Allhelgonahelgen

Hela veckan har gått i förkylningens tecken. Febern försvann efter bara någon dag, men vi fortsätter hosta. Algot är nästan frisk, vilket är skönt. Men han störs en del av min hosta, tittar frågande upp under amningen och vaknar när han precis somnat i min famn.

Och inte har vi haft tid att ligga på latsidan så värst många stunder den här veckan. På tisdag ska lägenheten fotograferas för annonsering och försäljning. Så nu har vi fixat och grejat så det är snart finare här än det varit på alla de nio år som gått sedan Jon köpte lägenheten. Igår ägnade vi hela dagen åt att rensa, putsa och ordna. En kompis kom och hjälpte oss några timmar, mycket tacksamt. Och en annan kompis kom och hämtade både soffan och köpmandisken – de flyttar till större lägenhet i helgen och behövde fylla ut med fler möbler. Så bra när saker kommer till användning och vi slapp köra iväg dem.

På kvällen gick vi en promenad på kyrkogården och tittade på alla tända ljus som blinkade i mörkret. Vi tände ett ljus i minneslunden och begrundade livet och döden. I min familj har vi alltid pratat om döden, som något naturligt, om än avlägset. Jag kan inte säga att jag är rädd för själva döden – hoppet om livet efter detta är större än rädslan. Men med åren har jag mer och mer börjat frukta att den ska komma “för tidigt”. Jag är så nyfiken på livet, vill så mycket mer än vad jag redan fått uppleva. Och sedan jag träffade Jon är livet ännu större och viktigare. Men sedan jag fick barn har en för tidig död på allvar blivit något som skrämmer, min eller deras – de som är min lilla familj. För hur ska de klara sig utan mig, eller jag utan dem? Hur går man igenom sådan sorg och smärta?

Så vi tänder vårt ljus, tacksamma för varje dag vi får ha varandra, och tänker på de som mist någon nära.

DSC_1848

Idag har vi helgat vilodagen. Vi gör vad vi kan för att få till en vilodag varje vecka. En dag då vi inte har några måsten, och en dag då vi tar tid för varandra och för Gud. Efter perioder i livet då stressen bränt oss trötta och sjuka, har det blivit en nödvändighet. Att ha en dag då vi hämtar kraft. Inte för att vi är värda det, eller för att vi varit extra duktiga och arbetsamma veckan innan. Utan för att orka med veckan som ligger framför.

Jon var i kyrkan på förmiddagen. Men jag hostar så mycket, så jag och lillen stannade hemma, slumrade på soffan en stund. När Jon kom hem åt vi lunch tillsammans i lugn och ro. Han hade köpt en bakelse på hemvägen, som vi delade på till efterrätt. Algot njuter av att få extra mycket tid i famnen, en dag när händerna får vila. Jag bäljar i mig ofantliga mängder honungsvatten, hostar och hostar, tittar på film och njuter av att livet är rätt bra ändå. Tacksam!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *