När jag var liten var söndagmiddagen ofta finmat. Hos farmor fick vi alltid stek och potatis och sås, med skrynkliga kokta ärtor och inlagd gurka. Mormor serverade ofta kyckling och ris och potatis (för morfar tycker inte det är en riktig måltid om det inte är potatis till), med sallad med italiensk salladskrydda på, och knäckebröd och hårt tunnbröd till.

Hos oss ser söndagmiddagen oftast ut så här:

Veckans rester fram på bordet i sina byttor och lådor. Ta vad ni vill och värm på tallriken. Eller som husets treåring, “dä ska inte vala vajmt!”, och vägrar äta om vi värmer, kalla rester ska det vara.

För vi håller hårt i veckans vilodag, som så gott som alltid infaller på söndagen i vår familj. Inga måsten, bara kravlösa göranden som ger energi, så långt det går. Ofta är vi i kyrkan på förmiddagen, och har så trevligt med våra vänner där. Så vi kommer hem långt efter lunchdags, hungriga och trötta. Då känner jag mig som en riktigt duktig husmor, om jag fått några av veckans måltider att räcka så att hela familjen blir mätta även på söndagen.

Idag blev det till och med efterrätt, det händer nästan aldrig. Inte glass och bär, som hos farmor, eller äpplepaj med grädde som hos mormor. Men chokladbollar som jag och Algot gjorde häromdagen funkade minst lika bra. “Buu-ah, buu-ah!!”, skrek Hilda, för att berätta att hon också ville ha “bollar”. Och hon fick smaka lite lite, fast det var socker i!!

Långa ljusa sommarkvällar, fullt upp i trädgården, långa, skrikiga läggningar och mycket annat har gjort att jag inte skrivit här på länge. Och när jag tänkt att jag ska skriva, så har jag fastnat i att jag vill “skriva ikapp”, och skriva färdigt de inlägg som jag påbörjat, men inte slutfört under sommaren. Men nu längtar jag efter att skriva, så nu börjar jag bara, så får vi se om jag någon gång kommer berätta om hur vi haft det under den varmaste sommaren i mannaminne.

Sedan några veckor tillbaka sover Hilda bara en gång på dagen, istället för två som tidigare. Och det har gjort att hon numera alltid (finns ens det begreppet när det gäller barn??) somnar innan åtta. Och för tillfället går det att lägga båda barnen samtidigt. Så plötsligt har vi båda lite tid på kvällen. Sådan skillnad att få händerna fria innan åtta, efter ganska lugna läggningar, jämfört med skrik och gråt, bära, amma, bytas av med varandra, ända fram till nio-halv tiotiden. Det enda som är helt säkert med barn är att allt ändrar sig, så fort vi vant oss vid de nya rutinerna. Men vi njuter så länge de här kvällsrutinerna varar. Och vi anar också att nu när det är lite mörkare på morgnarna så går det att sova lite längre än till klockan 06.

För övrigt handlar ju en stor del av dygnets timmar om mat, när man har småbarn. Hilda är nu inne i en fas där hon äter allt, och mycket av allt. Minns att Algot också var det i den här åldern. Ibland äter hon lika mycket som jag, till frukost, och jag gillar ändå frukost och kan äta mycket. Hon är ändå bara femton månader.

Algot däremot har för första gången i sitt liv kommit in i en fas där han knappt äter någonting. Tidigare har det bara skett i undantagsfall, eller om han varit sjuk. Men de senaste veckorna säger han nej till det mesta, petar lite i maten, och det har till och med hänt att han sagt “Jag gillar inte om det här”. Men jag var ganska beredd på att det skulle hända, förr eller senare. Många (alla?) barn har en fas i två-tre-årsåldern när de blir mer skeptiska mot mat. Några saker går dock alltid (finns ens det begreppet när det gäller barn??) ner. Pasta, t.ex. och korv och, i Algots fall, inlagd sill. Inlagd sill är verkligen hans favorit. Härom dagen kom jag på mig själv med att säga “Ät en korvbit i alla fall, så får du sill sedan”. Och det gick hem. Pasta och sill är numera en vanlig rätt vid vårt köksbord.

