Allt jag kommer att sakna

Småbarnsåren är, i alla fall i mitt liv, de mest intensiva, tröttande, stressande åren. Dagarna går så rasande fort med allt som ska göras och hinnas med. Tiden för mig själv är minimal. Våra barn har alltid sovit dåligt, vilket påverkat vår sömn, och vår trötthet i flera år nu.

MEN, samtidigt skulle jag inte vilja byta bort den här tiden med mina barn för allt i världen! Jag är så tacksam för allt jag får vara med om. Och många av de saker jag får överdoser av nu, vet jag att jag kommer att sakna om bara några år, månader, eller veckor. För barnen utvecklas ju så snabbt, och det som är intensivt fokus just nu, försvinner i nästa fas. Och glöms bort så fort.

Här är några av de saker jag kommer sakna, från livet så som det är just nu:

  • Hildas mjuka, fortfarande lite korviga, små ben. Med små, små minitår och mjukt hull, till och med på fötterna.
  • Algots fantasilekar. Just nu heter han Algot Uggla, och flaxar med armarna och hoar. Förra veckan fick vi inte av honom hans Bamse-pyjamas på flera dagar, och han svarade inte på tilltal om vi inte kallade honom Bamse.

  • Mjuka små armar kring min hals. Hundra gånger varje dag, och nästan lika många gånger varje natt.
  • En varm liten person i min famn. Vid matbordet, i soffan, på golvet, ute på gården. Ständigt har de, båda två, behov av att komma nära en stund och bara sitta där.
  • De få gånger jag varit ute, utan barnen, och de kommer springande och hojtande, och kastar sig i min famn, när jag kommer hem.
  • Deras små röster. Som sjunger, pratar, hojtar, viskar.

  • Algot som sitter på sin fotboll och använder den som trumma, samtidigt som han leder oss andra i allsång. Han är riktigt rytmisk och musikalisk och det gör mig så stolt, glad och varm i hjärtat!
  • Hilda, som vid 1½ år, kan flera sångtexter, och som börjar hitta melodin mer och mer.
  • Hilda som börjar dansa till nästan all musik, oavsett om hon sitter fast i sin stol, sitter på golvet eller står. Dansa måste hon, när hon hör musik.
  • Algot som “dansar med armarna”, som han säger, och vevar och fäktar med armarna, med ryggen böjd, och fötterna skuttande.
  • Hilda som kryper upp på mig, mitt i natten i sängen, och säger “Hej!”, rakt in i mitt öra. Just när det händer vet jag inte om jag ska skratta eller gråta (jag vill ju bara sova). Men vet att jag kommer att minnas det med ett leende.
  • Hur de upptäcker världen, och vill visa mig allt de ser. En skata som flaxar högt upp i luften. En fluga som spatserar på köksbordet. En traktor som åker förbi. Ett torn de byggt. Allt är lika spännande och nytt.

  • Hur de ser ut. Jag kan inte se mig mätt på dem. Och jag tänker många gånger varje dag, “tänk att det här är mitt barn, han/hon ser ut så här, och mina gener finns i honom/henne”.
  • Att de kommer till mig med allt som de behöver hjälp med, oavsett tid på dygnet, eller vad jag håller på med. Så tröttande ibland. Men jag vet ju att det kommer en dag när de inte kommer till mig, och att jag då kommer att sakna det.
  • Algot som kommer och vill trösta när Hilda (eller jag, för den delen) är ledsen, med en puss på kinden.
  • Hilda som trutar med sin lilla mun och säger “Hilda lessen”, när något går emot henne.
  • Hildas runda lilla mage.

  • Deras mjuka hår.
  • Algot med armen om sin “lillasyster Kanin” när han somnat i sin säng.
  • Hilda som ligger på mage, med knäna uppdragna och blöjrumpan i vädret när hon somnat i sin säng.
  • Algot som stolt hjälper mig att baka eller laga mat.

  • Hilda som sträcker fram tallriken och hojtar “mela mat!!”.
  • Hilda som klättrar upp på precis allting. Så stressande och enerverande, men också så charmigt med upptäckarlusten.
  • Algot som klarar mer och mer själv, men ändå vill ha hjälp ibland.

Många gånger varje dag stannar jag upp en sekund och njuter, innan jag springer vidare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *