Idag hände det. En ytligt bekant dam, klappade mig frimodigt på magen, “Väntar ni en liten till?”, frågade hon. Bara så där. Och nej, jag är inte gravid. Men jag fann mig direkt och svarade “Nej, jag är bara tjock ändå” och log vänligt.

Jag tog faktiskt inte illa upp. Efter att, som så många andra (alla?) kvinnor, ha tyckt illa om min kropp, mitt utseende, mina skavanker, har jag den sista tiden bestämt mig för att se min kropp mer som funktion och mindre som utseende. Och det har faktiskt fungerat, jag är nöjd med mig själv som jag är, och jag bryr mig inte så mycket om hur min kropp ser ut, jag är fin som jag är.

Och tänk, jag har fött två barn. Gått igenom två graviditeter med “foglossning”, bäckensmärta, som gjort att jag knappt kunnat gå för att jag haft så ont. Min kropp har gått igenom två förlossningar, vilket sägs vara lika påfrestande för kroppen som ett maratonlopp, med skillnaden att jag inte tränade något innan. Men bara veckor efter båda förlossningarna har smärtan varit borta och jag kan gå långa, långa sträckor utan att få ont.

Jag har inte kommit igång med någon träning efter att barnen föddes. Jo, jag simmade några gånger när Algot var drygt ett år. Men så blev jag gravid igen, och var så förfärligt trött att jag inte tog mig iväg till någon bassäng igen. Jag går promenader ibland, men oftast i en treåringstempo, och då måste man ju stanna och beskåda alla underverk man ser längs vägen. Och sedan vi köpte vår lådcykel i våras, cyklar jag oftast ett par gånger i veckan.

Jag skulle “behöva” träna, framför allt för att få tillbaka styrka i ryggen och bålen, för jag blir väldigt trött och får ont i korsryggen och mellan skulderbladen av att bära barnen. Och jag skulle “behöva” dra ner på choklad och andra sötsaker, men som hemma-mamma är det ju ibland det enda som är “för mig”, av allt jag gör hela dagarna, att stoppa i mig några bitar choklad då och då.

Så, ja, min mage är lite rund, och klänningen jag hade idag är väl för tight för en rund mage som det inte ligger någon bebis i. Men är det inte konstigt att en kvinna med en rund mage som det ligger en bebis i är något av det vackraste som finns, medan en kvinna med en rund mage som det inte ligger någon bebis i, inte anses fin.

Har ni inte sett Mia Skäringers serie om kroppen och ätstörningar mm, som går på svt nu, och som ligger uppe på svtplay, så kan jag verkligen rekommendera den, så stark och tankvärd, både för män och kvinnor!

Och hörni, även om jag inte tog illa upp, fråga aldrig en kvinna om hon är gravid! Det kan nästan bara bli fel!

Lång text, men håll till godo alla som, liksom jag, tycker det är intressant att höra om förlossningar. Nu har det gått drygt ett halvår och jag har äntligen färdigställt berättelsen om när Hilda föddes.

Alla förlossningar är ju olika, så även mina. Därför börjar jag med en snabb resumé av Algots förlossning. Algot låg i säte (dvs. med fötterna nedåt), och vändes i vecka 35. Det har jag berättat om här. Tre dagar senare, på kvällen,  trodde jag att jag blev akut inkontinent, för då och då kändes det som att jag kissade lite. Det fortsatte hela natten. Först på morgonen förstod jag att det kanske var vattnet som gått, men det sipprade ju bara och forsade inte, som man ser på film… Samma dag blev jag inlagd för övervakning och antibiotikabehandling. För det mesta startar värkarna inom ett par dygn när vattnet gått. Men inte den här gången. Tre dygn efter att vattnet gått blev jag igångsatt. Det tog några timmar innan värkarna satte igång, men när de väl gjort det så skötte kroppen resten.

Efter sådär åtta timmar började värkarna bli svårare att hantera, men jag var fortfarande bara öppen fyra cm. Då fick jag bada och kunde slappna av en stund. När jag klev ur badet blev värkarna tätare och intensivare. Utan Jon, som hjälpte mig att andas genom värkarna, fick jag panik och hyperventilerade. Han fick knappt lov att gå på toa under de sista timmarna, för han hjälpte mig att hantera värkarna och andas genom dem. Krystvärkarna höll på ca en och en halv timme, om jag minns rätt. Men till slut, efter 13 timmars förlossning (helt okej för första barnet) kom en liten bebis ut. Alldeles tyst.

Min stora skräck besannades, jag var helt övertygad om att han inte andades, trots att barnmorskan la upp honom i min famn och lät honom stanna där. Men han andades och mådde fint, en pipande liten bebis. 2970 gram, en månad tidig. Först efter någon vecka skrek han, i början gnydde och pep han bara.

Så mycket för kort resumé… (insåg att jag inte skrivit så mycket om detta tidigare). Det var min första förlossning i alla fall. Två år och tre dagar senare var det dags igen.

Eftersom Algot kom en månad tidigt, långt innan jag var färdig med alla förberedelser, såg jag till att ha nästan allt klart ungefär en månad före beräknad förlossning den här gången. Därför blev den sista månadens väntan lång och seg. Och den där märkliga känslan att “det kommer nog ingen bebis” var stark. Men två dagar innan beräknat datum drog det igång.

Det var vår bröllopsdag och jag hade rätt mycket sammandragningar som började under natten, och som kom oftare och oftare under dagen. Men de gjorde inte ont, vi hade barnvakt några timmar på dagen, och var iväg och åt lunch för att fira bröllopsdagen.

Först vid kl 20 på kvällen gick det över till värkar. Jon la Algot, som somnade. Och jag packade det sista. Vid kvart i nio ringde vi förlossningen i Lund. Då var det ca 3 min mellan värkarna (fortfarande helt hanterliga värkar, som jag kunde andas igenom, samtidigt som jag satt och vaggade på min pilatesboll). Eftersom det tar nästan 40 min att köra till sjukhuset i Lund, där vi ville föda, tyckte de vi skulle åka in. Vi kom iväg ca 21.15. Då hade min svärmor, som skulle passa Algot inte kommit än, men vi kände att vi behövde åka, så grannarna tittade till den sovande blivande storebrodern.

Jag kände mig lugn hela vägen, till och med när Jon råkade ta fel avfart i stressen. Men jag var lite orolig över vad som skulle hinna hända medan Jon parkerade bilen. Så vi ringde min svärfar och gjorde upp att vi hämtade upp honom längs vägen, på en busshållplats, och han tog hand om bilen när vi kom fram till Förlossningen.

När jag klev ur bilen blev värkarna mer intensiva och tätare. Om jag minns rätt hade jag tre värkar på vägen till rummet. När barnmorskan undersökte mig var jag öppen 7 cm, då hade jag haft värkar i två timmar. Satt på pilatesboll en stund. Använde tens i början och lustgas hela vägen. Mitt i en värk gick vattnet med ett splash (sån skillnad mot förra gången, då det bara sipprade…). Då var klockan ett par minuter efter 23. Jag frågade Jon efteråt om han hörde när vattnet gick, för min känsla var verkligen att det ploppade till. Men det gjorde han inte…

Nu var jag öppen 8 cm. På en värk till helt öppen (det gick alltså väldigt fort!). Jag krystade på två värkar och sen kom hon ut. Klockan 23.19. 4218 gram, 52 cm. Och hon skrek och skrek (till skillnad från Algot, som bara pep lite).

Som jag hade misstänkt innan så gick förlossningen fort. Tre timmar och tjugo minuter från första värken tills hon var ute. Men jag upplevde inte att det gick för fort. Riktigt intensivt och jobbigt blev det först när vi kom fram till sjukhuset. I bilen pendlade jag mellan att tänka “det är nog för tidigt, de skickar nog hem oss”, och “tänk om jag föder i bilen”, och “åh, vilken vacker kväll”, jag minns det som alldeles stilla och lugnt ute, solen höll på att gå ner efter en varm och klar dag, veckan innan midsommar.

Jag minns också att jag under hela förlossningen kände att min kropp är så stark, jag fixar det här! Under värkarna klamrade jag mig dock fast vid lustgasmasken och tryckte den så hårt mot ansiktet att jag hade ont på näsan i flera dagar efteråt. Smärtan är ju så outhärdlig när den pågår, men jag hade tydliga, om än korta pauser mellan dem.

Jag måste säga att jag överlag är väldigt nöjd med förlossningen. Väldigt olik Algots, men båda var perfekta på sitt sätt.

Första mötet

Alla förlossningar och upplevelser av dem är, som sagt, olika. Så här upplevde och minns jag det. Dels utifrån vad jag skrev några timmar efteråt, och dels hur jag minns det, ett halvår senare.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Blev tvåbarnsmamma och köpte hus.

