Får ni också ibland en känsla av att ni inte känner igen ert liv? Eller att ni liksom inte hängt med på allt som hänt de sista åren?  Som en slags overklighetskänsla, kombinerat med minnesförlust. Ett “vart är vi på väg?” blandat med “hur hamnade jag här?”.

Jag hörde om en kultur där man menade att om man går för fort, så hänger själen inte med. 

Kanske är det det som hänt. Om någon t.ex. frågar var jag bor, eller hur gamla mina barn är, så rabblar jag upp korrekta svar utan att blinka. Men sen kan jag sitta på bussen på väg hem från jobbet, titta ut över åkrar, ängar och platt skånskt sommarlandskap, och inte riktigt förstå vad jag gör här. I Skåne, på landet. Bor jag verkligen här?? Hur gick det till? Eller så stannar jag upp en sekund i det intensiva livet med barnen. Förutom två dagar i veckan när jag jobbar, så har jag dem, i stort sett, alltid inom synhåll, eller till och med, rent fysiskt, inpå mig. Ändå kan jag plötsligt undra “är det här mina barn, som är så fina, så stora, som pratar och resonerar?” Hur gick det till? 

Kanske är det bara jag, som inte vet var jag är i livet. Även om jag oftast tror att jag har koll på läget.

Det finns så mycket tyckande och tänkande om barn och sömn. Att de borde sova hela nätter, för sig själva, i eget rum, helst från några veckors ålder. När det är helt normalt för människobarn att sova nära sin förälder, amma flera gånger, eller hela natten, i flera månader.

Jag hittade en så intressant artikel, om bebisar och sömn. Läs den gärna!!

Den handlade om hur vi får så mycket åsikter om att bebisar borde somna själva, sova hela natten i egen säng, redan från början osv. Men att dessa åsikter inte grundar sig i forskning om barns behov, utan om tyckande från framför allt manliga läkare för 100-150 år sedan.

Idag vet vi att barn har behov av sin/sina föräldrar för att känna sig trygga, så pass trygga att de kan somna och somna om. Ändå är vi många som, i alla fall, periodvis, känner oss som misslyckade mammor, när vi inte “lyckas få barnen” att sova snällt. När barns sovutveckling är långtifrån linjär, utan, som artikeln beskrev det, tar fem steg fram, tre steg bak, ett steg åt sidan och sedan vänder ut och in på sig själv.

För egen del har jag har haft barnen i min säng ungefär de första 18 månaderna, med undantag för enstaka delar av enstaka nätter. De har båda nattammat tills de var ett år. Nu sover de fortfarande i vårt sovrum. Oftast hela natten i egen säng, ibland delar av natten hos mig.

Och, ja, jag har många gånger trott att jag håller på att bli knäpp, av trötthet, av att jag “borde lära dem att sova själva”. Men så här är livet med småbarn, människobarn är bland de mest krävande när det gäller behov av närhet. Rätt som det är har det gått flera månader utan att de kommer till mig. Och då saknar jag dem, så det värker i kroppen.

Efter nästan fem månader med novemberväder, aka skånsk vinter (regn från sidan, alltid blåsigt, särskilt när man bor på en åker, och grått, grått grått), när man undrat femtielva gånger hur man frivilligt kunde bosätta sig här, så kommer våren, flera veckor tidigare än i övriga landet.

Och den liksom fjäskar in sig med allt vackert, allt fågelkvitter och alla dofter som börjar vakna. Ungefär som någon som varit dum länge, och sedan gör något jättegulligt, och ba’: “Men du, nu glömmer vi det där. När vi kan ha det så här bra.” Och jag bara ler generat, över uppmärksamheten: “Ja! Nu är allt förlåtet! Inget slår den skånska våren!”

Tulpaner i skugga
Samma tulpaner, i solsken


Det finns några uttryck jag stör mig på mer än andra. Och när man väl börjat tänka på störande saker, så verkar de dyka upp överallt.

Det ena är när någon säger t.ex. “Det här är Britt-Marie, hon är 87 år UNG!”. Oavsett vilken siffra som nämns framför årtalet, så tycker jag det är ett fånigt, onödigt och konstigt sätt att uttrycka sig.

