Det här inlägget, som från början var tre, var knappt påbörjat innan idag, därför blir det kort och kompakt.

När vi varit i Småland fortsatte vi vidare norrut, närmare bestämt till en lägergård vid Hjälmarens strand. Här var vi några dagar på läger, som en kristen organisation anordnar. Vi bodde i husvagn för första gången som familj. Väldigt mysigt, men svettigt i drygt 30 graders värme. Vi badade en hel del i sjön, även de här dagarna. För övrigt gick vi på gudstjänster och fick intressant undervisning, träffade nya och gamla vänner, och försökte få dagarna att bli så uthärdliga som möjligt i den tryckande hettan.

Sedan tillbringade vi några dagar i Örebro. Som alltid tänkte jag innan att den här gången ska vi försöka ha ett lugnt tempo. Och som alltid är det så många som vi vill passa på att träffa, så det blev fullt program även denna gång. Vi träffade mina syskon, beundrade min systers och svågers nybyggda hus, träffade min mormor, morfar och farmor, samt några vänner. Så tacksam för alla dessa möten, trots att vi ibland mest bara satt och svettades tillsammans.

Denna ljuvligt varma sommar passade AC:n i vår bil på att lägga av, precis innan vi gav oss iväg på alla dessa resor. Med 50 mil att köra hem följde vi väderprognoserna noga, skulle det komma någon svalare dag. Men nej, temperaturen bara steg de här dagarna och låg snarare runt 35 grader, än 30 som vi haft när vi körde upp. Till slut bestämde vi oss för att åka från Örebro vid åttatiden på kvällen, när vi brukar lägga barnen.

Och det blev faktiskt ett lyckat drag. Vi brukar behöva göra minst tre stopp när vi kör på dagen. Men den här gången stannade vi bara en lite längre gång, när barnen vaknade och var ledsna. Algot var arg och ville inte sitta i bilen. Så vi satt i det stickiga torra gräset intill en tråkig lastbilsparkering i mörkret. Jag pekade på månen som lyste på himlen, den brukar han alltid tycka är intressant. Men efter några minuter grät han igen och sa “Jag vill inte titta på månen mela!!”. Men när vi efter sådär tjugo minuters stopp gav oss iväg igen, så somnade båda barnen ganska snart. Annars gjorde vi bara ett par stopp och bytte förare. Och med lite Cola och RedBull höll vi oss vakna. Klockan två var vi hemma igen. Och klockan 06.00 vaknade Hilda, som hon gjort hela sommaren.

Direkt efter min brors besök åkte vi upp till stugan i Småland. Här tillbringade vi en vecka tillsammans med en av Jons systrar med familj. Varmt och skönt hade vi. Och vi var därför mycket tacksamma för den lilla sjön ett par kilometer bort. Vi hade dessutom vattenbrist i stugan och kunde inte duscha. Vissa dagar kunde vi inte ens spola på toan. Så det blev till att tvätta oss i sjön. Men inte så mycket att klaga på i det här vädret, trots allt.

Barn nr 1: “Titta! Vov vov!

Barn nr 2: “Dä mojmo häst å moffa häst!”

Körsbär!

På väg ut i skogen för att plocka blåbär.

Skogshallon.

Vi hittade dock bara ett par deciliter på en hel timme. Alldeles för torrt i skogen för bär i år.

På söndagen åkte vi på gudstjänst i kyrkan. Efteråt drack vi kyrkkaffe. “Det blir bra med vatten till pojken”, sa jag till kyrktanterna, som log vänligt och gav honom saft.

Ljuvlig barnvagnspromenad. Som just denna gång bestod av fem minuter glad flicka, 45 minuter skrikande, övertrött barn och fem minuter sovande ljuvlighet. Bara hem och vila (dvs diska) innan hon vaknar igen.

Helgen som gick tillbringade jag tillsammans med tre goda vänner, som jag lärde känna efter studenten, när jag gick bibelskola (folkhögskola med undervisning om bibel, kristen tro, Gud osv). I år är det arton år sedan jag lärde känna dem, alltså halva livet, så när som på ett år.

Vi träffas inte ofta, nu för tiden. En av dem träffade jag senast något år efter att hon fått sitt första barn, nu har hon tre. Men så fantastiskt det är med vänner som varit nära under viktiga perioder i livet. Hur det känns precis som då, och det går hur lätt som helst att prata. Och så snabbt det gick att hitta tillbaka till fnittret och flamset.