Har du några nyårslöften?

Nej, har inte lyckats formulera något än, men funderar på något som innebär att dra ner på ambitionerna ännu mer än jag gjort senaste året.

Blev någon av dina vänner föräldrar i år?

Min bror fick sitt tredje barn, 29 dagar efter att vi fick Hilda. Och två av mina kusiner fick barn. Och så fick vi ju barn själva också, Hilda föddes i juni.

Vilka länder besökte du?

Danmark. Vi var där över dagen i somras och gick på Den Blå Planet

Vad önskar du att gjort mindre?

Stressat. Och oroat mig. Som alltid.

Bästa köpet?

Huset!

Vad spenderade du mest pengar på?

Huset!!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Bra fråga. Ibland minns jag knappt någonting av det här året. Gravidtrött och foglossning första halvåret. Nattammande och småbarnsföräldertrött andra. Men glad och tacksam för det jag har. Så ja, jag har varit gladare i år. Men ledsen och bekymrad över världsläget, ska kriget och lidandet aldrig ta slut?

Är det något du saknade 2017 som du vill ha under år 2018?

Sömn!! Och sommar. Det känns som att den aldrig kom i år.

Vad ser du mest fram emot med 2018?

Att få fortsätta umgås med mina barn. Se dem växa och utvecklas, och lära känna deras små personligheter mer och mer.

Ännu ett år har gått. Och jag tänkte göra som jag gjorde förra året, och som många bloggare gör kring nyår: sammanfatta året som gått, under några punkter.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut? Livet som småbarnsförälder är ju fyllt av nya upplevelser. Har t.ex. första gången firat mitt barns födelsedag, flugit utomlands med mitt barn, gått till jobbet och lämnat ett gråtande barn hemma, ammat och bytt blöjor på oväntade ställen osv. Men en annan, stor och ny sak som jag gjort, är att jag började odla. Första gången, men absolut inte sista. Det kräver en del jobb, men varje gång jag gick ut och plockade in mina egna tomater, morötter, potatisar och sockerärtor, kände jag verkligen att det var värt det! Nu i vinter har jag lärt mig att göra upp eld i kakelugnen, det har jag faktiskt aldrig gjort förut, om inte grillkol och tändvätska räknas.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, inte fullt så många som förra året. Men bl.a. ett par av våra närmsta vänner, min bror och en av mina svägerskor fick barn. Så numera har Algot 20 kusiner.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas? Förutom våra födelsedagar och Algots dopdag, kommer jag inte på något särskilt, där jag minns just datumet.

Dog någon som stod dig nära? Nej, och skönt är väl det, så klart. Jag är så tacksam för att jag har mormor, morfar och farmor kvar i livet, även nu när de börjar bli bra gamla, nästan 90 år, hela bunten.

Vilka länder besökte du? Vi var i Ungern i somras. Väldigt vackert och varmt och skönt. Vi badade i Balatonsjön och åt glass mest hela dagarna. Och så har vi varit i Danmark så klart, det är ju så nära till hands, och dessutom har vi släkt där.

Bästa köpet? Jag får nog säga cykelsadeln till Algot. Än så länge har vi bara använt den en gång, men fler lär det bli!

Gjorde någonting dig riktigt glad? När jag fick veta att jag var gravid igen. Sådan obeskrivlig lycka!

Saknade du något under år 2016 som du vill ha år 2017? Som alltid, fred på jorden, och kärlek och förståelse. Det gör mig så obeskrivligt ledsen, rädd och frustrerad att människor lägger så mycket tid på hat och våld. Samtidigt ser jag mycket som ger hopp. Nu senast facebook-gruppen JagÄrHär, som går in i kommentarsfällt fyllda av hatiska och elaka kommentarer, för att bemöta dem med respekt, kärlek och saklighet, oavsett om man har helt skilda åsikter eller inte. Så hoppfullt att se att mer än 50 000 personer (hittills) aktivt vill motverka hat!

Vad önskar du att du gjort mer? Sjungit och tränat. Vi sjunger mycket här hemma, inte minst Algot, som gnolar och nynnar mest hela tiden. Men jag saknar att sjunga i kör, eller i alla fall tillsammans med andra. När det gäller träningen kom jag igång en sväng precis innan jag blev gravid. Men sedan slog tröttheten till, så efter 3-4 gånger blev det inte mer. I vår kanske, innan jag blir för stor och tung igen.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig, och stressat upp mig. Som alltid.