Jag förstår, såklart, att vad personen i fråga vill säga, är att här är en person, som visserligen uppnått en viss ålder, men som ändå är ungdomlig/hänger med/inte är dement/ska respekteras ändå. Är inte det jättekonstigt att vi upplever att efter en viss ålder (50? 60? 80?) så har vi ett behov av att bortförklara ålder. Borde inte ålder vara lika med erfarenhet, pondus, insikt, respekt?

Själv tycker jag att, visserligen är det konstigt att tänka på att jag själv är så gammal som jag är (när min mamma var så gammal som jag är nu, var jag själv 13 år, och minns ju väldigt tydligt den tiden, och hur jag upplevde att hon var väldigt vuxen, ganska gammal och hade koll på allt), men samtidigt väldigt skönt att i min ålder ha en viss pondus. När jag var färdigutbildad sjuksköterska och började jobba var jag 24 år gammal. Då kunde jag ofta uppleva att jag tagit på mig alldeles för stora skor, vilket stort ansvar att stå med människors liv, död och hälsa i mina händer, vid den åldern. Skulle mina patienter överhuvudtaget få något förtroende för mig? Nu kan jag verkligen uppleva (även om jag ibland kan undra när folk ska komma på att jag bara leker vuxen) att bara min ålder i sig, och att jag absolut inte ser ut som 17 längre (hehe), ger ett annat förtroende och en annan respekt för min åsikt, kunskap och erfarenhet.

Så, hörni, sluta genast med att säga att någon är 72 år UNG. Ålder är inte farligt! Med ålder bör också respekt komma.

Det andra uttrycket som jag stört mig på i flera år, är att kvinnor nästan aldrig benämns som kvinnor, utan som “tjejer”, ända tills de är 100 år! Att prata om “en tjej på mitt jobb”, som är 59 år, är ju jättemärkligt! Och ja, det är (nästan) alltid kvinnor i samma ålder, som uttrycker sig så.

Jag tänker att det kommer sig ur samma fenomen som det ovan, att vi inte vill kalla någon för gammal. Och att man inte känner sig (så) gammal. Och därmed vill vi inte kalla någon för kvinna, tant, gumma. MEN, det är väldigt ovanligt att 59-åriga män kallar sig för killar!! Varför är det så???

Jag kan själv tycka att det är svårt att veta vilket ord jag ska använda om jag berättar för någon om ett par i min egen ålder, som den personen inte känner, och ska säga något om… ja, vilket ord ska jag använda? Tjejen, frun, kvinnan, mamman, hon?

Nej, nu måste vi ta tillbaka ordet kvinna, det är väl inget konstigt??

Med vänlig hälsning en KVINNA som är 38 år GAMMAL!!

Jag var på vattengympa idag. Ja, jag vet – det är sånt som tanter gör. Och det passar ju bra!

Innan jag fick barn har jag (i perioder) varit i ganska bra fysisk form. Efter en hel skoltid då idrott och fysisk aktivitet var bland det värsta jag visste, lyckades jag i 20-årsåldern hitta träningsformer som passade mig, och hittade en glädje i att röra på mig.

Men sedan jag fick barn har jag inte tagit mig tid och energi att komma igång och röra på mig. Men sedan några månader tillbaka har jag känt att kroppen verkligen känns klen. Att jag inte orkar, rent fysiskt, vissa saker som jag vill klara av. Så nu har jag sedan i julas tagit tag i det, och faktiskt tränat en, eller ibland två, gånger i veckan. Det är motigt och tråkigt att komma iväg. Varje gång. Men inte minst för att Jon peppar mig, så kör jag på.

Så idag blev det vattengympa, för första gången på länge. Mycket jobbigare än vad man kan tro. Men skönare för lederna än andra typer av gympapass, vilket jag annars gillar – jag behöver någon som hela tiden säger åt mig att röra på mig, annars tappar jag motivationen.

Hur som helst. När jag tränar hinner jag tänka lite. Mer än någon annan gång. Idag funderade jag på det här med min kropp. Som typ alla kvinnor har jag svårt att förhålla mig till min kropp. Från alla håll ser/hör/läser jag att jag inte borde vara nöjd med hur min kropp ser ut, den borde se ut på ett visst sätt för att behaga. Osv osv. Och det är så lätt att dras med i det, fast jag inte vill tänka så.