Eftersom Hilda fortfarande ammar morgon och kväll, bodde de gästande vännerna här hos oss. Men på lördagen gjorde vi en barnfri utflykt till Österlen. Vi var i Kivik och tittade på äppelodlingar, och köpte äppelmust. Vi hade med oss fika (massa goda kakor, bl.a.) och satt på stenar nere vid havet och mumsade i oss.

Vi svängde in vid Mandelmanns gård, men dels kom det en rejäl regnskur då, och dels behöver man boka tid för att få gå in där, så vi gick aldrig ur bilen. Där var ändå väldigt mycket folk. Men det var kul att se var gården ligger, och den fantastiskt söta byn, som den ligger i. När det värsta regnet dragit över såg vi en helt fantastisk regnbåge. Tyvärr hade en bil parkerat mitt under den, och förstörde alla chanser till bra bilder.

Vi gjorde ett litet stopp vid Glimmingehus, men nu förtiden måste man visst betala för att gå in på området, och det var vi för snåla för. Och för hungriga. I stället åt vi lite mer kakor, och sedan körde vi ner till Ale stenar.

Foto: Linda Brandes

Vi gick en promenad uppför backarna, beskådade stenarna i gravskeppet och den vackra utsikten. Sedan gick vi ner och åt fantastiskt god mat på en av restaurangerna nere vid vattnet.

Ett sista stopp gjorde vi i Ystad, där vi strosade omkring en stund bland alla vackra, udda och roliga gamla skånska hus.

Foto: Linda Brandes

På söndagen hann vi bara med en gemensam frukost, en lite promenad genom byn, och äpple- och päronplockning i vår trädgård, innan de långväga gästerna var tvungna att bege sig hemåt. Resten av dagen var jag helt slut, efter att ha pratat, skrattat och kopplat av på ett sätt som jag inte gjort på riktigt länge!

Foto: Linda Brandes

Vi har köpt en lådcykel!! Efter många månaders velande, sparande och väntande har vi äntligen gjort slag i saken och skaffat vårt efterlängtade nya fordon!

Tidigare i livet har jag alltid cyklat mycket. Jag har nästan alltid bott i “cykelstäder”, och gillar det sättet att ta sig fram på. Billigt, miljövänligt och gratis motion. Men sedan jag fick barn har det blivit extremt lite cyklat. Men nu har jag cyklat mer på tio dagar än jag gjort de senaste tre åren. Underbart!

Cykeln är eldriven, så jag kan välja att cykla “helt själv”, eller att få fem olika nivåer av hjälp. Jag har aldrig cyklat på en elcykel förut, men måste säga att jag framför allt gillar att när jag stannat räcker det att trampa sådär ett halvt varv innan elmotorn slår till och skjutsar på.

Hittills har jag storhandlat med lådcykeln två gånger (vi har 2,5 km till affären), och åkt in till det lite större samhället med barnen en handfull gånger (ca 4 km). Och det är nästan bara roligt. Barnen gillar det jättemycket! Och så här års är det helt underbart att cykla, istället för att åka buss eller bil, som vi annars gör.

Vi insåg dock att Hilda är lite för liten för att sitta på en bänk, med bara ett par remmar över axlarna. Dels vet jag inte om hon klarar att hålla balansen när det skumpar och svänger, och dels är jag rädd att hon skulle försöka klättra ur. Så, tills hon blir lite större har vi satt ner babyskyddet i lådan, och surrat fast med några remmar. Hon är lite för stor för att sitta säkert i bilen i den, men sitter helt ok i cykeln. Dessutom är det skönare för henne när hon somnar där. Nu har vi dessutom skaffat en ny hjälm till henne, som passar lite bättre på hennes lilla huvud, men det har jag visst inte fotat än.

Dagarna är så otroligt intensiva just nu. Barnen är i varsin ganska intensiv fas, och har dessutom svårt att låta varandra vara. Så jag kastar mig mellan diverse livräddande insatser… Dessutom har de båda svårt att komma till ro på kvällarna. Om det beror på att det är ljust så länge, eller om det bara är ännu en fas, vet jag inte. Men sällan somnar de innan klockan 21. Och ibland hinner Hilda vakna både en och flera gånger innan vi går och lägger oss någon timme senare. Så det blir inte mycket tid, och absolut ingen ork att göra saker som jag själv vill hinna med. Jag försöker tänka att den tiden kommer igen. Men åh, vad frustrerad jag är vissa kvällar över att inte få något andrum på hela dygnet. Hilda sover hos mig från elva-tiden sådär, och vill fortfarande amma ofta på natten.

Men så mycket lättare livet ändå är nu när det är så ljust, och hela världen fullkomligt exploderar i grönska och blommor. Den där tiden som jag längtat så efter hela den mörka, gråa, regniga, blåsiga, långsamma vintern. Den där tiden när det är så ljust av vårsol att man måste kisa när man går ut. När det är så ljusgrönt överallt att det nästan sticker i ögonen. När koltrastarna sjunger hela kvällarna och hela morgnarna, utanför vårt fönster. När vi kan vara ute, utan att krångla på lager på lager och tjocka overaller på barnen. När vi faktiskt vill och orkar gå ut flera gånger om dagen. Nu är den här! Välkommen sköna maj!!

Vi firade valborg hemma hos några vänner. Vi grillade korv och satt ute och huttrade en stund. Tills det började regna, då rusade alla in. Så småningom vågade vi oss ut igen och tittade på brasan som de tänt i trädgården. Sedan skyllde vi på våra trötta barn, och åkte hem.

Vi har börjat fixa en massa i trädgården också. Tyvärr hinner och orkar jag inte så något själv i år. Hela trädgårdslandet är fullt av ogräs, som måste bort först. Och de där stunderna när Hilda sover och Algot roar sig själv och alla måsten (matlagning, städning, tvätt mm) är avklarade är så korta och få, så det går bara inte i år.

Istället har jag beskurit rosorna i rabatten framför huset. Rensat bort en del ogräs, men långt ifrån allt i trädgården. Klippt ner elefantgräset. Och tagit hand om en liten, liten del av våra rabarber (vi har hur mycket som helst, kom och hämta, ni som vill!!).

Före

Efter

Idag åkte vi till skogen ett par timmar på eftermiddagen. Så skönt. Vi satsar ju på att ha en vilodag varje vecka, när vi inte gör några måsten. Och just nu är det lättast att åka iväg, för att få lite lugn, inte minst för barnens skull. Och, åh, vad skönt det var. Grönt och fint. Algot sprang och sprang. Vi fikade på vår nyinköpta picknickfilt. Och tittade på en massa figurer av djur, på Naturum. Algot grät när vi åkte hem och sa att han ville bo på skogen. Så vi åker nog snart dit igen!

Efter kvällsmaten kröp jag och barnen ner i badkaret och badade bort all sand och svett från de senaste dagarnas utelek. Och så tänkte jag att kanske, kanske somnar de tidigare om de får bada precis innan läggdags. Och jo jo! En hel halvtimma tidigare somnade de, klockan halv nio!!

Kvällsmatsmys

Vilken härlig dag vi har haft, barnen och jag. Vi har varit ute nästan hela dagen. Det har varit sådär 18-19 grader i luften, och solen har tittat fram för det mesta. Eller som Algot sa, när han tittade upp på himlen: “molnen skiner!”.

Hilda har den senaste veckan helt ändrat sina sovrutiner på dagen. Från att ha sovit både på förmiddagen och eftermiddagen, ibland bortåt två timmar per gång, så har hon nu oftast sovit bara en gång, idag bara lite drygt en timme. Och när hon är vaken är hon precis över allt! Reser sig mot alla möbler (även blanka skåp), försöker klättra upp på låga stolar och liknande, och stoppar allt i munnen. Det är minst sagt svettigt att ha koll på henne, och samtidigt försöka få något gjort. Så jag är väldigt glad att det är vår och varmt nu äntligen. Det känns lite lättare att vara ute, eller att i alla fall kunna varva inne- och utelek.

Idag fick hon gunga för första gången. Hon strålade ikapp med molnen. Och Algot puttade på, men tröttnade snart.

Och som jag längtat hela långa, kalla, regniga, blåsiga, snöiga vintern efter att kunna ta med mellanmål till lekparken. Idag hade vi förmiddagens fruktstund där. Och jag vågade t.o.m. amma i lekparken, utan att riskera mjölkstockning.

Eftermiddagens mellanmål intogs på en filt i trädgården. Väldigt mysigt. Men alltså, krypande bebisar tvärsöver hela kalaset skapar inte matro direkt. Inte för mamman i alla fall.

När vi gick in för att äta kvällsmat insåg jag att vi inte smörjt in oss med solskydd, och att inget av barnen haft solhatt på sig. Jag är röd om halsen, öronen och händerna, men kunde inte se att barnen är det. Hoppas, hoppas, hoppas de inte bränt sig! Typiskt, då blev jag inte “mom-of-the-year” idag heller…

Elva dagar tillbringade jag och barnen i Örebro, hos mina föräldrar. De sista fyra dagarna kom Jon och gjorde oss sällskap, och i söndags åkte vi hem.

