Vi är bortskämda med två barn som nästan alltid sover länge på morgonen. För det allra mesta sover de till omkring åtta. För mig som ammar några gånger varje natt är det väldigt skönt att inte behöva kliva upp klockan fem om morgnarna med en energisk tvååring, som jag vet att en del gör. Faktiskt kommer vi ibland upp så sent på förmiddagen att det känns som att jag inte hinner något mer än påklädning, frukost, röja upp i köket och möjligen hänga upp en tvätt. Sen behöver Hilda sova igen, och det är lunchdags för mig och Algot. Så igår kväll, när jag var ensam hemma med barnen tänkte jag att jag försöker lägga barnen lite tidigare än vanligt, och så lägger jag mig också tidigt. Och det lyckades faktiskt. Algot somnade vid halv åtta, vilket är ungefär en halvtimme tidigare än vanligt. Och jag och Hilda somnade vid nio-tiden, drygt en timme tidigare än vanligt. Men den andra halvan av planen misslyckades. För i morse sov vi till kvart över nio, alla tre. Det vill säga, Hilda hade en ännu stökigare natt än vanligt, så tolv timmars sammanhängande sömn var det absolut inte tal om. Men lite mer sömn än vanligt lyckades jag nog skrapa ihop. Förmiddagen blev dock ännu kortare än vanligt.

I måndags eftermiddag, när jag insåg att vi inte varit ute på tre dagar, förutom ett par vändor till bilen, så bestämde jag mig för att ändra lite i dagordningen här hemma. Tidigare har jag försökt gå ut med barnen en stund på eftermiddagen, när det mesta av dagens måsten är klara. Men nu, när det börjar skymma redan vid tretiden, så kan det gå rätt många dagar utan att vi kommer ut. När regnet öser ner, vinden viner och eftermiddagströttheten faller över mig, så struntar jag gärna i att gå ut. Så igår och idag lyckades jag få till lite utevistelse direkt efter frukosten istället (idag gick vi ut halv tolv, vilket var direkt efter frukost, köksröj, blöjbyte och påklädning av ungefär hundra klädesplagg). Och de flesta av mina måsten har blivit avklarade på eftermiddagen istället.

Idag när vi var i “lekpajken” tittade solen plötsligt fram mellan de mörka molnen. Med ens fann jag mig kisande i det starka ljuset. Ovant kändes det. Och jag blev obarmhärtigt medveten om hur trött hela min kropp kändes. Hur härligt det än var med sol, för en gångs skull, ville jag inte att någon skulle se mitt höstglåmiga ansikte, mina trasiga gummistövlar och mina bylsiga täckbyxor i ett så starkt och avslöjande ljus. Som tur var fanns det ingen annan än jag och barnen där. Och efter några minuter försvann solen igen och det började regna,

För övrigt längtar jag efter advent och jul nu!! Igår gjorde jag pepparkaksdeg. Snabbt och lätt. Jag behövde bara avbryta då och då. Lyfta ner ett barn från en hög stol. Byta två bajsblöjor. Trösta ett gråtande barn. Som vanligt i mitt kök.

Jag har köpt några hyacinter också. Dagen därpå hittade jag den ouppackade flyttlådan med krukor och satte ner dem i varsin kruka. Endera dagen hinner jag nog fylla på med mera jord och lite mossa. Sedan kanske jag också hinner ställa ut dem på väl valda platser i huset. Men allting har sin tid.

Och ikväll började vi sätta upp adventsstjärnor och -ljusstakar. Sen kom läggning och amning emellan. Och kvällströtthet. Så det gör vi också färdigt en annan gång. Mysigt blir det i alla fall, en liten bit i taget.

I lördags döptes vår Hilda. Som troende kristna kan det tyckas självklart att låta döpa sitt barn. Men jag och Jon har olika kristna bakgrunder. Jon kommer från ett sammanhang där barndop är det vanligaste, och jag från ett sammanhang där troendedop praktiseras. Det här har vi haft många samtal kring. Och det är ju en sak att acceptera och erkänna den andres dopsyn och dop, men hur vi skulle göra med våra barn var en annan sak. I Bibeln berättas det om enskilda personer (förmodligen vuxna) som döptes, och det står att hela familjer döptes (där man kan förmoda att även barn ingick).