Men min kropp kommer ju aldrig mer bli sig lik. Dels för att jag gått igenom två graviditeter och förlossningar. Dels för att jag närmar mig 40. Jag kan liksom inte förvänta mig att min kropp ser ut, eller känns, eller fungerar likadant som när jag var 19. Dels för att jag har andra påfrestningar nu, med dålig sömn, färre möjligheter till träning, mycket bärande (ofta samtidigt som jag gör något med ena handen) osv.

När jag hamnar i negativa tankar om mitt utseende försöker jag tänka på min kropp mer som funktionell, än som visuell. Typ Tänk att min kropp kunnat producera två barn, med allt vad det innebar av foglossning, 20 kg viktuppgång, förlossning mm mm, och ändå funkar nästan lika bra som innan (jag kunde ju knappt gå pga smärta sista månaderna (!) av båda graviditeterna, det märker jag aldrig av nu!). Tänk att jag kan gå, se, höra, dansa osv. Tänk att jag kan bära mina barn (även om ryggen och armarna tar stryk ibland). Tänk att jag med min kropp och bara genom att finnas där, kan trösta mina barn. Tänk att min man älskar min kropp, fast den är blek, hårig och bullig. osv osv.

Småbarnsåren är, i alla fall i mitt liv, de mest intensiva, tröttande, stressande åren. Dagarna går så rasande fort med allt som ska göras och hinnas med. Tiden för mig själv är minimal. Våra barn har alltid sovit dåligt, vilket påverkat vår sömn, och vår trötthet i flera år nu.

MEN, samtidigt skulle jag inte vilja byta bort den här tiden med mina barn för allt i världen! Jag är så tacksam för allt jag får vara med om. Och många av de saker jag får överdoser av nu, vet jag att jag kommer att sakna om bara några år, månader, eller veckor. För barnen utvecklas ju så snabbt, och det som är intensivt fokus just nu, försvinner i nästa fas. Och glöms bort så fort.

Här är några av de saker jag kommer sakna, från livet så som det är just nu:

  • Hildas mjuka, fortfarande lite korviga, små ben. Med små, små minitår och mjukt hull, till och med på fötterna.
  • Algots fantasilekar. Just nu heter han Algot Uggla, och flaxar med armarna och hoar. Förra veckan fick vi inte av honom hans Bamse-pyjamas på flera dagar, och han svarade inte på tilltal om vi inte kallade honom Bamse.

  • Mjuka små armar kring min hals. Hundra gånger varje dag, och nästan lika många gånger varje natt.
  • En varm liten person i min famn. Vid matbordet, i soffan, på golvet, ute på gården. Ständigt har de, båda två, behov av att komma nära en stund och bara sitta där.
  • De få gånger jag varit ute, utan barnen, och de kommer springande och hojtande, och kastar sig i min famn, när jag kommer hem.
  • Deras små röster. Som sjunger, pratar, hojtar, viskar.

  • Algot som sitter på sin fotboll och använder den som trumma, samtidigt som han leder oss andra i allsång. Han är riktigt rytmisk och musikalisk och det gör mig så stolt, glad och varm i hjärtat!
  • Hilda, som vid 1½ år, kan flera sångtexter, och som börjar hitta melodin mer och mer.
  • Hilda som börjar dansa till nästan all musik, oavsett om hon sitter fast i sin stol, sitter på golvet eller står. Dansa måste hon, när hon hör musik.
  • Algot som “dansar med armarna”, som han säger, och vevar och fäktar med armarna, med ryggen böjd, och fötterna skuttande.
  • Hilda som kryper upp på mig, mitt i natten i sängen, och säger “Hej!”, rakt in i mitt öra. Just när det händer vet jag inte om jag ska skratta eller gråta (jag vill ju bara sova). Men vet att jag kommer att minnas det med ett leende.
  • Hur de upptäcker världen, och vill visa mig allt de ser. En skata som flaxar högt upp i luften. En fluga som spatserar på köksbordet. En traktor som åker förbi. Ett torn de byggt. Allt är lika spännande och nytt.