För i vår familj lagas det oftast mat till kvällsmaten. Sedan tar Jon med matlåda av det till jobbet, och jag och barnen äter resterna till lunch. Vilket ibland innebär att det finns en halv portion av något och en halv portion av något annat. Vilket innebär att man kan få välja vad man vill ha, och kombinera lite hur man vill, bara man äter. Till kvällsmaten bjuds det som lagats, inget annat.

Ja, det var lite om oss, för tillfället. Jag hoppas att jag har ork och inspiration att skriva mera snart igen.

I fredags fyllde Algot 3 år. Det här är första födelsedagen som han förstår lite av vad som händer, och att det är en speciell dag. Dagen innan hade vi kommit överens om att han skulle få frukost (macka och kaka) och paket i sängen. Och vi planerade att väcka honom vid sjutiden, eftersom han ofta vaknar mellan sju och halv åtta. Men, som så ofta när det gäller barnen, blir det inte som planerat. Klockan 05.42 vaknade Algot gråtande och ropade: “Jag vill ha macka med kallvar (kaviar)!”. Hilda, som var halvvaken och låg och ammade satte sig genast upp i sängen och hojtade glatt: “Heeej!!”, när hon såg och hörde sin bror. Ingen av dem lät nöja sig med att det fortfarande var nästan natt, och att vi ju skulle komma med frukost till sängen lite senare. Det var bara att gå upp. Och under morgonen upprepade Algot flera gånger: “Jag är två år, jag blir tre år snart”, när vi sa att det ju var hans tre-årsdag. Kanske gjorde vi för stor affär av födelsedagen, under dagarna innan, jag som tänkte att han skulle uppskatta det mer, om vi pratade om det, så att han visste vad som skulle hända.

Frukost och paket i köket

Nåja, så småningom, när det var dags för mellanmål på förmiddagen, och vi åt glass och jordgubbar, och han fick blåsa ut tre ljus, så hade han accepterat att nu är han tre år.

Mina föräldrar kom ner från Örebro redan på torsdagkvällen, och var här hela helgen. På fredagkvällen grillade vi, och satt ute, det var en riktigt skön kväll.

Jag blir alltid lite nostalgisk sådana här dagar, och tänker tillbaka på hur det var när han föddes, och när han fyllde ett år och två år. Och vill gärna titta på bilder.

Algot, 1 år

På lördagen hade vi kalas hemma hos oss, då vi förutom Algot firade en av barnens kusiner, som fyller fem år samma dag, och Hilda som fyller år tre dagar senare. Min svägerska och svåger hade ordnat en helt fantastisk brunch, och vi stod för tårta. Nästan hela Jons familj kom hit. Och om jag räknat rätt, så var vi precis trettio personer. Är så tacksam för vårt stora hus, när vi har kalas. Och för vår stora trädgård, även om den inte användes så särskilt flitigt just den här dagen, eftersom regnet hängde i luften (lite typiskt när det knappt regnat en droppe på typ 6 veckor, men som sagt, jag är tacksam för vårt stora hus!).

Väldigt bra grej att ha kalas på förmiddagen, förresten. För vid tre-tiden var kalasandet avklarat, och det värsta stöket undanröjt. Och då var vi (eller jag i alla fall) inte alldeles slut, utan hade ork för lite annat också den dagen.

Idag, måndag, fyllde Hilda ett år. Och kära nån, det här året, var har det ens tagit vägen? Så mycket har hänt, och det har varit så galet intensivt, med två småbarn och nytt hus (dvs. huset är gammalt, och behöver därmed en massa omsorg…), och en massa annat. Jag kommer ärligt talat inte ihåg särskilt mycket från det här året. Är väldigt glad att jag börjat skriva lite igen, så att jag kan påminnas om vissa saker i alla fall. Stackars Hilda kommer inte få lika detaljerade berättelser om sitt/sina första år, som Algot kommer få. Men så är det väl i de flesta familjer. Med första barnet har man möjlighet att ge allt fokus, med andra barnet är det omöjligt.

Hur som helst. Vi firade ju Hilda under helgen. Och en ettåring förstår ju inte att det här är en speciell dag. Så idag har vi inte gjort något särskilt. Båda barnen har varit ganska trötta efter en intensiv helg, så vi har, för en gångs skull bara varit hemma. Tog en promenad och postade ett brev på morgonen.

Hilda partade loss vid lunchen. Så sedan stoppade jag båda barnen i badkaret, där de roade sig storligen med nya badleksaker.

Men nu sitter jag här och tänker på kvällen för ett år sedan. Hur värkarna startade klockan 20. Och hur vi ringde förlossningen redan efter trekvart och de uppmanade oss att åka in. Hur vi packade det sista och körde de fyrtio minuterna till sjukhuset. Hur lugn jag kände mig i bilen, och hur vacker kvällen var, klarblå himmel, försommarklädd natur, och solen som sakta gick ner över åkrarna. Hur intensiva värkarna blev direkt när jag klev hur bilen. Hur vattnet gick med ett splash, när vi varit ungefär en timme på förlossningssalen. Hur stark jag kände mig, mitt i den outhärdliga smärtan, när jag, fyrtio minuter innan midnatt, på ett par krystvärkar, födde fram min dotter.

Och idag firar vi också vår bröllopsdag. För sju år sedan idag, gifte vi oss. En sådan fin dag vi hade! Och sju goda år har vi haft nu. Med sina upp- och nergångar både i äktenskapet och i livet i stort. Men att säga ja till varandra, är verkligen ett beslut vi inte ångrar!

Vi firade lite, när Jon kom hem från jobbet. För första gången, sedan bröllopet, tog jag på mig min brudklänning igen. Har tänkt varje år att jag skulle göra det. Men av en massa orsaker, har det inte blivit så. Jag minns att min mamma ofta (alltid) tog på sig sin brudklänning på deras bröllopsdag, när jag var liten. Och som jag minns det var det först runt den tionde bröllopsdagen, som hon inte kunde få igen den. Jag kunde inte stänga dragkedjan på min klänning idag, inte på långa vägar. Men fin kände jag mig, i alla fall. Åh, jag är, fortfarande, så nöjd med den klänningen.

Jon hade köpt med sig sushi hem, till kvällsmat. Det äter vi extremt sällan. Så sällan att Algot nog inte smakat det förut. Och han, som annars brukar gilla all mat, och vill smaka nytt. Provade lite, men åt bara några tuggor. Han fick äta macka till kvällsmat. Hilda fick lite sushi, och lite annan mat. Och ville gärna, även vid denna måltid, kladda in håret med mat. Det blev inte jättebra stämning när vi försökte få henne att förstå att det inte var en bra idé. Det där med matro, och att få sitta ner en hel måltid, alltså… Det står näst högst på min önskelista just nu, tätt efter ostörd sömn!

Nåja, nu har Jon lagt barnen, som snart somnat, hoppas jag. Då ska vi äta kakor, och titta på vår film från bröllopsfesten, om vi kan hitta den.

 

Vi har kirskål i vår trädgård. Det anses numera vara ogräs, eftersom det sprider sig ohejdat. Men jag har förstått att det säljs dyrt på fina saluhallar.

Hur som helst kan man äta det  och använda det ungefär som spenat. Jag hoppas bli bättre på att ta vara på sådant vi har i trädgården.

Idag ägnade jag ett par minuter åt att klippa ner några deciliter. Sköljde det, hackade grovt och slängde ner i grytan vi ska äta ikväll. Gott, nyttigt, billigt! Och vackert.

 

Elva dagar tillbringade jag och barnen i Örebro, hos mina föräldrar. De sista fyra dagarna kom Jon och gjorde oss sällskap, och i söndags åkte vi hem.

Förutom att det var väldigt skönt att bli så ompysslad, med mat, barnvakt och all möjlig annan hjälp, så var det väldigt kul att träffa folk. Mest familj och släkt, såklart, men även vänner.

