Jag tror egentligen inte att det bara är jag, men alla andra mammor verkar så svala och fräscha. Jag svettas konstant. En härlig kombination av hormoner, stress, jagandet efter två barn och en massa saker som alltid ligger i andra änden av huset, det faktum att jag bär minst ett barn typ hela tiden och att barnen i sig fungerar som värmeelement. Allt det här och lite till gör att jag är så varm. Hela tiden.

Ungefär fem minuter varje dag – när jag står i duschen – är jag också så där sval och fräsch som alla andra. Sen svettas jag. På nätterna, i samma rum som maken kurar ihop sig under vinterduntäcket, med långärmad pyjamas (eller “tananas”, som vår tvååring säger) på, kunde man ju trott att det skulle vara behagligare. Men, nej, jag vaknar blöt av svett intill min söta, men ack så effektiva värmekamin till bebis.

En annan “rolig” effekt av hormonerna är att jag just nu tappar massor med hår. Det här är ju rätt vanligt, så här några månader efter förlossningen, men inte alls kul ändå. Under graviditeten tappade jag nästan inget hår. Men nu är det “allt ska bort” som gäller. Flera nävar med hår rasar av varje gång jag kammar mig, och ännu mer när jag duschar. Hoppas det går över snart, för jag hittar hår precis överallt. I barnens händer, ansikten och blöjor, i maten, och inte minst på golvet. Någon som vill skänka oss en robotdammsugare??

Ja, varsågoda för uppriktigheten i detta inlägg. Tänkte att ni ville veta.

Vi var på biblioteket härom dagen. Lånade ett gäng böcker till Algot, som börjar tröttna på pekböcker nu. Vi har en del böcker med lite mer handling och text, men dem har vi inte packat än efter flytten. Vi (dvs. Jon) håller på att tapetsera två av våra rum, och innan de är klara känns det bara som dubbelarbete att möblera färdigt och packa upp t.ex. böcker. Hur som helst, en av böckerna vi lånade heter Lilla syster kanin, av Ulf Nilsson och Eva Eriksson, och var en av mina favoriter när jag var liten.

Några av våra dvd-skivor har vi däremot packat upp, och på en av dem finns Lilla syster kanin som tecknad film. Den är en av Algots favoriter just nu. Den handlar om storebror som ska passa sin lillasyster hela dagen, medan mamma och pappa är ute och jagar morötter. Det är inte så lätt. På ett ställe i boken står det så här:

 

Man måste vara mycket stark för att passa en liten, beredd på allt, kunna lida och ha ett väldigt tålamod.

 

Vi spelar mycket barnsånger på Spotify. En av mina favoriter är Sudda sudda, av Gullan Bornemark. Särskilt sista versen, där texten går så här:

På fredag ska man städa, det gör varenda tant.

Och pojkens snälla mamma hon gjorde likadant.

Hon fejade i sovrum och trappa och tambur.

När kvällen kom var mamma så trött så hon var sur…

 

Jag tycker det känns så skönt, och liksom förlåtande, att det var så redan på den tiden när mina föräldrar var små, när min mormor och farmor var småbarnsföräldrar, att mammor blev så trötta så de blev sura. Då känner jag mig inte som en fullt så dålig mamma när jag blir det.

På biblioteket lånade jag några böcker till mig själv också, trots att jag knappt läser något alls nu för tiden. På en av böckerna står det så här på baksidan:

 

 

…att du faktiskt blir en mycket bättre förälder om du inte är så perfekt, utan nöjer dig med att vara lagom bra.

Den var jag bara tvungen att låna. Den heter Tagga ner! Lagom bra föräldrar är bäst, av Malin Alfven och Kristina Hofsten. Jag får se om jag orkar läsa den. Men bara att se den texten, skriven av en barnpsykolog, lugnar mig.

Att hitta balansen som förälder. Kampen mot det dåliga samvetet. Orken som tryter. Viljan att göra mitt bästa. De höga ambitionerna. Allt jag vill göra för dem jag älskar mest av allt. Man måste vara stark. Men man måste inte vara perfekt. Det kanske t.o.m. blir bättre om man inte är perfekt.

Den vackraste tiden på hösten är här! Och då tänker jag inte på regn, blåst, mörker och kyla. Jag tänker på löv i alla färger, som sakta faller till marken.

