Jag saknar så att skriva. Det blir varken dagbok, blogg, brev eller något annat just nu. Dagarna går fort och intensivt, med tre småbarn hemma. På kvällarna är det fortfarande ofta amningsmaraton. Och har jag en stund för mig själv, som nu, när Jon tagit med Selma på en promenad, medan Algot och Hilda sover, så är jag så trött i huvudet att jag knappt kan tänka. Så nu bara slänger jag ut det här, som jag skrivit för många veckor sedan, och varken redigerat eller tänkt klart på, men så får det vara. Och kanske kommer jag igång med skrivandet igen, kanske dröjer det veckor eller månader till nästa gång.

Vilken omvälvande, märklig, intensiv, svår, vacker tid vi lever i! För oss alla är väl Corona-viruset något som präglar livet just. Att börja livet som tre-barnsfamilj samtidigt som omvärlden är så annorlunda och så oviss, är ofta riktigt tufft, tycker jag.

Som de flesta andra gravida, nyförlösta, ammande mammor är jag skörare än annars. Jag har inga barriärer mot jobbiga saker. Allt kryper in under skinnet på mig, och upplevs som ett direkt hot mot mitt/mina barns liv, både nu och på sikt. Corona-viruset och den massiva rapporteringen om allt elände det ställer till med är inget undantag. Att det ibland är det enda samtalsämnet när jag pratar med folk, är svårare att hålla ifrån sig.

Så jag följer inte nyhetsrapporteringen särskilt ofta. Stänger av det för det mesta, och försöker att inte gräva ner mig alltför mycket i människors tragiska livsöden. För att jag själv inte kan göra något åt det, och bara skulle gå sönder inombords av att veta mer än jag redan vet.

För mig personligen är den förändrade, mer isolerade tillvaron, både helt annorlunda, och samtidigt ganska lik den tillvaro jag skulle haft om pandemin inte brutit bara några veckor innan vår tredje bebis föddes.

Jag har ju helt eller delvis varit hemma med barnen i snart fem år, så att vi är hemma mest hela tiden nu, är inte så stor skillnad. Samtidigt blir de tillfällen och sammanhang vi brukade träffa folk på desto mer saknade nu. Att vi förlorat Öppna förskolan, kyrkan, kalas för barnens kusiner, biblioteket, lugna eftermiddagar hos mina svärföräldrar och tågresor till min föräldrar och syskon känns sorgligt. Framför allt för att vi inte får dela den här första, speciella bebistiden med många av dem som står oss nära. Att skicka bilder och filmer på sin bebis, är liksom inte samma sak som att få lägga henne i armarna på dem som i vanliga fall delar vårt liv. Det sörjer jag!

Jag inser också att jag saknar att “visa upp” min bebis. Det låter kanske konstigt. Men jag kan inte förklara det på annat sätt. Jag har längtat så många år efter barn. Flera år senare än många andra i min närhet har jag nu äntligen min tredje bebis, och jag vill liksom visa upp henne, och hela min familj.

Jag saknar också den hjälp och stöttning det är att ha andra människor omkring mig. Som distraherar, leker och pratar med de två största barnen, som håller bebisen en stund så jag får gå på toa i fred.

I onsdags kväll kom hon, vår lillflicka. Ännu har hon inget namn.

Förlossningen gick fort. Vi mår alla bra och är så tacksamma!

Idag kom vi hem till två förväntansfulla syskon. Nu ska vi landa i den nya tillvaron och vänja oss vid livet som trebarnsfamilj.

Älskar att vara gravid! Att få känna ett liv bli till. Känna små ben och armar sprattla där inne. Att få tycka att min stora mage är fin.

Älskar inte hur dåligt min kropp mår av att vara gravid. Illamåendet. Smärtan i fogarna. Att jag knappt kan gå. Halsbrännan. Nästäppan. Att det är svårt att andas. Att jag får sammandragningar så fort jag reser mig upp. Att varje gång jag försöker vända mig i sängen så tror jag att värkarna börjar för det gör så ont.

11 dagar kvar. Men jag är redo nu! Enligt min 2,5-åring säger det bara plupps och så kommer bebisen ut. Vi säger väl så…

I går firade jag ännu ett år i livet.

Jag och barnen är förkylda, igen. Foglossningen är hemsk (i natt kunde jag inte ens ta mig till toan själv, pga kunde inte lyfta ena benet). Så vi mosade runt ensamma här hemma.

Men hade ändå en mysig dag.

Maken köpte med sig mat hem efter jobbet, och jag fick hela världen i present.

Och på det stora hela är jag väldigt tacksam för det jag har!

Nästa år hoppas jag på stor fest, när jag firar in ett nytt decennium i livet!

Vecka 22. Jag vaggar som en anka. Varje steg gör ont. Det gör ont att vända sig i sängen. Jag kan inte böja mig ner utan att bli andfådd. Jag är helt enkelt inte alls en sån där gravid som studsar runt i tillvaron och är i toppform.

MEN! Jag njuter ändå fantastiskt mycket av den här tiden. Av att det ännu en gång växer ett litet liv i mig. Att jag får känna små sparkar och rörelser från någon som redan är en del av vår familj, av vårt liv. Att jag inte behöver hålla in magen och försöka se smal ut (som man ju “ska”). Att storasyskonen är minst lika nyfikna och förväntansfulla som jag. De är så kärleksfulla, kommer och vill krama och pussa på bebisen. De funderar mycket på hur stor den är nu, när den ska komma ut, och hur det ska bli då. Det är verkligen stor skillnad på hur mycket de deltar och förstår, vid 2,5 år och 4,5 år, jämfört med hur mycket Algot kunde delta och förstå, när jag väntade Hilda, när han var drygt 1,5 år.

Den här fasen i mitt liv är väldigt speciell, och aldrig kommer tillbaka!

Idag är det exakt tio år sedan jag träffade honom för första gången. Väldigt snart blev han min första och enda stora kärlek.

Tio år har gått så fort! Samtidigt har så mycket hänt. Vi har varit med om så mycket tillsammans. Resor, flyttar, beslut, upp- och nergångar, barn, hus och massa annat.

Varje relation kräver mycket arbete, så även vår. Hela tiden. Men jag är så glad och tacksam att det är vi! Kan fortfarande inte fatta att jag inte förblev ensam här i livet, som jag så länge befarade. Kan fortfarande absolut inte förstå att jag får dela livet med någon som passar mig så bra!

Idag var vi på första ultraljudet. Jag var riktigt nervös innan. Tänk om bebisen inte lever! Tänk om det är fler än en! Tänk om allt inte står rätt till!

Så lättnaden var så stor att tårar började rulla ner för mina kinder, när vi direkt såg ett litet, litet hjärta slå.

Och ett hjärta, en bebis, inte fler. Jag som nästan ställt in mig på tvillingar, bara för att inte bli alltför chockad om det skulle vara det… Inte för att vi har några tvillingar alls i släkten. Men vad vet man.

Och så vitt barnmorskan kunde se idag såg allt ut som det ska.

Det är så fascinerande hur en liten, liten människa, knappt en decimeter lång, redan har alla kroppsdelar och organ på plats. Hur vi kunde se en liten tumme i munnen, små ben, kanske tre centimeter långa, som sträckte på sig. Hjärnans två halvor, och de små, små njurarna.

Så tacksam att få vara med om det här igen!

Barnen var hos sin farmor under tiden. Och jag blev kvar med dem där. Fick en vilostund på soffan, medan barnen lekte och svärmor pysslade omkring mig. Mycket välbehövligt! Det där med att vila under de här trötta, första graviditetsveckorna hinns liksom inte riktigt med.

Äntligen har jag lyckats få till tid, ensam vid datorn, i kombination med lite ork att formulera några ord.

Den här sommaren har varit speciell på många sätt. Inte minst för att den präglats av illamående och trötthet. Några dagar in på semestern upptäckte vi nämligen att jag är gravid igen!

Mycket efterlängtat och glädjande! Tänk att vi ska få en tredje liten plutt. De två vi redan har ger oss så mycket glädje, på så många, olika sätt. Och det ska bli så spännande att se vad det är för en liten en som nu växer inne i mig.

