Idag var vi på första ultraljudet. Jag var riktigt nervös innan. Tänk om bebisen inte lever! Tänk om det är fler än en! Tänk om allt inte står rätt till!

Så lättnaden var så stor att tårar började rulla ner för mina kinder, när vi direkt såg ett litet, litet hjärta slå.

Och ett hjärta, en bebis, inte fler. Jag som nästan ställt in mig på tvillingar, bara för att inte bli alltför chockad om det skulle vara det… Inte för att vi har några tvillingar alls i släkten. Men vad vet man.

Och så vitt barnmorskan kunde se idag såg allt ut som det ska.

Det är så fascinerande hur en liten, liten människa, knappt en decimeter lång, redan har alla kroppsdelar och organ på plats. Hur vi kunde se en liten tumme i munnen, små ben, kanske tre centimeter långa, som sträckte på sig. Hjärnans två halvor, och de små, små njurarna.

Så tacksam att få vara med om det här igen!

Barnen var hos sin farmor under tiden. Och jag blev kvar med dem där. Fick en vilostund på soffan, medan barnen lekte och svärmor pysslade omkring mig. Mycket välbehövligt! Det där med att vila under de här trötta, första graviditetsveckorna hinns liksom inte riktigt med.

Äntligen har jag lyckats få till tid, ensam vid datorn, i kombination med lite ork att formulera några ord.

Den här sommaren har varit speciell på många sätt. Inte minst för att den präglats av illamående och trötthet. Några dagar in på semestern upptäckte vi nämligen att jag är gravid igen!

Mycket efterlängtat och glädjande! Tänk att vi ska få en tredje liten plutt. De två vi redan har ger oss så mycket glädje, på så många, olika sätt. Och det ska bli så spännande att se vad det är för en liten en som nu växer inne i mig.

I mitten av mars beräknas den här lilla komma. Jag har precis gått in i vecka 12. Har tänkt under flera veckor att jag skulle skriva om det här, men har helt enkelt varit för trött för att orka formulera mig.

Vecka 9

Magen växer, och redan i vecka 9 fick jag lägga undan mitt enda par byxor som passat efter förra graviditeten (för två år sedan). Så nu har mammabyxorna åkt fram igen. Men det funkar också med vida, fladdriga sommarbyxor, och leggings (hemmamammans ständiga outfit).

Storasyskonen är mycket glada och förväntansfulla. Storebror tyckte att det ska bli en flicka, och att hon ska heta Hilda. Precis som lillasyster. Men nu har han ändrat sig och är övertygad om att när bebisen kommer ut, så har den en snopp. Återstår att se. På torsdag ska vi på det första ultraljudet.

Jag och min TRE barn! Tänk va!?!?! Så tacksam!!

We are expecting our third child in March. The four of us are so happy and looking forward to meet our new family member!

Idag hände det. En ytligt bekant dam, klappade mig frimodigt på magen, “Väntar ni en liten till?”, frågade hon. Bara så där. Och nej, jag är inte gravid. Men jag fann mig direkt och svarade “Nej, jag är bara tjock ändå” och log vänligt.

Jag tog faktiskt inte illa upp. Efter att, som så många andra (alla?) kvinnor, ha tyckt illa om min kropp, mitt utseende, mina skavanker, har jag den sista tiden bestämt mig för att se min kropp mer som funktion och mindre som utseende. Och det har faktiskt fungerat, jag är nöjd med mig själv som jag är, och jag bryr mig inte så mycket om hur min kropp ser ut, jag är fin som jag är.

Och tänk, jag har fött två barn. Gått igenom två graviditeter med “foglossning”, bäckensmärta, som gjort att jag knappt kunnat gå för att jag haft så ont. Min kropp har gått igenom två förlossningar, vilket sägs vara lika påfrestande för kroppen som ett maratonlopp, med skillnaden att jag inte tränade något innan. Men bara veckor efter båda förlossningarna har smärtan varit borta och jag kan gå långa, långa sträckor utan att få ont.

Jag har inte kommit igång med någon träning efter att barnen föddes. Jo, jag simmade några gånger när Algot var drygt ett år. Men så blev jag gravid igen, och var så förfärligt trött att jag inte tog mig iväg till någon bassäng igen. Jag går promenader ibland, men oftast i en treåringstempo, och då måste man ju stanna och beskåda alla underverk man ser längs vägen. Och sedan vi köpte vår lådcykel i våras, cyklar jag oftast ett par gånger i veckan.

Jag skulle “behöva” träna, framför allt för att få tillbaka styrka i ryggen och bålen, för jag blir väldigt trött och får ont i korsryggen och mellan skulderbladen av att bära barnen. Och jag skulle “behöva” dra ner på choklad och andra sötsaker, men som hemma-mamma är det ju ibland det enda som är “för mig”, av allt jag gör hela dagarna, att stoppa i mig några bitar choklad då och då.

Så, ja, min mage är lite rund, och klänningen jag hade idag är väl för tight för en rund mage som det inte ligger någon bebis i. Men är det inte konstigt att en kvinna med en rund mage som det ligger en bebis i är något av det vackraste som finns, medan en kvinna med en rund mage som det inte ligger någon bebis i, inte anses fin.

Har ni inte sett Mia Skäringers serie om kroppen och ätstörningar mm, som går på svt nu, och som ligger uppe på svtplay, så kan jag verkligen rekommendera den, så stark och tankvärd, både för män och kvinnor!

Och hörni, även om jag inte tog illa upp, fråga aldrig en kvinna om hon är gravid! Det kan nästan bara bli fel!

Lång text, men håll till godo alla som, liksom jag, tycker det är intressant att höra om förlossningar. Nu har det gått drygt ett halvår och jag har äntligen färdigställt berättelsen om när Hilda föddes.

Alla förlossningar är ju olika, så även mina. Därför börjar jag med en snabb resumé av Algots förlossning. Algot låg i säte (dvs. med fötterna nedåt), och vändes i vecka 35. Det har jag berättat om här. Tre dagar senare, på kvällen,  trodde jag att jag blev akut inkontinent, för då och då kändes det som att jag kissade lite. Det fortsatte hela natten. Först på morgonen förstod jag att det kanske var vattnet som gått, men det sipprade ju bara och forsade inte, som man ser på film… Samma dag blev jag inlagd för övervakning och antibiotikabehandling. För det mesta startar värkarna inom ett par dygn när vattnet gått. Men inte den här gången. Tre dygn efter att vattnet gått blev jag igångsatt. Det tog några timmar innan värkarna satte igång, men när de väl gjort det så skötte kroppen resten.

Efter sådär åtta timmar började värkarna bli svårare att hantera, men jag var fortfarande bara öppen fyra cm. Då fick jag bada och kunde slappna av en stund. När jag klev ur badet blev värkarna tätare och intensivare. Utan Jon, som hjälpte mig att andas genom värkarna, fick jag panik och hyperventilerade. Han fick knappt lov att gå på toa under de sista timmarna, för han hjälpte mig att hantera värkarna och andas genom dem. Krystvärkarna höll på ca en och en halv timme, om jag minns rätt. Men till slut, efter 13 timmars förlossning (helt okej för första barnet) kom en liten bebis ut. Alldeles tyst.

Min stora skräck besannades, jag var helt övertygad om att han inte andades, trots att barnmorskan la upp honom i min famn och lät honom stanna där. Men han andades och mådde fint, en pipande liten bebis. 2970 gram, en månad tidig. Först efter någon vecka skrek han, i början gnydde och pep han bara.

Så mycket för kort resumé… (insåg att jag inte skrivit så mycket om detta tidigare). Det var min första förlossning i alla fall. Två år och tre dagar senare var det dags igen.

Eftersom Algot kom en månad tidigt, långt innan jag var färdig med alla förberedelser, såg jag till att ha nästan allt klart ungefär en månad före beräknad förlossning den här gången. Därför blev den sista månadens väntan lång och seg. Och den där märkliga känslan att “det kommer nog ingen bebis” var stark. Men två dagar innan beräknat datum drog det igång.

Det var vår bröllopsdag och jag hade rätt mycket sammandragningar som började under natten, och som kom oftare och oftare under dagen. Men de gjorde inte ont, vi hade barnvakt några timmar på dagen, och var iväg och åt lunch för att fira bröllopsdagen.

Först vid kl 20 på kvällen gick det över till värkar. Jon la Algot, som somnade. Och jag packade det sista. Vid kvart i nio ringde vi förlossningen i Lund. Då var det ca 3 min mellan värkarna (fortfarande helt hanterliga värkar, som jag kunde andas igenom, samtidigt som jag satt och vaggade på min pilatesboll). Eftersom det tar nästan 40 min att köra till sjukhuset i Lund, där vi ville föda, tyckte de vi skulle åka in. Vi kom iväg ca 21.15. Då hade min svärmor, som skulle passa Algot inte kommit än, men vi kände att vi behövde åka, så grannarna tittade till den sovande blivande storebrodern.

Jag kände mig lugn hela vägen, till och med när Jon råkade ta fel avfart i stressen. Men jag var lite orolig över vad som skulle hinna hända medan Jon parkerade bilen. Så vi ringde min svärfar och gjorde upp att vi hämtade upp honom längs vägen, på en busshållplats, och han tog hand om bilen när vi kom fram till Förlossningen.

När jag klev ur bilen blev värkarna mer intensiva och tätare. Om jag minns rätt hade jag tre värkar på vägen till rummet. När barnmorskan undersökte mig var jag öppen 7 cm, då hade jag haft värkar i två timmar. Satt på pilatesboll en stund. Använde tens i början och lustgas hela vägen. Mitt i en värk gick vattnet med ett splash (sån skillnad mot förra gången, då det bara sipprade…). Då var klockan ett par minuter efter 23. Jag frågade Jon efteråt om han hörde när vattnet gick, för min känsla var verkligen att det ploppade till. Men det gjorde han inte…

Nu var jag öppen 8 cm. På en värk till helt öppen (det gick alltså väldigt fort!). Jag krystade på två värkar och sen kom hon ut. Klockan 23.19. 4218 gram, 52 cm. Och hon skrek och skrek (till skillnad från Algot, som bara pep lite).

Som jag hade misstänkt innan så gick förlossningen fort. Tre timmar och tjugo minuter från första värken tills hon var ute. Men jag upplevde inte att det gick för fort. Riktigt intensivt och jobbigt blev det först när vi kom fram till sjukhuset. I bilen pendlade jag mellan att tänka “det är nog för tidigt, de skickar nog hem oss”, och “tänk om jag föder i bilen”, och “åh, vilken vacker kväll”, jag minns det som alldeles stilla och lugnt ute, solen höll på att gå ner efter en varm och klar dag, veckan innan midsommar.

Jag minns också att jag under hela förlossningen kände att min kropp är så stark, jag fixar det här! Under värkarna klamrade jag mig dock fast vid lustgasmasken och tryckte den så hårt mot ansiktet att jag hade ont på näsan i flera dagar efteråt. Smärtan är ju så outhärdlig när den pågår, men jag hade tydliga, om än korta pauser mellan dem.

Jag måste säga att jag överlag är väldigt nöjd med förlossningen. Väldigt olik Algots, men båda var perfekta på sitt sätt.

Första mötet

Alla förlossningar och upplevelser av dem är, som sagt, olika. Så här upplevde och minns jag det. Dels utifrån vad jag skrev några timmar efteråt, och dels hur jag minns det, ett halvår senare.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Blev tvåbarnsmamma och köpte hus.

Har du några nyårslöften?

Nej, har inte lyckats formulera något än, men funderar på något som innebär att dra ner på ambitionerna ännu mer än jag gjort senaste året.

Blev någon av dina vänner föräldrar i år?

Min bror fick sitt tredje barn, 29 dagar efter att vi fick Hilda. Och två av mina kusiner fick barn. Och så fick vi ju barn själva också, Hilda föddes i juni.

Vilka länder besökte du?

Danmark. Vi var där över dagen i somras och gick på Den Blå Planet

Vad önskar du att gjort mindre?

Stressat. Och oroat mig. Som alltid.

Bästa köpet?

Huset!

Vad spenderade du mest pengar på?

Huset!!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Bra fråga. Ibland minns jag knappt någonting av det här året. Gravidtrött och foglossning första halvåret. Nattammande och småbarnsföräldertrött andra. Men glad och tacksam för det jag har. Så ja, jag har varit gladare i år. Men ledsen och bekymrad över världsläget, ska kriget och lidandet aldrig ta slut?

Är det något du saknade 2017 som du vill ha under år 2018?

Sömn!! Och sommar. Det känns som att den aldrig kom i år.

Vad ser du mest fram emot med 2018?

Att få fortsätta umgås med mina barn. Se dem växa och utvecklas, och lära känna deras små personligheter mer och mer.

Ännu ett år har gått. Och jag tänkte göra som jag gjorde förra året, och som många bloggare gör kring nyår: sammanfatta året som gått, under några punkter.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut? Livet som småbarnsförälder är ju fyllt av nya upplevelser. Har t.ex. första gången firat mitt barns födelsedag, flugit utomlands med mitt barn, gått till jobbet och lämnat ett gråtande barn hemma, ammat och bytt blöjor på oväntade ställen osv. Men en annan, stor och ny sak som jag gjort, är att jag började odla. Första gången, men absolut inte sista. Det kräver en del jobb, men varje gång jag gick ut och plockade in mina egna tomater, morötter, potatisar och sockerärtor, kände jag verkligen att det var värt det! Nu i vinter har jag lärt mig att göra upp eld i kakelugnen, det har jag faktiskt aldrig gjort förut, om inte grillkol och tändvätska räknas.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, inte fullt så många som förra året. Men bl.a. ett par av våra närmsta vänner, min bror och en av mina svägerskor fick barn. Så numera har Algot 20 kusiner.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas? Förutom våra födelsedagar och Algots dopdag, kommer jag inte på något särskilt, där jag minns just datumet.

Dog någon som stod dig nära? Nej, och skönt är väl det, så klart. Jag är så tacksam för att jag har mormor, morfar och farmor kvar i livet, även nu när de börjar bli bra gamla, nästan 90 år, hela bunten.

Vilka länder besökte du? Vi var i Ungern i somras. Väldigt vackert och varmt och skönt. Vi badade i Balatonsjön och åt glass mest hela dagarna. Och så har vi varit i Danmark så klart, det är ju så nära till hands, och dessutom har vi släkt där.

Bästa köpet? Jag får nog säga cykelsadeln till Algot. Än så länge har vi bara använt den en gång, men fler lär det bli!

Gjorde någonting dig riktigt glad? När jag fick veta att jag var gravid igen. Sådan obeskrivlig lycka!

Saknade du något under år 2016 som du vill ha år 2017? Som alltid, fred på jorden, och kärlek och förståelse. Det gör mig så obeskrivligt ledsen, rädd och frustrerad att människor lägger så mycket tid på hat och våld. Samtidigt ser jag mycket som ger hopp. Nu senast facebook-gruppen JagÄrHär, som går in i kommentarsfällt fyllda av hatiska och elaka kommentarer, för att bemöta dem med respekt, kärlek och saklighet, oavsett om man har helt skilda åsikter eller inte. Så hoppfullt att se att mer än 50 000 personer (hittills) aktivt vill motverka hat!