Enligt kyrkan innebär dopet att vi får del av Jesu försoning, att våra liv blir lagda i Guds hand och att vi blir en del av Guds familj, den världsvida kyrkan. För den som praktiserar troendedop är den egna bekännelsen, tron på Jesus som Guds son, en viktig del. Vid barndop tänker jag mig att föräldrarnas tro på dopets innebörd är viktig. När barnet blir äldre får han eller hon själv ta ställning, och bekräfta sin tro genom konfirmationen. Jag tror faktiskt att båda typerna av dop är rätt, men eftersom det är en helig handling (ett sakrament), så tror jag att det är viktigt att göra det i tro. Som sagt, för oss har det varit ett stort beslut. Och vi kom, till slut, fram till att vi ville låta döpa våra barn. Algot döptes när han var nästan åtta månader, och nu döptes alltså Hilda, på sin femmånadersdag.

Vi bor precis bredvid byns kyrka, och valde att ha dopet där.

Eftersom vi har en präst i släkten kändes det självklart att han skulle döpa Hilda. Det var också han som döpte Algot, och som vigde oss. Vi bjöd “bara” våra familjer, och våra grannar här på gården. Nästan 40 personer blev det, trots att inte alla kunde komma. Dopgudstjänsten var jättefin, med mycket musik.

Efteråt gick vi hem till oss och kalasade på tårta. Så tacksam till mamma, mina svägerskor och barnens kusin, som hjälpt till att baka tårtor!

Vi insåg, än en gång, att vårt hus är fantastiskt att ha stora kalas i, stora ytor, och många skrymslen och vrår för barnen att utforska. Och vi är så tacksamma för vår stora släkt, som gärna kommer och kalasar med oss.

Nu har jag börjat ladda upp för advents- och julstök, ser så mycket fram emot det! Spelar julmusik nästan varje dag och funderar på allt som ska ordnas. Men först ska jag pyssla om min bebis, som den här veckan har sin femtielfte förkylning, den här gången med en envis hosta. Men jag började julpyssla lite idag. Julgranspynt av reklampapper, återbruk är ju bättre än återvinning.

 

Det känns som att mitt återkommande samtalsämne just nu är sömn (dvs. brist på) och trötthet. Inte jättekonstigt kanske, med tanke på att jag under flera månader vaknat flera gånger varje natt, har intensiva dagar tillsammans med  två småbarn och därmed minimalt med vila. Och dessutom (vilket är lätt att glömma/förtränga), så håller min kropp på att återhämta sig efter graviditet och förlossning. Jag har hört flera barnmorskor och sjukgymnaster säga att först ett år efter förlossningen kan man räkna med att ha styrkan i kroppen tillbaka. Men jag har också nyligen läst att det tar sisådär sju år innan kroppen är helt återställd efter en graviditet. Kan vara något att tänka på för alla oss mammor. Och för våra partners.

Men jag har också hört en och annan, som inte har småbarn, som också uttryckt att hösttröttheten redan känns så påtaglig, och att den gjort det ett bra tag. När jag tänker tillbaka på den ljusa delen av det här året, så minns jag inte många varma, soliga dagar. Jag minns mest bara regn, blåst och grått väder. Förra året hade vi typ konstant solsken från början av maj till någonstans i oktober. I mitten av september var vi fortfarande barbenta. I år har de barbenta dagarna varit få (ja, jag har ju svettats och därför varit barbent, men alla andra…). Regn, regn och regn.

Jag vet, det är ju både tråkigt och meningslöst att klaga på vädret. Men jag tyckte det kändes lite skönt att inse att det finns mycket som bidragit till min trötthet. Och att jag därför har ännu större anledning att vara snäll mot mig själv och göra vad jag kan för att underlätta tillvaron. Som att se till att choklad- och kakskåpet ständigt är påfyllt, alltid ha lite hel- och halvfabrikatmat i frysen för de där dagarna när det inte ens finns ork att laga mat, och att så ofta som möjligt träffa folk som ger energi.

Den senaste veckan har vi faktiskt haft några soliga dagar, med hög, klar höstluft. Septemberdagar, fast två månader sent. Och genast får jag en massa energi och inspiration att göra saker. En dag var jag ute och plockade ner vinteräpplen.

Det ska visst ha varit ett dåligt äppelår i år. Men vi har haft gott om, på de flesta av våra elva (!) äppelträd (kom gärna och hämta, ni som bor i närheten, innan frosten tar de sista). Jag plockade en hel bananlåda full, men det syns knappt någon skillnad. Enligt husets förra ägare håller de sig till mars, om de förvaras rätt.

