Vecka 22. Jag vaggar som en anka. Varje steg gör ont. Det gör ont att vända sig i sängen. Jag kan inte böja mig ner utan att bli andfådd. Jag är helt enkelt inte alls en sån där gravid som studsar runt i tillvaron och är i toppform.

MEN! Jag njuter ändå fantastiskt mycket av den här tiden. Av att det ännu en gång växer ett litet liv i mig. Att jag får känna små sparkar och rörelser från någon som redan är en del av vår familj, av vårt liv. Att jag inte behöver hålla in magen och försöka se smal ut (som man ju “ska”). Att storasyskonen är minst lika nyfikna och förväntansfulla som jag. De är så kärleksfulla, kommer och vill krama och pussa på bebisen. De funderar mycket på hur stor den är nu, när den ska komma ut, och hur det ska bli då. Det är verkligen stor skillnad på hur mycket de deltar och förstår, vid 2,5 år och 4,5 år, jämfört med hur mycket Algot kunde delta och förstå, när jag väntade Hilda, när han var drygt 1,5 år.

Den här fasen i mitt liv är väldigt speciell, och aldrig kommer tillbaka!

Med två febriga barn i huset, och regn i luften, blev det ingen kyrkogårdsvandring ikväll. Men det går ju bra att tända ljus hemma på trappan och tänka på dem vi saknar.

Prata om döden och livet, sorgen och hoppet.

För 4,5-åringen blir funderingarna på döden så konkreta och så abstrakta på samma gång. “Är man naken när man är död?”, är ju en mycket relevant fråga, t.ex.

Under min uppväxt var döden något självklart, något som nämndes och pratades om då och då, på ett väldigt naturligt sätt. Det vill jag föra vidare till mina barn. Att vi tror och hoppas att vi ska ses igen en dag. Att det finns så mycket vi inte förstår. Att sorgen ändå kan vara outsägligt stor när någon vi älskar försvinner. Att ljuset övervinner mörkret och att döden inte är slutet.