Jaha, inte var det nog med förra inläggets sjuka. Det hela gick över i magsjuka, som drabbade oss en efter en…

Nu börjar vi äntligen vara oss lika igen, men smittfria är vi inte än på några dagar. Riktigt segdraget det här, men jag ska låta bli att gå in på detaljer. Mitt i allt elände har vi ändå varit tacksamma över att vi lyckats undvika magsjuka så här långt, som småbarnsföräldrar. Och att vi turats om att vara dåliga, så att vi också kunnat turas om att ta hand om varandra.

I lördags orkade vi i alla fall hänga upp adventsstjärnorna här hemma. Algot tittar förundrat på dem, och gör rörelserna till Blinka lilla stjärna, så snart han får syn på dem.

img_20161126_111326

Däremot letade vi förgäves efter vår adventsljusstake. Den måste ha hamnat i fel flyttlåda för ett år sedan, och har inte dykt upp än. Och inte var vi i form att ge oss av till stan för att införskaffa en ny. Kreativiteten och inspirationen gick inte heller att finna, så vi tillverkade ingen egen. Vi letade runt på nätet en bra stund för att se om vi kunde beställa någon som kunde komma inom några dagar. Tills det slog oss att loppisen här i byn var öppen. Maken gav sig iväg, och kom hem med detta fynd.

img_20161128_145344

Riktigt fin, måste jag säga. Och bara tio kronor. Men han handlade på kredit, för Bosse i loppisen hade ingen växel. Så vi får gå dit nästa helg och betala för oss. Åh, jag älskar återvinning! Och att bo i en liten by, där folk börjar känna igen oss.

I bakgrunden skymtar rosorna, som jag köpte på vår förlovningsdag igår. För en gångs skull lyckades jag vara romantisk, annars brukar det oftast vara jag som får blommor.

Nu roar vi oss bäst vi kan, trots att vi håller oss isolerade.

img_20161121_172856

Algot har sällan varit sjuk hittills. Och när han varit det, så har det varit väldigt lindrigt. Lite hosta, snor och gnäll, men annars mest som vanligt. Men natten till lördag vaknade han med hög feber, varm som ett element. Sen låg han hos mig hela natten och snodde runt oroligt i sängen.

På morgonen ville han bara sitta i mitt knä. Alvedon och Ipren sänkte bara febern lite. Han ville inte äta eller dricka mycket. Och först framåt lunchtid orkade han leka en liten stund.

Trots allt bestämde vi oss att genomföra pepparkaksbak på eftermiddagen, med några vänner som vi bjudit hit. Jag bakade dock inte en enda pepparkaka, utan satt med min ynkliga lilla sjukling i famnen och tittade på.

Och ju längre dagen gick desto mer trång lät han i luftvägarna. Tills han väste och stånkade som ett litet ånglok framåt kvällen. Så efter kvällsmaten körde vi ut våra gäster och åkte in till barnakuten.

Trots att det var fullt med barn där fick vi hjälp snabbt. Läkare och sjuksköterskor tittade, bedömde och undersökte. Algot var inte med på någonting, åmade sig och grät över termometrar, stetoskop och pulsoximetrar. Snart fick han inhalera Ventolin och fick dricka lite kortison. Och, tack och lov, det hjälpte, så vi slapp bli inlagda!

Tre timmar efter att vi kommit dit hade vi fått med oss inhalationer att använda hemma, och satt i bilen igen, på väg hem.

Dagen därpå var andningen nästan som vanligt, med en och annan inhalation då och då. Men då gjorde i stället allt slem i luftvägarna att allt han åt och drack kom upp igen. Så till kvällen satt jag och skedmatade honom med vätskeersättning för att han skulle få i sig och behålla någonting.

Nästa dag var han ganska pigg. Drack nästan en liter vätskeersättning, men åt bara ett par majskorn, en halv clementinklyfta och ett par skedar yoghurt. Det är ändå fascinerande med barn, så snart de kan hoppar de upp och leker. Hade jag varit i hans kläder, och knappt ätit något på tre dagar, så hade jag legat i sängen hela dagen och tyckt synd om mig själv.

Nu har han långsamt börjat äta lite igen, men långt ifrån som vanligt. Lite gnälligare än vanligt, och ett större behov av att vara i famnen. Men större delen av dagen leker han, som vanligt, och är pigg, glad och busig. Så nu hoppas vi att det är slut på sjukorna för ett tag.