  • Hur de ser ut. Jag kan inte se mig mätt på dem. Och jag tänker många gånger varje dag, “tänk att det här är mitt barn, han/hon ser ut så här, och mina gener finns i honom/henne”.
  • Att de kommer till mig med allt som de behöver hjälp med, oavsett tid på dygnet, eller vad jag håller på med. Så tröttande ibland. Men jag vet ju att det kommer en dag när de inte kommer till mig, och att jag då kommer att sakna det.
  • Algot som kommer och vill trösta när Hilda (eller jag, för den delen) är ledsen, med en puss på kinden.
  • Hilda som trutar med sin lilla mun och säger “Hilda lessen”, när något går emot henne.
  • Hildas runda lilla mage.

  • Deras mjuka hår.
  • Algot med armen om sin “lillasyster Kanin” när han somnat i sin säng.
  • Hilda som ligger på mage, med knäna uppdragna och blöjrumpan i vädret när hon somnat i sin säng.
  • Algot som stolt hjälper mig att baka eller laga mat.

  • Hilda som sträcker fram tallriken och hojtar “mela mat!!”.
  • Hilda som klättrar upp på precis allting. Så stressande och enerverande, men också så charmigt med upptäckarlusten.
  • Algot som klarar mer och mer själv, men ändå vill ha hjälp ibland.

Många gånger varje dag stannar jag upp en sekund och njuter, innan jag springer vidare.

Tiden räcker verkligen inte till, till att skriva så mycket jag skulle önska. Men nu, sent omsider, har jag i alla fall knåpat ihop en sammanfattning av året 2018. Med risk för att jag, i min tankspriddhet har glömt något viktigt. Listan är lånad från bloggen Underbara Clara. Här kommer den.

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut? Var föräldraledig hela året. Så det här året har verkligen präglats av barnen. Är så fantastiskt tacksam att jag har dem, och att jag har möjlighet att tillbringa så mycket tid med dem!

Genomdrev du någon stor förändring? Nej, inte som jag kan komma på. Men med barnen sker ju förändringar hela tiden. Så snart vi kommit in i en rutin och jag tror att jag förstår hur vi ska lägga upp dagarna på bästa sätt, så kommer någon in i en ny fas, och behöver nya rutiner. Men där handlar det ju mest om att hänga med, inte så mycket om att jag förändrat något.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, ett par vänner, och flera av mina kusiner har fått barn det här året.

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas? Vi hade ett jättehärligt kalas för barnen lördagen mellan deras födelsedagar (de fyller år med tre dagars mellanrum), tillsammans med kusinen som fyller år samma dag som Algot, det kommer jag minnas. Och första helgen i augusti när några av våra närmsta vänner flyttade in i det andra bostadshuset på vår gård, det kommer jag också minnas. Och sommaren 2018, då det var högsommarvärme, torka och knappt något regn mellan mitten av april och slutet av september kommer väl knappast någon glömma.

Dog någon som stod dig nära? Nej.

Vilka länder besökte du? I år har vi faktiskt “bara” varit i Sverige. Inte något aktivt val, även om jag, som många andra, fått upp ögonen för hur mycket flyget faktiskt påverkar vår sköra värld.

Bästa köpet? Vi har gjort flera riktigt stora köp i år, och jag är väldigt nöjd med framför allt tre av dem. 1. Lådcykel, med el. Än så länge har jag “bara” cyklat med den till mataffären, och till samhället 5 km härifrån, men under sommarmånaderna cyklade jag ca 10 mil/månad med den. Både barnen och jag tycker att det är jättekul att cykla. Till våren vill jag testa att cykla med barnen till Lund (drygt en mil). 2. Robotdammsugare. Jätteonödigt, tyckte jag först när tanken kom upp. Men vi har ett väldigt stort hus, och städningen är en evig stress för mig. Och sådan skillnad det har blivit, på bara några veckor sedan vi köpte den. Huset blir städat varje vecka, och jag känner mig inte längre stressad över det. 3. I slutet av sommaren satte vi upp solceller på lagårdstaket som vetter nästan rakt åt söder. En stor investering, som vi fick låna till, men som kommer att betala sig på bara några års sikt. Och det känns fantastiskt att kunna producera miljövänlig el!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Det må låta klyschigt, men att se mina barn varje dag. Jag förundras dagligen över att de finns, att de är mina, att de är så fina och goa, roliga, smarta, påhittiga. Att få se dem växa och utvecklas, få lära känna deras personligheter. Bara att höra dem lära sig prata och undersöka hur man använder ord, är så otroligt roligt. De senaste dagarna har de lekt mycket med en ficklampa, eller “finklampa”, som Algot säger och “slimm-slampa”, som Hilda säger. Sådana små saker roar mig, och gör mig så glad!

