När man är sju månader kan mycket hända på en vecka. Här kommer Hildas lista:

  1. Första tanden, smög sig upp förra helgen. Jag kan dock inte avgöra om den sitter till höger eller vänster, den ser ut att sitta i mitten. Kanske får hon som jag hade, fem framtänder i underkäken (min extratand drogs dock ut).
  2. Förra veckan tog hon tag i möbler, men låg kvar på mage, nu tar hon tag, reser sig upp till knästående (och ramlar hundra gånger om dagen), några gånger har hon t.o.m. försökt ställa sig upp.
  3. Hon sitter själv. Jag har inte vågat lämna henne när hon sitter på golvet, trots att hon sällan ramlar. Men den gångna veckan har hon börjat sätta sig upp från magläge, så nu sitter hon plötsligt mest hela tiden.
  4. Inte mindre än två orsaker att fira häromdagen, när det både var Hilda-dagen och hennes sjumånadersdag.

Inte konstigt att hon sover som en kratta. När det händer så mycket nya saker har hon väl fullt upp med att bearbeta allt på nätterna. I natt vaknade hon för tredje gången vid tre-tiden, och var vaken ett par timmar. Inte ledsen och skrikig, men vände och vred på sig. Ammade lite, somnade nästan, vände sig om, vaknade till igen… Och så började hon om, igen och igen. Vi sex-tiden, när Jons väckarklocka ringde hade hon somnat, men inte jag. Lagom när jag slumrat till igen, vaknade Algot. Då var klockan sju.

Så idag känner jag mig lite… långsam. Men i eftermiddag ska jag ha egentid. Då ska jag åka till mataffären och handla. Tjoho!

Allting har sin tid. Och för tillfället i mitt liv så hinner/orkar jag inte läsa böcker, vilket jag alltid gjort tidigare i livet. Däremot läser jag en del bloggar. På någon av dem (har tyvärr glömt vilken) tipsade någon om att under småbarnsåren göra barnen till sitt intresse. Det har jag försökt ta fasta på. Så bl.a. därför läser jag nästan bara bloggar av andra småbarnsmammor. Här är mina favoritbloggar just nu:

  • Hallelujamorsorna, tre kristna mammor driver en blogg tillsammans
  • Hej hej vardag, humoristiskt och träffsäkert om småbarnslivet
  • Elisabeth Lindroth, en norrländsk mamma som har en pojke, som är några månader äldre än Algot, och en flicka som är några månader äldre än Hilda. Hög igenkänning för mig
  • Malin Wollin, nybliven fembarnsmamma med en rolig blogg
  • Knivlisa, korta inlägg med många sköna barnrepliker

I alla de här bloggarna hittar jag saker jag känner igen mig i, och ibland förstår jag inte alls hur de kan tänka/tycka/göra som de gör. Andras funderingar, frustration, glädje och svårigheter i vardagslivet gör att jag känner mig mindre ensam i det som händer i vår familj. Ibland lär jag mig något nytt också.  Mycket intressant, tycker jag.

En annan bra sak som jag hittat på internetet på sistone är en jättebra grupp på Facebook, som heter Motherhood. Det är podden Life with kids som driver den (för jag har börjat lyssna på poddar också, men det får vi ta i ett annat inlägg, kan dock rekommendera  den). Där kan man bli medlem om man är mamma, helt enkelt. Och där ställs frågor av medlemmarna, till vem som vill svara i gruppen, om precis allt, som rör mödraskapet och barnen. Jag har t.ex. sett frågor om hur man får bebisen att somna, hur hantera syskonbråk, någon som varit med om vändningsförsök, vad göra åt torr bebishud, tips på förskolor i ett visst område osv osv. Så bra!! Tänk vilket fint sätt att använda internet på, stötta, peppa och hjälpa varandra. När jag ser det tänker jag att det finns hopp för världen!

Vad läser ni för bloggar och andra bra “mamma-saker”?

 

De senaste nätterna har varit så där. Hilda har bökat runt mest hela natten och Algot har också vaknat ett par gånger. Och som ett brev på posten bröt förkylningar ut i helgen. Båda är jättesnoriga. Algot är pigg och glad, Hilda är hes, hostig och gnällig. Jag är trött, men verkar hålla mig frisk i alla fall. Flera morgnar har vi dock sovit till efter klockan nio, väldigt skönt när man vaknat fem gånger kanske och stökat runt med en snorig bebis.

Hildas första tand tittade upp i helgen. Det har vi knappt märkt av, inte alls som med Algot, som grät hela natten när hans första tand kom.

Hilda blir sju månader den här veckan och är go och glad för det mesta. När hon inte är förkyld, vill säga. Hon sitter nästan själv nu, men inte så långa stunder. Helst vill hon ta sig runt på golvet och undersöka allt. Hon ligger på mage och drar sig framåt med händerna. Riktigt snabb nu, men så har hon ju övat på det i nästan tre månader nu.

Hon älskar att träffa människor och ler och skiner upp så fort hon får ögonkontakt. Men hon har också stenkoll på mig och hojtar upprört efter mig så fort hon inte ser mig.

Amningen med Hilda har funkat i det närmaste problemfritt. Och för en månad sedan började hon äta vanlig mat. Inte helt optimalt att börja öva på att äta över jul, dels för att jag hade så fullt upp med alla kalasförberedelser, och dels för att rutinerna över helgerna var, i det närmaste, obefintliga. Så de första veckorna tyckte jag att mer mat kom ut, än in. Det tog tid innan hon förstod hur hon skulle hantera maten i munnen (tog det så lång tid för Algot? Jag minns inte). Men nu tycker jag att det har lossnat. Och precis som sin bror (och de flesta barn, misstänker jag), så gillar hon kryddig mat bäst. Bara mosad potatis, palsternacka eller morot rynkar hon på näsan åt. Men linsgryta med indiska kryddor visar hon tydligt att hon vill ha mer av. Häromdagen åt vi hos våra syriska vänner och jag hade inget med till Hilda, så hon fick smaka av min mat. Och oj, som hon åt! Tror aldrig hon ätit så mycket på samma gång. Syrlig squash, kryddiga risrätter, lammköttbullar i tomatsås, hoummus. Hon bara fortsatte att gapa efter mer. Många smaker går ju över i såväl fostervattnet som bröstmjölken, så det är ju inte konstigt om hon gillar sådant som vi äter mycket av.

För övrigt tycker Hilda mycket om sin storebror! Hon skiner upp så fort hon ser honom, och söker med blicken efter honom så fort hon hör honom (inte lätt att amma, när Algot leker, hoppar och sjunger i samma rum). Och kärleken är ömsesidig. “Algot ä oe-blo (storebror)”, berättar han stolt när man frågar vad han heter.

“Ka vi läsa en bok, Hilla?”

Algot är två och ett halvt år nu, och det märks. Han pratar och pratar. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många ord han har. Han är en lugn pojke, som gärna tittar i böcker, sjunger, lägger pussel (han fattade grejen innan jul, och nu lägger han 25-bitars utan hjälp), leker med bilar och pysslar om sitt älskade gosedjur, Lillasyster Kanin. Och så hoppar han. “Algot kan happa”, säger han, och hoppar jämfota långa stunder. Och han vill gärna att andra ska hoppa med honom. Så kusiner, kompisar, fastrar och far- och morföräldrar ses allt som oftast hoppa ikapp med Algot.

Algot har en egen vilja, och kan bli sådär arg och frustrerad, som barn blir i vissa faser i livet. Men om det här är en trotsperiod, så är den ändå ganska lindrig. Några arga utbrott om dagen blir det, men inte flera i timmen, som många barn har.

Algot gillar bokstäver. Det intresset började för ungefär ett år sedan när jag, gravid och trött, inte orkade läsa samma pekbok för femtioelfte gången, så jag pekade på några bokstäver i stället. Han blev genast intresserad. Strax innan sin tvåårsdag kunde han ca tjugo bokstäver (och ungefär lika många ord). Nu kan han alla bokstäverna sedan några månader tillbaka. Fascinerande ändå att så små barn kan lära sig bokstäver. Men egentligen kanske inte konstigare än att de kan lära sig ord för saker, färger och former.