De minsta barnen leker ju inte direkt tillsammans än, men det är ändå så kul att de får se och lära känna varandra. Vi hann träffa min syster och hennes familj litegrann, och min bror och hans familj väldigt mycket. De sista gångerna vi träffade dem sprang Algot och mina brorsdöttrar direkt fram och kramade varandra, så mysigt! Och trots att vi samlade fem barn i åldrarna åtta månader till fyra år, så hann jag och min svägerska prata en hel del.

Den enda dagen då det inte var soligt vårvinterväder, utan snön vräkte ner, var enda dagen vi åkte iväg i bilen. Till min farmor, där vi åt wienersemlor.

Foto: Anders Ragnemyr

Jag är så tacksam för dem jag har kvar från den generationen, och det känns så viktigt att få träffa dem varje gång vi är uppe, och att mina barn får träffa dem. Algot klev direkt in och konstaterade att “Här finns en ingen glan” (senast vi var där, i mellandagarna stod granen så grön och grann i stugan), sedan frågade han efter sin syssling, som han lekte med sist.

En annan dag träffade vi mormor och morfar.

På långfredagen firade vi min brors 30-årsdag, med stort kak-kalas och mycket folk. Jättekul! Inte minst för att nästan alla mina kusiner var där, och jag kände att jag hann prata, i alla fall lite, med de allra flesta. Glädje!

Kusiner och sysslingar

 

Morbror och Algot

På påskaftonen träffade vi goda vänner, som vi inte träffat på två år, konstaterade vi. Väldigt kul att ses igen, inte minst eftersom de har en flicka som är bara ett par månader yngre än Algot. Vi målade ägg, åt en massa god mat, pratade och barnen lekte och kivades om vartannat, som alla två-och-ett-halvt-åringar.

Sedan var det dags att åka hela den långa vägen hem. Sisådär femtio mil i bil med två småbarn är ju inte precis vad man drömmer om en påskdag. Men det gick riktigt bra! Om man bortser från att två-och-ett-halvt-åringen tyckte det var en jättedålig idé att han plötsligt skulle sitta i framsätet, så att den förälder som satt i baksätet kunde ha mer koll på bebisen. Det här protesterade han mot högljutt de första milen. Vi lyckades avleda då och då, men protesterna kom tillbaka med jämna mellanrum. Sådär tjugo minuter innan vårt första planerade stopp blev han så arg så han kräktes (det händer ibland), så vi fick stanna och byta kläder på en snöig väg. Men Hilda sov, nästan hela vägen den första biten.

Vid lunchtid gjorde vi vårt första stopp, hos våra syriska vänner, som flyttat till Västergötland. De bjöd på fantastiskt god lunch (som alltid!), och vi åt och åt och åt, och barnen lekte, medan vi pratade.

Väldigt skönt att göra ett lite längre stopp, där barnen kunde leka på golvet. När vi åkte igen efter ett par timmar, var de trötta igen, och Hilda somnade snabbt. Algot fick med sig en rolig leksak från våra vänner, den lät visserligen en del och spelade plinkeliplonkmusik, men hellre det än barnskrik!

Nästa stopp gjorde vi i släktens stuga i södra Småland.

Här åt vi rester från påskaftonen, som vi fått med från mamma och pappa. Ännu en gång skönt med ett stopp där vi kunde låta barnen leka på golvet en stund, även om det var lite kallt. Och väldigt skönt att ha mat med oss!

Sista två timmarna gick okej, men nu var vi alla trötta. Algot somnade och fortsatte sova när vi bar in honom till hans säng. Hilda var inte lika nöjd längre, så vi fick göra ett stopp för amning, när solen gick ner.

Det hjälpte dock bara för stunden. Hon skrek sista halvtimmen hem, men somnade när vi hade några kilometer kvar.

Efter sådär tio timmar i bilen var vi hemma. Trötta men tacksamma att ännu en resa gått bra (vi passerade en trafikolycka, där några bilar krockat på motorvägen!)!!