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?  Ännu en klyscha, men inte desto mindre sann: Fred, kärlek och frid i denna oroliga värld!!

Vad önskar du att du gjort mer?  Läst, simmat, rört på mig, stickat, virkat, bakat, skrivit, bloggat. Överlag får mycket av mina egna intressen och behov stå tillbaka, när barnens behov är mer akuta. Och jag tänker att så får det vara, allting har sin tid. Men visst saknar jag vissa saker.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig. För världsläget, för klimatet, för framtiden, för hur mina barn ska få det i livet.

Favoritserier från året som gått?  Har jag ens följt någon serie? Minns ingen. Jag som annars gillar serier. Har säkert sett någon bra, men jag tror jag har minnesluckor från de senaste 18 månaderna, vissa saker minns jag bara inte. Skyller på konstant sömnbrist, och intensiva dagar.

Bästa boken du läst i år?  Samma här. Har jag ens läst någon? Nej, för första gången på 32 år (?) har jag inte läst någon skönlitterär bok, för min egen skull. Lyssnade på två okej talböcker i somras. Men ingen som var jättebra. Jag som alltid brukar läsa massor. Men som sagt, allting har sin tid. Har dock läst hur mycket som helst för barnen. Så glad att de båda gillar böcker, även om jag själv tröttnar på att läsa samma bok femtielva gånger. Tack och lov för bibblan!!

Vad var din största framgång på jobbet 2018?  Att jag inte jobbat alls. Haha. Det har känts helt rätt, för hela vår familj, att jag prioriterat familjen på heltid det här året! Så tacksam för den möjligheten!

Största framgång på det privata planet?  Att jag, faktiskt, för det mesta, ror hela den här tillvaron, med två småbarn och ett hus, i land. Såklart bryter jag ihop med jämna mellanrum, gör misstag, tvivlar på mig själv som mamma, fru, människa, osv. Men för det allra mesta löser jag dagarna på ett ganska bra sätt, och det är jag stolt över – tänker att det är viktigt att få vara stolt över det man gör bra!

Största misstaget? Att vara ute i bara tre tunna lager kläder när det var 25 plusgrader, sol och aningens blåsigt, för då fick jag mjölkstockning.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare! Jag känner verkligen att livet bara blir bättre och bättre. Absolut ingen dans på rosor, men jag är så otroligt tacksam för de som är mina, och för att tillvaron och vardagen är så fina, ändå. Tänk om mitt tonårs-jag, eller mitt 25-års-jag hade vetat, hur bra livet kunde bli!

Vad spenderade du mest pengar på? De tre köp jag nämnde tidigare, var utan tvekan också de tre dyraste!

Något du önskade dig och fick? Att få vara föräldraledig så länge, var något jag verkligen önskade.

Något du önskade dig och inte fick? Positiva förändringar i världsläget, mindre hat, mer kärlek i världen.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018? Jag fyllde år på fettisdagen det här året, och grämer mig fortfarande lite över att jag inte bakade en semmeltårta. Men jag var för trött. Firade med familjen, och på kvällen bjöd vi hit mina svärföräldrar och en av mina svägerskor med familj.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mera sömn! Våra barn har verkligen haft svårt att komma till ro på nätterna. Algot började sova hela nätter när han var runt två år, och då föddes Hilda. Och nu, vid 18 månader, sover hon fortfarande inte hela nätterna, utan vaknar minst en gång och behöver alltifrån någon minuts, till ett par timmars uppmärksamhet. Hoppas att hon snart sover bättre! Väldigt tacksam att jag och Jon i alla fall kan dela upp nätterna, sedan jag slutade nattamma i somras.

Vad fick dig att må bra? Solen och värmen. Min fina lilla familj. Tjejhelgen med mina gamla bibelskolevänner i höstas!! Vilodag en gång i veckan. Stunder i skogen.