Lång text, men håll till godo alla som, liksom jag, tycker det är intressant att höra om förlossningar. Nu har det gått drygt ett halvår och jag har äntligen färdigställt berättelsen om när Hilda föddes.

Alla förlossningar är ju olika, så även mina. Därför börjar jag med en snabb resumé av Algots förlossning. Algot låg i säte (dvs. med fötterna nedåt), och vändes i vecka 35. Det har jag berättat om här. Tre dagar senare, på kvällen,  trodde jag att jag blev akut inkontinent, för då och då kändes det som att jag kissade lite. Det fortsatte hela natten. Först på morgonen förstod jag att det kanske var vattnet som gått, men det sipprade ju bara och forsade inte, som man ser på film… Samma dag blev jag inlagd för övervakning och antibiotikabehandling. För det mesta startar värkarna inom ett par dygn när vattnet gått. Men inte den här gången. Tre dygn efter att vattnet gått blev jag igångsatt. Det tog några timmar innan värkarna satte igång, men när de väl gjort det så skötte kroppen resten.

Efter sådär åtta timmar började värkarna bli svårare att hantera, men jag var fortfarande bara öppen fyra cm. Då fick jag bada och kunde slappna av en stund. När jag klev ur badet blev värkarna tätare och intensivare. Utan Jon, som hjälpte mig att andas genom värkarna, fick jag panik och hyperventilerade. Han fick knappt lov att gå på toa under de sista timmarna, för han hjälpte mig att hantera värkarna och andas genom dem. Krystvärkarna höll på ca en och en halv timme, om jag minns rätt. Men till slut, efter 13 timmars förlossning (helt okej för första barnet) kom en liten bebis ut. Alldeles tyst.

Min stora skräck besannades, jag var helt övertygad om att han inte andades, trots att barnmorskan la upp honom i min famn och lät honom stanna där. Men han andades och mådde fint, en pipande liten bebis. 2970 gram, en månad tidig. Först efter någon vecka skrek han, i början gnydde och pep han bara.

Så mycket för kort resumé… (insåg att jag inte skrivit så mycket om detta tidigare). Det var min första förlossning i alla fall. Två år och tre dagar senare var det dags igen.

Eftersom Algot kom en månad tidigt, långt innan jag var färdig med alla förberedelser, såg jag till att ha nästan allt klart ungefär en månad före beräknad förlossning den här gången. Därför blev den sista månadens väntan lång och seg. Och den där märkliga känslan att “det kommer nog ingen bebis” var stark. Men två dagar innan beräknat datum drog det igång.

Det var vår bröllopsdag och jag hade rätt mycket sammandragningar som började under natten, och som kom oftare och oftare under dagen. Men de gjorde inte ont, vi hade barnvakt några timmar på dagen, och var iväg och åt lunch för att fira bröllopsdagen.

Först vid kl 20 på kvällen gick det över till värkar. Jon la Algot, som somnade. Och jag packade det sista. Vid kvart i nio ringde vi förlossningen i Lund. Då var det ca 3 min mellan värkarna (fortfarande helt hanterliga värkar, som jag kunde andas igenom, samtidigt som jag satt och vaggade på min pilatesboll). Eftersom det tar nästan 40 min att köra till sjukhuset i Lund, där vi ville föda, tyckte de vi skulle åka in. Vi kom iväg ca 21.15. Då hade min svärmor, som skulle passa Algot inte kommit än, men vi kände att vi behövde åka, så grannarna tittade till den sovande blivande storebrodern.

Jag kände mig lugn hela vägen, till och med när Jon råkade ta fel avfart i stressen. Men jag var lite orolig över vad som skulle hinna hända medan Jon parkerade bilen. Så vi ringde min svärfar och gjorde upp att vi hämtade upp honom längs vägen, på en busshållplats, och han tog hand om bilen när vi kom fram till Förlossningen.