Hilda sov i vagnen, och Algot spankulerade runt i trädgården. Men något äpple ville han inte ha, han åt banan istället.

En annan dag var jag och barnen på en loppis och fyndade barnkläder. Tio plagg för totalt 470 kronor. Flera av dem ser helt oanvända ut. Så nu har barnen finkläder till resten av årets kalas.

Och vi har flera kalas att se fram emot närmsta veckorna, perfekta tillfällen att träffa människor som ger energi! Igår var vi på femårskalas. Barnen stortrivdes med kusinerna.

Idag har jag varit på kvinnofrukost i kyrkan. Pratat med trevliga kvinnor och fått höra en fantastisk livsberättelse. På eftermiddagen var jag och barnen i lekparken. Min coola, mjuka, fina tvååring vågade nästan åka rutschkana själv (dvs. utan att hålla mig i handen) och konstaterade att “Dä ä fint ä sola-glasögon!”.

 

För ungefär två år sedan, när Algot var nyfödd, skrev jag om att vi blivit tipsade om att ha familjeråd och att vi börjat med det. Nu två år senare, kan jag bara hålla med mig själv – jag kan verkligen rekommendera alla som lever tillsammans med andra att ha familjeråd!

För att ni ska slippa klicka er vidare kommer här det jag skrev då:

För ett par månader sedan hade BVC-psykologen ett litet föredrag för vår föräldragrupp på BVC. Under temat ”hur får man ihop vardagen och par-relationen?” delade hon ut två stycken ”pärlor”, eller tips för att underlätta livet, som ju onekligen blir lite annorlunda så snart den där tredje lilla familjemedlemmen gjort entré. Vi har försökt leva efter de här tipsen, och tycker båda att livet flyter på lite smidigare, därför tänkte jag tipsa om dem här:

A. Dagliga gosestunder.
Dvs. se till att ha positiv kroppskontakt minst sådär 15 min varje dag. Förslagsvis direkt efter jobbet, när familjen samlas. Släng er på soffan i en hög, säg inte så mycket, men stäm av läget med varandra – är någon trött, glad, ledsen osv. Och bara mys.

B. Veckomöte eller familjeråd. Bestäm tid i förväg, så att det blir av. Gärna utan barn, så att man kan prata ostört. Större barn/tonåringar får/ska vara med. En är ordförande och ser till att det inte drar ut för mycket på tiden, en är sekreterare och antecknar. Gå alltid igenom följande punkter:

1. Säg positiva saker till varandra. Fritt från hjärtat, några saker som du gillar hos den andra. Egenskaper eller något särskilt hon/han gjort på sistone. Anteckna gärna, sådant är värt att spara.

2. Praktiskt: vem, vad, när, samt me-time, you-time, we-time. Här brukar vi börja med att gå igenom kommande vecka. Vad händer, vem har någon aktivitet någon dag eller kväll, har någon bjudit hem oss – vilken dag passar bäst? Allt skrivs in i vår gemensamma kalender. Sedan stämmer vi av om det är rimligt att hinna och orka med allt, behöver vi prioritera bort något, eller kan vi istället orka med mer – ska vi bjuda hem någon? Och till sist, behöver någon av oss egentid (me-time)? När får vi tid för varandra (we-time)?  Den här punkten har verkligen minskat vår stress och våra konflikter – vi får gemensam översikt över veckan, och jag, som ofta har all planering och kontrollbehov i huvudet, behöver inte bombardera Jon med allt detta varje eftermiddag när han kommer från jobbet.

3. Metodutveckling. Funkar/funkar inte. Här tar vi upp sådant som funkar bra, klappar oss själva på axeln och påminner varandra om att fortsätta med det. Och sådant som inte funkar pratar vi om varför det inte funkar, hur vi skulle önska att det var istället, och om vi kan ändra på något för att det ska funka. Ibland kan vi bara konstatera att något inte funkar, men att vi inte vet hur vi ska lösa det. Men det är faktiskt skönt att samla det till ett tillfälle – istället för att gnata på varandra hela veckan.

4. 5 min var, fritt prat. Den här punkten beskrev psykologen att den ena ska se på den andra med varm blick, som en ko ungefär och bara lyssna medan den andre berättar precis vad som helst. Efter fem minuter byter man. Allt det där som vi aldrig får prata till punkt om, eller bara låta orden flöda. För mig är det här den svåraste punkten. Jag tycker jag hinner säga det jag vill annars, och går inte och samlar på mig en massa osagda saker. Men jag tror att det är bra inför framtiden, då Algot börjar ta mer plats i våra samtal, och då det kanske finns fler i familjen.