Vem saknade du? Utöver tid att hinna med mina egna intressen, kan jag verkligen sakna tid och ork att ägna mig åt mina vänner. Kan känna ibland att jag knappt vet om vi har några vänner kvar, för vi orkar så sällan ta tag i att träffa några. Och när vi väl träffas, så hinner vi bara prata en halv minut åt gången, sedan behöver något barn uppmärksamhet. Så jag saknar djupa samtal, med goda vänner. Men, den tiden kommer igen, hoppas jag!

Mest stolt över? Mina barn och min man!

Högsta önskan just nu?  Visshet och frid för framtiden! Att min familj ska få fortsätta vara frisk, trygg och lycklig!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Mitt mål för hösten var att komma igång och simma. Det skedde en gång. I mellandagarna… Men sedan nyår har jag redan simmat tre gånger! Jag behöver verkligen röra på mig och bygga upp styrkan i min rygg och bål, för jag får så ofta ont i ryggen och lederna. Så i år ska jag se till att åtminstone ta mig tid för det, någon gång i veckan.

Idag hände det. En ytligt bekant dam, klappade mig frimodigt på magen, “Väntar ni en liten till?”, frågade hon. Bara så där. Och nej, jag är inte gravid. Men jag fann mig direkt och svarade “Nej, jag är bara tjock ändå” och log vänligt.

Jag tog faktiskt inte illa upp. Efter att, som så många andra (alla?) kvinnor, ha tyckt illa om min kropp, mitt utseende, mina skavanker, har jag den sista tiden bestämt mig för att se min kropp mer som funktion och mindre som utseende. Och det har faktiskt fungerat, jag är nöjd med mig själv som jag är, och jag bryr mig inte så mycket om hur min kropp ser ut, jag är fin som jag är.

Och tänk, jag har fött två barn. Gått igenom två graviditeter med “foglossning”, bäckensmärta, som gjort att jag knappt kunnat gå för att jag haft så ont. Min kropp har gått igenom två förlossningar, vilket sägs vara lika påfrestande för kroppen som ett maratonlopp, med skillnaden att jag inte tränade något innan. Men bara veckor efter båda förlossningarna har smärtan varit borta och jag kan gå långa, långa sträckor utan att få ont.

Jag har inte kommit igång med någon träning efter att barnen föddes. Jo, jag simmade några gånger när Algot var drygt ett år. Men så blev jag gravid igen, och var så förfärligt trött att jag inte tog mig iväg till någon bassäng igen. Jag går promenader ibland, men oftast i en treåringstempo, och då måste man ju stanna och beskåda alla underverk man ser längs vägen. Och sedan vi köpte vår lådcykel i våras, cyklar jag oftast ett par gånger i veckan.

Jag skulle “behöva” träna, framför allt för att få tillbaka styrka i ryggen och bålen, för jag blir väldigt trött och får ont i korsryggen och mellan skulderbladen av att bära barnen. Och jag skulle “behöva” dra ner på choklad och andra sötsaker, men som hemma-mamma är det ju ibland det enda som är “för mig”, av allt jag gör hela dagarna, att stoppa i mig några bitar choklad då och då.

Så, ja, min mage är lite rund, och klänningen jag hade idag är väl för tight för en rund mage som det inte ligger någon bebis i. Men är det inte konstigt att en kvinna med en rund mage som det ligger en bebis i är något av det vackraste som finns, medan en kvinna med en rund mage som det inte ligger någon bebis i, inte anses fin.

Har ni inte sett Mia Skäringers serie om kroppen och ätstörningar mm, som går på svt nu, och som ligger uppe på svtplay, så kan jag verkligen rekommendera den, så stark och tankvärd, både för män och kvinnor!

Och hörni, även om jag inte tog illa upp, fråga aldrig en kvinna om hon är gravid! Det kan nästan bara bli fel!

I söndags var det Mors Dag. Jag är så tacksam, som har många starka kvinnor och mammor i mitt liv. Som varit både mammor och förebilder för mig. Därför har jag ett litet tema här på bloggen i samband med Mors Dag. Jag vill berätta lite om fyra mammor i mitt liv. Och på så sätt hylla dem som personer, förebilder och mammor. Här kommer del fyra, om min svärmor. Och med det är mitt mamma-tema slut.

