Answer to prayers

Igår var jag på förlossningen i tre timmar. Det planerade besöket för att försöka vända vår lilla bebis tog sin lilla tid, men verkar ha varit värt besväret. Jon hade inte möjlighet att följa med mig, men en god vän erbjöd sig att följa med. Och det var riktigt skönt att ha någon med mig, inte minst med tanke på att hon är barnmorska och kunde förklara en massa saker för mig i förväg.

Själva vändingen tog bara ungefär tio minuter, men med alla förberedelser och kontroller både innan och efter tog det alltså tre timmar. Jag fick Bricanyl intravenöst för att musklerna i livmodern skulle vara avslappnade och inte spänna sig i sammandragningar och motverka läkarens påverkan utifrån. Bricanyl gör att man får hjärtklappning och känner sig andfådd och stressad i andningen, ganska obehagliga känslor. Min uppgift var att göra mitt bästa att slappna av i hela kroppen och andas djupa andetag, medan två läkare tryckte, pressade och klämde på min stora mage, för att förmå den lilla bebisen där inne att vända runt så att huvudet kommer neråt.

Inte nog med att jag lyckades andas lugnt (nåja, med Bricanyl i kroppen och hela obehaget av vändning flåsade jag nog på ganska bra) och vara avslappnad nästan hela tiden. Dessutom lyckades de faktiskt vända bebisen upp och ner (dvs. så som den ska ligga vid det här laget). Till att börja med låg den dock dubbelvikt, med både huvudet och fötterna neråt – bebisar är verkligen viga! Dessutom såg de på ultraljudskontrollen efteråt att navesträngen lagt sig nedanför bebisens huvud, i vägen för “utgången”. Och så kan man inte ha det bebisen ska födas vaginalt. Omkring en halvtimma senare gjorde de en ny koll och då verkade navelsträngen ha glidit åt sidan och inte ligga i vägen längre.

Om en vecka ska jag dit igen för att kontrollera att bebisen ligger kvar med huvudet nedåt och att navelsträngen inte ligger i vägen.

Trots att det var en ganska tuff upplevelse – jag var alldeles slut efteråt – så är jag väldigt glad och tacksam för den! Dels att det gick bra, så klart, vilket bönesvar (tack alla som bett för oss!). Och dels för att det lyfte mitt självförtroende inför förlossningen en massa. Bara att få vara på förlossningsavdelningen några timmar, få träffa helt fantastiska, trevliga och kompetenta barnmorskor och läkare, se lokalerna, få sjukhusskjorta, infart och id-band (dvs. känna på hur det är att vara patient istället för personal). Nu vet jag lite mer om det, och det känns skönt.

Men framför allt tror jag att känslan av att jag verkligen klarade av att fokusera på att andas och slappna av, trots smärta och obehag som jag inte hade någon kontroll över, gjorde att jag någonstans fattade att min kropp kommer att klara av en förlossning. Jag fattar så klart att ett vändningsförsök på tio minuter inte går att jämföra med en hel förlossning, varken tidsmässigt eller smärtmässigt. Men hela upplevelsen gav mig ett lugn i en situation som var obehaglig och utanför min kontroll. Och på något sätt, som jag inte riktigt kan beskriva, så lyfte det min självkänsla på ett sätt som jag verkligen behöver för det som ligger framför!

 

Yesterday I was at the delivery ward for three hours. The planned visit to try to turn our little baby around took some time, but seems to have been worth the trouble. It wasn´t possible for Jon to come with me, but a dear friend of mine offered to come with me. And I´m so glad she did, not the least considering she is a midwife and could explain a lot of things in advance.

The actual turnaround of the baby only took about ten minutes, but with all the preparations and controls before and after it took three hours all together. They gave me intravenous Terbutaline to relax the muscles of my uterus, so I wouldn´t get contractions that would work against the doctors impact from the outside. Terbutaline also gives palpitations and makes you breath fast, quite unpleasant feelings. My task was to do my best to relax my whole body and breath deep breaths, while two doctors pressed, squeezed and pushed on my big stomach, to make the little baby inside turn around with the head down.

Not only did I manage to breath calmly (well, with the Terbutaline and the unpleasent feeling of the whole turning I probably huffed and puffed pretty good) and be relaxed almost the entire time. But also  they actually did manage to turn the baby upside down (that is, as it is supposed to be positioned by now). To start with it was lying doubled, with both head and feet down – babies really are agile! They also saw on the ultrasound check afterwards that the umbilical cord had ended up beneath the baby´s head, in the way of the “exit”. And that will not work during a vaginal delivery. About half an hour later the did another check, and by then the umbilical cord seemed to have moved aside, not lying in the way anymore.

Next week I´m going there again to check that the baby hasn´t turned around back again, and that the umbilical cord is not in the way for the head.

Even though this was a rather tough experience – I was so tired afterwards – I´m actually very happy and thankful for it! Partly because the attempt to turn the baby around was successful, such an answer to prayers (thank you, all of you who prayed for us!). And partly because it lifted my confidence regarding the delivery a whole lot. Just having the opportunity to stay at the delivery ward for a few hours, to meet amazing, nice and competent midwives and doctors, to see the place, be dressed in hospital clothes, get an iv and id-bracelet (to get the feeling of being the patient and not the nurse). Now I know a little bit more about it, and that´s a good feeling.

But above all I think that the feeling of being able to focus on my breathing and to relax, in spite of the pain and discomfort that I didn´t have any control over, made me realize somehow, that my body is able to cope with the delivery. I understand, of course, that turning around a baby for ten minutes is nothing at all like a delivery, neither concerning the time nor the pain. But this experience gave me a calmness in a situation that was unpleasant and out of my control. And somehow, I can´t really describe it, it lifted my self confidence in a way I know a need for what lies ahead!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *