I onsdags kväll kom hon, vår lillflicka. Ännu har hon inget namn.

Förlossningen gick fort. Vi mår alla bra och är så tacksamma!

Idag kom vi hem till två förväntansfulla syskon. Nu ska vi landa i den nya tillvaron och vänja oss vid livet som trebarnsfamilj.

Älskar att vara gravid! Att få känna ett liv bli till. Känna små ben och armar sprattla där inne. Att få tycka att min stora mage är fin.

Älskar inte hur dåligt min kropp mår av att vara gravid. Illamåendet. Smärtan i fogarna. Att jag knappt kan gå. Halsbrännan. Nästäppan. Att det är svårt att andas. Att jag får sammandragningar så fort jag reser mig upp. Att varje gång jag försöker vända mig i sängen så tror jag att värkarna börjar för det gör så ont.

11 dagar kvar. Men jag är redo nu! Enligt min 2,5-åring säger det bara plupps och så kommer bebisen ut. Vi säger väl så…

I går firade jag ännu ett år i livet.

Jag och barnen är förkylda, igen. Foglossningen är hemsk (i natt kunde jag inte ens ta mig till toan själv, pga kunde inte lyfta ena benet). Så vi mosade runt ensamma här hemma.

Men hade ändå en mysig dag.

Maken köpte med sig mat hem efter jobbet, och jag fick hela världen i present.

Och på det stora hela är jag väldigt tacksam för det jag har!

Nästa år hoppas jag på stor fest, när jag firar in ett nytt decennium i livet!

Vecka 22. Jag vaggar som en anka. Varje steg gör ont. Det gör ont att vända sig i sängen. Jag kan inte böja mig ner utan att bli andfådd. Jag är helt enkelt inte alls en sån där gravid som studsar runt i tillvaron och är i toppform.

MEN! Jag njuter ändå fantastiskt mycket av den här tiden. Av att det ännu en gång växer ett litet liv i mig. Att jag får känna små sparkar och rörelser från någon som redan är en del av vår familj, av vårt liv. Att jag inte behöver hålla in magen och försöka se smal ut (som man ju “ska”). Att storasyskonen är minst lika nyfikna och förväntansfulla som jag. De är så kärleksfulla, kommer och vill krama och pussa på bebisen. De funderar mycket på hur stor den är nu, när den ska komma ut, och hur det ska bli då. Det är verkligen stor skillnad på hur mycket de deltar och förstår, vid 2,5 år och 4,5 år, jämfört med hur mycket Algot kunde delta och förstå, när jag väntade Hilda, när han var drygt 1,5 år.

Den här fasen i mitt liv är väldigt speciell, och aldrig kommer tillbaka!

Idag var vi på första ultraljudet. Jag var riktigt nervös innan. Tänk om bebisen inte lever! Tänk om det är fler än en! Tänk om allt inte står rätt till!

Så lättnaden var så stor att tårar började rulla ner för mina kinder, när vi direkt såg ett litet, litet hjärta slå.

Och ett hjärta, en bebis, inte fler. Jag som nästan ställt in mig på tvillingar, bara för att inte bli alltför chockad om det skulle vara det… Inte för att vi har några tvillingar alls i släkten. Men vad vet man.

Och så vitt barnmorskan kunde se idag såg allt ut som det ska.

Det är så fascinerande hur en liten, liten människa, knappt en decimeter lång, redan har alla kroppsdelar och organ på plats. Hur vi kunde se en liten tumme i munnen, små ben, kanske tre centimeter långa, som sträckte på sig. Hjärnans två halvor, och de små, små njurarna.

Så tacksam att få vara med om det här igen!

Barnen var hos sin farmor under tiden. Och jag blev kvar med dem där. Fick en vilostund på soffan, medan barnen lekte och svärmor pysslade omkring mig. Mycket välbehövligt! Det där med att vila under de här trötta, första graviditetsveckorna hinns liksom inte riktigt med.

Äntligen har jag lyckats få till tid, ensam vid datorn, i kombination med lite ork att formulera några ord.

Den här sommaren har varit speciell på många sätt. Inte minst för att den präglats av illamående och trötthet. Några dagar in på semestern upptäckte vi nämligen att jag är gravid igen!

Mycket efterlängtat och glädjande! Tänk att vi ska få en tredje liten plutt. De två vi redan har ger oss så mycket glädje, på så många, olika sätt. Och det ska bli så spännande att se vad det är för en liten en som nu växer inne i mig.

I mitten av mars beräknas den här lilla komma. Jag har precis gått in i vecka 12. Har tänkt under flera veckor att jag skulle skriva om det här, men har helt enkelt varit för trött för att orka formulera mig.

Vecka 9

Magen växer, och redan i vecka 9 fick jag lägga undan mitt enda par byxor som passat efter förra graviditeten (för två år sedan). Så nu har mammabyxorna åkt fram igen. Men det funkar också med vida, fladdriga sommarbyxor, och leggings (hemmamammans ständiga outfit).

Storasyskonen är mycket glada och förväntansfulla. Storebror tyckte att det ska bli en flicka, och att hon ska heta Hilda. Precis som lillasyster. Men nu har han ändrat sig och är övertygad om att när bebisen kommer ut, så har den en snopp. Återstår att se. På torsdag ska vi på det första ultraljudet.

Jag och min TRE barn! Tänk va!?!?! Så tacksam!!

We are expecting our third child in March. The four of us are so happy and looking forward to meet our new family member!

Idag hände det. En ytligt bekant dam, klappade mig frimodigt på magen, “Väntar ni en liten till?”, frågade hon. Bara så där. Och nej, jag är inte gravid. Men jag fann mig direkt och svarade “Nej, jag är bara tjock ändå” och log vänligt.

Jag tog faktiskt inte illa upp. Efter att, som så många andra (alla?) kvinnor, ha tyckt illa om min kropp, mitt utseende, mina skavanker, har jag den sista tiden bestämt mig för att se min kropp mer som funktion och mindre som utseende. Och det har faktiskt fungerat, jag är nöjd med mig själv som jag är, och jag bryr mig inte så mycket om hur min kropp ser ut, jag är fin som jag är.

Och tänk, jag har fött två barn. Gått igenom två graviditeter med “foglossning”, bäckensmärta, som gjort att jag knappt kunnat gå för att jag haft så ont. Min kropp har gått igenom två förlossningar, vilket sägs vara lika påfrestande för kroppen som ett maratonlopp, med skillnaden att jag inte tränade något innan. Men bara veckor efter båda förlossningarna har smärtan varit borta och jag kan gå långa, långa sträckor utan att få ont.

Jag har inte kommit igång med någon träning efter att barnen föddes. Jo, jag simmade några gånger när Algot var drygt ett år. Men så blev jag gravid igen, och var så förfärligt trött att jag inte tog mig iväg till någon bassäng igen. Jag går promenader ibland, men oftast i en treåringstempo, och då måste man ju stanna och beskåda alla underverk man ser längs vägen. Och sedan vi köpte vår lådcykel i våras, cyklar jag oftast ett par gånger i veckan.

Jag skulle “behöva” träna, framför allt för att få tillbaka styrka i ryggen och bålen, för jag blir väldigt trött och får ont i korsryggen och mellan skulderbladen av att bära barnen. Och jag skulle “behöva” dra ner på choklad och andra sötsaker, men som hemma-mamma är det ju ibland det enda som är “för mig”, av allt jag gör hela dagarna, att stoppa i mig några bitar choklad då och då.

Så, ja, min mage är lite rund, och klänningen jag hade idag är väl för tight för en rund mage som det inte ligger någon bebis i. Men är det inte konstigt att en kvinna med en rund mage som det ligger en bebis i är något av det vackraste som finns, medan en kvinna med en rund mage som det inte ligger någon bebis i, inte anses fin.