5. Boka ny tid, helst barnfritt. Vi försöker ha våra möten när Algot somnat på kvällen, vilket funkar toppenbra ibland, när han somnat utan problem, innan nio. De kvällar när han skrikit ett par timmar, och äntligen somnar framåt tio är vi inte lika upplagda för möte, ibland kör vi på ändå, ibland skjuter vi upp det till nästa dag. Psykologen föreslog barnvakt så att man verkligen får sitta ostört, men det känns inte motiverat än så länge.

Daglig mysstund är vi dåliga på, även om vi tänker på det ibland. De gånger det blir av gör det faktiskt skillnad. Dels för att vi varvar ner och laddar om för “kvällspasset”, dels för att vi direkt stämmer av med varandra hur vi har det, dels för att det ju alltid är bra att kramas.

Men familjerådet är i stort sett likadant nu, som för två år sedan. Vi försöker att äta något gott också (oftast rotar vi bara fram lite chips eller bullar, men ibland (sällan) har någon av oss tänkt till och gjort/köpt något extra gott eller lyxigt). Men att ha något gott att se fram emot gör att det känns lite lättare att ha “möte” på kvällen, när man (jag) egentligen är för trött för att vara trevlig och social överhuvudtaget. Dessutom blir det lite lättare att ändå vara social och trevlig, när blodsockret inte är lågt.

Vi har också ambitionen att familjerådskvällarna ska utmynna i “we-time”, dvs. att vi fortsätter umgås, istället för att återgå till varsin dator eller telefon, när mötet är slut. I verkligheten är det dock tyvärr oftast så att klockan hinner bli så mycket och/eller vi är för trötta när mötet är slut, så att det är sovdags. Men ibland spelar vi något spel, tittar på film eller har högläsning ur någon bra bok (vilket för övrigt kan rekommenderas, väldigt mysigt, och ett bra sätt att läsa samma bok och därmed kunna diskutera den medan man läser).

Vi försöker att verkligen prioritera familjerådet, dvs. se till att det blir av. Men vi är samtidigt alltid öppna för att skjuta på det till en annan dag om den ena är för trött, eller om det händer något annat just den inplanerade dagen. Ibland gör vi en snabbvariant och går t.ex. bara igenom veckoplaneringen.

Jag vet att det kan verka omständligt och tidskrävande att ha familjeråd varje vecka. Men för oss innebär det att vi slipper ha minifamiljeråd varje kväll. Och att vi avsätter tid för varandra, för att vår relation ska fungera, det blir ett väldigt konkret sätt att jobba på vår relation. Vi vill ju hålla ihop, men det finns så mycket som sliter på relationen, inte minst när man har småbarn.

 

Helgen inleddes med en underbart vacker, dimmig fredagmorgon.

Jag är den enda i familjen som inte varit förkyld den här helgen. Nattsömnen har dock varit sådär för oss, så dagarna har känts lite dimmiga, även när utomhusdimman lättat. Försöker gå ner i tempo så gott det går, men vissa saker måste ju göras om familjen ska vara någorlunda mätt, ren och glad.

Vilostunderna blir dock längre, och efter amning i sängen eller på soffan dröjer vi oss kvar så länge som möjligt.

På eftermiddagen hade vi fikagäster. Jag gjorde enklast tänkbara äppelpaj, deg i matberedaren och äpplen i äppelsvarven. Vi har fortfarande gott om äpplen kvar på ett av träden.

Lördagen innebär ofta fixande. Jon fixar i huset och jag försöker få färdigt veckans sysslor som tvätt, städning och handling. Den här gången tog vi en stund var med barnen, medan den andra fick pyssla ensam.

Jag och barnen gick till lekparken. Riktigt tråkigt, tycker jag, men Algot frågar efter “lekpajken” så fort han ätit frukost. Skönt att bli av med lite spring i benen också.

På kvällen gick vi en liten promenad på kyrkogården. Det verkar inte finnas någon minneslund på kyrkogården här, men vi hade ändå inga ljus med oss. Så vi tittade på andras ljus och begrundade livet och döden en stund.

När Algot somnat tittade vi på film. Det händer väldigt sällan att vi tittar på film tillsammans, framför allt för att vi har så svårt att komma överens om vilken film vi ska se, vi har helt olika smak när det gäller film. Hilda har fortfarande inga riktiga kvällsrutiner. Ibland somnar hon för natten runt åtta, andra gånger är hon vaken tills vi går och lägger oss. Så hon får vara i famnen hela kvällen. Och med sova för natten menar jag så klart förutom de där tre till fem gångerna hon vaknar under natten och vill äta. Vid tio var det fortfarande en halvtimme kvar av filmen, men så länge orkade vi inte vara uppe!

Söndag är vår vilodag. Och idag har vi varit riktigt trötta alla fyra. Eftersom snoret fortfarande sprutar om somliga åkte vi inte till kyrkan. Efter en riktigt lugn morgon och förmiddag var vi om möjligt ännu tröttare (ibland känns det som att jag bara går runt och längtar efter att få sova), så vi la oss på sängen. Algot bläddrade i en bok, vi läste lite, sjöng lite. Hilda jollrade nöjt och somnade efter en stund.

Efter lunch gick vi ut, trots att det regnade. Jag orkar sällan ta med barnen ut när det regnar, men idag kände jag att om vi inte ska bryta ihop av trötthet allihopa så måste vi få lite frisk luft.

På eftermiddagen hade vi vänner här på fika igen. Jag hade tänkt göra äppelpaj även denna gång. Men jag orkade inte. Så vi rotade fram lite bullar ur frysen, och en köpekaka. Gott det också, och det viktigaste var ju att vi fick träffa våra vänner. Jag tycker det är så mycket lättare att ta sig igenom trötta eftermiddagar tillsammans med andra människor sedan vi fick barn.

På kvällen höll Algot på att somna mitt i maten. Så nu sover han, en hel timme tidigare än vanligt. Så nu kan vi titta färdigt på filmen från igår. Och kanske försöka somna tidigt vi också. Om vi orkar ta oss ur soffan.

 

När man är mitt i det här intensiva livet med två småbarn, nytt, stort hus och alldeles för lite sömn, så är det lätt att fokusera på allt som är tufft, svårt och jobbigt. Inte minst för att saker som egentligen inte är så svåra blir det pga allt ovan. Men faktum är att det, såklart, finns en massa saker och stunder som är fina, mysiga och bra. Så nu tänkte jag lista några saker som jag gillar med att ha barn i allmänhet, och mina barn i synnerhet.

  • Amning. Verkligen inte varje gång, inte i början när bebisen vill och behöver äta hela tiden och brösten är ömma, ovana och såriga. Och inte heller när mjölken, svetten och hormonerna sprutar åt alla håll. Eller när bebisen börjar upptäcka omvärlden och inte kan koncentrera sig. MEN de där gångerna när allt är lugnt och stilla, bebisen är trött, hungrig och lugn. När jag sjunker djupt ner i soffan, bebisen blir tyngre och tyngre i famnen och till sist somnar i famnen, medan jag blir trött och dåsig. När inget annat pockar på min uppmärksamhet, mer än möjligen en lagom intressant film i bakgrunden.
  • När Algot sjunger. Han gillar att sjunga tillsammans, men han går ofta omkring och trallar och nynnar medan han gör något annat. Och om jag får säga det själv, så sjunger han väldigt rent.
  • Att få följa de här små personerna från början och varje dag. Se dem växa och utvecklas, lära sig saker och bli små människor med sina egna personligheter.
  • Att få pyssla om, klappa, krama och pussa en mjuk liten bebis. Hilda har blivit riktigt rund och go, man vill bara klämma och krama på hennes mjuka små ben, armar och mage.
  • Språkutveckling. Från de första leendena när bebisen är några veckor till de första orden, första meningen till att kunna samtala med de här små människorna. Algot kom igång med pratet på allvar nu i somras. Från att ha haft ett tjugotal ord i början av juni, pratade han meningar med upp till fyra ord i augusti. Nu är det långa meningar och ett stort ordförråd, som ständigt växer. Det är så roligt att följa. Hur han sätter ihop meningar, hur han uttalar ord som är svåra, hur han pratar mer och mer rent och “rätt”.
  • Den stora kärleken! Jag älskar dem, såklart, oändligt mycket, skulle kunna göra vad som helst för dem. Men det är också en häftig känsla att de älskar mig så mycket och att jag får vara deras trygghet. När Algot blir jättearg på mig för att jag säger nej, så vill han ändå, mitt i skrikgråten och ilskan komma och sitta hos mig. Och Hildas leende när hon tittar på mig är alldeles fantastiskt!