3 år, 1 år, 7 år

I fredags fyllde Algot 3 år. Det här är första födelsedagen som han förstår lite av vad som händer, och att det är en speciell dag. Dagen innan hade vi kommit överens om att han skulle få frukost (macka och kaka) och paket i sängen. Och vi planerade att väcka honom vid sjutiden, eftersom han ofta vaknar mellan sju och halv åtta. Men, som så ofta när det gäller barnen, blir det inte som planerat. Klockan 05.42 vaknade Algot gråtande och ropade: “Jag vill ha macka med kallvar (kaviar)!”. Hilda, som var halvvaken och låg och ammade satte sig genast upp i sängen och hojtade glatt: “Heeej!!”, när hon såg och hörde sin bror. Ingen av dem lät nöja sig med att det fortfarande var nästan natt, och att vi ju skulle komma med frukost till sängen lite senare. Det var bara att gå upp. Och under morgonen upprepade Algot flera gånger: “Jag är två år, jag blir tre år snart”, när vi sa att det ju var hans tre-årsdag. Kanske gjorde vi för stor affär av födelsedagen, under dagarna innan, jag som tänkte att han skulle uppskatta det mer, om vi pratade om det, så att han visste vad som skulle hända.

Frukost och paket i köket

Nåja, så småningom, när det var dags för mellanmål på förmiddagen, och vi åt glass och jordgubbar, och han fick blåsa ut tre ljus, så hade han accepterat att nu är han tre år.

Mina föräldrar kom ner från Örebro redan på torsdagkvällen, och var här hela helgen. På fredagkvällen grillade vi, och satt ute, det var en riktigt skön kväll.

Jag blir alltid lite nostalgisk sådana här dagar, och tänker tillbaka på hur det var när han föddes, och när han fyllde ett år och två år. Och vill gärna titta på bilder.

Algot, 1 år

På lördagen hade vi kalas hemma hos oss, då vi förutom Algot firade en av barnens kusiner, som fyller fem år samma dag, och Hilda som fyller år tre dagar senare. Min svägerska och svåger hade ordnat en helt fantastisk brunch, och vi stod för tårta. Nästan hela Jons familj kom hit. Och om jag räknat rätt, så var vi precis trettio personer. Är så tacksam för vårt stora hus, när vi har kalas. Och för vår stora trädgård, även om den inte användes så särskilt flitigt just den här dagen, eftersom regnet hängde i luften (lite typiskt när det knappt regnat en droppe på typ 6 veckor, men som sagt, jag är tacksam för vårt stora hus!).

Väldigt bra grej att ha kalas på förmiddagen, förresten. För vid tre-tiden var kalasandet avklarat, och det värsta stöket undanröjt. Och då var vi (eller jag i alla fall) inte alldeles slut, utan hade ork för lite annat också den dagen.

Idag, måndag, fyllde Hilda ett år. Och kära nån, det här året, var har det ens tagit vägen? Så mycket har hänt, och det har varit så galet intensivt, med två småbarn och nytt hus (dvs. huset är gammalt, och behöver därmed en massa omsorg…), och en massa annat. Jag kommer ärligt talat inte ihåg särskilt mycket från det här året. Är väldigt glad att jag börjat skriva lite igen, så att jag kan påminnas om vissa saker i alla fall. Stackars Hilda kommer inte få lika detaljerade berättelser om sitt/sina första år, som Algot kommer få. Men så är det väl i de flesta familjer. Med första barnet har man möjlighet att ge allt fokus, med andra barnet är det omöjligt.

Hur som helst. Vi firade ju Hilda under helgen. Och en ettåring förstår ju inte att det här är en speciell dag. Så idag har vi inte gjort något särskilt. Båda barnen har varit ganska trötta efter en intensiv helg, så vi har, för en gångs skull bara varit hemma. Tog en promenad och postade ett brev på morgonen.

Hilda partade loss vid lunchen. Så sedan stoppade jag båda barnen i badkaret, där de roade sig storligen med nya badleksaker.

Men nu sitter jag här och tänker på kvällen för ett år sedan. Hur värkarna startade klockan 20. Och hur vi ringde förlossningen redan efter trekvart och de uppmanade oss att åka in. Hur vi packade det sista och körde de fyrtio minuterna till sjukhuset. Hur lugn jag kände mig i bilen, och hur vacker kvällen var, klarblå himmel, försommarklädd natur, och solen som sakta gick ner över åkrarna. Hur intensiva värkarna blev direkt när jag klev hur bilen. Hur vattnet gick med ett splash, när vi varit ungefär en timme på förlossningssalen. Hur stark jag kände mig, mitt i den outhärdliga smärtan, när jag, fyrtio minuter innan midnatt, på ett par krystvärkar, födde fram min dotter.

Och idag firar vi också vår bröllopsdag. För sju år sedan idag, gifte vi oss. En sådan fin dag vi hade! Och sju goda år har vi haft nu. Med sina upp- och nergångar både i äktenskapet och i livet i stort. Men att säga ja till varandra, är verkligen ett beslut vi inte ångrar!

Vi firade lite, när Jon kom hem från jobbet. För första gången, sedan bröllopet, tog jag på mig min brudklänning igen. Har tänkt varje år att jag skulle göra det. Men av en massa orsaker, har det inte blivit så. Jag minns att min mamma ofta (alltid) tog på sig sin brudklänning på deras bröllopsdag, när jag var liten. Och som jag minns det var det först runt den tionde bröllopsdagen, som hon inte kunde få igen den. Jag kunde inte stänga dragkedjan på min klänning idag, inte på långa vägar. Men fin kände jag mig, i alla fall. Åh, jag är, fortfarande, så nöjd med den klänningen.

Jon hade köpt med sig sushi hem, till kvällsmat. Det äter vi extremt sällan. Så sällan att Algot nog inte smakat det förut. Och han, som annars brukar gilla all mat, och vill smaka nytt. Provade lite, men åt bara några tuggor. Han fick äta macka till kvällsmat. Hilda fick lite sushi, och lite annan mat. Och ville gärna, även vid denna måltid, kladda in håret med mat. Det blev inte jättebra stämning när vi försökte få henne att förstå att det inte var en bra idé. Det där med matro, och att få sitta ner en hel måltid, alltså… Det står näst högst på min önskelista just nu, tätt efter ostörd sömn!

Nåja, nu har Jon lagt barnen, som snart somnat, hoppas jag. Då ska vi äta kakor, och titta på vår film från bröllopsfesten, om vi kan hitta den.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *