Efter nästan fem månader med novemberväder, aka skånsk vinter (regn från sidan, alltid blåsigt, särskilt när man bor på en åker, och grått, grått grått), när man undrat femtielva gånger hur man frivilligt kunde bosätta sig här, så kommer våren, flera veckor tidigare än i övriga landet.

Och den liksom fjäskar in sig med allt vackert, allt fågelkvitter och alla dofter som börjar vakna. Ungefär som någon som varit dum länge, och sedan gör något jättegulligt, och ba’: “Men du, nu glömmer vi det där. När vi kan ha det så här bra.” Och jag bara ler generat, över uppmärksamheten: “Ja! Nu är allt förlåtet! Inget slår den skånska våren!”

Tulpaner i skugga
Samma tulpaner, i solsken


Härom veckan åkte jag och barnen med lådcykeln till affären. När jag stod och låste cykeln anade jag i ögonvrån att kvinnan som brukar sitta utanför affären och tigga gick förbi oss. Kanske tittade jag upp och hejade, jag minns inte så noga.

Men bara några sekunder senare hörde jag någon som ropade en bit bakom mig. Jag vände mig om, och där stod tiggarkvinnan tillsammans med en “alldeles vanlig, svensk” kvinna i 70-årsåldern. Tiggarkvinnan vinkade åt mig att jag skulle komma dit. Barnen satt fortfarande fastspända i cykellådan, så jag gick de få stegen fram till de två kvinnorna.

Den tiggande kvinnan höll nu den andra kvinnan under armen, men jag förstod inte vad hon sa. Den äldre kvinnan, som stod och höll sig i den hjälpande armen, och en stolpe, precis intill bilarna som åkte förbi, tittade förvirrat upp. “Åh”, sa hon, “kan du hjälpa mig så jag får sätta mig ner?”. Jag såg mig omkring, en liten bit bort fanns en bänk. Jag stödde henne och vi gick bort till bänken där hon sjönk ner. Jag frågade hur hon mådde, och om jag kunde hjälpa henne med något mer.

Hon berättade att hon hade en sjukdom som ibland, plötsligt gjorde henne yr. Men nu kunde hon själv ringa till sin man, som kunde komma och hämta henne.

Jag förstod att den tiggande kvinnan sett den yra kvinnan stå och försöka stödja sig på en stolpe, medan alla andra, som var på väg till eller från affärens parkering gått förbi. Eller, som jag, inte sett henne. Hon hade skyndat sig fram för att hjälpa, men pga språkförbistringar hade hon inte förstått hur kvinnan behövde hjälp.

Senare, när vi pratade om den här händelsen hemma, kom vi att tänka på den där liknelsen, som Jesus berättar, om den barmhärtige samariern. Ni vet, den där alldeles vanlige mannen, som blev nedslagen och rånad på vägen. En rad människor, vanliga, högt ansedda, välutbildade, religiösa, passerar den nedslagne, men vänder bort blicken, går över till andra sidan vägen.

Så kommer en samarier förbi. En av det där folket, som vanligt folk inte beblandade sig med, som inte ansågs vara värda något. Han plåstrade om mannen så gott det gick vid vägkanten, och tog sedan med honom och såg till att han fick hjälp.

Och Jesus frågar de som lyssnat, vem var den nedslagne mannens nästa?

“Älska din nästa som dig själv.”

Det finns några uttryck jag stör mig på mer än andra. Och när man väl börjat tänka på störande saker, så verkar de dyka upp överallt.

Det ena är när någon säger t.ex. “Det här är Britt-Marie, hon är 87 år UNG!”. Oavsett vilken siffra som nämns framför årtalet, så tycker jag det är ett fånigt, onödigt och konstigt sätt att uttrycka sig.

Jag förstår, såklart, att vad personen i fråga vill säga, är att här är en person, som visserligen uppnått en viss ålder, men som ändå är ungdomlig/hänger med/inte är dement/ska respekteras ändå. Är inte det jättekonstigt att vi upplever att efter en viss ålder (50? 60? 80?) så har vi ett behov av att bortförklara ålder. Borde inte ålder vara lika med erfarenhet, pondus, insikt, respekt?

Själv tycker jag att, visserligen är det konstigt att tänka på att jag själv är så gammal som jag är (när min mamma var så gammal som jag är nu, var jag själv 13 år, och minns ju väldigt tydligt den tiden, och hur jag upplevde att hon var väldigt vuxen, ganska gammal och hade koll på allt), men samtidigt väldigt skönt att i min ålder ha en viss pondus. När jag var färdigutbildad sjuksköterska och började jobba var jag 24 år gammal. Då kunde jag ofta uppleva att jag tagit på mig alldeles för stora skor, vilket stort ansvar att stå med människors liv, död och hälsa i mina händer, vid den åldern. Skulle mina patienter överhuvudtaget få något förtroende för mig? Nu kan jag verkligen uppleva (även om jag ibland kan undra när folk ska komma på att jag bara leker vuxen) att bara min ålder i sig, och att jag absolut inte ser ut som 17 längre (hehe), ger ett annat förtroende och en annan respekt för min åsikt, kunskap och erfarenhet.