Vad önskar du att du gjort mer? Sjungit och tränat. Vi sjunger mycket här hemma, inte minst Algot, som gnolar och nynnar mest hela tiden. Men jag saknar att sjunga i kör, eller i alla fall tillsammans med andra. När det gäller träningen kom jag igång en sväng precis innan jag blev gravid. Men sedan slog tröttheten till, så efter 3-4 gånger blev det inte mer. I vår kanske, innan jag blir för stor och tung igen.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig, och stressat upp mig. Som alltid.

Favoritprogram på TV? Vi har ingen tv, men jag streamar en del film och serier. Den senaste tiden har det mest varit “Barnmorskan i East End” och “Fröken Frimans krig”. Jag älskar historiska, starka berättelser, med verklighetstrogna människoporträtt, båda de här serierna faller inom den kategorin. “The Crown”, om queen Elisabeths första år på tronen var också riktigt bra.

Bästa boken du läste i år? Jag har snart läst ut “Denna dagen ett liv”, om Astrid Lindgrens liv. Så bra och läsvärd, när jag har tid och ork sträckläser jag i den, men det tar ändå sin tid att komma igenom den…

Största musikaliska upplevelsen? Alltså, det märks nog att jag mest är hemma och att jag varit väldigt mycket föräldraledig det här året. Men att höra sin ettåring nynna “Blinka lilla stjärna”, med nästan bara rätt toner, det är stort!

Vad var din största framgång på jobbet 2016? Det har ju varit väldigt lite fokus på jobbet det här året. Jag var helt mammaledig fram till första augusti. Sedan jobbade jag heltid i två månader, och 20 % i tre månader. Men jag måste nog säga att det är en framgång, i mina ögon – att vi lyckats pussla ihop det på ett sätt som passar oss så bra. Deltid rekommenderas starkt till alla som har möjlighet, livet är så mycket mer än bara jobb!

Största framgång på det privata planet? Det känns lite konstigt att prata om privatlivet som “framgångsfullt”, men punkten innan går nog in här också. Att jag har möjlighet, och tar den, att vara hemma så mycket med mitt barn, ser jag som en framgång. Jag ser den här tiden, de första åren i mitt barns liv, som så viktiga, både för mig och för honom, och jag är så glad att jag får tillbringa så mycket tid med honom! Mina erfarenheter i trädgårdslandet får jag nog också se som en framgång. Jag som inte ens kan hålla liv i mina krukväxter, kunde förse oss med enbart egenodlade morötter, tomater, sockerärtor och potatisar under ett par månader!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, när jag tänker på mitt privatliv. Jag stortrivs med att vara mamma, och att vara hemma och ta hand om min familj, så mycket som jag gör. Jag blir så glad när jag tänker på min fina familj! Men, precis som förra året, känner jag mig ledsen när jag ser all oro i världen!

Vad spenderade du mest pengar på? Blöjor och mat. Haha! Jag är ingen stor konsument av annat. Vi har även detta år, fått ärva mycket kläder och annat till Algot. Vi har inte direkt haft några stora utgifter. Men jag köpte faktiskt en ny mobil i våras. Mina senaste tre mobiler har jag övertagit av andra. Men nu köpte jag en Fairphone. Förutom att de tillverkas enligt fairtrade-principer, så långt det är möjligt, kan man också byta ut alla delar, eller reparera dem om de går sönder. Väldigt bra för de som tillverkar dem, för mig som tycker det tar alldeles för mycket energi (och pengar) att behöva byta telefon stup i kvarten, och för miljön! Visste ni t.ex. att brytning av mineraler till mobiler och surfplattor i Kongo, är en viktig orsak till det blodiga inbördeskriget där, med våldtäkter som ett av de största vapnen?