Min svärmor har sex barn och sjutton barnbarn. Hon har alltså sammanlagt 23 barn som är “hennes”. Därför är jag extra tacksam och fascinerad över hur speciella och värdefulla hon får mina barn (som är nummer 21 och 23, av alla de här barnen) att framstå. Hon har verkligen en förmåga att se varje barn och att ägna särskild tid och uppmärksamhet åt var och en. Jag minns när Algot var alldeles nyfödd att hon satt med honom i famnen och beundrade hans lilla, lilla fot, med förundran över hur liten den var. Och jag minns att jag tänkte, att så många nyfödda bebisar som hon hållit i sin famn, och ändå är det här ögonblicket så speciellt för henne.

Min svärmor är också en person som är väldigt mån om att andra ska ha det bra. På gott och ont (för hennes egen del) kan hon vända ut och in på sig själv för att alla ska vara nöjda med tillvaron. Hon är också väldig bra på att uppmuntra barnen att lära sig nya saker, och försöka göra något som de inte gjort förut. Hon är full av kreativa idéer som hon låter barnen ta del av.

Min svärmor är också en person som alltid ställer upp och hjälper till. Det går inte många dagar på en månad som hon inte är barnvakt eller hjälper sina barn, barnbarn eller andra människor med något. Hon skjutsar och hämtar, bjuder på mat och håller sällskap. För några veckor sedan när jag var ensam med barnen några dagar, eftersom Jon var bortrest, kom hon hit en av dagarna. “Nu går jag ut med barnen en stund”, sa hon, “så går du och lägger dig och vilar. Gör inget duktigt, som dammsugning, utan bara vila en stund”. Bara att lyda. Och så välbehövligt det var (även om dammsugning också hade behövts)!

Min svärmor är också en förebild i att inkludera andra än familjen. Varje jul som jag firat med min mans familj, har det varit minst en person som inte hör till familjen, som varit med och firat. Min svärmor går varje vecka till ett språkcafé, för att lära människor svenska. Och sedan en ganska lång tid tillbaka har mina svärföräldrar en inneboende, som de stöttar på många sätt. Och jag har förstått att det här inte är första gången, de ställer upp med husrum till någon som behöver.

Tack svärmor för att du gett allt det till mig och så många andra! Och för att du är en sådan förebild som mamma!

 

Idag är det Mors Dag. Jag är så tacksam, som har många starka kvinnor och mammor i mitt liv. Som varit både mammor och förebilder för mig. Därför har jag ett litet tema här på bloggen i samband Mors Dag. Jag vill berätta lite om fyra mammor i mitt liv. Och på så sätt hylla dem som personer, förebilder och mammor. Här kommer del tre, om min mamma. Det sista inlägget kommer droppa in här på bloggen inom kort… 

Min egen mamma är nog världens bästa mamma! Hennes kärleksspråk är utan tvekan “tjänster”. Hon ställer verkligen alltid upp. Hon har skjutsat mig och mina syskon otaliga timmar och mil, alla möjliga timmar på dygnet, medan vi bodde hemma och även efter det. När hon kommer och hälsar på frågar hon alltid vad hon kan hjälpa till med. Hon passar barnen, lagar mat, syr gardiner, tapetserar, städar och mer därtill.

En sak som jag fått med mig av min mamma är att försöka. Om hon ställs inför något som hon aldrig gjort förut, så provar hon om hon kan  Och kan hon inte, så försöker hon igen, eller ser till att lära sig  Nästan alltid. Jag tror att det är det som gör att jag alltid upplevt att min mamma kan allt. Hon kör bil och kan backa med släp. Hon kan sy och sticka. Hon lagar mat och bakar bröd, alltid fantastiskt gott! Hon kan dansa, sjunga, spela piano och orgel. Hon åker slalom och skridskor. Dock tror jag aldrig att hon kommer lära sig att åka berg- och dalbana.

Med mamma kan jag prata om nästan allt. Om jag funderar på något, behöver råd och hjälp eller bara vill prata, då ringer jag till mamma.

Hos min mamma och pappa är dörren alltid öppen. För mig och mina syskon med familjer. Men även för andra. De har ett stort, stabilt, nätverk med vänner, som ofta kommer på besök. Det bjuds alltid på mat och fika. Och måltiderna är alltid ett tillfälle att umgås. Mamma är fantastisk på att lyssna och få mig att känna mig trygg, sedd och hörd.

Tack mamma för att du gett allt det och mycket mer till mig! Och för att du är en sådan förebild som mamma!