt-åringen tyckte det var en jättedålig idé att han plötsligt skulle sitta i framsätet, så att den förälder som satt i baksätet kunde ha mer koll på bebisen. Det här protesterade han mot högljutt de första milen. Vi lyckades avleda då och då, men protesterna kom tillbaka med jämna mellanrum. Sådär tjugo minuter innan vårt första planerade stopp blev han så arg så han kräktes (det händer ibland), så vi fick stanna och byta kläder på en snöig väg. Men Hilda sov, nästan hela vägen den första biten.

Vid lunchtid gjorde vi vårt första stopp, hos våra syriska vänner, som flyttat till Västergötland. De bjöd på fantastiskt god lunch (som alltid!), och vi åt och åt och åt, och barnen lekte, medan vi pratade.

Väldigt skönt att göra ett lite längre stopp, där barnen kunde leka på golvet. När vi åkte igen efter ett par timmar, var de trötta igen, och Hilda somnade snabbt. Algot fick med sig en rolig leksak från våra vänner, den lät visserligen en del och spelade plinkeliplonkmusik, men hellre det än barnskrik!

Nästa stopp gjorde vi i släktens stuga i södra Småland.

Här åt vi rester från påskaftonen, som vi fått med från mamma och pappa. Ännu en gång skönt med ett stopp där vi kunde låta barnen leka på golvet en stund, även om det var lite kallt. Och väldigt skönt att ha mat med oss!

Sista två timmarna gick okej, men nu var vi alla trötta. Algot somnade och fortsatte sova när vi bar in honom till hans säng. Hilda var inte lika nöjd längre, så vi fick göra ett stopp för amning, när solen gick ner.

Det hjälpte dock bara för stunden. Hon skrek sista halvtimmen hem, men somnade när vi hade några kilometer kvar.

Efter sådär tio timmar i bilen var vi hemma. Trötta men tacksamma att ännu en resa gått bra (vi passerade en trafikolycka, där några bilar krockat på motorvägen!)!!

Vi var på 40-årsfest i lördags. Väldigt trevligt, såklart. Och barnen skötte sig exemplariskt. I en lägenhet full med folk vet man ju aldrig hur det blir med bebisens sovstund – kommer hon somna alls, var ska vi lägga henne, kommer hon vakna av allt väsen och sedan vara gnällig resten av kalaset? Men hon somnade i bilen på väg dit, fortsatte sova i vagnen, som vi bar upp till andra våningen och ut på balkongen.  Där sov hon i drygt två timmar. Så vi hann äta och umgås i lugn och ro, och Hilda var sedan strålande pigg och glad resten av kvällen.

Så då hann jag också höra följande samtal utspela sig mellan en far och hans son, i sjuårsåldern (känner inte familjen i fråga, men tänker mig att den hade kunnat utspela sig i nästan vilken familj som helst).

Pojken: Kan vi inte åka hem nu?

Pappan: Nej, vi ska vänta på mamma, hon hjälper till att diska.

Pojken: Men varför då?

Pappan: Jo, hon hjälper de andra mammorna i köket.

Pojken: Men varför är det bara mammorna som diskar?

Pappan: Jaa… De lagade ju maten, så då diskar de också…

Pojken: Men, varför hjälper inga pappor till då?

Pappan: Jaa…

Pojken: Det är ju orättvist! Är papporna latare än mammorna?

Pappan: Eeeh… Hm…

 

Mycket intressant iakttagelse.

Måste dock erkänna att på just det här kalaset hjälpte den här mamman inte till i köket en enda gång. Men det hör till ovanligheterna.

Kram på er!

Så har ännu en jul kommit och gott. En särdeles fin sådan, även om det blir minimalt med tid att bara sitta ner i lugn ro, med två små att ta hand om, utöver allt annat.

Vi tillbringade julafton hemma i vårt hus, tillsammans med Jons föräldrar, tre av hans systrar, deras familjer och en inneboende, en kollega och våra grannar/hyresgäster. Totalt 27 personer tror jag, men några var inte med hela tiden, så som mest var vi nog 22 personer samtidigt. Fullt upp, såklart. Men alla bidrog med mat och hjälpte till i köket och med barnen.

