Jag var på vattengympa idag. Ja, jag vet – det är sånt som tanter gör. Och det passar ju bra!

Innan jag fick barn har jag (i perioder) varit i ganska bra fysisk form. Efter en hel skoltid då idrott och fysisk aktivitet var bland det värsta jag visste, lyckades jag i 20-årsåldern hitta träningsformer som passade mig, och hittade en glädje i att röra på mig.

Men sedan jag fick barn har jag inte tagit mig tid och energi att komma igång och röra på mig. Men sedan några månader tillbaka har jag känt att kroppen verkligen känns klen. Att jag inte orkar, rent fysiskt, vissa saker som jag vill klara av. Så nu har jag sedan i julas tagit tag i det, och faktiskt tränat en, eller ibland två, gånger i veckan. Det är motigt och tråkigt att komma iväg. Varje gång. Men inte minst för att Jon peppar mig, så kör jag på.

Så idag blev det vattengympa, för första gången på länge. Mycket jobbigare än vad man kan tro. Men skönare för lederna än andra typer av gympapass, vilket jag annars gillar – jag behöver någon som hela tiden säger åt mig att röra på mig, annars tappar jag motivationen.

Hur som helst. När jag tränar hinner jag tänka lite. Mer än någon annan gång. Idag funderade jag på det här med min kropp. Som typ alla kvinnor har jag svårt att förhålla mig till min kropp. Från alla håll ser/hör/läser jag att jag inte borde vara nöjd med hur min kropp ser ut, den borde se ut på ett visst sätt för att behaga. Osv osv. Och det är så lätt att dras med i det, fast jag inte vill tänka så.

Men min kropp kommer ju aldrig mer bli sig lik. Dels för att jag gått igenom två graviditeter och förlossningar. Dels för att jag närmar mig 40. Jag kan liksom inte förvänta mig att min kropp ser ut, eller känns, eller fungerar likadant som när jag var 19. Dels för att jag har andra påfrestningar nu, med dålig sömn, färre möjligheter till träning, mycket bärande (ofta samtidigt som jag gör något med ena handen) osv.

När jag hamnar i negativa tankar om mitt utseende försöker jag tänka på min kropp mer som funktionell, än som visuell. Typ Tänk att min kropp kunnat producera två barn, med allt vad det innebar av foglossning, 20 kg viktuppgång, förlossning mm mm, och ändå funkar nästan lika bra som innan (jag kunde ju knappt gå pga smärta sista månaderna (!) av båda graviditeterna, det märker jag aldrig av nu!). Tänk att jag kan gå, se, höra, dansa osv. Tänk att jag kan bära mina barn (även om ryggen och armarna tar stryk ibland). Tänk att jag med min kropp och bara genom att finnas där, kan trösta mina barn. Tänk att min man älskar min kropp, fast den är blek, hårig och bullig. osv osv.

Småbarnsåren är, i alla fall i mitt liv, de mest intensiva, tröttande, stressande åren. Dagarna går så rasande fort med allt som ska göras och hinnas med. Tiden för mig själv är minimal. Våra barn har alltid sovit dåligt, vilket påverkat vår sömn, och vår trötthet i flera år nu.

MEN, samtidigt skulle jag inte vilja byta bort den här tiden med mina barn för allt i världen! Jag är så tacksam för allt jag får vara med om. Och många av de saker jag får överdoser av nu, vet jag att jag kommer att sakna om bara några år, månader, eller veckor. För barnen utvecklas ju så snabbt, och det som är intensivt fokus just nu, försvinner i nästa fas. Och glöms bort så fort.

Här är några av de saker jag kommer sakna, från livet så som det är just nu:

  • Hildas mjuka, fortfarande lite korviga, små ben. Med små, små minitår och mjukt hull, till och med på fötterna.
  • Algots fantasilekar. Just nu heter han Algot Uggla, och flaxar med armarna och hoar. Förra veckan fick vi inte av honom hans Bamse-pyjamas på flera dagar, och han svarade inte på tilltal om vi inte kallade honom Bamse.

