Det finns så mycket tyckande och tänkande om barn och sömn. Att de borde sova hela nätter, för sig själva, i eget rum, helst från några veckors ålder. När det är helt normalt för människobarn att sova nära sin förälder, amma flera gånger, eller hela natten, i flera månader.

Jag hittade en så intressant artikel, om bebisar och sömn. Läs den gärna!!

Den handlade om hur vi får så mycket åsikter om att bebisar borde somna själva, sova hela natten i egen säng, redan från början osv. Men att dessa åsikter inte grundar sig i forskning om barns behov, utan om tyckande från framför allt manliga läkare för 100-150 år sedan.

Idag vet vi att barn har behov av sin/sina föräldrar för att känna sig trygga, så pass trygga att de kan somna och somna om. Ändå är vi många som, i alla fall, periodvis, känner oss som misslyckade mammor, när vi inte “lyckas få barnen” att sova snällt. När barns sovutveckling är långtifrån linjär, utan, som artikeln beskrev det, tar fem steg fram, tre steg bak, ett steg åt sidan och sedan vänder ut och in på sig själv.

För egen del har jag har haft barnen i min säng ungefär de första 18 månaderna, med undantag för enstaka delar av enstaka nätter. De har båda nattammat tills de var ett år. Nu sover de fortfarande i vårt sovrum. Oftast hela natten i egen säng, ibland delar av natten hos mig.

Och, ja, jag har många gånger trott att jag håller på att bli knäpp, av trötthet, av att jag “borde lära dem att sova själva”. Men så här är livet med småbarn, människobarn är bland de mest krävande när det gäller behov av närhet. Rätt som det är har det gått flera månader utan att de kommer till mig. Och då saknar jag dem, så det värker i kroppen.