Favoritprogram på TV? Vi har ingen tv, men jag streamar en del film och serier. Den senaste tiden har det mest varit “Barnmorskan i East End” och “Fröken Frimans krig”. Jag älskar historiska, starka berättelser, med verklighetstrogna människoporträtt, båda de här serierna faller inom den kategorin. “The Crown”, om queen Elisabeths första år på tronen var också riktigt bra.

Bästa boken du läste i år? Jag har snart läst ut “Denna dagen ett liv”, om Astrid Lindgrens liv. Så bra och läsvärd, när jag har tid och ork sträckläser jag i den, men det tar ändå sin tid att komma igenom den…

Största musikaliska upplevelsen? Alltså, det märks nog att jag mest är hemma och att jag varit väldigt mycket föräldraledig det här året. Men att höra sin ettåring nynna “Blinka lilla stjärna”, med nästan bara rätt toner, det är stort!

Vad var din största framgång på jobbet 2016? Det har ju varit väldigt lite fokus på jobbet det här året. Jag var helt mammaledig fram till första augusti. Sedan jobbade jag heltid i två månader, och 20 % i tre månader. Men jag måste nog säga att det är en framgång, i mina ögon – att vi lyckats pussla ihop det på ett sätt som passar oss så bra. Deltid rekommenderas starkt till alla som har möjlighet, livet är så mycket mer än bara jobb!

Största framgång på det privata planet? Det känns lite konstigt att prata om privatlivet som “framgångsfullt”, men punkten innan går nog in här också. Att jag har möjlighet, och tar den, att vara hemma så mycket med mitt barn, ser jag som en framgång. Jag ser den här tiden, de första åren i mitt barns liv, som så viktiga, både för mig och för honom, och jag är så glad att jag får tillbringa så mycket tid med honom! Mina erfarenheter i trädgårdslandet får jag nog också se som en framgång. Jag som inte ens kan hålla liv i mina krukväxter, kunde förse oss med enbart egenodlade morötter, tomater, sockerärtor och potatisar under ett par månader!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, när jag tänker på mitt privatliv. Jag stortrivs med att vara mamma, och att vara hemma och ta hand om min familj, så mycket som jag gör. Jag blir så glad när jag tänker på min fina familj! Men, precis som förra året, känner jag mig ledsen när jag ser all oro i världen!

Vad spenderade du mest pengar på? Blöjor och mat. Haha! Jag är ingen stor konsument av annat. Vi har även detta år, fått ärva mycket kläder och annat till Algot. Vi har inte direkt haft några stora utgifter. Men jag köpte faktiskt en ny mobil i våras. Mina senaste tre mobiler har jag övertagit av andra. Men nu köpte jag en Fairphone. Förutom att de tillverkas enligt fairtrade-principer, så långt det är möjligt, kan man också byta ut alla delar, eller reparera dem om de går sönder. Väldigt bra för de som tillverkar dem, för mig som tycker det tar alldeles för mycket energi (och pengar) att behöva byta telefon stup i kvarten, och för miljön! Visste ni t.ex. att brytning av mineraler till mobiler och surfplattor i Kongo, är en viktig orsak till det blodiga inbördeskriget där, med våldtäkter som ett av de största vapnen?

Något du önskade dig och fick? Rent materiellt har jag inte önskat mig så mycket. Men fick flera bra och intressanta böcker, både när jag fyllde år, och i julklapp, bl.a. biografin över Astrid Lindgren, och hennes krigsdagböcker, och biografin “Den dag jag blir fri”, om Katarina Taikon, som bl.a. skrivit Katitzi-böckerna, som jag slukade när jag var liten, och som kämpade för romers rättigheter. Min bästa julklapp var att Jon såg till att min femton år gamla cykel blev reparerad och fick nya däck och nytt dynamolyse.

Något du önskade dig och inte fick? En och annan hel natts sömn hade inte varit fel. Jag har sovit utan Algot en handfull nätter det här året, men då har jag ändå vaknat, av andra anledningar. Men allting har sin tid. Om några år så…

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? Vi var ute och åt lunch och fikade på stan, mina killar och jag. I övrigt hade vi en väldigt lugn och fin dag, vill jag minnas. Veckan innan kombinerade vi Algots dop, med min 35-årsdag och inflyttningsfest, då hade vi 50 personer här på stort tårtkalas.

Vad fick dig att må bra? Min familj! Och den ljuvliga sommaren. Jag vet att många med vanlig semester kring juli var besvikna på vädret. Men förutom några veckor i juli hade vi strålande sol och varmt, nästan varenda dag mellan maj och oktober. Nästan ett halvår sommarväder, det är väl ändå helt okej?

Vem saknade du? Min familj i Örebro. Och våra vänner som flyttade till Sydafrika förra året.

De bästa nya människorna du träffade? Förutom våra nya syskonbarn, som vi träffat alldeles för lite, så fick jag flera nya kollegor när jag kom tillbaka till jobbet, väldigt trevligt.

Mest stolt över? Min man och min son!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Inte för att jag är felfri på något sätt, men jag är väldigt nöjd med det här året. Jag tycker att jag för det mesta fått livet att fungera helt okej, mitt i vaknätter och småbarnsliv, med allt vad det innebär. Men i mitten av 2017 föds vårt andra barn, jag misstänker att en hel del kommer att bli annorlunda i våra liv då, och att det kommer kräva stora förändringar av mig. Att hitta ett sätt att dela uppmärksamheten mellan två små barn, och komma ut på andra sidan med förståndet i behåll, det blir spännande!

Julen är slut och ett nytt år är här.

Efter fem veckor, med fyra olika infektioner var i familjen, tillsammans med gravidillamående och -trötthet mitt i vintermörkret, har jag har varit så gräsligt trött att jag precis bara orkat med det viktigaste de sista veckorna. Jag som hade sett fram emot en månad med en massa julstök. Det blev inte mycket med det. Men några dagar innan jul försvann mitt illamåendet, och den förlamande tröttheten har långsamt börjat rinna av mig. Dessutom lyckades faktiskt hela familjen hålla sig på benen över jul, och vi var bara lite förkylda. Så efter en månad i ett kompakt trötthetstöcken blev julen en fin och mysig ljuspunkt i mörkret.

Julkrubban på plats

Dagen innan julafton tog vi tåget de drygt 50 milen till min familj i Örebro. Vi firade en fantastiskt mysig julafton hos min syster med familj. På juldagen firade vi farmors födelsedag och på annandagen var det släktkalas på mammas sida. Intensivt, mysigt och juligt, som det brukar vara.

På annandagen var Jon tvungen att åka tillbaka till Skåne för att jobba i mellandagarna. Jag och Algot stannade kvar och fick några lugnare dagar. Ompysslade av mina föräldrar slappnade vi av och bara myste hela dagarna.

I nyårshelgen var det min tur att jobba, så jag sov på tolvslaget för att orka upp till jobbet dagen därpå.

Nu ser vi fram emot ett nytt spännande år. För egen del önskar jag mig ork och tålamod. Till familjen önskar jag frid, glädje och hälsa. Och för världen utanför önskar jag fred, kärlek och öppenhet.

Gott nytt år!!

Det har blivit dags att berätta, det som vi redan delat med de som står oss närmast. Vi har glada nyheter, och ser med stor förväntan fram emot att välkomna ett nytt litet liv i vår familj. Vi ska bli fyra! Algot ska bli storebror! Vi ska bli tvåbarnsföräldrar! Jag är gravid!!

I slutet av juni är det beräknat, ett par veckor efter Algots tvåårsdag, om allt går som det ska. Algot föddes ju en månad tidigt, så jag tänker någon gång mellan slutet av maj och mitten av juli, sisådär.

Vi är fantastiskt glada och tacksamma över detta! Även om vi har fått ett barn, så är det inte alls självklart att vi skulle kunna få ett till. Även den här gången fick vi vänta några månader på att miraklet skulle hända. Bara några dagar innan jag förstod att jag var gravid satt jag och grät för jag tänkte att det kanske inte skulle gå, när månad efter månad gick. Men så hände det, vilken välsignelse!! Och nu har den första tredjedelen av graviditeten har snart passerat.

Jag mår sådär. Är illamående och har väldigt svårt för alla lukter (vilket är lika jobbigt oavsett om jag ska byta sonens blöja, eller om jag ska laga mat), och är rätt trött (vintermörkret gör ju inte heller saken bättre). Men åh, det är verkligen värt det! Som jag längtat efter barn och en stor familj, nu händer det! Livet är här och nu, och jag njuter av varje dag. Trots att jag mår som jag gör, och knappt har något tålamod när sonen gnäller, eller envisas med att sova ovanpå mig på nätterna, eller alla måsten och borden hopar sig och jag inte orkar ta tag i dem alla. Jag är så tacksam för det jag har här och nu! Och ser så otroligt mycket fram emot månaderna och åren som ligger framför! Tack Gud!

_______________________________________________________________________________________________

It´s time to tell, what we´ve already told some of our closest friends and family. We have good news, and with great anticipation, look forward to welcoming a new life into our family. We are going to be four! Algot is going to be a big brother! We are becoming parents of two! I´m pregnant!!

By the end of June is the due date, a couple of weeks after Algot´s second birthday, if everything goes according to the plan. Since Algot was born one month early, I´m planning for sometime between the end of May and the middle och July.

We are excited, happy and thankful for this! Even though we have one child, I didn´t take it for granted that it was possible for us to have another one. This time, like last time, we had to wait some months for the miracle to happen. Only a few days before I realized I was pregnant I cried, thinking it may not happen at all, since month after month passed. But then it happened, what a blessing! And now the first trimester is almost over.

Physically I´m not feeling too good. Nausea, can´t stand any smell (which is as hard whether I change nappies or cook for dinner), and I´m quite tired (the darkness of winter doesn´t help at all). But, oh, it´s so worth it! I have longed for children and a big family, and now it is happening! Life is here and now, and I enjoy every day. Even though my body doesn´t feel that good, and I hardly have any patience when my son is crying, or stubbornly make sure he sleeps on me at night, or all the “have to” and “should do” overwhelms me and I don´t have the energy to do them. I am so grateful for what I have here and now! And I look forward so so much to the months and years ahead! Thank you Lord!

För precis ett år sedan skrev jag det här inlägget, om minnesvärda dagar och datum. Jag var i vecka 35, och hade en månad kvar tills bebisen skulle komma. Trodde jag. Senare samma kväll gick vattnet.

9 juni 2015

9 juni 2015

Nästa dag blev jag inlagd på prenatalavdelningen på sjukhuset, med antibiotika för att förebygga infektioner, eftersom värkarna inte kom igång. I tre dagar var jag inlagd, och fick bara röra mig korta sträckor inne på avdelningen. Sedan blev jag igångsatt och på fjärde dagen föddes vår fina lilla son!

Så, jaa, de här dagarna går jag runt och är lite nostalgisk, och tänker tillbaka på hur det var då, och hur det blev, och hur det är nu. Hur snabbt ett år går, och hur mycket som hinner hända.

Juni 2016

Juni 2016

Igår var jag på förlossningen i tre timmar. Det planerade besöket för att försöka vända vår lilla bebis tog sin lilla tid, men verkar ha varit värt besväret. Jon hade inte möjlighet att följa med mig, men en god vän erbjöd sig att följa med. Och det var riktigt skönt att ha någon med mig, inte minst med tanke på att hon är barnmorska och kunde förklara en massa saker för mig i förväg.

Själva vändingen tog bara ungefär tio minuter, men med alla förberedelser och kontroller både innan och efter tog det alltså tre timmar. Jag fick Bricanyl intravenöst för att musklerna i livmodern skulle vara avslappnade och inte spänna sig i sammandragningar och motverka läkarens påverkan utifrån. Bricanyl gör att man får hjärtklappning och känner sig andfådd och stressad i andningen, ganska obehagliga känslor. Min uppgift var att göra mitt bästa att slappna av i hela kroppen och andas djupa andetag, medan två läkare tryckte, pressade och klämde på min stora mage, för att förmå den lilla bebisen där inne att vända runt så att huvudet kommer neråt.

Inte nog med att jag lyckades andas lugnt (nåja, med Bricanyl i kroppen och hela obehaget av vändning flåsade jag nog på ganska bra) och vara avslappnad nästan hela tiden. Dessutom lyckades de faktiskt vända bebisen upp och ner (dvs. så som den ska ligga vid det här laget). Till att börja med låg den dock dubbelvikt, med både huvudet och fötterna neråt – bebisar är verkligen viga! Dessutom såg de på ultraljudskontrollen efteråt att navesträngen lagt sig nedanför bebisens huvud, i vägen för “utgången”. Och så kan man inte ha det bebisen ska födas vaginalt. Omkring en halvtimma senare gjorde de en ny koll och då verkade navelsträngen ha glidit åt sidan och inte ligga i vägen längre.

Om en vecka ska jag dit igen för att kontrollera att bebisen ligger kvar med huvudet nedåt och att navelsträngen inte ligger i vägen.

