Helgen som gick hade vi en av barnens stora kusiner här. Det var så mysigt. Att ha ett lite större barn, i det här fallet en elvaåring, som sällskap är verkligen skillnad mot mina småttingar. Den här tjejen är jättego’ och fin. Hon tycker om att ägna sig åt sina småkusiner, och de, i sin tur, njuter av extra uppmärksamhet.

Algot fick hjälp att bygga järnväg, läsa böcker och de busade och ritade.

Tyvärr upptäckte jag att Hilda hade feber bara ett par timmar efter att kusinen kommit hit, så hon var gnällig och sov dåligt hela helgen. Men vi gjorde det bästa av det och hittade på några roliga aktiviteter här hemma. När Hilda sov middag på lördagen bakade vi bullar. Det har jag inte gjort på ett år, och då bakade jag tillsammans med mina svägerska. Men med en elvaåring och en treåring som hjälp gick det riktigt bra, även om det blev lite svettigt en stund, när jag insåg att vi behövde laga lunch samtidigt.

Algot ville absolut kavla själv och dela och knåda ihop om och om igen, så han fick en egen bit med deg och gjorde några minibullar.

Jag är också så glad att få ge boktips till ett lite större barn, och snart har hon plöjt alla böcker jag har av en av mina absoluta flickboksfavoriter, Lotta-böckerna.

Det är verkligen höst nu. Kyligare vindar, träden börjar skifta färg, och det är mörkt tidigare på kvällarna. Vi har haft riktigt kallt i huset, för av olika skäl har vi inte kunnat sätta på värmen. Men idag var rörmokaren här (han såg precis ut som man tänker sig en rörmokare, han saknade t.o.m. halva lillfingret på ena handen) och fixade till det. Så nu har vi värme i elementen igen, så förhoppningsvis är det lite varmare än 16 grader i köket i morgon bitti.

Häromdagen kom bonden och plöjde åkern intill vår tomt, så nu ser det riktigt höstigt ut där. Lika spännande underhållning varje gång traktorn kommer och kör runt på åkern en stund. Vi bor verkligen på landet nu!

Rotfrukter och kål är i säsong, och därför billigt. Jag gjorde rotmos häromdagen. Är man hemma och har tid att låta det koka (det tar ju nästan en timme), så är det verkligen enkel mat att göra, sånt gillar jag. Gott är det också.

De sista veckorna har jag några gånger bakat lite med barnen. Bara enkla saker som typ bara kräver ihoprörning i bunke och ut i en form, men ändå. Det är ett stort steg. Hilda sover betydligt mindre på dagarna nu, så det mesta jag gör måste gå att göra med båda barnen. Algot är redan riktigt duktig på att hjälpa mig att hälla ner alla ingredienser när vi bakar, även om det blir betydligt mer spill och kladd än om jag gör det själv. Dessutom vill han väldigt gärna hjälpa till med att “vifta” (vispa), det tar ungefär hundra år, och blir ganska kladdigt, men det är det värt för att få baka lite och för att få se hur stolt han blir över att få vara med och bidra. Hilda vill än så länge mest bara peta på allt, smaka på allt, hälla ut allt samt häva sig upp över diskhon, så jag tror snart hon far ner med huvudet före rakt ner i disken. Men får hon bara några saker som hon får lov att pilla på och stoppa i munnen, så roar hon sig oftast så pass länge att Algot och jag hinner få ihop en smet av något slag.

Häromdagen dammsög jag köket på förmiddagen, när Hilda sov, och sedan bakade vi på eftermiddagen. Inte mitt smartaste drag, kanske. Ogjort arbete kan man säga.

För övrigt kan jag väl säga att det sällan blir långtråkigt här hemma.

 

I fredags fyllde Algot 3 år. Det här är första födelsedagen som han förstår lite av vad som händer, och att det är en speciell dag. Dagen innan hade vi kommit överens om att han skulle få frukost (macka och kaka) och paket i sängen. Och vi planerade att väcka honom vid sjutiden, eftersom han ofta vaknar mellan sju och halv åtta. Men, som så ofta när det gäller barnen, blir det inte som planerat. Klockan 05.42 vaknade Algot gråtande och ropade: “Jag vill ha macka med kallvar (kaviar)!”. Hilda, som var halvvaken och låg och ammade satte sig genast upp i sängen och hojtade glatt: “Heeej!!”, när hon såg och hörde sin bror. Ingen av dem lät nöja sig med att det fortfarande var nästan natt, och att vi ju skulle komma med frukost till sängen lite senare. Det var bara att gå upp. Och under morgonen upprepade Algot flera gånger: “Jag är två år, jag blir tre år snart”, när vi sa att det ju var hans tre-årsdag. Kanske gjorde vi för stor affär av födelsedagen, under dagarna innan, jag som tänkte att han skulle uppskatta det mer, om vi pratade om det, så att han visste vad som skulle hända.

Frukost och paket i köket

Nåja, så småningom, när det var dags för mellanmål på förmiddagen, och vi åt glass och jordgubbar, och han fick blåsa ut tre ljus, så hade han accepterat att nu är han tre år.

Mina föräldrar kom ner från Örebro redan på torsdagkvällen, och var här hela helgen. På fredagkvällen grillade vi, och satt ute, det var en riktigt skön kväll.

Jag blir alltid lite nostalgisk sådana här dagar, och tänker tillbaka på hur det var när han föddes, och när han fyllde ett år och två år. Och vill gärna titta på bilder.

Algot, 1 år

På lördagen hade vi kalas hemma hos oss, då vi förutom Algot firade en av barnens kusiner, som fyller fem år samma dag, och Hilda som fyller år tre dagar senare. Min svägerska och svåger hade ordnat en helt fantastisk brunch, och vi stod för tårta. Nästan hela Jons familj kom hit. Och om jag räknat rätt, så var vi precis trettio personer. Är så tacksam för vårt stora hus, när vi har kalas. Och för vår stora trädgård, även om den inte användes så särskilt flitigt just den här dagen, eftersom regnet hängde i luften (lite typiskt när det knappt regnat en droppe på typ 6 veckor, men som sagt, jag är tacksam för vårt stora hus!).

Väldigt bra grej att ha kalas på förmiddagen, förresten. För vid tre-tiden var kalasandet avklarat, och det värsta stöket undanröjt. Och då var vi (eller jag i alla fall) inte alldeles slut, utan hade ork för lite annat också den dagen.

Idag, måndag, fyllde Hilda ett år. Och kära nån, det här året, var har det ens tagit vägen? Så mycket har hänt, och det har varit så galet intensivt, med två småbarn och nytt hus (dvs. huset är gammalt, och behöver därmed en massa omsorg…), och en massa annat. Jag kommer ärligt talat inte ihåg särskilt mycket från det här året. Är väldigt glad att jag börjat skriva lite igen, så att jag kan påminnas om vissa saker i alla fall. Stackars Hilda kommer inte få lika detaljerade berättelser om sitt/sina första år, som Algot kommer få. Men så är det väl i de flesta familjer. Med första barnet har man möjlighet att ge allt fokus, med andra barnet är det omöjligt.

Hur som helst. Vi firade ju Hilda under helgen. Och en ettåring förstår ju inte att det här är en speciell dag. Så idag har vi inte gjort något särskilt. Båda barnen har varit ganska trötta efter en intensiv helg, så vi har, för en gångs skull bara varit hemma. Tog en promenad och postade ett brev på morgonen.

Hilda partade loss vid lunchen. Så sedan stoppade jag båda barnen i badkaret, där de roade sig storligen med nya badleksaker.

Men nu sitter jag här och tänker på kvällen för ett år sedan. Hur värkarna startade klockan 20. Och hur vi ringde förlossningen redan efter trekvart och de uppmanade oss att åka in. Hur vi packade det sista och körde de fyrtio minuterna till sjukhuset. Hur lugn jag kände mig i bilen, och hur vacker kvällen var, klarblå himmel, försommarklädd natur, och solen som sakta gick ner över åkrarna. Hur intensiva värkarna blev direkt när jag klev hur bilen. Hur vattnet gick med ett splash, när vi varit ungefär en timme på förlossningssalen. Hur stark jag kände mig, mitt i den outhärdliga smärtan, när jag, fyrtio minuter innan midnatt, på ett par krystvärkar, födde fram min dotter.

Och idag firar vi också vår bröllopsdag. För sju år sedan idag, gifte vi oss. En sådan fin dag vi hade! Och sju goda år har vi haft nu. Med sina upp- och nergångar både i äktenskapet och i livet i stort. Men att säga ja till varandra, är verkligen ett beslut vi inte ångrar!