  • Mjuka små armar kring min hals. Hundra gånger varje dag, och nästan lika många gånger varje natt.
  • En varm liten person i min famn. Vid matbordet, i soffan, på golvet, ute på gården. Ständigt har de, båda två, behov av att komma nära en stund och bara sitta där.
  • De få gånger jag varit ute, utan barnen, och de kommer springande och hojtande, och kastar sig i min famn, när jag kommer hem.
  • Deras små röster. Som sjunger, pratar, hojtar, viskar.

  • Algot som sitter på sin fotboll och använder den som trumma, samtidigt som han leder oss andra i allsång. Han är riktigt rytmisk och musikalisk och det gör mig så stolt, glad och varm i hjärtat!
  • Hilda, som vid 1½ år, kan flera sångtexter, och som börjar hitta melodin mer och mer.
  • Hilda som börjar dansa till nästan all musik, oavsett om hon sitter fast i sin stol, sitter på golvet eller står. Dansa måste hon, när hon hör musik.
  • Algot som “dansar med armarna”, som han säger, och vevar och fäktar med armarna, med ryggen böjd, och fötterna skuttande.
  • Hilda som kryper upp på mig, mitt i natten i sängen, och säger “Hej!”, rakt in i mitt öra. Just när det händer vet jag inte om jag ska skratta eller gråta (jag vill ju bara sova). Men vet att jag kommer att minnas det med ett leende.
  • Hur de upptäcker världen, och vill visa mig allt de ser. En skata som flaxar högt upp i luften. En fluga som spatserar på köksbordet. En traktor som åker förbi. Ett torn de byggt. Allt är lika spännande och nytt.

  • Hur de ser ut. Jag kan inte se mig mätt på dem. Och jag tänker många gånger varje dag, “tänk att det här är mitt barn, han/hon ser ut så här, och mina gener finns i honom/henne”.
  • Att de kommer till mig med allt som de behöver hjälp med, oavsett tid på dygnet, eller vad jag håller på med. Så tröttande ibland. Men jag vet ju att det kommer en dag när de inte kommer till mig, och att jag då kommer att sakna det.
  • Algot som kommer och vill trösta när Hilda (eller jag, för den delen) är ledsen, med en puss på kinden.
  • Hilda som trutar med sin lilla mun och säger “Hilda lessen”, när något går emot henne.
  • Hildas runda lilla mage.

  • Deras mjuka hår.
  • Algot med armen om sin “lillasyster Kanin” när han somnat i sin säng.
  • Hilda som ligger på mage, med knäna uppdragna och blöjrumpan i vädret när hon somnat i sin säng.
  • Algot som stolt hjälper mig att baka eller laga mat.

  • Hilda som sträcker fram tallriken och hojtar “mela mat!!”.
  • Hilda som klättrar upp på precis allting. Så stressande och enerverande, men också så charmigt med upptäckarlusten.
  • Algot som klarar mer och mer själv, men ändå vill ha hjälp ibland.

Många gånger varje dag stannar jag upp en sekund och njuter, innan jag springer vidare.

Tiden räcker verkligen inte till, till att skriva så mycket jag skulle önska. Men nu, sent omsider, har jag i alla fall knåpat ihop en sammanfattning av året 2018. Med risk för att jag, i min tankspriddhet har glömt något viktigt. Listan är lånad från bloggen Underbara Clara. Här kommer den.

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut? Var föräldraledig hela året. Så det här året har verkligen präglats av barnen. Är så fantastiskt tacksam att jag har dem, och att jag har möjlighet att tillbringa så mycket tid med dem!

Genomdrev du någon stor förändring? Nej, inte som jag kan komma på. Men med barnen sker ju förändringar hela tiden. Så snart vi kommit in i en rutin och jag tror att jag förstår hur vi ska lägga upp dagarna på bästa sätt, så kommer någon in i en ny fas, och behöver nya rutiner. Men där handlar det ju mest om att hänga med, inte så mycket om att jag förändrat något.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, ett par vänner, och flera av mina kusiner har fått barn det här året.

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas? Vi hade ett jättehärligt kalas för barnen lördagen mellan deras födelsedagar (de fyller år med tre dagars mellanrum), tillsammans med kusinen som fyller år samma dag som Algot, det kommer jag minnas. Och första helgen i augusti när några av våra närmsta vänner flyttade in i det andra bostadshuset på vår gård, det kommer jag också minnas. Och sommaren 2018, då det var högsommarvärme, torka och knappt något regn mellan mitten av april och slutet av september kommer väl knappast någon glömma.

Dog någon som stod dig nära? Nej.

Vilka länder besökte du? I år har vi faktiskt “bara” varit i Sverige. Inte något aktivt val, även om jag, som många andra, fått upp ögonen för hur mycket flyget faktiskt påverkar vår sköra värld.

Bästa köpet? Vi har gjort flera riktigt stora köp i år, och jag är väldigt nöjd med framför allt tre av dem. 1. Lådcykel, med el. Än så länge har jag “bara” cyklat med den till mataffären, och till samhället 5 km härifrån, men under sommarmånaderna cyklade jag ca 10 mil/månad med den. Både barnen och jag tycker att det är jättekul att cykla. Till våren vill jag testa att cykla med barnen till Lund (drygt en mil). 2. Robotdammsugare. Jätteonödigt, tyckte jag först när tanken kom upp. Men vi har ett väldigt stort hus, och städningen är en evig stress för mig. Och sådan skillnad det har blivit, på bara några veckor sedan vi köpte den. Huset blir städat varje vecka, och jag känner mig inte längre stressad över det. 3. I slutet av sommaren satte vi upp solceller på lagårdstaket som vetter nästan rakt åt söder. En stor investering, som vi fick låna till, men som kommer att betala sig på bara några års sikt. Och det känns fantastiskt att kunna producera miljövänlig el!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Det må låta klyschigt, men att se mina barn varje dag. Jag förundras dagligen över att de finns, att de är mina, att de är så fina och goa, roliga, smarta, påhittiga. Att få se dem växa och utvecklas, få lära känna deras personligheter. Bara att höra dem lära sig prata och undersöka hur man använder ord, är så otroligt roligt. De senaste dagarna har de lekt mycket med en ficklampa, eller “finklampa”, som Algot säger och “slimm-slampa”, som Hilda säger. Sådana små saker roar mig, och gör mig så glad!

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?  Ännu en klyscha, men inte desto mindre sann: Fred, kärlek och frid i denna oroliga värld!!

Vad önskar du att du gjort mer?  Läst, simmat, rört på mig, stickat, virkat, bakat, skrivit, bloggat. Överlag får mycket av mina egna intressen och behov stå tillbaka, när barnens behov är mer akuta. Och jag tänker att så får det vara, allting har sin tid. Men visst saknar jag vissa saker.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig. För världsläget, för klimatet, för framtiden, för hur mina barn ska få det i livet.

Favoritserier från året som gått?  Har jag ens följt någon serie? Minns ingen. Jag som annars gillar serier. Har säkert sett någon bra, men jag tror jag har minnesluckor från de senaste 18 månaderna, vissa saker minns jag bara inte. Skyller på konstant sömnbrist, och intensiva dagar.

Bästa boken du läst i år?  Samma här. Har jag ens läst någon? Nej, för första gången på 32 år (?) har jag inte läst någon skönlitterär bok, för min egen skull. Lyssnade på två okej talböcker i somras. Men ingen som var jättebra. Jag som alltid brukar läsa massor. Men som sagt, allting har sin tid. Har dock läst hur mycket som helst för barnen. Så glad att de båda gillar böcker, även om jag själv tröttnar på att läsa samma bok femtielva gånger. Tack och lov för bibblan!!

Vad var din största framgång på jobbet 2018?  Att jag inte jobbat alls. Haha. Det har känts helt rätt, för hela vår familj, att jag prioriterat familjen på heltid det här året! Så tacksam för den möjligheten!