Så, hörni, sluta genast med att säga att någon är 72 år UNG. Ålder är inte farligt! Med ålder bör också respekt komma.

Det andra uttrycket som jag stört mig på i flera år, är att kvinnor nästan aldrig benämns som kvinnor, utan som “tjejer”, ända tills de är 100 år! Att prata om “en tjej på mitt jobb”, som är 59 år, är ju jättemärkligt! Och ja, det är (nästan) alltid kvinnor i samma ålder, som uttrycker sig så.

Jag tänker att det kommer sig ur samma fenomen som det ovan, att vi inte vill kalla någon för gammal. Och att man inte känner sig (så) gammal. Och därmed vill vi inte kalla någon för kvinna, tant, gumma. MEN, det är väldigt ovanligt att 59-åriga män kallar sig för killar!! Varför är det så???

Jag kan själv tycka att det är svårt att veta vilket ord jag ska använda om jag berättar för någon om ett par i min egen ålder, som den personen inte känner, och ska säga något om… ja, vilket ord ska jag använda? Tjejen, frun, kvinnan, mamman, hon?

Nej, nu måste vi ta tillbaka ordet kvinna, det är väl inget konstigt??

Med vänlig hälsning en KVINNA som är 38 år GAMMAL!!

Vi kan ju låtsas att helgen just tagit slut, så att det inte märks att jag missade att trycka på Publish när jag var klar. Och när vi ändå håller på kan vi ju låtsas att jag uppdaterar min blogg hela tiden med en massa intressanta anekdoter och tankar från mitt spännande liv.
Efter en regnig förmiddag sprack det plötsligt upp och blev soligt. Lillan och jag trotsade de isande kalla, och ganska hårda vindarna och gick ut en stund.
De sista veckorna har så många blommor tittat upp, lite varstans. Tänk vilken glädje det är varje år. Efter den långa, sega, mörka, gråa vintern, så kommer våren igen. Med ljus, värme och blommor. Färg, ljus och ork!
Sedan gick vi in och åt årets femtielfte semla. Så gott!!
Barnen har pärlat hela eftermiddagen. Algot gör halsband och pärlplattor. Hilda öser upp alla pärlor från lådan, och lägger dem på bordet. Sedan är hon klar.
Sedan tittade våra vänner, som vi delar gården med, in för att lämna några saker. Barnen ville stanna och pärla, de med. Sedan blev det spontan, gemensam kvällsmat här. Jag är så tacksam för den gemenskapen, och för att vi kan dela livet så här!

Jag älskar att baka. Tidigare i livet har jag haft perioder då jag inte köpt något bröd, utan bakat allt själv. Men nu för tiden tar jag mig sällan tid att baka. Till stor del för att det inte är den avkoppling det en gång var.

 

Men i eftermiddags bakade jag och lillan tekakor. Hjärtformade, på hennes begäran. Jag hittade ett recept där de bara skulle jäsa 15 minuter, och gräddas i sju minuter. Så eftersom det bara var en timme kvar till kvällsmat tänkte jag att det borde vi hinna, med god marginal.

Följande hann hända innan/medan vi bakade. Hilda hällde en vattenkanna, halvfylld med vatten över sig. Vi bytte hennes kläder. Hon kissade på sig. Vi bytte hennes kläder. Hon behövde kissa igen. Vi gick på toa. Hon åt upp några deciliter mjöl och några kilo deg. Algot kom in, efter att ha varit ute med grannarna. Hans strumpor var blöta, jag skickade upp honom på övervåningen för att hämta nya. Jon kom hem från jobbet. Maten (som bara skulle koka medan vi bakade) kokade över. Algot började vrålgråta från övervåningen. Jag sprang upp till honom. Det visade sig att han klättrat upp på, och ramlat ner från, skötbordet (förutom en öm bakdel, gick det trots allt bra). Ner igen och fortsätta bakningen, medan Jon tog över tröstandet. I ett försök att rädda undan lite deg som Hilda ville äta, råkade jag slå till ett mått med mjöl i, som for ner på golvet.

Men till slut blev både brödet och övrig kvällsmat färdig. Behöver jag säga att lillan inte åt något bröd, bara pålägg. Men jag tyckte det var gott i alla fall.