Vi firade lite, när Jon kom hem från jobbet. För första gången, sedan bröllopet, tog jag på mig min brudklänning igen. Har tänkt varje år att jag skulle göra det. Men av en massa orsaker, har det inte blivit så. Jag minns att min mamma ofta (alltid) tog på sig sin brudklänning på deras bröllopsdag, när jag var liten. Och som jag minns det var det först runt den tionde bröllopsdagen, som hon inte kunde få igen den. Jag kunde inte stänga dragkedjan på min klänning idag, inte på långa vägar. Men fin kände jag mig, i alla fall. Åh, jag är, fortfarande, så nöjd med den klänningen.

Jon hade köpt med sig sushi hem, till kvällsmat. Det äter vi extremt sällan. Så sällan att Algot nog inte smakat det förut. Och han, som annars brukar gilla all mat, och vill smaka nytt. Provade lite, men åt bara några tuggor. Han fick äta macka till kvällsmat. Hilda fick lite sushi, och lite annan mat. Och ville gärna, även vid denna måltid, kladda in håret med mat. Det blev inte jättebra stämning när vi försökte få henne att förstå att det inte var en bra idé. Det där med matro, och att få sitta ner en hel måltid, alltså… Det står näst högst på min önskelista just nu, tätt efter ostörd sömn!

Nåja, nu har Jon lagt barnen, som snart somnat, hoppas jag. Då ska vi äta kakor, och titta på vår film från bröllopsfesten, om vi kan hitta den.

 

Elva dagar tillbringade jag och barnen i Örebro, hos mina föräldrar. De sista fyra dagarna kom Jon och gjorde oss sällskap, och i söndags åkte vi hem.

Förutom att det var väldigt skönt att bli så ompysslad, med mat, barnvakt och all möjlig annan hjälp, så var det väldigt kul att träffa folk. Mest familj och släkt, såklart, men även vänner.

De minsta barnen leker ju inte direkt tillsammans än, men det är ändå så kul att de får se och lära känna varandra. Vi hann träffa min syster och hennes familj litegrann, och min bror och hans familj väldigt mycket. De sista gångerna vi träffade dem sprang Algot och mina brorsdöttrar direkt fram och kramade varandra, så mysigt! Och trots att vi samlade fem barn i åldrarna åtta månader till fyra år, så hann jag och min svägerska prata en hel del.

Den enda dagen då det inte var soligt vårvinterväder, utan snön vräkte ner, var enda dagen vi åkte iväg i bilen. Till min farmor, där vi åt wienersemlor.

Foto: Anders Ragnemyr

Jag är så tacksam för dem jag har kvar från den generationen, och det känns så viktigt att få träffa dem varje gång vi är uppe, och att mina barn får träffa dem. Algot klev direkt in och konstaterade att “Här finns en ingen glan” (senast vi var där, i mellandagarna stod granen så grön och grann i stugan), sedan frågade han efter sin syssling, som han lekte med sist.

En annan dag träffade vi mormor och morfar.

På långfredagen firade vi min brors 30-årsdag, med stort kak-kalas och mycket folk. Jättekul! Inte minst för att nästan alla mina kusiner var där, och jag kände att jag hann prata, i alla fall lite, med de allra flesta. Glädje!

Kusiner och sysslingar

 

Morbror och Algot

På påskaftonen träffade vi goda vänner, som vi inte träffat på två år, konstaterade vi. Väldigt kul att ses igen, inte minst eftersom de har en flicka som är bara ett par månader yngre än Algot. Vi målade ägg, åt en massa god mat, pratade och barnen lekte och kivades om vartannat, som alla två-och-ett-halvt-åringar.

Sedan var det dags att åka hela den långa vägen hem. Sisådär femtio mil i bil med två småbarn är ju inte precis vad man drömmer om en påskdag. Men det gick riktigt bra! Om man bortser från att två-och-ett-halvt-åringen tyckte det var en jättedålig idé att han plötsligt skulle sitta i framsätet, så att den förälder som satt i baksätet kunde ha mer koll på bebisen. Det här protesterade han mot högljutt de första milen. Vi lyckades avleda då och då, men protesterna kom tillbaka med jämna mellanrum. Sådär tjugo minuter innan vårt första planerade stopp blev han så arg så han kräktes (det händer ibland), så vi fick stanna och byta kläder på en snöig väg. Men Hilda sov, nästan hela vägen den första biten.