Största framgång på det privata planet?  Att jag, faktiskt, för det mesta, ror hela den här tillvaron, med två småbarn och ett hus, i land. Såklart bryter jag ihop med jämna mellanrum, gör misstag, tvivlar på mig själv som mamma, fru, människa, osv. Men för det allra mesta löser jag dagarna på ett ganska bra sätt, och det är jag stolt över – tänker att det är viktigt att få vara stolt över det man gör bra!

Största misstaget? Att vara ute i bara tre tunna lager kläder när det var 25 plusgrader, sol och aningens blåsigt, för då fick jag mjölkstockning.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare! Jag känner verkligen att livet bara blir bättre och bättre. Absolut ingen dans på rosor, men jag är så otroligt tacksam för de som är mina, och för att tillvaron och vardagen är så fina, ändå. Tänk om mitt tonårs-jag, eller mitt 25-års-jag hade vetat, hur bra livet kunde bli!

Vad spenderade du mest pengar på? De tre köp jag nämnde tidigare, var utan tvekan också de tre dyraste!

Något du önskade dig och fick? Att få vara föräldraledig så länge, var något jag verkligen önskade.

Något du önskade dig och inte fick? Positiva förändringar i världsläget, mindre hat, mer kärlek i världen.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018? Jag fyllde år på fettisdagen det här året, och grämer mig fortfarande lite över att jag inte bakade en semmeltårta. Men jag var för trött. Firade med familjen, och på kvällen bjöd vi hit mina svärföräldrar och en av mina svägerskor med familj.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mera sömn! Våra barn har verkligen haft svårt att komma till ro på nätterna. Algot började sova hela nätter när han var runt två år, och då föddes Hilda. Och nu, vid 18 månader, sover hon fortfarande inte hela nätterna, utan vaknar minst en gång och behöver alltifrån någon minuts, till ett par timmars uppmärksamhet. Hoppas att hon snart sover bättre! Väldigt tacksam att jag och Jon i alla fall kan dela upp nätterna, sedan jag slutade nattamma i somras.

Vad fick dig att må bra? Solen och värmen. Min fina lilla familj. Tjejhelgen med mina gamla bibelskolevänner i höstas!! Vilodag en gång i veckan. Stunder i skogen.

Vem saknade du? Utöver tid att hinna med mina egna intressen, kan jag verkligen sakna tid och ork att ägna mig åt mina vänner. Kan känna ibland att jag knappt vet om vi har några vänner kvar, för vi orkar så sällan ta tag i att träffa några. Och när vi väl träffas, så hinner vi bara prata en halv minut åt gången, sedan behöver något barn uppmärksamhet. Så jag saknar djupa samtal, med goda vänner. Men, den tiden kommer igen, hoppas jag!

Mest stolt över? Mina barn och min man!

Högsta önskan just nu?  Visshet och frid för framtiden! Att min familj ska få fortsätta vara frisk, trygg och lycklig!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Mitt mål för hösten var att komma igång och simma. Det skedde en gång. I mellandagarna… Men sedan nyår har jag redan simmat tre gånger! Jag behöver verkligen röra på mig och bygga upp styrkan i min rygg och bål, för jag får så ofta ont i ryggen och lederna. Så i år ska jag se till att åtminstone ta mig tid för det, någon gång i veckan.

Kära nån! Så länge sedan det var jag skrev, trots att jag tänkt på hundra inlägg jag vill skriva, om sakernas tillstånd, om livet just nu, om mina tankar om ditt och datt. Men, som så ofta, finns inte tiden, orken och inspirationen på plats samtidigt.

De senaste sex veckorna, sisådär, har barnen haft fyra infektioner var, och jag och Jon varsin. Mest har det bara varit snoriga näsor och lite hosta (fast jag hade mycket hosta, för det får jag alltid när jag är förkyld). Men Hilda har haft två omgångar med hög feber. Nu senast hade hon 39-40 graders feber sju dagar i streck. Framför allt på nätterna, tre eller dyra nätter i rad, gick tempen upp över 40 grader, och då kräks hon. Som barn gör ibland, av hög feber. Inte för att hon sovit bra på nätterna någonsin, men de här veckorna har det varit extra dåligt, och veckan med hög feber var riktigt illa. Vi har turats om att ha hand om henne varannan natt, och sovit i gästrummet med henne, för att turas om att försöka få lite sömn. Några nätter hade hon frossa när febern steg så högt. En natt, när jag hade hand om henne, låg hon och frossade (inte lika roligt som att flossa, kan jag försäkra!) i typ två timmar. Kräktes ner sängen, när febern nått 40,7, trots både ipren och alvedon i kroppen. Och fortsatte frossa. Kräktes en gång till, när tempen stigit till 41,1. Hon var ändå helt vaken och med, småpratade lite när vi gick upp till badrummet och tände lampan. Men jag ringde ändå sjukvårdsrådgivningen, som tyckte att jag skulle åka till barnakuten. Så klockan tre på natten klev jag och Hilda in på en ganska tom barnakutmottagning, i Lund. Vi fick hjälp direkt. Och vid det här laget hade Hilda piggnat till lite, och febern hade, äntligen, sjunkit till 39,0. Hon pratade och pratade och pratade, och pekade och kommenterade allt hon såg. Lite kändes det som att de undrade vad jag gjorde med ett så piggt barn på akuten, mitt i natten. Hon blev i alla fall undersökt och det hela bedömdes som lite segdragen virusinfektion. Trekvart senare åkte vi hem igen. Sen hade hon feber i tre dagar till innan det äntligen gav sig.

Algot har också haft öroninflammation, för första gången i livet. Vad vi märkt i alla fall. Vi märkte det knappt det här gången heller. Det vill säga, Jon märkte ingenting, för just den veckan var han bortrest fem dagar. Men en kväll började Algot plötsligt klaga på att det kliade i örat. Och bara en kort stund senare grät han för att gjorde så ont i örat. Han somnade i alla fall. Och morgonen därpå gjorde det inte ont längre. Däremot rann det lite vätska ur örat. Sprucken trumhinna. Vi fick tid på vårdcentralen, och han fick en penicillinkur utskriven. Trots att läkaren knappt fick undersöka honom, Algot har väldigt stark integritet när det kommer till sådana saker. När vi var på bvc sist ville han varken bli vägd eller mätt. Så att någon ville lyssna på hjärta och lungor, samt titta i svalget och öronen var väldigt jobbigt för honom. Och jag förberedde mig på att fem dagar, med tre doser antibiotika varje dag, skulle bli en kamp. Jag tänkte ut alla möjliga saker jag kunde muta med. Men när det var dags för första dosen så sa jag bara “Nu ska du få medicin att dricka, så att du inte får ont i örat igen”. “Jaha”, sa han och drack upp, utan att blinka. Och så enkelt gick hela kuren. Aldrig vet man i förväg hur det ska gå, när det gäller barnen.

Vissa dagar (och nätter) de här veckorna har jag varit så trött att jag knappt vetat vart jag ska ta vägen. Andra dagar och stunder har varit mysiga och fina. Som det ju så ofta är. Flera gånger har jag tänkt på hur skönt det är att jag är föräldraledig, och att jag har båda barnen hemma. Vi har inte behövt fundera på vem som ska vabba, om det kanske ändå är dags att skicka iväg barnen till förskolan, de är ju bara lite snoriga osv osv. Den stressen är jag så glad att slippa, så länge det går. Såklart har vi fått ställa in vissa aktiviteter, och varit tvungna att säga nej till att träffa folk, som vi redan bestämt att vi skulle träffa. Tråkigt, såklart, men det kan vi ta igen senare.

Nu tror och hoppas vi att det, äntligen, blivit bättre. Nu har vi haft tre dagar då jag bara torkat någons näsa vid enstaka tillfällen, ingen har feber och ingen hostar. Så kanske, kanske, kanske att vi får vara friska nu.

När jag var liten var söndagmiddagen ofta finmat. Hos farmor fick vi alltid stek och potatis och sås, med skrynkliga kokta ärtor och inlagd gurka. Mormor serverade ofta kyckling och ris och potatis (för morfar tycker inte det är en riktig måltid om det inte är potatis till), med sallad med italiensk salladskrydda på, och knäckebröd och hårt tunnbröd till.

Hos oss ser söndagmiddagen oftast ut så här:

Veckans rester fram på bordet i sina byttor och lådor. Ta vad ni vill och värm på tallriken. Eller som husets treåring, “dä ska inte vala vajmt!”, och vägrar äta om vi värmer, kalla rester ska det vara.

För vi håller hårt i veckans vilodag, som så gott som alltid infaller på söndagen i vår familj. Inga måsten, bara kravlösa göranden som ger energi, så långt det går. Ofta är vi i kyrkan på förmiddagen, och har så trevligt med våra vänner där. Så vi kommer hem långt efter lunchdags, hungriga och trötta. Då känner jag mig som en riktigt duktig husmor, om jag fått några av veckans måltider att räcka så att hela familjen blir mätta även på söndagen.

Idag blev det till och med efterrätt, det händer nästan aldrig. Inte glass och bär, som hos farmor, eller äpplepaj med grädde som hos mormor. Men chokladbollar som jag och Algot gjorde häromdagen funkade minst lika bra. “Buu-ah, buu-ah!!”, skrek Hilda, för att berätta att hon också ville ha “bollar”. Och hon fick smaka lite lite, fast det var socker i!!

Idag hände det. En ytligt bekant dam, klappade mig frimodigt på magen, “Väntar ni en liten till?”, frågade hon. Bara så där. Och nej, jag är inte gravid. Men jag fann mig direkt och svarade “Nej, jag är bara tjock ändå” och log vänligt.

Jag tog faktiskt inte illa upp. Efter att, som så många andra (alla?) kvinnor, ha tyckt illa om min kropp, mitt utseende, mina skavanker, har jag den sista tiden bestämt mig för att se min kropp mer som funktion och mindre som utseende. Och det har faktiskt fungerat, jag är nöjd med mig själv som jag är, och jag bryr mig inte så mycket om hur min kropp ser ut, jag är fin som jag är.

Och tänk, jag har fött två barn. Gått igenom två graviditeter med “foglossning”, bäckensmärta, som gjort att jag knappt kunnat gå för att jag haft så ont. Min kropp har gått igenom två förlossningar, vilket sägs vara lika påfrestande för kroppen som ett maratonlopp, med skillnaden att jag inte tränade något innan. Men bara veckor efter båda förlossningarna har smärtan varit borta och jag kan gå långa, långa sträckor utan att få ont.

Jag har inte kommit igång med någon träning efter att barnen föddes. Jo, jag simmade några gånger när Algot var drygt ett år. Men så blev jag gravid igen, och var så förfärligt trött att jag inte tog mig iväg till någon bassäng igen. Jag går promenader ibland, men oftast i en treåringstempo, och då måste man ju stanna och beskåda alla underverk man ser längs vägen. Och sedan vi köpte vår lådcykel i våras, cyklar jag oftast ett par gånger i veckan.

Jag skulle “behöva” träna, framför allt för att få tillbaka styrka i ryggen och bålen, för jag blir väldigt trött och får ont i korsryggen och mellan skulderbladen av att bära barnen. Och jag skulle “behöva” dra ner på choklad och andra sötsaker, men som hemma-mamma är det ju ibland det enda som är “för mig”, av allt jag gör hela dagarna, att stoppa i mig några bitar choklad då och då.

Så, ja, min mage är lite rund, och klänningen jag hade idag är väl för tight för en rund mage som det inte ligger någon bebis i. Men är det inte konstigt att en kvinna med en rund mage som det ligger en bebis i är något av det vackraste som finns, medan en kvinna med en rund mage som det inte ligger någon bebis i, inte anses fin.

