Kära nån! Så länge sedan det var jag skrev, trots att jag tänkt på hundra inlägg jag vill skriva, om sakernas tillstånd, om livet just nu, om mina tankar om ditt och datt. Men, som så ofta, finns inte tiden, orken och inspirationen på plats samtidigt.

De senaste sex veckorna, sisådär, har barnen haft fyra infektioner var, och jag och Jon varsin. Mest har det bara varit snoriga näsor och lite hosta (fast jag hade mycket hosta, för det får jag alltid när jag är förkyld). Men Hilda har haft två omgångar med hög feber. Nu senast hade hon 39-40 graders feber sju dagar i streck. Framför allt på nätterna, tre eller dyra nätter i rad, gick tempen upp över 40 grader, och då kräks hon. Som barn gör ibland, av hög feber. Inte för att hon sovit bra på nätterna någonsin, men de här veckorna har det varit extra dåligt, och veckan med hög feber var riktigt illa. Vi har turats om att ha hand om henne varannan natt, och sovit i gästrummet med henne, för att turas om att försöka få lite sömn. Några nätter hade hon frossa när febern steg så högt. En natt, när jag hade hand om henne, låg hon och frossade (inte lika roligt som att flossa, kan jag försäkra!) i typ två timmar. Kräktes ner sängen, när febern nått 40,7, trots både ipren och alvedon i kroppen. Och fortsatte frossa. Kräktes en gång till, när tempen stigit till 41,1. Hon var ändå helt vaken och med, småpratade lite när vi gick upp till badrummet och tände lampan. Men jag ringde ändå sjukvårdsrådgivningen, som tyckte att jag skulle åka till barnakuten. Så klockan tre på natten klev jag och Hilda in på en ganska tom barnakutmottagning, i Lund. Vi fick hjälp direkt. Och vid det här laget hade Hilda piggnat till lite, och febern hade, äntligen, sjunkit till 39,0. Hon pratade och pratade och pratade, och pekade och kommenterade allt hon såg. Lite kändes det som att de undrade vad jag gjorde med ett så piggt barn på akuten, mitt i natten. Hon blev i alla fall undersökt och det hela bedömdes som lite segdragen virusinfektion. Trekvart senare åkte vi hem igen. Sen hade hon feber i tre dagar till innan det äntligen gav sig.

Algot har också haft öroninflammation, för första gången i livet. Vad vi märkt i alla fall. Vi märkte det knappt det här gången heller. Det vill säga, Jon märkte ingenting, för just den veckan var han bortrest fem dagar. Men en kväll började Algot plötsligt klaga på att det kliade i örat. Och bara en kort stund senare grät han för att gjorde så ont i örat. Han somnade i alla fall. Och morgonen därpå gjorde det inte ont längre. Däremot rann det lite vätska ur örat. Sprucken trumhinna. Vi fick tid på vårdcentralen, och han fick en penicillinkur utskriven. Trots att läkaren knappt fick undersöka honom, Algot har väldigt stark integritet när det kommer till sådana saker. När vi var på bvc sist ville han varken bli vägd eller mätt. Så att någon ville lyssna på hjärta och lungor, samt titta i svalget och öronen var väldigt jobbigt för honom. Och jag förberedde mig på att fem dagar, med tre doser antibiotika varje dag, skulle bli en kamp. Jag tänkte ut alla möjliga saker jag kunde muta med. Men när det var dags för första dosen så sa jag bara “Nu ska du få medicin att dricka, så att du inte får ont i örat igen”. “Jaha”, sa han och drack upp, utan att blinka. Och så enkelt gick hela kuren. Aldrig vet man i förväg hur det ska gå, när det gäller barnen.

Vissa dagar (och nätter) de här veckorna har jag varit så trött att jag knappt vetat vart jag ska ta vägen. Andra dagar och stunder har varit mysiga och fina. Som det ju så ofta är. Flera gånger har jag tänkt på hur skönt det är att jag är föräldraledig, och att jag har båda barnen hemma. Vi har inte behövt fundera på vem som ska vabba, om det kanske ändå är dags att skicka iväg barnen till förskolan, de är ju bara lite snoriga osv osv. Den stressen är jag så glad att slippa, så länge det går. Såklart har vi fått ställa in vissa aktiviteter, och varit tvungna att säga nej till att träffa folk, som vi redan bestämt att vi skulle träffa. Tråkigt, såklart, men det kan vi ta igen senare.

Nu tror och hoppas vi att det, äntligen, blivit bättre. Nu har vi haft tre dagar då jag bara torkat någons näsa vid enstaka tillfällen, ingen har feber och ingen hostar. Så kanske, kanske, kanske att vi får vara friska nu.

När jag var liten var söndagmiddagen ofta finmat. Hos farmor fick vi alltid stek och potatis och sås, med skrynkliga kokta ärtor och inlagd gurka. Mormor serverade ofta kyckling och ris och potatis (för morfar tycker inte det är en riktig måltid om det inte är potatis till), med sallad med italiensk salladskrydda på, och knäckebröd och hårt tunnbröd till.

Hos oss ser söndagmiddagen oftast ut så här:

Veckans rester fram på bordet i sina byttor och lådor. Ta vad ni vill och värm på tallriken. Eller som husets treåring, “dä ska inte vala vajmt!”, och vägrar äta om vi värmer, kalla rester ska det vara.

För vi håller hårt i veckans vilodag, som så gott som alltid infaller på söndagen i vår familj. Inga måsten, bara kravlösa göranden som ger energi, så långt det går. Ofta är vi i kyrkan på förmiddagen, och har så trevligt med våra vänner där. Så vi kommer hem långt efter lunchdags, hungriga och trötta. Då känner jag mig som en riktigt duktig husmor, om jag fått några av veckans måltider att räcka så att hela familjen blir mätta även på söndagen.

Idag blev det till och med efterrätt, det händer nästan aldrig. Inte glass och bär, som hos farmor, eller äpplepaj med grädde som hos mormor. Men chokladbollar som jag och Algot gjorde häromdagen funkade minst lika bra. “Buu-ah, buu-ah!!”, skrek Hilda, för att berätta att hon också ville ha “bollar”. Och hon fick smaka lite lite, fast det var socker i!!

Helgen som gick hade vi en av barnens stora kusiner här. Det var så mysigt. Att ha ett lite större barn, i det här fallet en elvaåring, som sällskap är verkligen skillnad mot mina småttingar. Den här tjejen är jättego’ och fin. Hon tycker om att ägna sig åt sina småkusiner, och de, i sin tur, njuter av extra uppmärksamhet.

Algot fick hjälp att bygga järnväg, läsa böcker och de busade och ritade.

Tyvärr upptäckte jag att Hilda hade feber bara ett par timmar efter att kusinen kommit hit, så hon var gnällig och sov dåligt hela helgen. Men vi gjorde det bästa av det och hittade på några roliga aktiviteter här hemma. När Hilda sov middag på lördagen bakade vi bullar. Det har jag inte gjort på ett år, och då bakade jag tillsammans med mina svägerska. Men med en elvaåring och en treåring som hjälp gick det riktigt bra, även om det blev lite svettigt en stund, när jag insåg att vi behövde laga lunch samtidigt.

Algot ville absolut kavla själv och dela och knåda ihop om och om igen, så han fick en egen bit med deg och gjorde några minibullar.

Jag är också så glad att få ge boktips till ett lite större barn, och snart har hon plöjt alla böcker jag har av en av mina absoluta flickboksfavoriter, Lotta-böckerna.

Det är verkligen höst nu. Kyligare vindar, träden börjar skifta färg, och det är mörkt tidigare på kvällarna. Vi har haft riktigt kallt i huset, för av olika skäl har vi inte kunnat sätta på värmen. Men idag var rörmokaren här (han såg precis ut som man tänker sig en rörmokare, han saknade t.o.m. halva lillfingret på ena handen) och fixade till det. Så nu har vi värme i elementen igen, så förhoppningsvis är det lite varmare än 16 grader i köket i morgon bitti.

Häromdagen kom bonden och plöjde åkern intill vår tomt, så nu ser det riktigt höstigt ut där. Lika spännande underhållning varje gång traktorn kommer och kör runt på åkern en stund. Vi bor verkligen på landet nu!

Rotfrukter och kål är i säsong, och därför billigt. Jag gjorde rotmos häromdagen. Är man hemma och har tid att låta det koka (det tar ju nästan en timme), så är det verkligen enkel mat att göra, sånt gillar jag. Gott är det också.

