Vi har kirskål i vår trädgård. Det anses numera vara ogräs, eftersom det sprider sig ohejdat. Men jag har förstått att det säljs dyrt på fina saluhallar.

Hur som helst kan man äta det  och använda det ungefär som spenat. Jag hoppas bli bättre på att ta vara på sådant vi har i trädgården.

Idag ägnade jag ett par minuter åt att klippa ner några deciliter. Sköljde det, hackade grovt och slängde ner i grytan vi ska äta ikväll. Gott, nyttigt, billigt! Och vackert.

 

Vilken härlig dag vi har haft, barnen och jag. Vi har varit ute nästan hela dagen. Det har varit sådär 18-19 grader i luften, och solen har tittat fram för det mesta. Eller som Algot sa, när han tittade upp på himlen: “molnen skiner!”.

Hilda har den senaste veckan helt ändrat sina sovrutiner på dagen. Från att ha sovit både på förmiddagen och eftermiddagen, ibland bortåt två timmar per gång, så har hon nu oftast sovit bara en gång, idag bara lite drygt en timme. Och när hon är vaken är hon precis över allt! Reser sig mot alla möbler (även blanka skåp), försöker klättra upp på låga stolar och liknande, och stoppar allt i munnen. Det är minst sagt svettigt att ha koll på henne, och samtidigt försöka få något gjort. Så jag är väldigt glad att det är vår och varmt nu äntligen. Det känns lite lättare att vara ute, eller att i alla fall kunna varva inne- och utelek.

Idag fick hon gunga för första gången. Hon strålade ikapp med molnen. Och Algot puttade på, men tröttnade snart.

Och som jag längtat hela långa, kalla, regniga, blåsiga, snöiga vintern efter att kunna ta med mellanmål till lekparken. Idag hade vi förmiddagens fruktstund där. Och jag vågade t.o.m. amma i lekparken, utan att riskera mjölkstockning.

Eftermiddagens mellanmål intogs på en filt i trädgården. Väldigt mysigt. Men alltså, krypande bebisar tvärsöver hela kalaset skapar inte matro direkt. Inte för mamman i alla fall.

När vi gick in för att äta kvällsmat insåg jag att vi inte smörjt in oss med solskydd, och att inget av barnen haft solhatt på sig. Jag är röd om halsen, öronen och händerna, men kunde inte se att barnen är det. Hoppas, hoppas, hoppas de inte bränt sig! Typiskt, då blev jag inte “mom-of-the-year” idag heller…

Jag läste det här inlägget om sömn för ett tag sedan, om att många föräldrar (mammor?) tänker att de gör något fel när deras bebisar inte sover hela natten. Trots att de flesta bebisar går från den ena utvecklingsfasen till den andra, och därmed sover dåligt (dvs. vaknar ofta) och har ett stort närhetsbehov, även på natten.

Så jag tänkte berätta lite hur vi har det.

Om våra barn på många sätt är olika, så tycker jag de är väldigt lika med sömnen. Innan jag fick barn tänkte jag att jag skulle amma och sedan lägga ned en sovande bebis i sängen på natten. På dagen skulle jag lägga ner en trött och lugn bebis i sängen, och han/hon skulle somna själv. Så blev det såklart inte! Jag hade inte räknat med de starka känslor som skulle komma nästan direkt. Den där lilla, hjälplösa bebisen  som alldeles nyss legat trångt och varmt i min mage  hört mina hjärtslag och känt min närhet. Inte kunde jag lägga honom i en plastbalja på BB, så ensamt och kallt! Och tänk om han skulle sluta andas, och jag inte märkte något. Nej, han fick ligga i min säng, med filtar runtom  som ett babynest, så att jag inte skulle rulla över honom i sömnen. Efter några veckor lärde jag mig att liggamma, och snart somnade jag med honom intill mig, snuttandes. Och jag lärde mig att i sömnen känna när han vaknade. Och så fortsatte det under första året, tills han slutade amma, och bara kom över och sov hos mig de flesta nätter. Tills jag blev så gravid att jag knappt kunde vända mig själv i sängen, då fick han lära sig att somna om i sin egen säng.

När jag blev mamma igen, tänkte jag att med andra barnet är det säkert lättare. Hon måste nog bara lära sig att somna och sova själv i sin säng. Såklart upprepades samma sak, som med första barnet!

