Jag skulle kunna säga att så här enkelt är det att resa ensam med en 2-åring och en bebis, och det skulle i alla fall delvis vara sant. I typ en kvart var det så här lugnt,   resten av de totalt cirka sex timmarna på resande fot var det livligare. Men jag klarade det! Sista biten hade jag sällskap av världens bästa pappa/morfar, som hjälpte mig med barnen.

Köpa semlor med moffa

Så nu är vi äntligen hos “mojmo å moffa i Öveblo”, som Algot har pratat om så mycket sista dagarna.

Och nu njuter jag och barnen för fullt av att bli ompysslade av mina föräldrar. Idag, när Hilda sov på förmiddagen, hann jag gå en sväng på stan, alldeles ensam. Så nu äger jag bl.a.ett par byxor som jag kommer i, som inte är mjukisbyxor (min kropp är sig inte lik efter senaste graviditeten).

På eftermiddagen, när Hilda sov, låg jag och Algot på soffan och läste böcker.

Känns som jag aldrig hinner det nu för tiden. Algot vill ofta att jag ska läsa  men jag tycker ofta det blir splittrad läsning, medan jag lagar mat eller passar klättrande bebis från att slå sig. Men nu, när jag inte har huvudansvaret för städ, tvätt, handling, mat och en massa annat, så känns det som att jag har mycket mer ro i kroppen. Välbehövligt!

Oj, vad syskonlika de är, säger folk allt som oftast om mina barn, nu för tiden. Och, ja i takt med att Hildas utseende ändrats har de blivit mer lika varandra än de var tidigare. Till utseendet, vill säga. Men de är så tydligt två olika små människor med olika personligheter.

Algot har ända från början varit väldigt lugn. Han sitter gärna i lugn och ro och läser böcker, lägger pussel, undersöker hur saker fungerar eller ritar. Han utvecklar snabbt finmotoriska färdigheter och kan t.ex. rita bilar och huvudfotingar, vid 2 1/2 års ålder.

Grovmotoriskt har han alltid varit senare, och började t.ex. gå först när han var sexton månader. Han är väldigt försiktig med fysiska aktiviteter, och klättrar väldigt sällan upp på något.

Sedan i somras pratar han hur mycket som helst, och det är så spännande att höra hans små funderingar och hans försök att förstå hur han ska använda språket. För tillfället pratar han om sig själv i andra-person (“du”) och om mig (mamma) i första-person. Förvirringen blir tidvis stor när han säger “Du ska släcka lampan”, då släcker jag lampan, varpå han faller ihop i en skrikande tvåochetthalvtårings-hög, det var ju han själv som ville släcka lampan. Men charmigt också, när “Du vill kjama mig”, betyder att han vill krama mig.

Hilda har istället, redan från början, varit mer aktiv. När hon var fyra månader började hon dra sig framåt på golvet. För några veckor sedan började hon resa sig mot möbler etc.

Blöjbyte…

Vid åtta månader kröp hon som om hon aldrig gjort något annat. Hon kommer gärna och kramas och gosar in sig mot min hals, men blir snabbt otålig och vill ner på golvet igen.

Och nu när niomånadersdagen närmar sig så har hon börjat klättra och tar sig snabbt upp för hela trappan, om hon får chansen.

Båda barnen skiner upp så fort de får se varandra, ibland skriker de ikapp, höga glädjetjut, så jag tror snart jag får tinnitus.

Samtidigt händer det allt som oftast att storebror tröttnar på att lillasyster tar hans saker. Han vill gärna uppfostra henne när hon försöker klättra upp någonstans, då drar han bestämt ner henne på golvet… Men oftast kan jag, som sagt, konstatera att de blir glada när de ser varandra (en av favoritsångerna just nu är “Jag blir så glad när jag ser dig”). Eller som Algot sa häromdagen “Du bli så glad när du får se på Hilla!”

 

Vi var på 40-årsfest i lördags. Väldigt trevligt, såklart. Och barnen skötte sig exemplariskt. I en lägenhet full med folk vet man ju aldrig hur det blir med bebisens sovstund – kommer hon somna alls, var ska vi lägga henne, kommer hon vakna av allt väsen och sedan vara gnällig resten av kalaset? Men hon somnade i bilen på väg dit, fortsatte sova i vagnen, som vi bar upp till andra våningen och ut på balkongen.  Där sov hon i drygt två timmar. Så vi hann äta och umgås i lugn och ro, och Hilda var sedan strålande pigg och glad resten av kvällen.

Så då hann jag också höra följande samtal utspela sig mellan en far och hans son, i sjuårsåldern (känner inte familjen i fråga, men tänker mig att den hade kunnat utspela sig i nästan vilken familj som helst).

Pojken: Kan vi inte åka hem nu?

Pappan: Nej, vi ska vänta på mamma, hon hjälper till att diska.

Pojken: Men varför då?

Pappan: Jo, hon hjälper de andra mammorna i köket.

Pojken: Men varför är det bara mammorna som diskar?

Pappan: Jaa… De lagade ju maten, så då diskar de också…

Pojken: Men, varför hjälper inga pappor till då?

Pappan: Jaa…

Pojken: Det är ju orättvist! Är papporna latare än mammorna?

Pappan: Eeeh… Hm…

 

Mycket intressant iakttagelse.

Måste dock erkänna att på just det här kalaset hjälpte den här mamman inte till i köket en enda gång. Men det hör till ovanligheterna.

Kram på er!