Algot har slutat sova på dagarna, eftersom han vissa dagar inte somnar även om han får chansen, och andra gånger blir nattsömnen förstörd om han har sovit. Så min lilla vilostund mitt på dagen är borta. Och eftermiddagarna blir ibland ett enda trött maraton fram till läggdags, för hela familjen. De gånger vi lyckas ta oss ut en stund är guld värda de här dagarna.

När lugnet äntligen lägger sig i huset är jag så trött i huvudet att jag inte klarar av att hålla tråden så länge att jag kan formulera allt det där jag tänkt skriva under dagen. Glömmer snabbt allt fint vi varit med om under dagen och längtar bara till sängen.

Men idag har i alla fall Hilda kommit på hur hon kan ta sig framåt, ålande på golvet. Och bara en liten stund senare lyckades hon för första gången vända sig från rygg till mage. Så nu kan hon göra sina egna små utflykter, när hon vill.

Från filten och ända hit på typ tio minuter. Bra start ändå.

Idag vaknade jag när tvååringen klättrade upp i min säng och sa “go lommon (god morgon), mamma sova en gång till?”. När han vaknar tidigt brukar jag säga att vi ska sova lite till. Inte lätt att hålla reda på alla uttryck.

Trots att klockan var en bit efter åtta hade jag gärna sovit en gång till. Med en bebis som vill amma tre-fyra gånger varje natt och sedan somnar om, medan jag, allt som oftast, ligger vaken en timme eller två, har jag glömt hur det känns att vara utsövd.

Läggningarna på kvällen, som under en period varit väldigt smidiga, är nu återigen timslånga procedurer. Är det något man kan vara säker på när det gäller barn, så är det att inget varar för evigt. Även om det känns så, när jag från den lilla växasängen hör en trött röst som för femtioelfte gången säger “mamma funga en gång till”.

Jag sjunger mig hes, och till slut somnar han, med sin hand i min. Och snart är det äntligen dags för mig att sova en gång till.

Jag har ärvt en massa kökshanddukar. Helt oanvända handdukar i linne. Rejäla och tåliga som verkar klara hur många tvättar som helst. För några år sedan fick jag veta att de är hemvävda, och vem som gjort dem.

En av mina ingifta gammelmostrar hade två storebröder. När hon var i slutet av tonåren och bröderna var några år över tjugo drabbades alla tre syskonen av tuberkulos, tbc, som var betydligt vanligare i Sverige då, än vad det är nu.

De var väldigt sjuka alla tre. Min gammelmoster fick en del av ena lungan bortopererad. Och hon överlevde. Bröderna klarade sig inte, de dog båda två. Syskonens mamma bröt ihop av sorgen och blev sig inte lik.

Men så småningom satte sig mamman vid sin vävstol och började väva handdukar. För att döva sorgen och saknaden efter sin söner vävde hon. Och hon vävde och vävde.

Nu är jag fjärde generationen som använder hennes handdukar. Jag har fått en liten del av alla dem hon vävde, och jag tror inte att kommer behöva köpa fler kökshanddukar någon gång i mitt liv.

Jag träffade henne aldrig, och minns inte ens vad hon hette. Men jag tänker ofta på henne och hennes sorg när jag använder hennes handdukar.

Det är verkligen en förmån att få vara hemma med barnen, och jag är så glad och tacksam att jag har dem. Samtidigt är det verkligen inte lätt, att räcka till för bådas behov och “göra rätt” som förälder.

Jag lever verkligen i nuet (carpe diem hahaha), dvs. jag tänker att så som det är nu kommer det alltid att vara. Om vi har en konfliktfri, mysig halvtimme och jag hinner fixa något som jag vill eller måste få gjort, så tänker jag att jag är verkligen bra på det här, så fint och harmoniskt vi har det. Sen börjar båda barnen skrika, maten kokar över, jag svettas och tappar tålamodet. Och tänker att det här går inte, varför får jag inte ihop det. Alla andra lyckas ju så bra.

När jag äntligen får en lugn stund i soffan, oftast med en sovande och/eller ammande bebis i famnen, så tänker jag ibland på allt jag skulle vilja skriva. Men nästan alltid är jag så trött i huvudet att jag inte orkar formulera mig.

I stället slösurfar jag på nätet eller tittar på film. Och försöker tänka att så får det vara. Allting har sin tid. Och den här tiden, med upphackad sömn och minimalt med vilostunder, den måste vi bara ta oss igenom.

Så de där dagarna när vi bara faller ihop i en gråtande hög på golvet, då måste vi försöka vara snälla mot varandra och oss själva. Det kommer andra tider. Tror jag. Hoppas jag.

En trött hög på golvet