Efter julbordet mitt på dagen gick vi över till kyrkan bredvid oss och hade julbön. Jon spelade orgel, svågerprästen talade, barnen sjöng och jag spelade till.

Sen gick vi hem i regnet och fikade, dansade runt granen och långdans genom hela huset.

På kvällen blev det en spännande buffé av rester från julbordet, risgrynsgröt och syrisk mat. Kvällen höll på att sluta i katastrof när Algot välte ut en mugg med te över sig och sin faster. Tack och lov gick det bra, efter en stunds nedkylning i duschen.

Barnen somnade rekordsent, men var ändå på gott humör hela juldagen, då vi var hos mina svärföräldrar. Det blev en lite lugnare dag, med bara 16 personer… Där äts det alltid lutfisk på juldagen, men det finns alltid annan fisk också för dem som inte gillar. Typiskt bra för sådana som mig, som gärna lär mig att tycka om det (kan tycka att det är lite roligt att äta ovanlig/konstig mat). Lite torsk och lite lutfisk. Och mycket sås. I år hade jag tydligen vant mig så pass att jag tog en portion till. Algot åt upp sin portion utan att blinka. Sedan hoppade han ner på golvet och fortsatte leka med kusinerna.

På annandagen var vi hos oss igen. Med svärföräldrarna, två svägerskor med familjer och vi. Sisådär 20 personer. Svärmor lagade lunch. Fika och kvällsmat hade alla bidragit till. Vi hann också med en promenad i snålblåsten, och dansade runt granen igen.

Full fart, som sagt, och så mysigt och roligt att vi hann träffa hela Jons familj i jul. Och kul att vi kunde utnyttja vårt stora hus.

Helgen inleddes med en underbart vacker, dimmig fredagmorgon.

Jag är den enda i familjen som inte varit förkyld den här helgen. Nattsömnen har dock varit sådär för oss, så dagarna har känts lite dimmiga, även när utomhusdimman lättat. Försöker gå ner i tempo så gott det går, men vissa saker måste ju göras om familjen ska vara någorlunda mätt, ren och glad.

Vilostunderna blir dock längre, och efter amning i sängen eller på soffan dröjer vi oss kvar så länge som möjligt.

På eftermiddagen hade vi fikagäster. Jag gjorde enklast tänkbara äppelpaj, deg i matberedaren och äpplen i äppelsvarven. Vi har fortfarande gott om äpplen kvar på ett av träden.

Lördagen innebär ofta fixande. Jon fixar i huset och jag försöker få färdigt veckans sysslor som tvätt, städning och handling. Den här gången tog vi en stund var med barnen, medan den andra fick pyssla ensam.

Jag och barnen gick till lekparken. Riktigt tråkigt, tycker jag, men Algot frågar efter “lekpajken” så fort han ätit frukost. Skönt att bli av med lite spring i benen också.

På kvällen gick vi en liten promenad på kyrkogården. Det verkar inte finnas någon minneslund på kyrkogården här, men vi hade ändå inga ljus med oss. Så vi tittade på andras ljus och begrundade livet och döden en stund.

När Algot somnat tittade vi på film. Det händer väldigt sällan att vi tittar på film tillsammans, framför allt för att vi har så svårt att komma överens om vilken film vi ska se, vi har helt olika smak när det gäller film. Hilda har fortfarande inga riktiga kvällsrutiner. Ibland somnar hon för natten runt åtta, andra gånger är hon vaken tills vi går och lägger oss. Så hon får vara i famnen hela kvällen. Och med sova för natten menar jag så klart förutom de där tre till fem gångerna hon vaknar under natten och vill äta. Vid tio var det fortfarande en halvtimme kvar av filmen, men så länge orkade vi inte vara uppe!

Söndag är vår vilodag. Och idag har vi varit riktigt trötta alla fyra. Eftersom snoret fortfarande sprutar om somliga åkte vi inte till kyrkan. Efter en riktigt lugn morgon och förmiddag var vi om möjligt ännu tröttare (ibland känns det som att jag bara går runt och längtar efter att få sova), så vi la oss på sängen. Algot bläddrade i en bok, vi läste lite, sjöng lite. Hilda jollrade nöjt och somnade efter en stund.

Efter lunch gick vi ut, trots att det regnade. Jag orkar sällan ta med barnen ut när det regnar, men idag kände jag att om vi inte ska bryta ihop av trötthet allihopa så måste vi få lite frisk luft.