De sista veckorna har jag några gånger bakat lite med barnen. Bara enkla saker som typ bara kräver ihoprörning i bunke och ut i en form, men ändå. Det är ett stort steg. Hilda sover betydligt mindre på dagarna nu, så det mesta jag gör måste gå att göra med båda barnen. Algot är redan riktigt duktig på att hjälpa mig att hälla ner alla ingredienser när vi bakar, även om det blir betydligt mer spill och kladd än om jag gör det själv. Dessutom vill han väldigt gärna hjälpa till med att “vifta” (vispa), det tar ungefär hundra år, och blir ganska kladdigt, men det är det värt för att få baka lite och för att få se hur stolt han blir över att få vara med och bidra. Hilda vill än så länge mest bara peta på allt, smaka på allt, hälla ut allt samt häva sig upp över diskhon, så jag tror snart hon far ner med huvudet före rakt ner i disken. Men får hon bara några saker som hon får lov att pilla på och stoppa i munnen, så roar hon sig oftast så pass länge att Algot och jag hinner få ihop en smet av något slag.

Häromdagen dammsög jag köket på förmiddagen, när Hilda sov, och sedan bakade vi på eftermiddagen. Inte mitt smartaste drag, kanske. Ogjort arbete kan man säga.

För övrigt kan jag väl säga att det sällan blir långtråkigt här hemma.

 

Det här inlägget, som från början var tre, var knappt påbörjat innan idag, därför blir det kort och kompakt.

När vi varit i Småland fortsatte vi vidare norrut, närmare bestämt till en lägergård vid Hjälmarens strand. Här var vi några dagar på läger, som en kristen organisation anordnar. Vi bodde i husvagn för första gången som familj. Väldigt mysigt, men svettigt i drygt 30 graders värme. Vi badade en hel del i sjön, även de här dagarna. För övrigt gick vi på gudstjänster och fick intressant undervisning, träffade nya och gamla vänner, och försökte få dagarna att bli så uthärdliga som möjligt i den tryckande hettan.

Sedan tillbringade vi några dagar i Örebro. Som alltid tänkte jag innan att den här gången ska vi försöka ha ett lugnt tempo. Och som alltid är det så många som vi vill passa på att träffa, så det blev fullt program även denna gång. Vi träffade mina syskon, beundrade min systers och svågers nybyggda hus, träffade min mormor, morfar och farmor, samt några vänner. Så tacksam för alla dessa möten, trots att vi ibland mest bara satt och svettades tillsammans.

Denna ljuvligt varma sommar passade AC:n i vår bil på att lägga av, precis innan vi gav oss iväg på alla dessa resor. Med 50 mil att köra hem följde vi väderprognoserna noga, skulle det komma någon svalare dag. Men nej, temperaturen bara steg de här dagarna och låg snarare runt 35 grader, än 30 som vi haft när vi körde upp. Till slut bestämde vi oss för att åka från Örebro vid åttatiden på kvällen, när vi brukar lägga barnen.

Och det blev faktiskt ett lyckat drag. Vi brukar behöva göra minst tre stopp när vi kör på dagen. Men den här gången stannade vi bara en lite längre gång, när barnen vaknade och var ledsna. Algot var arg och ville inte sitta i bilen. Så vi satt i det stickiga torra gräset intill en tråkig lastbilsparkering i mörkret. Jag pekade på månen som lyste på himlen, den brukar han alltid tycka är intressant. Men efter några minuter grät han igen och sa “Jag vill inte titta på månen mela!!”. Men när vi efter sådär tjugo minuters stopp gav oss iväg igen, så somnade båda barnen ganska snart. Annars gjorde vi bara ett par stopp och bytte förare. Och med lite Cola och RedBull höll vi oss vakna. Klockan två var vi hemma igen. Och klockan 06.00 vaknade Hilda, som hon gjort hela sommaren.

Direkt efter min brors besök åkte vi upp till stugan i Småland. Här tillbringade vi en vecka tillsammans med en av Jons systrar med familj. Varmt och skönt hade vi. Och vi var därför mycket tacksamma för den lilla sjön ett par kilometer bort. Vi hade dessutom vattenbrist i stugan och kunde inte duscha. Vissa dagar kunde vi inte ens spola på toan. Så det blev till att tvätta oss i sjön. Men inte så mycket att klaga på i det här vädret, trots allt.

Barn nr 1: “Titta! Vov vov!

Barn nr 2: “Dä mojmo häst å moffa häst!”

Körsbär!

På väg ut i skogen för att plocka blåbär.

Skogshallon.

Vi hittade dock bara ett par deciliter på en hel timme. Alldeles för torrt i skogen för bär i år.

På söndagen åkte vi på gudstjänst i kyrkan. Efteråt drack vi kyrkkaffe. “Det blir bra med vatten till pojken”, sa jag till kyrktanterna, som log vänligt och gav honom saft.

Ljuvlig barnvagnspromenad. Som just denna gång bestod av fem minuter glad flicka, 45 minuter skrikande, övertrött barn och fem minuter sovande ljuvlighet. Bara hem och vila (dvs diska) innan hon vaknar igen.

Under sommaren började jag skiva lite om vad vi hade för oss, men det blev aldrig av att jag gjorde färdigt det, så nu slänger jag bara ut det här, lite halvfärdigt, ett gäng inlägg om hur vi hade det på semestern, denna rekordvarma och torra sommar. Dvs jag är ju föräldraledig, så jag har inte haft semester. Men vilken skillnad det är att vara två vuxna som tar hand om barnen, jämfört med när jag är hemma ensam, med dem. Så jag tycker verkligen att jag har haft semester jag med.

Redan första helgen på semestern fick vi besök av min bror och hans familj. Superroligt att äntligen få visa dem var vi bor. Även om det stundtals var lite intensivt med en 0-åring, en 1-åring, en 2-åring, en 3-åring och en 4-åring i huset. Men mest kändes det lättare att vara fyra vuxna runt fem barn, som oftast lekte glatt och roade varandra.

På landet händer det ju alltid spännande saker. Skördetid på åkern intill vårt hus var intressant för oss allihopa. Vår tomtgräns går vid träden, sedan tar åkern vid. Algot och jag har med spänning följt hur bonden i våras harvade och sådde. Sedan har vi sett hur det vuxit upp korn. Och nu fick vi se hur det skördades.

Lådcykeln provåktes och vi utforskade omgivningarna.

Några kvällar hände något som annars är väldigt ovanligt numera, vi spelade spel. Ute såklart, sommarkvällarna har ju varit sådär ljuvligt ljumma och ljusa denna sommar.

Långa ljusa sommarkvällar, fullt upp i trädgården, långa, skrikiga läggningar och mycket annat har gjort att jag inte skrivit här på länge. Och när jag tänkt att jag ska skriva, så har jag fastnat i att jag vill “skriva ikapp”, och skriva färdigt de inlägg som jag påbörjat, men inte slutfört under sommaren. Men nu längtar jag efter att skriva, så nu börjar jag bara, så får vi se om jag någon gång kommer berätta om hur vi haft det under den varmaste sommaren i mannaminne.

Sedan några veckor tillbaka sover Hilda bara en gång på dagen, istället för två som tidigare. Och det har gjort att hon numera alltid (finns ens det begreppet när det gäller barn??) somnar innan åtta. Och för tillfället går det att lägga båda barnen samtidigt. Så plötsligt har vi båda lite tid på kvällen. Sådan skillnad att få händerna fria innan åtta, efter ganska lugna läggningar, jämfört med skrik och gråt, bära, amma, bytas av med varandra, ända fram till nio-halv tiotiden. Det enda som är helt säkert med barn är att allt ändrar sig, så fort vi vant oss vid de nya rutinerna. Men vi njuter så länge de här kvällsrutinerna varar. Och vi anar också att nu när det är lite mörkare på morgnarna så går det att sova lite längre än till klockan 06.

För övrigt handlar ju en stor del av dygnets timmar om mat, när man har småbarn. Hilda är nu inne i en fas där hon äter allt, och mycket av allt. Minns att Algot också var det i den här åldern. Ibland äter hon lika mycket som jag, till frukost, och jag gillar ändå frukost och kan äta mycket. Hon är ändå bara femton månader.

Algot däremot har för första gången i sitt liv kommit in i en fas där han knappt äter någonting. Tidigare har det bara skett i undantagsfall, eller om han varit sjuk. Men de senaste veckorna säger han nej till det mesta, petar lite i maten, och det har till och med hänt att han sagt “Jag gillar inte om det här”. Men jag var ganska beredd på att det skulle hända, förr eller senare. Många (alla?) barn har en fas i två-tre-årsåldern när de blir mer skeptiska mot mat. Några saker går dock alltid (finns ens det begreppet när det gäller barn??) ner. Pasta, t.ex. och korv och, i Algots fall, inlagd sill. Inlagd sill är verkligen hans favorit. Härom dagen kom jag på mig själv med att säga “Ät en korvbit i alla fall, så får du sill sedan”. Och det gick hem. Pasta och sill är numera en vanlig rätt vid vårt köksbord.

För i vår familj lagas det oftast mat till kvällsmaten. Sedan tar Jon med matlåda av det till jobbet, och jag och barnen äter resterna till lunch. Vilket ibland innebär att det finns en halv portion av något och en halv portion av något annat. Vilket innebär att man kan få välja vad man vill ha, och kombinera lite hur man vill, bara man äter. Till kvällsmaten bjuds det som lagats, inget annat.

Ja, det var lite om oss, för tillfället. Jag hoppas att jag har ork och inspiration att skriva mera snart igen.

I fredags fyllde Algot 3 år. Det här är första födelsedagen som han förstår lite av vad som händer, och att det är en speciell dag. Dagen innan hade vi kommit överens om att han skulle få frukost (macka och kaka) och paket i sängen. Och vi planerade att väcka honom vid sjutiden, eftersom han ofta vaknar mellan sju och halv åtta. Men, som så ofta när det gäller barnen, blir det inte som planerat. Klockan 05.42 vaknade Algot gråtande och ropade: “Jag vill ha macka med kallvar (kaviar)!”. Hilda, som var halvvaken och låg och ammade satte sig genast upp i sängen och hojtade glatt: “Heeej!!”, när hon såg och hörde sin bror. Ingen av dem lät nöja sig med att det fortfarande var nästan natt, och att vi ju skulle komma med frukost till sängen lite senare. Det var bara att gå upp. Och under morgonen upprepade Algot flera gånger: “Jag är två år, jag blir tre år snart”, när vi sa att det ju var hans tre-årsdag. Kanske gjorde vi för stor affär av födelsedagen, under dagarna innan, jag som tänkte att han skulle uppskatta det mer, om vi pratade om det, så att han visste vad som skulle hända.

Frukost och paket i köket

Nåja, så småningom, när det var dags för mellanmål på förmiddagen, och vi åt glass och jordgubbar, och han fick blåsa ut tre ljus, så hade han accepterat att nu är han tre år.

Mina föräldrar kom ner från Örebro redan på torsdagkvällen, och var här hela helgen. På fredagkvällen grillade vi, och satt ute, det var en riktigt skön kväll.

Jag blir alltid lite nostalgisk sådana här dagar, och tänker tillbaka på hur det var när han föddes, och när han fyllde ett år och två år. Och vill gärna titta på bilder.

Algot, 1 år

På lördagen hade vi kalas hemma hos oss, då vi förutom Algot firade en av barnens kusiner, som fyller fem år samma dag, och Hilda som fyller år tre dagar senare. Min svägerska och svåger hade ordnat en helt fantastisk brunch, och vi stod för tårta. Nästan hela Jons familj kom hit. Och om jag räknat rätt, så var vi precis trettio personer. Är så tacksam för vårt stora hus, när vi har kalas. Och för vår stora trädgård, även om den inte användes så särskilt flitigt just den här dagen, eftersom regnet hängde i luften (lite typiskt när det knappt regnat en droppe på typ 6 veckor, men som sagt, jag är tacksam för vårt stora hus!).

Väldigt bra grej att ha kalas på förmiddagen, förresten. För vid tre-tiden var kalasandet avklarat, och det värsta stöket undanröjt. Och då var vi (eller jag i alla fall) inte alldeles slut, utan hade ork för lite annat också den dagen.

Idag, måndag, fyllde Hilda ett år. Och kära nån, det här året, var har det ens tagit vägen? Så mycket har hänt, och det har varit så galet intensivt, med två småbarn och nytt hus (dvs. huset är gammalt, och behöver därmed en massa omsorg…), och en massa annat. Jag kommer ärligt talat inte ihåg särskilt mycket från det här året. Är väldigt glad att jag börjat skriva lite igen, så att jag kan påminnas om vissa saker i alla fall. Stackars Hilda kommer inte få lika detaljerade berättelser om sitt/sina första år, som Algot kommer få. Men så är det väl i de flesta familjer. Med första barnet har man möjlighet att ge allt fokus, med andra barnet är det omöjligt.

Hur som helst. Vi firade ju Hilda under helgen. Och en ettåring förstår ju inte att det här är en speciell dag. Så idag har vi inte gjort något särskilt. Båda barnen har varit ganska trötta efter en intensiv helg, så vi har, för en gångs skull bara varit hemma. Tog en promenad och postade ett brev på morgonen.

Hilda partade loss vid lunchen. Så sedan stoppade jag båda barnen i badkaret, där de roade sig storligen med nya badleksaker.