Har ni inte sett Mia Skäringers serie om kroppen och ätstörningar mm, som går på svt nu, och som ligger uppe på svtplay, så kan jag verkligen rekommendera den, så stark och tankvärd, både för män och kvinnor!

Och hörni, även om jag inte tog illa upp, fråga aldrig en kvinna om hon är gravid! Det kan nästan bara bli fel!

Lång text, men håll till godo alla som, liksom jag, tycker det är intressant att höra om förlossningar. Nu har det gått drygt ett halvår och jag har äntligen färdigställt berättelsen om när Hilda föddes.

Alla förlossningar är ju olika, så även mina. Därför börjar jag med en snabb resumé av Algots förlossning. Algot låg i säte (dvs. med fötterna nedåt), och vändes i vecka 35. Det har jag berättat om här. Tre dagar senare, på kvällen,  trodde jag att jag blev akut inkontinent, för då och då kändes det som att jag kissade lite. Det fortsatte hela natten. Först på morgonen förstod jag att det kanske var vattnet som gått, men det sipprade ju bara och forsade inte, som man ser på film… Samma dag blev jag inlagd för övervakning och antibiotikabehandling. För det mesta startar värkarna inom ett par dygn när vattnet gått. Men inte den här gången. Tre dygn efter att vattnet gått blev jag igångsatt. Det tog några timmar innan värkarna satte igång, men när de väl gjort det så skötte kroppen resten.

Efter sådär åtta timmar började värkarna bli svårare att hantera, men jag var fortfarande bara öppen fyra cm. Då fick jag bada och kunde slappna av en stund. När jag klev ur badet blev värkarna tätare och intensivare. Utan Jon, som hjälpte mig att andas genom värkarna, fick jag panik och hyperventilerade. Han fick knappt lov att gå på toa under de sista timmarna, för han hjälpte mig att hantera värkarna och andas genom dem. Krystvärkarna höll på ca en och en halv timme, om jag minns rätt. Men till slut, efter 13 timmars förlossning (helt okej för första barnet) kom en liten bebis ut. Alldeles tyst.

Min stora skräck besannades, jag var helt övertygad om att han inte andades, trots att barnmorskan la upp honom i min famn och lät honom stanna där. Men han andades och mådde fint, en pipande liten bebis. 2970 gram, en månad tidig. Först efter någon vecka skrek han, i början gnydde och pep han bara.

Så mycket för kort resumé… (insåg att jag inte skrivit så mycket om detta tidigare). Det var min första förlossning i alla fall. Två år och tre dagar senare var det dags igen.

Eftersom Algot kom en månad tidigt, långt innan jag var färdig med alla förberedelser, såg jag till att ha nästan allt klart ungefär en månad före beräknad förlossning den här gången. Därför blev den sista månadens väntan lång och seg. Och den där märkliga känslan att “det kommer nog ingen bebis” var stark. Men två dagar innan beräknat datum drog det igång.

Det var vår bröllopsdag och jag hade rätt mycket sammandragningar som började under natten, och som kom oftare och oftare under dagen. Men de gjorde inte ont, vi hade barnvakt några timmar på dagen, och var iväg och åt lunch för att fira bröllopsdagen.

Först vid kl 20 på kvällen gick det över till värkar. Jon la Algot, som somnade. Och jag packade det sista. Vid kvart i nio ringde vi förlossningen i Lund. Då var det ca 3 min mellan värkarna (fortfarande helt hanterliga värkar, som jag kunde andas igenom, samtidigt som jag satt och vaggade på min pilatesboll). Eftersom det tar nästan 40 min att köra till sjukhuset i Lund, där vi ville föda, tyckte de vi skulle åka in. Vi kom iväg ca 21.15. Då hade min svärmor, som skulle passa Algot inte kommit än, men vi kände att vi behövde åka, så grannarna tittade till den sovande blivande storebrodern.