När jag klev ur bilen blev värkarna mer intensiva och tätare. Om jag minns rätt hade jag tre värkar på vägen till rummet. När barnmorskan undersökte mig var jag öppen 7 cm, då hade jag haft värkar i två timmar. Satt på pilatesboll en stund. Använde tens i början och lustgas hela vägen. Mitt i en värk gick vattnet med ett splash (sån skillnad mot förra gången, då det bara sipprade…). Då var klockan ett par minuter efter 23. Jag frågade Jon efteråt om han hörde när vattnet gick, för min känsla var verkligen att det ploppade till. Men det gjorde han inte…

Nu var jag öppen 8 cm. På en värk till helt öppen (det gick alltså väldigt fort!). Jag krystade på två värkar och sen kom hon ut. Klockan 23.19. 4218 gram, 52 cm. Och hon skrek och skrek (till skillnad från Algot, som bara pep lite).

Som jag hade misstänkt innan så gick förlossningen fort. Tre timmar och tjugo minuter från första värken tills hon var ute. Men jag upplevde inte att det gick för fort. Riktigt intensivt och jobbigt blev det först när vi kom fram till sjukhuset. I bilen pendlade jag mellan att tänka “det är nog för tidigt, de skickar nog hem oss”, och “tänk om jag föder i bilen”, och “åh, vilken vacker kväll”, jag minns det som alldeles stilla och lugnt ute, solen höll på att gå ner efter en varm och klar dag, veckan innan midsommar.

Jag minns också att jag under hela förlossningen kände att min kropp är så stark, jag fixar det här! Under värkarna klamrade jag mig dock fast vid lustgasmasken och tryckte den så hårt mot ansiktet att jag hade ont på näsan i flera dagar efteråt. Smärtan är ju så outhärdlig när den pågår, men jag hade tydliga, om än korta pauser mellan dem.

Jag måste säga att jag överlag är väldigt nöjd med förlossningen. Väldigt olik Algots, men båda var perfekta på sitt sätt.

Första mötet

Alla förlossningar och upplevelser av dem är, som sagt, olika. Så här upplevde och minns jag det. Dels utifrån vad jag skrev några timmar efteråt, och dels hur jag minns det, ett halvår senare.

Jag är ingen lekmamma. Jag har sällan ro och ork att leka med barnen några längre stunder. Därför tycker jag det är bra med lekar och saker som barnen kan leka medan jag håller på med något annat bredvid, och som jag kan titta till eller hjälpa till med då och då.

I maj förra året gjorde jag för första gången play-doh, alltså sådan där lekdeg, till Algot. Han älskar att leka med den. Vi tar fram den flera gånger i veckan. Och den har hållit sig fräsch i kylen sedan dess.

Men nu tyckte jag att det var hög tid att göra en ny omgång. Det är ju väldigt enkelt och inte särskilt tidskrävande. Och billigt, om den här omgången också håller i åtta månader.

Jag sparade tyvärr inte receptet på den degen jag gjorde sist. Men det är ju bara att googla sig fram.

Så här gjorde jag:

Blanda 4 dl vetemjöl, 2 dl salt (ja, det ska vara så mycket salt) och 2 msk alun (finns på apoteket, är frätande i torr form, så var försiktig, kan tydligen bytas ut mot lika mycket citronsyra).

Koka vatten. Rör ner 5 dl kokande vatten och 2 msk olja. Rör ihop tills det blir en slät deg.

Dela degen i så många färger du vill ha, häll på lite karamellfärg (hushållsfärg) och knåda in. Låt svalna lite. Sedan är det färdigt att leka med.

Vi förvarar vår deg i en glasslåda i kylen. Och den håller, som sagt, länge.

Jag har funderat mycket på om jag ska ha några nyårslöften eller inte i år. Jag tycker det är ganska skönt att starta om lite när det blir nytt år. Inte minst för att det inte blir lika tråkigt att plocka bort julen om jag samtidigt går in i en ny fas. Ofta handlar ju nyårslöften om att lägga till, förbättra, uppdatera. Och det är lätt att dras med i den hetsen.

Samtidigt funderar jag mycket på hur vi ska få ihop livet utan att bränna ut oss, eller tappa bort varandra längs vägen

Några faktorer som ökar risken för utbrändhet:

  • Att vara kvinna
  • 25-40 år
  • Första tiden (åren?) efter att andra barnet fötts
  • Stress och/eller brist på återhämtning

Och så satt vi igår och pratade, bad och funderade över vad vi ska ägna oss åt i år. Och läste det här:

Allt har sin tid, allt som sker under himlen har sin stund.

Födas har sin tid och dö har sin tid, plantera har sin tid och rycka upp det som planterats har sin tid.

Dräpa har sin tid, och hela har sin tid. Bryta ner har sin tid, och bygga upp har sin tid.

Gråta har sin tid, och le har sin tid. Sörja har sin tid, och dansa har sin tid.

Kasta bort stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Ta i famn har sin tid och avhålla sig från famntag har sin tid.

Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.

Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.

Och när en människa äter och dricker och finner glädje i sin möda, då är det en Guds gåva.

Klagovisorna 3:1-8,13

 

Allting har sin tid, och att finna glädje i sin möda.

Kom fram till följande:

Med två småbarn, hus (som, såklart, kräver mer av oss än vi föreställde oss) och nya vänner som är nya i Sverige, så är det inte tid att lägga till mer saker.

Finnas där för barnen, vännerna och varandra. Ha tid, ork och möjlighet att göra det helhjärtat. Inte stressa från det ena till det andra med andan i halsen. Finna glädjen i mödan. Friden. Söka enkelheten.

Där någonstans landade jag i något slags nyårslöfte. Inte särskilt tydligt formulerat, mätbart eller prestationsinriktat. Och det känns helt rätt i år!

2018, ett år av glädje, frid och enkelhet.

 

Note to self:

  • Byt ALDRIG ALDRIG mobilabonemang!
  • Använd ALDRIG ALDRIG mobildata, bara wifi!

PS. Det här är alltså inte reklam! Jag tror inte att det går att få det här abonnemanget längre, jag har haft det i evigheter. Kan dock rekommendera vilket abonemang som helst utan fast datamängd, och bara använda wifi.

 

På tredjedag jul åkte vi tåg till Örebro, för att tillbringa knappt en vecka hos mina föräldrar. Lillasyster Kanin följde med, såklart.

Redan dagen därpå var det stort släktkalas hemma hos mormor och morfar. Nästan alla mina kusiner var där. Och mostrar, morbröder och kusinbarn. Jättekul att träffa alla. Och mysigt att få komma till mormors och morfars hus, för sista gången, innan de flyttar därifrån till våren.

Sedan var det tänkt att vi skulle ha en dag med hela min familj. Mina syskon med familjer och mina föräldrar. Men två av mina brorsdöttrar blev magsjuka, så vi kunde tyvärr inte träffa dem alls den här gången. Istället blev det en aningens lugnare dag med min systers familj, hemma hos mamma och pappa.

Dagen efter det hälsade vi på hos min farmor. Där var också mina farbröder, kusiner och kusinbarn. Extra roligt att träffa mitt allra nyaste kusinbarn, som bara är några veckor gammal. Och Algot roade sig med nästan jämnårig syssling, som han knappt träffat förut.

Sedan blev det nyårsafton. Och vi bestämde oss för att ha den första och enda lugna dagen på över en vecka. Mamma och pappa var borta på kvällen. Vi åt god mat, tittade på en halv film innan jag blev för trött. Jag la mig innan tolvslaget, eftersom min dotter hållit mig vaken mer än vanligt ett par nätter.

Innan vi åkte iväg hoppades jag på att vi skulle få lite ordentligt med snö, för det blir det nästan aldrig här i Skåne. Och det snöade visserligen två kvällar, men nästan allt hann smälta bort under natten. Så nu hoppas jag att det snart blir kallare här i Skåne, för jag längtar efter snö!

Och på nyårsdagen tog vi tåget hem igen. En trött familj, med trötta, gnälliga barn och trötta föräldrar med kort tålamod… Väl hemma åkte jag och storhandlade. Idag började Jon jobba, så nu känns det som vardag igen. Men, åh vad jag är nöjd och tacksam över den här helgen. Och idag har jag faktiskt känt mig riktigt pigg. Så skönt att ha haft vuxet sällskap, och hjälp med allt i flera dagar.