Vid lunchtid gjorde vi vårt första stopp, hos våra syriska vänner, som flyttat till Västergötland. De bjöd på fantastiskt god lunch (som alltid!), och vi åt och åt och åt, och barnen lekte, medan vi pratade.

Väldigt skönt att göra ett lite längre stopp, där barnen kunde leka på golvet. När vi åkte igen efter ett par timmar, var de trötta igen, och Hilda somnade snabbt. Algot fick med sig en rolig leksak från våra vänner, den lät visserligen en del och spelade plinkeliplonkmusik, men hellre det än barnskrik!

Nästa stopp gjorde vi i släktens stuga i södra Småland.

Här åt vi rester från påskaftonen, som vi fått med från mamma och pappa. Ännu en gång skönt med ett stopp där vi kunde låta barnen leka på golvet en stund, även om det var lite kallt. Och väldigt skönt att ha mat med oss!

Sista två timmarna gick okej, men nu var vi alla trötta. Algot somnade och fortsatte sova när vi bar in honom till hans säng. Hilda var inte lika nöjd längre, så vi fick göra ett stopp för amning, när solen gick ner.

Det hjälpte dock bara för stunden. Hon skrek sista halvtimmen hem, men somnade när vi hade några kilometer kvar.

Efter sådär tio timmar i bilen var vi hemma. Trötta men tacksamma att ännu en resa gått bra (vi passerade en trafikolycka, där några bilar krockat på motorvägen!)!!

I år inföll min födelsedag på fettisdagen. Och jag hade verkligen tänkt baka en rejäl semmeltårta och bjuda hela släkten på. Men eftersom veckan innan präglades av sjukdom, var jag inte redo för det. Det fick bli en lite lugnare dag.

Jag tycker om att få frukost på sängen  Men eftersom Jon oftast hinner åka till jobbet innan vi vaknar så sparade vi den biten till helgen. Jag blev ändå uppvaktad på morgonen, för i köket väntade födelsedagsballonger

och paket. Med te i, som vi njöt av i… lugn och ro, vid vårt mysiga köksbord…

Fram på förmiddagen, när Hilda sov, bakade jag och Algot tårta. Jag provade ett recept på tårtbotten, som jag läst om flera gånger på underbara Claras blogg. Och hädanefter kommer jag alltid göra det när jag ska göra gräddtårta, den var så fluffig OCH saftig. Och hög! Jag får alltid stressutbrott när jag ska dela tårtbotten i tre lager, det känns som att det bara blir smulor kvar. Men den här var så hög och lätt att dela att jag skulle kunnat göra det med ena handen, och Hilda på den andra armen.

Vi bredde mosad banan blandat med vispgrädde på det ena lagret, och hallon med vispgrädde på det andra.

På eftermiddagen upptäckte jag att maken inte bara pyntat köket, utan också hissat flaggan.

Sedan hade vi ett litet kalas ändå, men inte med hela släkten tyvärr, det får bli en annan gång. Kanske när jag fyller 43, då fyller jag år på fettisdagen igen.

Jag är ingen lekmamma. Jag har sällan ro och ork att leka med barnen några längre stunder. Därför tycker jag det är bra med lekar och saker som barnen kan leka medan jag håller på med något annat bredvid, och som jag kan titta till eller hjälpa till med då och då.

I maj förra året gjorde jag för första gången play-doh, alltså sådan där lekdeg, till Algot. Han älskar att leka med den. Vi tar fram den flera gånger i veckan. Och den har hållit sig fräsch i kylen sedan dess.

Men nu tyckte jag att det var hög tid att göra en ny omgång. Det är ju väldigt enkelt och inte särskilt tidskrävande. Och billigt, om den här omgången också håller i åtta månader.

Jag sparade tyvärr inte receptet på den degen jag gjorde sist. Men det är ju bara att googla sig fram.

Så här gjorde jag:

Blanda 4 dl vetemjöl, 2 dl salt (ja, det ska vara så mycket salt) och 2 msk alun (finns på apoteket, är frätande i torr form, så var försiktig, kan tydligen bytas ut mot lika mycket citronsyra).

Koka vatten. Rör ner 5 dl kokande vatten och 2 msk olja. Rör ihop tills det blir en slät deg.

Dela degen i så många färger du vill ha, häll på lite karamellfärg (hushållsfärg) och knåda in. Låt svalna lite. Sedan är det färdigt att leka med.

Vi förvarar vår deg i en glasslåda i kylen. Och den håller, som sagt, länge.

Dagarna är sannerligen korta nu. Trots att jag och barnen ofta vaknar först framåt åtta-snåret på morgnarna, så är det inte riktigt ljust när vi går upp. Och på eftermiddagarna börjar det skymma redan innan klockan blivit tre. Och ändå bor vi i södra Sverige, jag minns att i min hemstad Örebro, “bara” femtio mil norrut, var dagarna ännu kortare…

Den senaste veckan har farit fram i flygande fläng. I måndags vaknade vi, äntligen, till en snötäckt värld. Visserligen bara ett tunt täcke, som smälte bort innan dagen var slut. Men vi hann leka en lång stund i snön. Göra en liten mini-snögubbe, snöänglar och en liten snölykta, som dock aldrig blev tänd.

I tisdags var vi på BVC, för Hildas 6-månadersbesök. På måndag blir min lillflicka ett halvår, så fort tiden gått, och ändå minns jag knappt hur det var innan hon kom (jag minns knappt hur vi hade det förra veckan, om jag ska vara ärlig). Hon växer så det knakar, är på god väg att snart börja krypa (hon är mycket mer fysiskt aktiv än Algot var i den här åldern), och “pratar” och jollrar hela tiden. Glad för det mesta, med de mest intensiva, nyfikna ögon.

På luciadagen smet vi med in på skolans luciafirande i kyrkan. Vår grannflicka var med och sjöng. Algot satt som ett tänt ljus hela tiden, och verkade gilla vad han hörde och såg. Han sjunger själv hela dagarna, och älskar ljus och stjärnor, så det var inte konstigt att luciatåget föll honom i smaken.

Jag har julpyntat lite då och då under veckan, när jag haft händerna fria. Julkrubban har kommit fram. Förra året lyckades Algot tappa ner själva krubban bakom elementet. Jon lyckades så småningom pilla fram det, men nu vet vi inte var den finns. Så för tillfället har vårt Jesusbarn inte ens en krubba att sova i, utan han får ligga direkt på golvet.

Och idag klädde vi granen. Vår första egna gran! Vi har knappt varit hemma tidigare jular, och därmed inte tyckt det varit lönt att skaffa julgran. Så nu när vi äntligen har en gran, ville jag ta in den tidigt, för att riktigt hinna njuta av den, innan julen är slut. Ståtlig och grann är den, och det doftar gran i hela huset, underbart. Algot var i sitt esse, och hängde de nedre granarna fulla med julgranskulor. “Algot hänge bla!”, utropade han för varje kula som kom upp. Och sannerligen, han hängde bra, de flesta ramlade inte ner…

Jag gjorde chokladfudge häromdagen också, dubbel sats, så att det räcker ett tag. Ensam hemma med två småbarn går det aldrig att veta hur mycket tid jag har till förfogande. Men en smet som ska koka 25 minuter borde jag ändå hinna med, tänkte jag. När smeten nästan kommit upp till sina 125 grader blev köket plötsligt strömlöst. Ja, hela huset faktiskt, upptäckte jag snart. Krånglade med mig båda barnen ner i den fuktiga matkällaren, för att kolla proppskåpet. Men ingen säkring hade gått. Efter en halvtimme eller så kom strömmen tillbaka igen. Och sisådär tjugo minuter senare var fudgen klar. Efter att ha kokat totalt omkring en timme. Men den blev faktiskt bra. Barnen var dock inte så roade…

Nu har vi nyss lyckats söva två övertrötta och därmed vrålande barn (ja, den lilla har vaknat, ammat, somnat och vaknat igen, senaste timmen, just nu är hon klarvaken, men ändå). De turades om att hålla mig vaken mellan klockan ett och fyra i natt, så nu hoppas vi på en bättre natt i natt, och en skön tredje advent. Och snart, snart är det jul! Och jag konstaterade, när vi klädde granen, att jag känner mig så lycklig. Som får ha min lilla familj, och att vi får skapa egna traditioner och minnen. Som jag längtat efter detta!

Ännu en vecka med dålig sömn. Algot har vaknat flera nätter och tassat över till vår säng. Han har inte varit ledsen, utan stått och viskat “mamma”, tills jag vaknat. Har ingen aning om hur länge han står där innan jag vaknar. Vi försöker leda tillbaka honom till hans säng, men oftast slutar det med att han sover hos oss. Dvs. tätt intill mig. Så jag har legat inklämd mellan två sovande barn. Eller sovande… En annan bloggande mamma har konstaterat att när det gäller sömn så jobbar barn gärna i skift – när det ena barnet sover är det andra vaket, och vice versa.

Men vi har haft mysiga dagar. Inte minst för att vi haft en av mina kusiner på besök ett par dagar. Härligt med vuxet sällskap och goda samtal, för mig. Och barnen har fått extra mycket uppmärksamhet. Algot har frågat efter henne flera gånger sedan hon åkte.

Fina presenter hade hon med sig också. En teadventskalender till mig, så nu har jag ett nytt te att dricka varje dag fram till jul. Perfekt present till mig som inte dricker kaffe, men ganska mycket te.

Och Algot fick en jättefin adventskalender. Så nu övar vi tålamod varje morgon, när han bara får öppna en lucka.

Vi passade på att baka pepparkakor när vi hade besök. Som vanligt använde jag mammas recept, med extra mycket kryddor.

Igår bakade jag lussekatter. Jag såg framför mig några svettiga timmar med två småttingar som ville vara med, eller ha uppmärksamhet av annat slag. Men Hilda sov större delen av tiden, och Algot tyckte det var mer intressant att titta på när pappa sågade brädor till träpanel som snart ska upp på väggen. Så när degen jäste hann jag både laga mat, och sätta nejlikor i apelsiner. Så nu doftar det ljuvligt i huset.

Algot var med en stund, men det var svårt, tyckte han, och hittade på en egen variant, med clementinen som han skulle ätit till mellanmål.

Efter maten provsmakade vi bullarna, och Algot fick sitt livs första… ja, vad hette de nu? “Bullekatt”? “Lussinkatt”?

Idag har vi firat första advent. På förmiddagen var vi på gudstjänst hela familjen. När vi kom hem satsade vi på vila. De senaste veckorna har vi varje söndag vilat middag hela familjen samtidigt. Vi lägger barnen mellan oss i sängen, tar med ett gäng böcker till Algot, och så tar vi det så lugnt det går en stund. Idag lyckades både jag, Jon och Hilda slumra till en stund. Underbart skönt!

På kvällen var jag barnfri en timma och gick på kvällsgudstjänst med mycket adventsmusik, i kyrkan här i byn.

Adventsfint i vår trädgård.

 

Vi är bortskämda med två barn som nästan alltid sover länge på morgonen. För det allra mesta sover de till omkring åtta. För mig som ammar några gånger varje natt är det väldigt skönt att inte behöva kliva upp klockan fem om morgnarna med en energisk tvååring, som jag vet att en del gör. Faktiskt kommer vi ibland upp så sent på förmiddagen att det känns som att jag inte hinner något mer än påklädning, frukost, röja upp i köket och möjligen hänga upp en tvätt. Sen behöver Hilda sova igen, och det är lunchdags för mig och Algot. Så igår kväll, när jag var ensam hemma med barnen tänkte jag att jag försöker lägga barnen lite tidigare än vanligt, och så lägger jag mig också tidigt. Och det lyckades faktiskt. Algot somnade vid halv åtta, vilket är ungefär en halvtimme tidigare än vanligt. Och jag och Hilda somnade vid nio-tiden, drygt en timme tidigare än vanligt. Men den andra halvan av planen misslyckades. För i morse sov vi till kvart över nio, alla tre. Det vill säga, Hilda hade en ännu stökigare natt än vanligt, så tolv timmars sammanhängande sömn var det absolut inte tal om. Men lite mer sömn än vanligt lyckades jag nog skrapa ihop. Förmiddagen blev dock ännu kortare än vanligt.

I måndags eftermiddag, när jag insåg att vi inte varit ute på tre dagar, förutom ett par vändor till bilen, så bestämde jag mig för att ändra lite i dagordningen här hemma. Tidigare har jag försökt gå ut med barnen en stund på eftermiddagen, när det mesta av dagens måsten är klara. Men nu, när det börjar skymma redan vid tretiden, så kan det gå rätt många dagar utan att vi kommer ut. När regnet öser ner, vinden viner och eftermiddagströttheten faller över mig, så struntar jag gärna i att gå ut. Så igår och idag lyckades jag få till lite utevistelse direkt efter frukosten istället (idag gick vi ut halv tolv, vilket var direkt efter frukost, köksröj, blöjbyte och påklädning av ungefär hundra klädesplagg). Och de flesta av mina måsten har blivit avklarade på eftermiddagen istället.

Idag när vi var i “lekpajken” tittade solen plötsligt fram mellan de mörka molnen. Med ens fann jag mig kisande i det starka ljuset. Ovant kändes det. Och jag blev obarmhärtigt medveten om hur trött hela min kropp kändes. Hur härligt det än var med sol, för en gångs skull, ville jag inte att någon skulle se mitt höstglåmiga ansikte, mina trasiga gummistövlar och mina bylsiga täckbyxor i ett så starkt och avslöjande ljus. Som tur var fanns det ingen annan än jag och barnen där. Och efter några minuter försvann solen igen och det började regna,

För övrigt längtar jag efter advent och jul nu!! Igår gjorde jag pepparkaksdeg. Snabbt och lätt. Jag behövde bara avbryta då och då. Lyfta ner ett barn från en hög stol. Byta två bajsblöjor. Trösta ett gråtande barn. Som vanligt i mitt kök.

Jag har köpt några hyacinter också. Dagen därpå hittade jag den ouppackade flyttlådan med krukor och satte ner dem i varsin kruka. Endera dagen hinner jag nog fylla på med mera jord och lite mossa. Sedan kanske jag också hinner ställa ut dem på väl valda platser i huset. Men allting har sin tid.

Och ikväll började vi sätta upp adventsstjärnor och -ljusstakar. Sen kom läggning och amning emellan. Och kvällströtthet. Så det gör vi också färdigt en annan gång. Mysigt blir det i alla fall, en liten bit i taget.

I lördags döptes vår Hilda. Som troende kristna kan det tyckas självklart att låta döpa sitt barn. Men jag och Jon har olika kristna bakgrunder. Jon kommer från ett sammanhang där barndop är det vanligaste, och jag från ett sammanhang där troendedop praktiseras. Det här har vi haft många samtal kring. Och det är ju en sak att acceptera och erkänna den andres dopsyn och dop, men hur vi skulle göra med våra barn var en annan sak. I Bibeln berättas det om enskilda personer (förmodligen vuxna) som döptes, och det står att hela familjer döptes (där man kan förmoda att även barn ingick).

Enligt kyrkan innebär dopet att vi får del av Jesu försoning, att våra liv blir lagda i Guds hand och att vi blir en del av Guds familj, den världsvida kyrkan. För den som praktiserar troendedop är den egna bekännelsen, tron på Jesus som Guds son, en viktig del. Vid barndop tänker jag mig att föräldrarnas tro på dopets innebörd är viktig. När barnet blir äldre får han eller hon själv ta ställning, och bekräfta sin tro genom konfirmationen. Jag tror faktiskt att båda typerna av dop är rätt, men eftersom det är en helig handling (ett sakrament), så tror jag att det är viktigt att göra det i tro. Som sagt, för oss har det varit ett stort beslut. Och vi kom, till slut, fram till att vi ville låta döpa våra barn. Algot döptes när han var nästan åtta månader, och nu döptes alltså Hilda, på sin femmånadersdag.

Vi bor precis bredvid byns kyrka, och valde att ha dopet där.

Eftersom vi har en präst i släkten kändes det självklart att han skulle döpa Hilda. Det var också han som döpte Algot, och som vigde oss. Vi bjöd “bara” våra familjer, och våra grannar här på gården. Nästan 40 personer blev det, trots att inte alla kunde komma. Dopgudstjänsten var jättefin, med mycket musik.

Efteråt gick vi hem till oss och kalasade på tårta. Så tacksam till mamma, mina svägerskor och barnens kusin, som hjälpt till att baka tårtor!

Vi insåg, än en gång, att vårt hus är fantastiskt att ha stora kalas i, stora ytor, och många skrymslen och vrår för barnen att utforska. Och vi är så tacksamma för vår stora släkt, som gärna kommer och kalasar med oss.

Nu har jag börjat ladda upp för advents- och julstök, ser så mycket fram emot det! Spelar julmusik nästan varje dag och funderar på allt som ska ordnas. Men först ska jag pyssla om min bebis, som den här veckan har sin femtielfte förkylning, den här gången med en envis hosta. Men jag började julpyssla lite idag. Julgranspynt av reklampapper, återbruk är ju bättre än återvinning.