På eftermiddagen hade vi vänner här på fika igen. Jag hade tänkt göra äppelpaj även denna gång. Men jag orkade inte. Så vi rotade fram lite bullar ur frysen, och en köpekaka. Gott det också, och det viktigaste var ju att vi fick träffa våra vänner. Jag tycker det är så mycket lättare att ta sig igenom trötta eftermiddagar tillsammans med andra människor sedan vi fick barn.

På kvällen höll Algot på att somna mitt i maten. Så nu sover han, en hel timme tidigare än vanligt. Så nu kan vi titta färdigt på filmen från igår. Och kanske försöka somna tidigt vi också. Om vi orkar ta oss ur soffan.

 

Ännu ett år har gått. Och jag tänkte göra som jag gjorde förra året, och som många bloggare gör kring nyår: sammanfatta året som gått, under några punkter.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut? Livet som småbarnsförälder är ju fyllt av nya upplevelser. Har t.ex. första gången firat mitt barns födelsedag, flugit utomlands med mitt barn, gått till jobbet och lämnat ett gråtande barn hemma, ammat och bytt blöjor på oväntade ställen osv. Men en annan, stor och ny sak som jag gjort, är att jag började odla. Första gången, men absolut inte sista. Det kräver en del jobb, men varje gång jag gick ut och plockade in mina egna tomater, morötter, potatisar och sockerärtor, kände jag verkligen att det var värt det! Nu i vinter har jag lärt mig att göra upp eld i kakelugnen, det har jag faktiskt aldrig gjort förut, om inte grillkol och tändvätska räknas.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, inte fullt så många som förra året. Men bl.a. ett par av våra närmsta vänner, min bror och en av mina svägerskor fick barn. Så numera har Algot 20 kusiner.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas? Förutom våra födelsedagar och Algots dopdag, kommer jag inte på något särskilt, där jag minns just datumet.

Dog någon som stod dig nära? Nej, och skönt är väl det, så klart. Jag är så tacksam för att jag har mormor, morfar och farmor kvar i livet, även nu när de börjar bli bra gamla, nästan 90 år, hela bunten.

Vilka länder besökte du? Vi var i Ungern i somras. Väldigt vackert och varmt och skönt. Vi badade i Balatonsjön och åt glass mest hela dagarna. Och så har vi varit i Danmark så klart, det är ju så nära till hands, och dessutom har vi släkt där.

Bästa köpet? Jag får nog säga cykelsadeln till Algot. Än så länge har vi bara använt den en gång, men fler lär det bli!

Gjorde någonting dig riktigt glad? När jag fick veta att jag var gravid igen. Sådan obeskrivlig lycka!

Saknade du något under år 2016 som du vill ha år 2017? Som alltid, fred på jorden, och kärlek och förståelse. Det gör mig så obeskrivligt ledsen, rädd och frustrerad att människor lägger så mycket tid på hat och våld. Samtidigt ser jag mycket som ger hopp. Nu senast facebook-gruppen JagÄrHär, som går in i kommentarsfällt fyllda av hatiska och elaka kommentarer, för att bemöta dem med respekt, kärlek och saklighet, oavsett om man har helt skilda åsikter eller inte. Så hoppfullt att se att mer än 50 000 personer (hittills) aktivt vill motverka hat!

Vad önskar du att du gjort mer? Sjungit och tränat. Vi sjunger mycket här hemma, inte minst Algot, som gnolar och nynnar mest hela tiden. Men jag saknar att sjunga i kör, eller i alla fall tillsammans med andra. När det gäller träningen kom jag igång en sväng precis innan jag blev gravid. Men sedan slog tröttheten till, så efter 3-4 gånger blev det inte mer. I vår kanske, innan jag blir för stor och tung igen.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig, och stressat upp mig. Som alltid.

Favoritprogram på TV? Vi har ingen tv, men jag streamar en del film och serier. Den senaste tiden har det mest varit “Barnmorskan i East End” och “Fröken Frimans krig”. Jag älskar historiska, starka berättelser, med verklighetstrogna människoporträtt, båda de här serierna faller inom den kategorin. “The Crown”, om queen Elisabeths första år på tronen var också riktigt bra.