Hilda är nu snart tio månader, och “borde” enligt allt vad man läser och hör klara sig utan att amma på natten, sedan sådär tre-fyra månader tillbaka. Hon äter helt okej på dagarna, men vägrar oftast gröt. Helst vill hon peta i sig själv, men går ibland med på att bli matad. Därför är det inte alltid så lätt att “se till” att hon är extramätt och fullproppad med mat på kvällen. Välling har jag inte provat än. En vanlig natt ammar hon två eller tre gånger. Sista gång sent på kvällen, någon gång mellan 23 och 01. Sedan en eller två gånger till under natten. Oftast vaknar hon runt 06 och ammar igen. Ibland (en gång på två veckor, kanske), somnar hon om någon timma till efter det (yaaay, sovmorgon till klockan sju!!!).

Men så här kan ni ju inte ha det, ni måste ju sova, och hon behöver ju faktiskt inte äta, tänker någon nu (och skulle jag också gjort, om jag inte varit mitt i det). Men, oftast funkar det faktiskt riktigt bra. Visst är jag trött när vi vaknar på morgonen (men det är jag oavsett hur länge jag får sova), och visst är jag förfärligt trött på kvällen, när barnen äntligen somnat (eller, ja, redan när vi äter kvällsmat, för det mesta). Utöver det går jag sällan runt och tänker att jag är så trött att jag inte orkar med dagen (det händer bara i sådana perioder som nu, när barnen är sjuka över en vecka, och Hilda får fyra tänder på två dagar).

Såklart skulle jag gärna sova mer (typ hela natten, eller varför inte en vecka i streck). Småbarnslivet är ju sannerligen intensivt och erbjuder få (inga) stunder till vila under dagen. Men jag tycker ändå att det funkar som vi har det. Och, framför allt, jag är inte redo att göra något åt situationen. När Algot var mellan åtta och tolv månader gjorde vi tre försök att sluta nattamma. Det var förfärligt, tyckte jag. Jon tog honom några nätter (tre-fyra nätter, max en vecka ska det ju ta, enligt alla böcker och metoder, vi gav upp när det närmade sig två veckor och han fortfarande skrek 20-60 minuter i streck varje natt). Till slut, när han nyss fyllt ett år lärde han sig att somna om utan amning. Men jag har inte orken att riskera en sådan situation just nu. Och jag tycker det är mysigt att ha Hilda hos mig i sängen.

Inget av våra barn har tagit napp. Algot fick kväljningar av nappen, och Hilda spottade genast ut nappen, och jag orkade inte vara ihärdig med att stoppa in den i munnen på henne. Antagligen är det en anledning till att de båda velat amma sig till sömns, de flesta barn har ju ett stort sugbehov första året. Såklart handlar det också om trygghet och närhetsbehov. Och jag har så svårt att neka dem det, jag klarar helt enkelt inte det, jag är en väldigt blödig och hönsig mamma!

Med båda barnen har jag samsovit. Sen några veckor tillbaka kan jag lägga ner Hilda i sängen när hon ammats till sömns på kvällen (och så underbart det är att efter nio månader med en bebis klistrad vid mig hela kvällarna, äntligen har armarna fria från åtta-halv nio-tiden, varje dag tänker jag på allt jag ska göra när hon somnat, varje kväll däckar jag i soffan och får inget gjort). När hon sedan vaknar ropar hon (ööh-ööh!), och jag lyfter över henne till mig innan hon hinner börja skrika. Vi somnar båda (för det mesta) ganska snart igen. När hon sedan vaknar nästa gång vänder vi oss bara i sängen och hon snuttar en liten stund och somnar om. Så jag upplever inte att jag behöver vakna “så mycket”, som jag gjort när jag försökt lägga tillbaka henne i hennes egen säng, då måste jag ju dessutom hålla mig vaken tills hon somnar.

Nackdelen är väl att jag vaknar varje gång hon rör på sig, och måste ha koll på att hon inte kryper iväg och ramlar ner. Spjälsängen står helt intill min sida av sängen, så skulle hon krypa över kanten där så ramlar hon i alla fall mjukt. Kryper hon åt andra hållet så hoppas jag att Jon vaknar innan hon krupit över honom.

När det gäller sömn, så tror jag att vi alla är olika. Både föräldrar och barn. En del barn verkar somna hur lätt som helst och sova genom vilket oväsen som helst, utan närhets- och matbehov (jag får i alla fall för mig att det är så i vissa familjer), medan andra barn (t.ex. mina) har svårt att somna, behöver mycket närhet både vi insomning och under natten, och vaknar lätt. Och vissa föräldrar har ett stort behov av att sova helt ostört för att orka med, medan andra kan hantera sömnbrist aningens bättre.

Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag njöt och var glad varje gång jag blir väckt på natten. Vissa gånger blir jag bara så less, sur och trött på det. Särskilt sådana nätter när jag blir väckt fem eller sju gånger, eller när barnet ligger och fäktar, ålar och låter, utan att somna om. Det är verkligen tålamodsprövande. Och ibland kan jag känna att jag är en dålig mamma, som inte lyckas få mina barn att bara sova tyst och nöjt i sina egna sängar. Men då försöker jag tänka dels på att vi, som sagt, är olika, och dels på att när jag tittar tillbaka på den här tiden så kommer den verka så kort och så mysig och jag kommer sakna den. Jag saknar redan att ha Algot hos mig i sängen. Men de få gånger han kommer över till oss numera, och jag ligger inklämd mellan två varma barn som trycker benen hårt in i magen på mig, och skallar mig på munnen mitt i natten, så minns jag också att det inte bara är mysigt.

På dagen sover hon bara i vagnen, eller i famnen. Väldigt sällan i sängen. Precis som sin bror. Jag lyckades aldrig få honom att sova inne i sängen på dagen, han sov alltid ute i vagnen. Hilda kan åtminstone sova inne, med jag har gett upp försöken att få henne att sova i sängen på dagen. Men i vagnen, inne eller ute, funkar helt okej.

Det blev ett långt inlägg det här (jag får väl skylla på sömnbrist, att jag inte lyckas hålla mig mer kortfattad…). Men vad jag vill säga är att jag tror att många har det ungefär så här första året (åren) med småbarn. Och för min del funkar det bäst att “gilla läget”. Acceptera att nu är det så här. Och med barn gäller ju obönhörligt regeln att så fort jag förstått mig på hur något funkar och vi får till en rutin som passar oss, så kommer barnet in i en ny fas och vi måste börja om från början igen. Nästa vecka ser allt annorlunda ut igen.

 

Med två småbarn i huset känns det som att livet är fullt av kontraster. Mys varvas med bråk och skrik. Barnen är tätt, tätt inpå mig, samtidigt som jag inte träffar så mycket folk när jag är föräldraledig, som när jag jobbar. Dagarna går så oändligt långsamt ibland, stunder som utdragna läggningar kan kännas evighetslånga, samtidigt som det känns som att tiden bara springer iväg och åren går fort. Ena stunden önskar jag att jag kunde stoppa tiden, tänk om det alltid kunde vara så här! Nästa stund längtar jag efter en tid då jag kan göra färdigt det jag håller på med utan att bli avbruten, då jag kan ta upp mina egna intressen igen, då jag får sova!

Efter nästan två veckor då vi träffade en massa folk, blev barnen sjuka igen när vi kom hem. De avverkade en (ganska lindrig) förkylning i Örebro. Nu har de fått en rejäl förkylning båda två. Feber, hosta, snoriga. Algot är av och till så hes att vi knappt hör vad han säger. Och såklart sover de dåligt.

Två små febriga i min familn

På annandag påsk när vi vaknade i våra egna sängar konstaterade jag att jag kände mig riktigt utsövd. Solen sken och det kändes som vår i luften. Hemma i trädgården har krokus, scilla och påskliljor börjat slå ut, utöver vintergäck och snödroppar som vi haft länge. Koltrastarna har börjat sjunga på kvällarna, och det är ljust nästan all vaken tid.

Men det händer något med mig när barnen (eller maken, för den delen) är sjuka. Om det nu är så att jag går in i sjuksköterskerollen för att jag är sjuksköterska, eller att jag blev sjuksköterska för att jag går in i rollen som den omvårdande så fort jag få chansen. Eller om det bara är modersinstinkten som slår till. Hur som helst känns det som att det finns en extra växel att lägga i när, med lite mer tålamod med gnäll, matvägran och vaknätter, när jag vet att det beror på sjukdom. Men nu när vi är inne på femte dagen med feber, hosta, snor som sprutar åt alla håll och kanter, gnäll och gråt, och stökiga nätter, känner vi oss rätt slitna.

Vi var ute en stund på förmiddagen. Tog ut lite uteleksaker, och såg vårens första fjärilar och humlor. Och jag hade så gärna gått ut igen nu på eftermiddagen. Men efter några tappade tålamod från min sida under dagen har jag nu resolut kört ut familjen på promenad, så att jag kan sova en liten stund. (De här raderna har tagit ungefär hela veckan att skriva, och nu när jag äntligen fick armarna fria, ville jag passa på att få någonting färdigt, dvs skriva klart, innan jag slänger mig på sängen och sover. Trots att solen strålar och det är omkring femton plusgrader ute och man “borde” vara ute, så känns det som att mitt behov av lite sömn är större. Slut på svammel. Tack och gomidda!)

Elva dagar tillbringade jag och barnen i Örebro, hos mina föräldrar. De sista fyra dagarna kom Jon och gjorde oss sällskap, och i söndags åkte vi hem.

Förutom att det var väldigt skönt att bli så ompysslad, med mat, barnvakt och all möjlig annan hjälp, så var det väldigt kul att träffa folk. Mest familj och släkt, såklart, men även vänner.

De minsta barnen leker ju inte direkt tillsammans än, men det är ändå så kul att de får se och lära känna varandra. Vi hann träffa min syster och hennes familj litegrann, och min bror och hans familj väldigt mycket. De sista gångerna vi träffade dem sprang Algot och mina brorsdöttrar direkt fram och kramade varandra, så mysigt! Och trots att vi samlade fem barn i åldrarna åtta månader till fyra år, så hann jag och min svägerska prata en hel del.

Den enda dagen då det inte var soligt vårvinterväder, utan snön vräkte ner, var enda dagen vi åkte iväg i bilen. Till min farmor, där vi åt wienersemlor.

Foto: Anders Ragnemyr

Jag är så tacksam för dem jag har kvar från den generationen, och det känns så viktigt att få träffa dem varje gång vi är uppe, och att mina barn får träffa dem. Algot klev direkt in och konstaterade att “Här finns en ingen glan” (senast vi var där, i mellandagarna stod granen så grön och grann i stugan), sedan frågade han efter sin syssling, som han lekte med sist.

En annan dag träffade vi mormor och morfar.

På långfredagen firade vi min brors 30-årsdag, med stort kak-kalas och mycket folk. Jättekul! Inte minst för att nästan alla mina kusiner var där, och jag kände att jag hann prata, i alla fall lite, med de allra flesta. Glädje!

Kusiner och sysslingar

 

Morbror och Algot

På påskaftonen träffade vi goda vänner, som vi inte träffat på två år, konstaterade vi. Väldigt kul att ses igen, inte minst eftersom de har en flicka som är bara ett par månader yngre än Algot. Vi målade ägg, åt en massa god mat, pratade och barnen lekte och kivades om vartannat, som alla två-och-ett-halvt-åringar.

Sedan var det dags att åka hela den långa vägen hem. Sisådär femtio mil i bil med två småbarn är ju inte precis vad man drömmer om en påskdag. Men det gick riktigt bra! Om man bortser från att två-och-ett-halvt-åringen tyckte det var en jättedålig idé att han plötsligt skulle sitta i framsätet, så att den förälder som satt i baksätet kunde ha mer koll på bebisen. Det här protesterade han mot högljutt de första milen. Vi lyckades avleda då och då, men protesterna kom tillbaka med jämna mellanrum. Sådär tjugo minuter innan vårt första planerade stopp blev han så arg så han kräktes (det händer ibland), så vi fick stanna och byta kläder på en snöig väg. Men Hilda sov, nästan hela vägen den första biten.

Vid lunchtid gjorde vi vårt första stopp, hos våra syriska vänner, som flyttat till Västergötland. De bjöd på fantastiskt god lunch (som alltid!), och vi åt och åt och åt, och barnen lekte, medan vi pratade.

Väldigt skönt att göra ett lite längre stopp, där barnen kunde leka på golvet. När vi åkte igen efter ett par timmar, var de trötta igen, och Hilda somnade snabbt. Algot fick med sig en rolig leksak från våra vänner, den lät visserligen en del och spelade plinkeliplonkmusik, men hellre det än barnskrik!

Nästa stopp gjorde vi i släktens stuga i södra Småland.

Här åt vi rester från påskaftonen, som vi fått med från mamma och pappa. Ännu en gång skönt med ett stopp där vi kunde låta barnen leka på golvet en stund, även om det var lite kallt. Och väldigt skönt att ha mat med oss!

Sista två timmarna gick okej, men nu var vi alla trötta. Algot somnade och fortsatte sova när vi bar in honom till hans säng. Hilda var inte lika nöjd längre, så vi fick göra ett stopp för amning, när solen gick ner.

Det hjälpte dock bara för stunden. Hon skrek sista halvtimmen hem, men somnade när vi hade några kilometer kvar.

Efter sådär tio timmar i bilen var vi hemma. Trötta men tacksamma att ännu en resa gått bra (vi passerade en trafikolycka, där några bilar krockat på motorvägen!)!!