Ja, vi blev såklart sjuka hela familjen. Går det någonsin att undvika när någon i familjen blivit magsjuk? Fem dagar har vi löst av varandra med diverse symtom på magsjuka. Jon kunde gå tillbaka till jobbet igår. Jag och barnen får hålla oss isolerade någon dag till, för att inte sprida denna hemska smitta vidare.

Det är verkligen inte behagligt och vilosamt när hela familjen är sjuka. Inte mycket tid till vila. Bara ännu mer tvätt än vanligt, barnen är tröttare och gnälligare än vanligt, och vi är trötta och lättirriterade. Jag kan inte heller påstå att sjukdom gör några underverk för sömnen, tvärtom…

Men vi har roat oss så gott det nu går. Och när vi kunde börja äta igen har jag försökt hitta på saker som förhöjer stämningen lite, samtidigt som det är bra för känsliga magar.

Blåbär- och banansmoothie. Både blåbär och banan fungerar stoppande för magen. Jag körde två bananer, några deciliter frysta blåbär och en skvätt laktosfri mjölk i mixern. Små barn som varit magsjuka kan bli känsliga för laktos några dagar och fortsätta ha diarré, så man kan testa att undvika det några dagar. Det verkar ha funkat den här gången.

Ute har det varit mitt bästa väder i fyra dagar, sol och snö. Och vi har inte orkat gå ut. Riktigt tråkigt faktiskt!! Men vackert att titta ut på i alla fall.

Mycket tvätt blir det… Kul att någon tycker det är roligt i alla fall.

Igår orkade vi äntligen gå ut en stund. Så nu hoppas vi att vi får vara friska ett tag. Första veckan av vabruari har ju ändå passerat nu…

Så har ännu en jul kommit och gott. En särdeles fin sådan, även om det blir minimalt med tid att bara sitta ner i lugn ro, med två små att ta hand om, utöver allt annat.

Vi tillbringade julafton hemma i vårt hus, tillsammans med Jons föräldrar, tre av hans systrar, deras familjer och en inneboende, en kollega och våra grannar/hyresgäster. Totalt 27 personer tror jag, men några var inte med hela tiden, så som mest var vi nog 22 personer samtidigt. Fullt upp, såklart. Men alla bidrog med mat och hjälpte till i köket och med barnen.

Efter julbordet mitt på dagen gick vi över till kyrkan bredvid oss och hade julbön. Jon spelade orgel, svågerprästen talade, barnen sjöng och jag spelade till.

Sen gick vi hem i regnet och fikade, dansade runt granen och långdans genom hela huset.

På kvällen blev det en spännande buffé av rester från julbordet, risgrynsgröt och syrisk mat. Kvällen höll på att sluta i katastrof när Algot välte ut en mugg med te över sig och sin faster. Tack och lov gick det bra, efter en stunds nedkylning i duschen.

Barnen somnade rekordsent, men var ändå på gott humör hela juldagen, då vi var hos mina svärföräldrar. Det blev en lite lugnare dag, med bara 16 personer… Där äts det alltid lutfisk på juldagen, men det finns alltid annan fisk också för dem som inte gillar. Typiskt bra för sådana som mig, som gärna lär mig att tycka om det (kan tycka att det är lite roligt att äta ovanlig/konstig mat). Lite torsk och lite lutfisk. Och mycket sås. I år hade jag tydligen vant mig så pass att jag tog en portion till. Algot åt upp sin portion utan att blinka. Sedan hoppade han ner på golvet och fortsatte leka med kusinerna.

På annandagen var vi hos oss igen. Med svärföräldrarna, två svägerskor med familjer och vi. Sisådär 20 personer. Svärmor lagade lunch. Fika och kvällsmat hade alla bidragit till. Vi hann också med en promenad i snålblåsten, och dansade runt granen igen.

Full fart, som sagt, och så mysigt och roligt att vi hann träffa hela Jons familj i jul. Och kul att vi kunde utnyttja vårt stora hus.

Jobb och jobb och jobb… Det är ungefär allt jag har ägnat mig åt senaste veckorna. Fullt upp hela dagarna, och så lite övertid på det. Skyndat mig hem och kramat min son hårt, hårt. Så glad och tacksam att han är frisk (förutom en liten förkylning), och att han lever.

Förra veckan lyckades jag dock pricka in min lediga dag när det var dags för babysim. Åh, så mysigt det är att bada med den här lilla skrutten. Han älskar det, dyker utan problem, och fattar när han ska hålla andan, så att han inte får kallsupar.

img_20160905_113732

Lite läskigt är det dock att hoppa i från kanten, men så snart han är i vattnet igen strålar han som en sol och sprattlar med hela kroppen.

img_20160905_113737

Jag kan verkligen rekommendera babysim till alla som själva gillar att simma, och som vill ge sina barn vattenvana!

I helgen hade maken gjort våfflor när jag kom från jobbet. Han tog med sig ett gammaldags våffeljärn från stugan för några veckor sedan. Ett sådant där som man värmer på spisen, och får vända på efter en stund. Vackra våffelhjärtan blev det. Vi åt upp alltihopa, lillen klämde i sig tre stycken i ett nafs.

img_20160910_182748

Det var några år sedan vi firade midsommar. Förra året var vi på BB, och de två åren innan det var vi i Sydafrika. I år blev det ett “riktigt” firande, precis så där som det ska vara. Vi firade tillsammans med nya och gamla vänner, med knytkalas, så vi behövde inte bidra med så mycket själva, men fick njuta av alla rester hela helgen.

Det måste ha varit den varmaste midsommaraftonen i mannaminne, vi hade runt 28 grader i skuggan hela dagen. Vi tillbringade nästan hela dagen ute i trädgården.

IMG_20160624_122443

Vi åt såklart sill och potatis till lunch. Sedan gick vi och dansade runt midsommarstången vid firandet här i byn. Dvs de som orkade dansade, de andra satt och svettades i skuggan under ett träd.

Efteråt gick vi hem och åt jordgubbstårta, frukt och kakor.

Klockan 13

Klockan 13

På kvällen grillade vi. När barnen somnat satt vi ute och pratade ända till klockan elva, då börjar det mörkna här i Skåne så här års, och dessutom var myggorna riktigt envisa och påstridiga vid det laget.

Klockan 22

Klockan 22

Ja, riktigt mysigt och trevligt var det på alla sätt! En sådan där midsommarafton som jag önskade mig när jag var yngre!

Ni vet såna där dagar när sonen är extra gnällig för sjunde dagen i rad, och han råkar somna i famnen alldeles för tidigt på förmiddagen, och bara sover en kort stund, och sen är lika gnällig när han vaknar, men vägrar somna om när det egentligen är sovdags, och det är 27 grader inne i huset hur mycket man än försöker att hålla nere temperaturen, och man är så trött och bara längtar efter en liten liten stunds vila, och alla de där nätterna som man inte fått sova ordentligt liksom känns i hela kroppen, och enda sättet att få honom att somna egentligen är att gå en rejäl promenad, men det är 25 grader i skuggan och inte ett moln på hela himlen och man svettas ju redan och kommer ändå bara bränna sig om man går utan heltäckande klädsel, och man ägnar hela eftermiddagen åt att krama och bära, samtidigt som man försöker få någon ordning på röran, och man gör sjunde försöket att ändå få honom att somna till, med värkande rygg och armar, för det är så tungt att dra vagnen över gräset, men det är ju i alla fall skugga under träden, och till slut somnar han äntligen, alldeles för sent på eftermiddagen, så hur det ska gå med läggningen ikväll har man ingen aning om, och allt det där som man tänkte (borde) göra under hans sovstund inte alls lockar, och dammsuga i den här värmen orkar man ju inte, trots att det är sand och damm i hela huset.

Visst är det då man ska ta fram ett gäng bullar ur frysen micra dem och äta med ett stort lass glass, med fötterna upplagda på soffan, och hoppas att han sover ett par timmar, fast man egentligen borde väcka honom efter 45 minuter eller så, eftersom det är makens tur att lägga ikväll, och det är ju inte hans fel att det blev så här?