Har ni inte sett Mia Skäringers serie om kroppen och ätstörningar mm, som går på svt nu, och som ligger uppe på svtplay, så kan jag verkligen rekommendera den, så stark och tankvärd, både för män och kvinnor!

Och hörni, även om jag inte tog illa upp, fråga aldrig en kvinna om hon är gravid! Det kan nästan bara bli fel!

Helgen som gick hade vi en av barnens stora kusiner här. Det var så mysigt. Att ha ett lite större barn, i det här fallet en elvaåring, som sällskap är verkligen skillnad mot mina småttingar. Den här tjejen är jättego’ och fin. Hon tycker om att ägna sig åt sina småkusiner, och de, i sin tur, njuter av extra uppmärksamhet.

Algot fick hjälp att bygga järnväg, läsa böcker och de busade och ritade.

Tyvärr upptäckte jag att Hilda hade feber bara ett par timmar efter att kusinen kommit hit, så hon var gnällig och sov dåligt hela helgen. Men vi gjorde det bästa av det och hittade på några roliga aktiviteter här hemma. När Hilda sov middag på lördagen bakade vi bullar. Det har jag inte gjort på ett år, och då bakade jag tillsammans med mina svägerska. Men med en elvaåring och en treåring som hjälp gick det riktigt bra, även om det blev lite svettigt en stund, när jag insåg att vi behövde laga lunch samtidigt.

Algot ville absolut kavla själv och dela och knåda ihop om och om igen, så han fick en egen bit med deg och gjorde några minibullar.

Jag är också så glad att få ge boktips till ett lite större barn, och snart har hon plöjt alla böcker jag har av en av mina absoluta flickboksfavoriter, Lotta-böckerna.

Det är verkligen höst nu. Kyligare vindar, träden börjar skifta färg, och det är mörkt tidigare på kvällarna. Vi har haft riktigt kallt i huset, för av olika skäl har vi inte kunnat sätta på värmen. Men idag var rörmokaren här (han såg precis ut som man tänker sig en rörmokare, han saknade t.o.m. halva lillfingret på ena handen) och fixade till det. Så nu har vi värme i elementen igen, så förhoppningsvis är det lite varmare än 16 grader i köket i morgon bitti.

Häromdagen kom bonden och plöjde åkern intill vår tomt, så nu ser det riktigt höstigt ut där. Lika spännande underhållning varje gång traktorn kommer och kör runt på åkern en stund. Vi bor verkligen på landet nu!

Rotfrukter och kål är i säsong, och därför billigt. Jag gjorde rotmos häromdagen. Är man hemma och har tid att låta det koka (det tar ju nästan en timme), så är det verkligen enkel mat att göra, sånt gillar jag. Gott är det också.

De sista veckorna har jag några gånger bakat lite med barnen. Bara enkla saker som typ bara kräver ihoprörning i bunke och ut i en form, men ändå. Det är ett stort steg. Hilda sover betydligt mindre på dagarna nu, så det mesta jag gör måste gå att göra med båda barnen. Algot är redan riktigt duktig på att hjälpa mig att hälla ner alla ingredienser när vi bakar, även om det blir betydligt mer spill och kladd än om jag gör det själv. Dessutom vill han väldigt gärna hjälpa till med att “vifta” (vispa), det tar ungefär hundra år, och blir ganska kladdigt, men det är det värt för att få baka lite och för att få se hur stolt han blir över att få vara med och bidra. Hilda vill än så länge mest bara peta på allt, smaka på allt, hälla ut allt samt häva sig upp över diskhon, så jag tror snart hon far ner med huvudet före rakt ner i disken. Men får hon bara några saker som hon får lov att pilla på och stoppa i munnen, så roar hon sig oftast så pass länge att Algot och jag hinner få ihop en smet av något slag.