I mitten av mars beräknas den här lilla komma. Jag har precis gått in i vecka 12. Har tänkt under flera veckor att jag skulle skriva om det här, men har helt enkelt varit för trött för att orka formulera mig.

Vecka 9

Magen växer, och redan i vecka 9 fick jag lägga undan mitt enda par byxor som passat efter förra graviditeten (för två år sedan). Så nu har mammabyxorna åkt fram igen. Men det funkar också med vida, fladdriga sommarbyxor, och leggings (hemmamammans ständiga outfit).

Storasyskonen är mycket glada och förväntansfulla. Storebror tyckte att det ska bli en flicka, och att hon ska heta Hilda. Precis som lillasyster. Men nu har han ändrat sig och är övertygad om att när bebisen kommer ut, så har den en snopp. Återstår att se. På torsdag ska vi på det första ultraljudet.

Jag och min TRE barn! Tänk va!?!?! Så tacksam!!

We are expecting our third child in March. The four of us are so happy and looking forward to meet our new family member!

Det finns så mycket tyckande och tänkande om barn och sömn. Att de borde sova hela nätter, för sig själva, i eget rum, helst från några veckors ålder. När det är helt normalt för människobarn att sova nära sin förälder, amma flera gånger, eller hela natten, i flera månader.

Jag hittade en så intressant artikel, om bebisar och sömn. Läs den gärna!!

Den handlade om hur vi får så mycket åsikter om att bebisar borde somna själva, sova hela natten i egen säng, redan från början osv. Men att dessa åsikter inte grundar sig i forskning om barns behov, utan om tyckande från framför allt manliga läkare för 100-150 år sedan.

Idag vet vi att barn har behov av sin/sina föräldrar för att känna sig trygga, så pass trygga att de kan somna och somna om. Ändå är vi många som, i alla fall, periodvis, känner oss som misslyckade mammor, när vi inte “lyckas få barnen” att sova snällt. När barns sovutveckling är långtifrån linjär, utan, som artikeln beskrev det, tar fem steg fram, tre steg bak, ett steg åt sidan och sedan vänder ut och in på sig själv.

För egen del har jag har haft barnen i min säng ungefär de första 18 månaderna, med undantag för enstaka delar av enstaka nätter. De har båda nattammat tills de var ett år. Nu sover de fortfarande i vårt sovrum. Oftast hela natten i egen säng, ibland delar av natten hos mig.

Och, ja, jag har många gånger trott att jag håller på att bli knäpp, av trötthet, av att jag “borde lära dem att sova själva”. Men så här är livet med småbarn, människobarn är bland de mest krävande när det gäller behov av närhet. Rätt som det är har det gått flera månader utan att de kommer till mig. Och då saknar jag dem, så det värker i kroppen.

Idag följde vi med Öppna Förskolan på utflykt. Ca 20 minuters bilresa, till en bondgård. En riktigt lyckad förmiddag. Barnen älskade det, och vi fick se många djur.

Så skånskt, så somrigt, så vackert.

Vi såg kor, hästar, får, höns och två minigrisar. Men allra mest exalterade blev barnen när tågen då och då körde förbi inom synhåll.

Att få sitta i en riktig traktor, trycka på knappar, dra i spakar och svänga med ratten, var en annan höjdpunkt. Och jag insåg att min försiktiga pojke – som tagit tid på sig att lära sig klättra, och inte velat gå in i nya situationer utan mammas trygga hand – håller på att bli stor. Han klev själv iväg fram till djuren, och klättrade raskt upp i traktorn, utan hjälp, som om han aldrig gjort annat. Stolt som en tupp är jag, över de här två fina!

Han ville så gärna klappa hönorna. Men de var inte alls med på det, och gick iväg, så fort de anade en liten barnhand på ryggen. Jag föreslog att han skulle sätta sig ner, kanske, kanske skulle en höna komma fram om han inte sprang efter den.

Men ingen av hönorna ville bli klappad. Vilket inte alls gjorde honom modfälld. När det var dags att åka hem sa han, “Jag ska bala flåga en sak till hönan!” Och så gick han iväg efter en sprättande höna och jag hörde honom prata och fråga.

När han äntligen var färdig och vi nästan var framme till bilen, fastnade han igen.

Den här gången i samtal med en tupp.