Trots att det var en ganska tuff upplevelse – jag var alldeles slut efteråt – så är jag väldigt glad och tacksam för den! Dels att det gick bra, så klart, vilket bönesvar (tack alla som bett för oss!). Och dels för att det lyfte mitt självförtroende inför förlossningen en massa. Bara att få vara på förlossningsavdelningen några timmar, få träffa helt fantastiska, trevliga och kompetenta barnmorskor och läkare, se lokalerna, få sjukhusskjorta, infart och id-band (dvs. känna på hur det är att vara patient istället för personal). Nu vet jag lite mer om det, och det känns skönt.

Men framför allt tror jag att känslan av att jag verkligen klarade av att fokusera på att andas och slappna av, trots smärta och obehag som jag inte hade någon kontroll över, gjorde att jag någonstans fattade att min kropp kommer att klara av en förlossning. Jag fattar så klart att ett vändningsförsök på tio minuter inte går att jämföra med en hel förlossning, varken tidsmässigt eller smärtmässigt. Men hela upplevelsen gav mig ett lugn i en situation som var obehaglig och utanför min kontroll. Och på något sätt, som jag inte riktigt kan beskriva, så lyfte det min självkänsla på ett sätt som jag verkligen behöver för det som ligger framför!

 

Yesterday I was at the delivery ward for three hours. The planned visit to try to turn our little baby around took some time, but seems to have been worth the trouble. It wasn´t possible for Jon to come with me, but a dear friend of mine offered to come with me. And I´m so glad she did, not the least considering she is a midwife and could explain a lot of things in advance.

The actual turnaround of the baby only took about ten minutes, but with all the preparations and controls before and after it took three hours all together. They gave me intravenous Terbutaline to relax the muscles of my uterus, so I wouldn´t get contractions that would work against the doctors impact from the outside. Terbutaline also gives palpitations and makes you breath fast, quite unpleasant feelings. My task was to do my best to relax my whole body and breath deep breaths, while two doctors pressed, squeezed and pushed on my big stomach, to make the little baby inside turn around with the head down.

Not only did I manage to breath calmly (well, with the Terbutaline and the unpleasent feeling of the whole turning I probably huffed and puffed pretty good) and be relaxed almost the entire time. But also  they actually did manage to turn the baby upside down (that is, as it is supposed to be positioned by now). To start with it was lying doubled, with both head and feet down – babies really are agile! They also saw on the ultrasound check afterwards that the umbilical cord had ended up beneath the baby´s head, in the way of the “exit”. And that will not work during a vaginal delivery. About half an hour later the did another check, and by then the umbilical cord seemed to have moved aside, not lying in the way anymore.

Next week I´m going there again to check that the baby hasn´t turned around back again, and that the umbilical cord is not in the way for the head.

Even though this was a rather tough experience – I was so tired afterwards – I´m actually very happy and thankful for it! Partly because the attempt to turn the baby around was successful, such an answer to prayers (thank you, all of you who prayed for us!). And partly because it lifted my confidence regarding the delivery a whole lot. Just having the opportunity to stay at the delivery ward for a few hours, to meet amazing, nice and competent midwives and doctors, to see the place, be dressed in hospital clothes, get an iv and id-bracelet (to get the feeling of being the patient and not the nurse). Now I know a little bit more about it, and that´s a good feeling.

But above all I think that the feeling of being able to focus on my breathing and to relax, in spite of the pain and discomfort that I didn´t have any control over, made me realize somehow, that my body is able to cope with the delivery. I understand, of course, that turning around a baby for ten minutes is nothing at all like a delivery, neither concerning the time nor the pain. But this experience gave me a calmness in a situation that was unpleasant and out of my control. And somehow, I can´t really describe it, it lifted my self confidence in a way I know a need for what lies ahead!

I måndags var jag hos barnmorskan. Bebisen verkar må fint. Hjärtat slår starka, fina slag, och den verkar växa som den ska. Förutom foglossning, svullna händer och fötter, och att jag är rätt trött, så mår jag också bra. Blodvärdet är okej, blodtrycket är bra och jag växer också som jag ska (är med andra ord ganska tung vid det här laget).

För två veckor sedan när jag var hos barnmorskan hade bebisen fortfarande inte vänt sig med huvudet neråt. Men, som min barnmorska sa då, “den har tre veckor på sig att göra det”. För helst vill man att den ska ha lagt sig rätt i vecka 35, dvs några veckor innan förlossningen. Så nu var det spännande – hade den vänt på sig? Jag var väldigt osäker, för jag känner något hårt längst upp i magen, och tror att det är huvudet, men kanske, kanske att det kan vara rumpan ändå…?

Min barnmorska klämde och kände på min mage för att undersöka vad som är vad därinne. Nej, hon kunde inte säga säkert. Hennes kollega kom också in och kände efter. Men nej, de kunde inte säga helt säkert, men det är nog så att den ligger med huvudet uppåt fortfarande. Och senast om en vecka bör den ha vänt på sig.

Så på måndag ska jag till Kvinnokliniken för en ny undersökning. Och om bebisen fortfarande ligger med rumpan neråt då, så kommer de försöka att vända på den. Jag har alltid funderat på hur det går till, så på sätt och vis är det lite spännande. Men jag har ju också förstått att det inte är så värst bekvämt eftersom de kan behöva ta i med hårdhandskarna för att vända runt en liten 2,5-kilosbebis. “Och om det inte lyckas då?”, frågade jag.

Ja, då kommer jag undersökas och mätas kors och tvärs för att se om det kanske går att klämma ut en bebis med rumpan först. Om det verkar rimligt, så är det upp till mig om jag vill gå vidare med en vaginal förlossning, eller om vi istället ska planera för kejsarsnitt. Om de bedömer att det inte går, så bestämmer de att det blir kejsarsnitt. Plötsligt känns det inte lika spännande längre, utan ganska läskigt att jag kanske kommer ställas inför ett sådant beslut.

Ju mer förlossningen närmar sig, desto nervösare känns det. Nu finns ju ingen återvändo, nu måste jag igenom det här, vare sig jag vill eller inte. Och jag har alltid tänkt att det sista jag vill är kejsarsnitt – jag vill ha en så normal förlossning som möjligt. Men att kanske ställas inför valet utifrån någon slags riskbedömning, det vill jag faktiskt inte. Så nu ingår i mina dagliga böner för mitt barn (förutom det som jag redan ber om för den lilla) att den ska vända på sig. Eller att jag åtminstone ska slippa ställas inför valet att antingen föda ett barn i säte, eller att genomgå ett planerat kejsarsnitt – inget av det lockar det minsta faktiskt.

 

On Monday I went to see the midwife. The baby seems to be fine. The heart is beating with strong beats, and it seems to grow normally. Except for my back- and pelvic pain, swollen hands and feet, and being quite tired, I´m also fine. My blood level is okey, blood pressure is good and I grow as I should (with other words I´m pretty heavy by now).

Two weeks ago when I saw my midwife the baby still hadn´t turned head down. But, as the midwife said then, “we still have three weeks for that to happen”. Because they want the baby to be in the right position by the 35th pregnancy week, a few weeks before the delivery. So now we were excited – had the baby turned? I was very unsure about it, because I feel something hard in the upper part of my stomach, and I think it´s the head, but maybe, maybe it might be the baby´s bum…?

The midwife squeezed and pressed my stomach to examine what is what in there. No, she couldn´t say for sure. Her collegue also came and examined med. But, no, they couldn´t say for sure, but it is probably still lying head up. And by this weekend at the latest it should be turning, head down.

So on Monday I´m going to the hospital for a new examination. And if the baby is still lying with the bum down by then, they will try to turn it around. I´ve always wondered how that is done, so in one way it is kind of exciting. But I´ve also understood that it isn´t very comfortable since they might need to be very firm to be able to turn this little 2,5 kg baby. “And if it doesn´t succeed?”, I asked.

Well, then they will examine and measure me all over to see if I maybe can squeeze the baby out bum first. If it seems possible, then it´s up to me if I want to go on with a vaginal birth, or if we should start to plan for a c-section instead. If they say it´s not possible, they decide that a c-section is the only option. All of a sudden I´m not that excited anymore, it feels rather scary that I might have to face that kind of decision.

The closer I get to the delivery, the more nervous I become. There is no return now, I have to go through this, whether I want to or not. And I always thought a c-section is the last thing I want – I want the delivery to be as normal as possible. But the possibility of having to making a choice based on some kind of risk assessment, I don´t want that. So now my prayers for my child include (besides what I already pray for the little one) that I want it to turn. Or that I at least won´t have to face the decision of either going through a breech delivery, or going throug a c-section – neither of the options seem thrilling to me.