Jag kände mig lugn hela vägen, till och med när Jon råkade ta fel avfart i stressen. Men jag var lite orolig över vad som skulle hinna hända medan Jon parkerade bilen. Så vi ringde min svärfar och gjorde upp att vi hämtade upp honom längs vägen, på en busshållplats, och han tog hand om bilen när vi kom fram till Förlossningen.

När jag klev ur bilen blev värkarna mer intensiva och tätare. Om jag minns rätt hade jag tre värkar på vägen till rummet. När barnmorskan undersökte mig var jag öppen 7 cm, då hade jag haft värkar i två timmar. Satt på pilatesboll en stund. Använde tens i början och lustgas hela vägen. Mitt i en värk gick vattnet med ett splash (sån skillnad mot förra gången, då det bara sipprade…). Då var klockan ett par minuter efter 23. Jag frågade Jon efteråt om han hörde när vattnet gick, för min känsla var verkligen att det ploppade till. Men det gjorde han inte…

Nu var jag öppen 8 cm. På en värk till helt öppen (det gick alltså väldigt fort!). Jag krystade på två värkar och sen kom hon ut. Klockan 23.19. 4218 gram, 52 cm. Och hon skrek och skrek (till skillnad från Algot, som bara pep lite).

Som jag hade misstänkt innan så gick förlossningen fort. Tre timmar och tjugo minuter från första värken tills hon var ute. Men jag upplevde inte att det gick för fort. Riktigt intensivt och jobbigt blev det först när vi kom fram till sjukhuset. I bilen pendlade jag mellan att tänka “det är nog för tidigt, de skickar nog hem oss”, och “tänk om jag föder i bilen”, och “åh, vilken vacker kväll”, jag minns det som alldeles stilla och lugnt ute, solen höll på att gå ner efter en varm och klar dag, veckan innan midsommar.

Jag minns också att jag under hela förlossningen kände att min kropp är så stark, jag fixar det här! Under värkarna klamrade jag mig dock fast vid lustgasmasken och tryckte den så hårt mot ansiktet att jag hade ont på näsan i flera dagar efteråt. Smärtan är ju så outhärdlig när den pågår, men jag hade tydliga, om än korta pauser mellan dem.

Jag måste säga att jag överlag är väldigt nöjd med förlossningen. Väldigt olik Algots, men båda var perfekta på sitt sätt.

Första mötet

Alla förlossningar och upplevelser av dem är, som sagt, olika. Så här upplevde och minns jag det. Dels utifrån vad jag skrev några timmar efteråt, och dels hur jag minns det, ett halvår senare.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Blev tvåbarnsmamma och köpte hus.

Har du några nyårslöften?

Nej, har inte lyckats formulera något än, men funderar på något som innebär att dra ner på ambitionerna ännu mer än jag gjort senaste året.

Blev någon av dina vänner föräldrar i år?

Min bror fick sitt tredje barn, 29 dagar efter att vi fick Hilda. Och två av mina kusiner fick barn. Och så fick vi ju barn själva också, Hilda föddes i juni.

Vilka länder besökte du?

Danmark. Vi var där över dagen i somras och gick på Den Blå Planet

Vad önskar du att gjort mindre?

Stressat. Och oroat mig. Som alltid.

Bästa köpet?

Huset!

Vad spenderade du mest pengar på?

Huset!!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Bra fråga. Ibland minns jag knappt någonting av det här året. Gravidtrött och foglossning första halvåret. Nattammande och småbarnsföräldertrött andra. Men glad och tacksam för det jag har. Så ja, jag har varit gladare i år. Men ledsen och bekymrad över världsläget, ska kriget och lidandet aldrig ta slut?

Är det något du saknade 2017 som du vill ha under år 2018?

Sömn!! Och sommar. Det känns som att den aldrig kom i år.

Vad ser du mest fram emot med 2018?

Att få fortsätta umgås med mina barn. Se dem växa och utvecklas, och lära känna deras små personligheter mer och mer.