Men nu sitter jag här och tänker på kvällen för ett år sedan. Hur värkarna startade klockan 20. Och hur vi ringde förlossningen redan efter trekvart och de uppmanade oss att åka in. Hur vi packade det sista och körde de fyrtio minuterna till sjukhuset. Hur lugn jag kände mig i bilen, och hur vacker kvällen var, klarblå himmel, försommarklädd natur, och solen som sakta gick ner över åkrarna. Hur intensiva värkarna blev direkt när jag klev hur bilen. Hur vattnet gick med ett splash, när vi varit ungefär en timme på förlossningssalen. Hur stark jag kände mig, mitt i den outhärdliga smärtan, när jag, fyrtio minuter innan midnatt, på ett par krystvärkar, födde fram min dotter.

Och idag firar vi också vår bröllopsdag. För sju år sedan idag, gifte vi oss. En sådan fin dag vi hade! Och sju goda år har vi haft nu. Med sina upp- och nergångar både i äktenskapet och i livet i stort. Men att säga ja till varandra, är verkligen ett beslut vi inte ångrar!

Vi firade lite, när Jon kom hem från jobbet. För första gången, sedan bröllopet, tog jag på mig min brudklänning igen. Har tänkt varje år att jag skulle göra det. Men av en massa orsaker, har det inte blivit så. Jag minns att min mamma ofta (alltid) tog på sig sin brudklänning på deras bröllopsdag, när jag var liten. Och som jag minns det var det först runt den tionde bröllopsdagen, som hon inte kunde få igen den. Jag kunde inte stänga dragkedjan på min klänning idag, inte på långa vägar. Men fin kände jag mig, i alla fall. Åh, jag är, fortfarande, så nöjd med den klänningen.

Jon hade köpt med sig sushi hem, till kvällsmat. Det äter vi extremt sällan. Så sällan att Algot nog inte smakat det förut. Och han, som annars brukar gilla all mat, och vill smaka nytt. Provade lite, men åt bara några tuggor. Han fick äta macka till kvällsmat. Hilda fick lite sushi, och lite annan mat. Och ville gärna, även vid denna måltid, kladda in håret med mat. Det blev inte jättebra stämning när vi försökte få henne att förstå att det inte var en bra idé. Det där med matro, och att få sitta ner en hel måltid, alltså… Det står näst högst på min önskelista just nu, tätt efter ostörd sömn!

Nåja, nu har Jon lagt barnen, som snart somnat, hoppas jag. Då ska vi äta kakor, och titta på vår film från bröllopsfesten, om vi kan hitta den.

 

Vi har köpt en lådcykel!! Efter många månaders velande, sparande och väntande har vi äntligen gjort slag i saken och skaffat vårt efterlängtade nya fordon!

Tidigare i livet har jag alltid cyklat mycket. Jag har nästan alltid bott i “cykelstäder”, och gillar det sättet att ta sig fram på. Billigt, miljövänligt och gratis motion. Men sedan jag fick barn har det blivit extremt lite cyklat. Men nu har jag cyklat mer på tio dagar än jag gjort de senaste tre åren. Underbart!

Cykeln är eldriven, så jag kan välja att cykla “helt själv”, eller att få fem olika nivåer av hjälp. Jag har aldrig cyklat på en elcykel förut, men måste säga att jag framför allt gillar att när jag stannat räcker det att trampa sådär ett halvt varv innan elmotorn slår till och skjutsar på.

Hittills har jag storhandlat med lådcykeln två gånger (vi har 2,5 km till affären), och åkt in till det lite större samhället med barnen en handfull gånger (ca 4 km). Och det är nästan bara roligt. Barnen gillar det jättemycket! Och så här års är det helt underbart att cykla, istället för att åka buss eller bil, som vi annars gör.

Vi insåg dock att Hilda är lite för liten för att sitta på en bänk, med bara ett par remmar över axlarna. Dels vet jag inte om hon klarar att hålla balansen när det skumpar och svänger, och dels är jag rädd att hon skulle försöka klättra ur. Så, tills hon blir lite större har vi satt ner babyskyddet i lådan, och surrat fast med några remmar. Hon är lite för stor för att sitta säkert i bilen i den, men sitter helt ok i cykeln. Dessutom är det skönare för henne när hon somnar där. Nu har vi dessutom skaffat en ny hjälm till henne, som passar lite bättre på hennes lilla huvud, men det har jag visst inte fotat än.