Bästa boken du läste i år? Jag har snart läst ut “Denna dagen ett liv”, om Astrid Lindgrens liv. Så bra och läsvärd, när jag har tid och ork sträckläser jag i den, men det tar ändå sin tid att komma igenom den…

Största musikaliska upplevelsen? Alltså, det märks nog att jag mest är hemma och att jag varit väldigt mycket föräldraledig det här året. Men att höra sin ettåring nynna “Blinka lilla stjärna”, med nästan bara rätt toner, det är stort!

Vad var din största framgång på jobbet 2016? Det har ju varit väldigt lite fokus på jobbet det här året. Jag var helt mammaledig fram till första augusti. Sedan jobbade jag heltid i två månader, och 20 % i tre månader. Men jag måste nog säga att det är en framgång, i mina ögon – att vi lyckats pussla ihop det på ett sätt som passar oss så bra. Deltid rekommenderas starkt till alla som har möjlighet, livet är så mycket mer än bara jobb!

Största framgång på det privata planet? Det känns lite konstigt att prata om privatlivet som “framgångsfullt”, men punkten innan går nog in här också. Att jag har möjlighet, och tar den, att vara hemma så mycket med mitt barn, ser jag som en framgång. Jag ser den här tiden, de första åren i mitt barns liv, som så viktiga, både för mig och för honom, och jag är så glad att jag får tillbringa så mycket tid med honom! Mina erfarenheter i trädgårdslandet får jag nog också se som en framgång. Jag som inte ens kan hålla liv i mina krukväxter, kunde förse oss med enbart egenodlade morötter, tomater, sockerärtor och potatisar under ett par månader!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, när jag tänker på mitt privatliv. Jag stortrivs med att vara mamma, och att vara hemma och ta hand om min familj, så mycket som jag gör. Jag blir så glad när jag tänker på min fina familj! Men, precis som förra året, känner jag mig ledsen när jag ser all oro i världen!

Vad spenderade du mest pengar på? Blöjor och mat. Haha! Jag är ingen stor konsument av annat. Vi har även detta år, fått ärva mycket kläder och annat till Algot. Vi har inte direkt haft några stora utgifter. Men jag köpte faktiskt en ny mobil i våras. Mina senaste tre mobiler har jag övertagit av andra. Men nu köpte jag en Fairphone. Förutom att de tillverkas enligt fairtrade-principer, så långt det är möjligt, kan man också byta ut alla delar, eller reparera dem om de går sönder. Väldigt bra för de som tillverkar dem, för mig som tycker det tar alldeles för mycket energi (och pengar) att behöva byta telefon stup i kvarten, och för miljön! Visste ni t.ex. att brytning av mineraler till mobiler och surfplattor i Kongo, är en viktig orsak till det blodiga inbördeskriget där, med våldtäkter som ett av de största vapnen?

Något du önskade dig och fick? Rent materiellt har jag inte önskat mig så mycket. Men fick flera bra och intressanta böcker, både när jag fyllde år, och i julklapp, bl.a. biografin över Astrid Lindgren, och hennes krigsdagböcker, och biografin “Den dag jag blir fri”, om Katarina Taikon, som bl.a. skrivit Katitzi-böckerna, som jag slukade när jag var liten, och som kämpade för romers rättigheter. Min bästa julklapp var att Jon såg till att min femton år gamla cykel blev reparerad och fick nya däck och nytt dynamolyse.

Något du önskade dig och inte fick? En och annan hel natts sömn hade inte varit fel. Jag har sovit utan Algot en handfull nätter det här året, men då har jag ändå vaknat, av andra anledningar. Men allting har sin tid. Om några år så…

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? Vi var ute och åt lunch och fikade på stan, mina killar och jag. I övrigt hade vi en väldigt lugn och fin dag, vill jag minnas. Veckan innan kombinerade vi Algots dop, med min 35-årsdag och inflyttningsfest, då hade vi 50 personer här på stort tårtkalas.

Vad fick dig att må bra? Min familj! Och den ljuvliga sommaren. Jag vet att många med vanlig semester kring juli var besvikna på vädret. Men förutom några veckor i juli hade vi strålande sol och varmt, nästan varenda dag mellan maj och oktober. Nästan ett halvår sommarväder, det är väl ändå helt okej?

Vem saknade du? Min familj i Örebro. Och våra vänner som flyttade till Sydafrika förra året.

De bästa nya människorna du träffade? Förutom våra nya syskonbarn, som vi träffat alldeles för lite, så fick jag flera nya kollegor när jag kom tillbaka till jobbet, väldigt trevligt.

Mest stolt över? Min man och min son!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Inte för att jag är felfri på något sätt, men jag är väldigt nöjd med det här året. Jag tycker att jag för det mesta fått livet att fungera helt okej, mitt i vaknätter och småbarnsliv, med allt vad det innebär. Men i mitten av 2017 föds vårt andra barn, jag misstänker att en hel del kommer att bli annorlunda i våra liv då, och att det kommer kräva stora förändringar av mig. Att hitta ett sätt att dela uppmärksamheten mellan två små barn, och komma ut på andra sidan med förståndet i behåll, det blir spännande!

Direkt efter lägret fortsatte vi upp till Örebro. Vi åkte på kvällen och njöt av att se solnedgången över Vättern. Algot sov gott i bilen nästan hela vägen. Och vi undvek med några meters marginal att köra på ett vildsvin i dunklet.

Som alltid blir det superintensiva dagar i Örebro. Så många familjemedlemmar, släktingar och vänner som vi vill träffa. Drömmen om att åka hem till mamma och pappa och bara ta det lugnt har jag börjat slå ur hågen, den kommer ändå inte inträffa. Men det är ju samtidigt ett kärt besvär att vi har så många som vi vill träffa.

Värmen höll i sig nästan hela tiden, så vi badade en del även den här veckan. Till Algots stora glädje, han sprattlar som en fisk och stannar gärna kvar i vattnet tills han börjar bli blå.

Vi träffade mina syskon och alla deras barn. Lycka är en storkusin som orkar hålla i ens händer, och gå och gå och gå.

IMG_20160723_131731

Vi träffade min farmor. Och vi firade pappas födelsedag, med en helt fantastisk tårta, som min svägerska bakat.

IMG_20160724_151615

 

Vi var hemma hos goda vänner. Två trötta barn lekte intensivt.

IMG_20160726_161738

Vi var i min mosters och morbrors stuga vid Hjälmaren. Här har jag tillbringat många av min barndoms sommardagar, så det är alltid lika fantastiskt att komma hit. Dessutom är det underbart vackert, särskilt en sådan här dag, när solen skiner, trots att det åskar långt borta. Vi badade flera gånger, vattnet var nog nästan 25 grader varmt.

IMG_20160725_160217

Mormor och morfar var också där.

IMG_20160725_180226

En eftermiddag lämnade jag och Jon Algot med mina föräldrar och gav oss i väg för vår första barnfria natt, sedan Algot föddes. Vi hade en riktigt mysig kväll, med indisk mat på en uteservering, sedan bio och en massa godis. På morgonen åt vi frukostbuffé i lugn och ro, utan grötkladd och mat på golvet, innan vi åkte tillbaka igen. Då längtade jag riktigt mycket efter lilleman. Men han hade haft det så bra med sin mormor och morfar. Sovit som en stock hela natten, och varit pigg och glad hela dagen.

En förmiddag tog jag och mamma med oss Algot ut i skogen och plockade blåbär. Han somnade i vagnen, och sov gott, medan vi plockade ett par liter blåbär. Aldrig har man så djupa och intressanta samtal, som när man sitter på huk bland blåbärsriset, och plockar och plockar, och pratar och pratar.

IMG_20160727_114222

I torsdags åkte vi hem igen. Då tog vi vägen över Alingsås, och hälsade på släktingar till Jon. Vi åt lunch hos hans kusin med familj. Jon var mycket nöjd över att hinna köra både åkgräsklippare och grävmaskin innan vi kom därifrån. På eftermiddagen fikade vi hos Jons mormor. Tyvärr missade jag att ta några kort när vi var där.

De ca 60 milen vi körde den dagen gick riktigt smidigt. Algot sov en stor del av tiden. Och roade sig riktigt bra resten av tiden. Att testa ljudet som uppstår när man hojtar ner i en hink, kan underhålla en ettåring bra länge.

IMG_20160728_200827