Förutom att det var väldigt skönt att bli så ompysslad, med mat, barnvakt och all möjlig annan hjälp, så var det väldigt kul att träffa folk. Mest familj och släkt, såklart, men även vänner.

De minsta barnen leker ju inte direkt tillsammans än, men det är ändå så kul att de får se och lära känna varandra. Vi hann träffa min syster och hennes familj litegrann, och min bror och hans familj väldigt mycket. De sista gångerna vi träffade dem sprang Algot och mina brorsdöttrar direkt fram och kramade varandra, så mysigt! Och trots att vi samlade fem barn i åldrarna åtta månader till fyra år, så hann jag och min svägerska prata en hel del.

Den enda dagen då det inte var soligt vårvinterväder, utan snön vräkte ner, var enda dagen vi åkte iväg i bilen. Till min farmor, där vi åt wienersemlor.

Foto: Anders Ragnemyr

Jag är så tacksam för dem jag har kvar från den generationen, och det känns så viktigt att få träffa dem varje gång vi är uppe, och att mina barn får träffa dem. Algot klev direkt in och konstaterade att “Här finns en ingen glan” (senast vi var där, i mellandagarna stod granen så grön och grann i stugan), sedan frågade han efter sin syssling, som han lekte med sist.

En annan dag träffade vi mormor och morfar.

På långfredagen firade vi min brors 30-årsdag, med stort kak-kalas och mycket folk. Jättekul! Inte minst för att nästan alla mina kusiner var där, och jag kände att jag hann prata, i alla fall lite, med de allra flesta. Glädje!

Kusiner och sysslingar

 

Morbror och Algot

På påskaftonen träffade vi goda vänner, som vi inte träffat på två år, konstaterade vi. Väldigt kul att ses igen, inte minst eftersom de har en flicka som är bara ett par månader yngre än Algot. Vi målade ägg, åt en massa god mat, pratade och barnen lekte och kivades om vartannat, som alla två-och-ett-halvt-åringar.

Sedan var det dags att åka hela den långa vägen hem. Sisådär femtio mil i bil med två småbarn är ju inte precis vad man drömmer om en påskdag. Men det gick riktigt bra! Om man bortser från att två-och-ett-halvt-åringen tyckte det var en jättedålig idé att han plötsligt skulle sitta i framsätet, så att den förälder som satt i baksätet kunde ha mer koll på bebisen. Det här protesterade han mot högljutt de första milen. Vi lyckades avleda då och då, men protesterna kom tillbaka med jämna mellanrum. Sådär tjugo minuter innan vårt första planerade stopp blev han så arg så han kräktes (det händer ibland), så vi fick stanna och byta kläder på en snöig väg. Men Hilda sov, nästan hela vägen den första biten.

Vid lunchtid gjorde vi vårt första stopp, hos våra syriska vänner, som flyttat till Västergötland. De bjöd på fantastiskt god lunch (som alltid!), och vi åt och åt och åt, och barnen lekte, medan vi pratade.

Väldigt skönt att göra ett lite längre stopp, där barnen kunde leka på golvet. När vi åkte igen efter ett par timmar, var de trötta igen, och Hilda somnade snabbt. Algot fick med sig en rolig leksak från våra vänner, den lät visserligen en del och spelade plinkeliplonkmusik, men hellre det än barnskrik!

Nästa stopp gjorde vi i släktens stuga i södra Småland.

Här åt vi rester från påskaftonen, som vi fått med från mamma och pappa. Ännu en gång skönt med ett stopp där vi kunde låta barnen leka på golvet en stund, även om det var lite kallt. Och väldigt skönt att ha mat med oss!

Sista två timmarna gick okej, men nu var vi alla trötta. Algot somnade och fortsatte sova när vi bar in honom till hans säng. Hilda var inte lika nöjd längre, så vi fick göra ett stopp för amning, när solen gick ner.

Det hjälpte dock bara för stunden. Hon skrek sista halvtimmen hem, men somnade när vi hade några kilometer kvar.

Efter sådär tio timmar i bilen var vi hemma. Trötta men tacksamma att ännu en resa gått bra (vi passerade en trafikolycka, där några bilar krockat på motorvägen!)!!

Jag skulle kunna säga att så här enkelt är det att resa ensam med en 2-åring och en bebis, och det skulle i alla fall delvis vara sant. I typ en kvart var det så här lugnt,   resten av de totalt cirka sex timmarna på resande fot var det livligare. Men jag klarade det! Sista biten hade jag sällskap av världens bästa pappa/morfar, som hjälpte mig med barnen.

Köpa semlor med moffa

Så nu är vi äntligen hos “mojmo å moffa i Öveblo”, som Algot har pratat om så mycket sista dagarna.

Och nu njuter jag och barnen för fullt av att bli ompysslade av mina föräldrar. Idag, när Hilda sov på förmiddagen, hann jag gå en sväng på stan, alldeles ensam. Så nu äger jag bl.a.ett par byxor som jag kommer i, som inte är mjukisbyxor (min kropp är sig inte lik efter senaste graviditeten).

På eftermiddagen, när Hilda sov, låg jag och Algot på soffan och läste böcker.

Känns som jag aldrig hinner det nu för tiden. Algot vill ofta att jag ska läsa  men jag tycker ofta det blir splittrad läsning, medan jag lagar mat eller passar klättrande bebis från att slå sig. Men nu, när jag inte har huvudansvaret för städ, tvätt, handling, mat och en massa annat, så känns det som att jag har mycket mer ro i kroppen. Välbehövligt!

Vi var på 40-årsfest i lördags. Väldigt trevligt, såklart. Och barnen skötte sig exemplariskt. I en lägenhet full med folk vet man ju aldrig hur det blir med bebisens sovstund – kommer hon somna alls, var ska vi lägga henne, kommer hon vakna av allt väsen och sedan vara gnällig resten av kalaset? Men hon somnade i bilen på väg dit, fortsatte sova i vagnen, som vi bar upp till andra våningen och ut på balkongen.  Där sov hon i drygt två timmar. Så vi hann äta och umgås i lugn och ro, och Hilda var sedan strålande pigg och glad resten av kvällen.

Så då hann jag också höra följande samtal utspela sig mellan en far och hans son, i sjuårsåldern (känner inte familjen i fråga, men tänker mig att den hade kunnat utspela sig i nästan vilken familj som helst).

Pojken: Kan vi inte åka hem nu?

Pappan: Nej, vi ska vänta på mamma, hon hjälper till att diska.

Pojken: Men varför då?

Pappan: Jo, hon hjälper de andra mammorna i köket.

Pojken: Men varför är det bara mammorna som diskar?

Pappan: Jaa… De lagade ju maten, så då diskar de också…

Pojken: Men, varför hjälper inga pappor till då?

Pappan: Jaa…

Pojken: Det är ju orättvist! Är papporna latare än mammorna?

Pappan: Eeeh… Hm…

 

Mycket intressant iakttagelse.

Måste dock erkänna att på just det här kalaset hjälpte den här mamman inte till i köket en enda gång. Men det hör till ovanligheterna.

Kram på er!

I flera dagar har det varit riktigt kallt, sådär åtta minusgrader. Och blåsigt, med isiga, kalla vindar. Men ingen snö. Och även om det kalla, klara vädret, i mina ögon är att föredra mot kallt och regnigt, så har det ändå känt lite “onödigt” att det varit så kallt, utan någon snö. Men i natt kom det äntligen snö. Det måste ha snöat nästan hela natten, och idag har det fortsatt, nästan hela dagen. Helt underbart, tycker jag! Jag älskar snö!

Och det blåser, så allt som oftast har det sett ut som snöstormen i Bullerbyn, när vi tittat ut genom fönstret. Efter frukosten var vi såklart tvungna att gå ut.

Algot fick äntligen känna på hur det är att pulsa i snö, det har knappt hänt förut (stackars lilla skånska barn). “Dä ä gansa lolit!”, tyckte han, och det är ju ett bra betyg.

På vissa ställen har det blåst upp stora höga drivor av snö, på andra ställen är det knappt någon snö alls.

Jon hade skottat en gång till garaget på morgonen, som nästan snöat över, så jag skottade igen (det syns knappt ett par timmar senare).

Sedan tänkte vi att vi skulle gå till pulkabacken och åka lite. Det är bara några hundra meter från vårt hus. Men när vi kommit nästan ända fram, och jag plöjt mig fram genom snön, med vagnen där Hilda sov, så bröt Algot ihop. Det blev för tungt att gå i den djupa snön, och det blåste snö från alla håll. “Dä ä kul INTE!” grät han.

Vi gick hem igen, och jag tryckte vagnen genom snön, och drog pulkan med Algot efter mig. Och Hilda, som egentligen inte sovit färdigt, vaknade av Algots gråtskrik. En ganska lyckad och mysig stund i snön ändå. Om en stund går vi nog ut igen.