Något du önskade dig och fick? Rent materiellt har jag inte önskat mig så mycket. Men fick flera bra och intressanta böcker, både när jag fyllde år, och i julklapp, bl.a. biografin över Astrid Lindgren, och hennes krigsdagböcker, och biografin “Den dag jag blir fri”, om Katarina Taikon, som bl.a. skrivit Katitzi-böckerna, som jag slukade när jag var liten, och som kämpade för romers rättigheter. Min bästa julklapp var att Jon såg till att min femton år gamla cykel blev reparerad och fick nya däck och nytt dynamolyse.

Något du önskade dig och inte fick? En och annan hel natts sömn hade inte varit fel. Jag har sovit utan Algot en handfull nätter det här året, men då har jag ändå vaknat, av andra anledningar. Men allting har sin tid. Om några år så…

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? Vi var ute och åt lunch och fikade på stan, mina killar och jag. I övrigt hade vi en väldigt lugn och fin dag, vill jag minnas. Veckan innan kombinerade vi Algots dop, med min 35-årsdag och inflyttningsfest, då hade vi 50 personer här på stort tårtkalas.

Vad fick dig att må bra? Min familj! Och den ljuvliga sommaren. Jag vet att många med vanlig semester kring juli var besvikna på vädret. Men förutom några veckor i juli hade vi strålande sol och varmt, nästan varenda dag mellan maj och oktober. Nästan ett halvår sommarväder, det är väl ändå helt okej?

Vem saknade du? Min familj i Örebro. Och våra vänner som flyttade till Sydafrika förra året.

De bästa nya människorna du träffade? Förutom våra nya syskonbarn, som vi träffat alldeles för lite, så fick jag flera nya kollegor när jag kom tillbaka till jobbet, väldigt trevligt.

Mest stolt över? Min man och min son!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Inte för att jag är felfri på något sätt, men jag är väldigt nöjd med det här året. Jag tycker att jag för det mesta fått livet att fungera helt okej, mitt i vaknätter och småbarnsliv, med allt vad det innebär. Men i mitten av 2017 föds vårt andra barn, jag misstänker att en hel del kommer att bli annorlunda i våra liv då, och att det kommer kräva stora förändringar av mig. Att hitta ett sätt att dela uppmärksamheten mellan två små barn, och komma ut på andra sidan med förståndet i behåll, det blir spännande!

Julen är slut och ett nytt år är här.

Efter fem veckor, med fyra olika infektioner var i familjen, tillsammans med gravidillamående och -trötthet mitt i vintermörkret, har jag har varit så gräsligt trött att jag precis bara orkat med det viktigaste de sista veckorna. Jag som hade sett fram emot en månad med en massa julstök. Det blev inte mycket med det. Men några dagar innan jul försvann mitt illamåendet, och den förlamande tröttheten har långsamt börjat rinna av mig. Dessutom lyckades faktiskt hela familjen hålla sig på benen över jul, och vi var bara lite förkylda. Så efter en månad i ett kompakt trötthetstöcken blev julen en fin och mysig ljuspunkt i mörkret.

Julkrubban på plats

Dagen innan julafton tog vi tåget de drygt 50 milen till min familj i Örebro. Vi firade en fantastiskt mysig julafton hos min syster med familj. På juldagen firade vi farmors födelsedag och på annandagen var det släktkalas på mammas sida. Intensivt, mysigt och juligt, som det brukar vara.

På annandagen var Jon tvungen att åka tillbaka till Skåne för att jobba i mellandagarna. Jag och Algot stannade kvar och fick några lugnare dagar. Ompysslade av mina föräldrar slappnade vi av och bara myste hela dagarna.

I nyårshelgen var det min tur att jobba, så jag sov på tolvslaget för att orka upp till jobbet dagen därpå.

Nu ser vi fram emot ett nytt spännande år. För egen del önskar jag mig ork och tålamod. Till familjen önskar jag frid, glädje och hälsa. Och för världen utanför önskar jag fred, kärlek och öppenhet.

Gott nytt år!!

Det har blivit dags att berätta, det som vi redan delat med de som står oss närmast. Vi har glada nyheter, och ser med stor förväntan fram emot att välkomna ett nytt litet liv i vår familj. Vi ska bli fyra! Algot ska bli storebror! Vi ska bli tvåbarnsföräldrar! Jag är gravid!!

I slutet av juni är det beräknat, ett par veckor efter Algots tvåårsdag, om allt går som det ska. Algot föddes ju en månad tidigt, så jag tänker någon gång mellan slutet av maj och mitten av juli, sisådär.

Vi är fantastiskt glada och tacksamma över detta! Även om vi har fått ett barn, så är det inte alls självklart att vi skulle kunna få ett till. Även den här gången fick vi vänta några månader på att miraklet skulle hända. Bara några dagar innan jag förstod att jag var gravid satt jag och grät för jag tänkte att det kanske inte skulle gå, när månad efter månad gick. Men så hände det, vilken välsignelse!! Och nu har den första tredjedelen av graviditeten har snart passerat.

Jag mår sådär. Är illamående och har väldigt svårt för alla lukter (vilket är lika jobbigt oavsett om jag ska byta sonens blöja, eller om jag ska laga mat), och är rätt trött (vintermörkret gör ju inte heller saken bättre). Men åh, det är verkligen värt det! Som jag längtat efter barn och en stor familj, nu händer det! Livet är här och nu, och jag njuter av varje dag. Trots att jag mår som jag gör, och knappt har något tålamod när sonen gnäller, eller envisas med att sova ovanpå mig på nätterna, eller alla måsten och borden hopar sig och jag inte orkar ta tag i dem alla. Jag är så tacksam för det jag har här och nu! Och ser så otroligt mycket fram emot månaderna och åren som ligger framför! Tack Gud!

_______________________________________________________________________________________________

It´s time to tell, what we´ve already told some of our closest friends and family. We have good news, and with great anticipation, look forward to welcoming a new life into our family. We are going to be four! Algot is going to be a big brother! We are becoming parents of two! I´m pregnant!!

By the end of June is the due date, a couple of weeks after Algot´s second birthday, if everything goes according to the plan. Since Algot was born one month early, I´m planning for sometime between the end of May and the middle och July.

We are excited, happy and thankful for this! Even though we have one child, I didn´t take it for granted that it was possible for us to have another one. This time, like last time, we had to wait some months for the miracle to happen. Only a few days before I realized I was pregnant I cried, thinking it may not happen at all, since month after month passed. But then it happened, what a blessing! And now the first trimester is almost over.

Physically I´m not feeling too good. Nausea, can´t stand any smell (which is as hard whether I change nappies or cook for dinner), and I´m quite tired (the darkness of winter doesn´t help at all). But, oh, it´s so worth it! I have longed for children and a big family, and now it is happening! Life is here and now, and I enjoy every day. Even though my body doesn´t feel that good, and I hardly have any patience when my son is crying, or stubbornly make sure he sleeps on me at night, or all the “have to” and “should do” overwhelms me and I don´t have the energy to do them. I am so grateful for what I have here and now! And I look forward so so much to the months and years ahead! Thank you Lord!

För precis ett år sedan skrev jag det här inlägget, om minnesvärda dagar och datum. Jag var i vecka 35, och hade en månad kvar tills bebisen skulle komma. Trodde jag. Senare samma kväll gick vattnet.

9 juni 2015

9 juni 2015

Nästa dag blev jag inlagd på prenatalavdelningen på sjukhuset, med antibiotika för att förebygga infektioner, eftersom värkarna inte kom igång. I tre dagar var jag inlagd, och fick bara röra mig korta sträckor inne på avdelningen. Sedan blev jag igångsatt och på fjärde dagen föddes vår fina lilla son!

Så, jaa, de här dagarna går jag runt och är lite nostalgisk, och tänker tillbaka på hur det var då, och hur det blev, och hur det är nu. Hur snabbt ett år går, och hur mycket som hinner hända.

Juni 2016

Juni 2016