Häromdagen dammsög jag köket på förmiddagen, när Hilda sov, och sedan bakade vi på eftermiddagen. Inte mitt smartaste drag, kanske. Ogjort arbete kan man säga.

För övrigt kan jag väl säga att det sällan blir långtråkigt här hemma.

 

Det här inlägget, som från början var tre, var knappt påbörjat innan idag, därför blir det kort och kompakt.

När vi varit i Småland fortsatte vi vidare norrut, närmare bestämt till en lägergård vid Hjälmarens strand. Här var vi några dagar på läger, som en kristen organisation anordnar. Vi bodde i husvagn för första gången som familj. Väldigt mysigt, men svettigt i drygt 30 graders värme. Vi badade en hel del i sjön, även de här dagarna. För övrigt gick vi på gudstjänster och fick intressant undervisning, träffade nya och gamla vänner, och försökte få dagarna att bli så uthärdliga som möjligt i den tryckande hettan.

Sedan tillbringade vi några dagar i Örebro. Som alltid tänkte jag innan att den här gången ska vi försöka ha ett lugnt tempo. Och som alltid är det så många som vi vill passa på att träffa, så det blev fullt program även denna gång. Vi träffade mina syskon, beundrade min systers och svågers nybyggda hus, träffade min mormor, morfar och farmor, samt några vänner. Så tacksam för alla dessa möten, trots att vi ibland mest bara satt och svettades tillsammans.

Denna ljuvligt varma sommar passade AC:n i vår bil på att lägga av, precis innan vi gav oss iväg på alla dessa resor. Med 50 mil att köra hem följde vi väderprognoserna noga, skulle det komma någon svalare dag. Men nej, temperaturen bara steg de här dagarna och låg snarare runt 35 grader, än 30 som vi haft när vi körde upp. Till slut bestämde vi oss för att åka från Örebro vid åttatiden på kvällen, när vi brukar lägga barnen.

Och det blev faktiskt ett lyckat drag. Vi brukar behöva göra minst tre stopp när vi kör på dagen. Men den här gången stannade vi bara en lite längre gång, när barnen vaknade och var ledsna. Algot var arg och ville inte sitta i bilen. Så vi satt i det stickiga torra gräset intill en tråkig lastbilsparkering i mörkret. Jag pekade på månen som lyste på himlen, den brukar han alltid tycka är intressant. Men efter några minuter grät han igen och sa “Jag vill inte titta på månen mela!!”. Men när vi efter sådär tjugo minuters stopp gav oss iväg igen, så somnade båda barnen ganska snart. Annars gjorde vi bara ett par stopp och bytte förare. Och med lite Cola och RedBull höll vi oss vakna. Klockan två var vi hemma igen. Och klockan 06.00 vaknade Hilda, som hon gjort hela sommaren.

Direkt efter min brors besök åkte vi upp till stugan i Småland. Här tillbringade vi en vecka tillsammans med en av Jons systrar med familj. Varmt och skönt hade vi. Och vi var därför mycket tacksamma för den lilla sjön ett par kilometer bort. Vi hade dessutom vattenbrist i stugan och kunde inte duscha. Vissa dagar kunde vi inte ens spola på toan. Så det blev till att tvätta oss i sjön. Men inte så mycket att klaga på i det här vädret, trots allt.

Barn nr 1: “Titta! Vov vov!

Barn nr 2: “Dä mojmo häst å moffa häst!”

Körsbär!

På väg ut i skogen för att plocka blåbär.

Skogshallon.

Vi hittade dock bara ett par deciliter på en hel timme. Alldeles för torrt i skogen för bär i år.

På söndagen åkte vi på gudstjänst i kyrkan. Efteråt drack vi kyrkkaffe. “Det blir bra med vatten till pojken”, sa jag till kyrktanterna, som log vänligt och gav honom saft.

Ljuvlig barnvagnspromenad. Som just denna gång bestod av fem minuter glad flicka, 45 minuter skrikande, övertrött barn och fem minuter sovande ljuvlighet. Bara hem och vila (dvs diska) innan hon vaknar igen.