Så har det nu äntligen hänt. Algot har tagit sina första steg!! Min son kan gå!! 16,5 månader gammal, i lördags skedde det vi väntat på, kämpat för, peppat, hejat och jublat över.

Ända sedan i juni, när han fyllde ett år (dvs 4,5 månader sedan) har vi gått runt med honom, hållandes båda hans händer. Han har älskat det, att upptäcka världen tillsammans med sina föräldrar. Tryggt, roligt och socialt. Vi har väl kanske inte varit riktigt lika entusiatiska för det, det känns i ryggen efter en stund kan jag säga, och hur gärna man än vill, finns det ju annat som behöver göras emellanåt också.

Han är ganska stillsam, min son, och kan roa sig många, långa stunder med sina böcker, leksaker och med att upptäcka och försöka förstå hur saker och ting hänger ihop. Därför har han inte haft så bråttom med att öva på att stå och gå.

Men den senaste tiden har han varit väldigt stadig, hittat balansen och stått utan stöd längre och längre stunder. Men inte några tendenser till att försöka gå. Snarare har det varit så att när han upptäckt att han stått utan stöd, har han tittat sig oroligt omkring, och försiktigt och kontrollerat satt sig ner.

I helgen var vi hela familjen i stugan i Småland och gjorde ingenting. Bara umgicks och vilade, gick skogspromenader och lekte. Massa tid för Algot. Tid som, till stor del användes till att “lura” honom att gå. Och det lyckades.

För några månader sedan läste jag att ettåringar som lärt sig gå blir som nya personer, frustration, gnäll och otålighet är som borta. Som jag längtat efter det när han gråtit, gnällt och skrikit för att få oss att gå med honom i tid och otid. Och sannerligen, det är en fröjd att se honom nu, ett par dagar senare, när han fattat att han kan, och att det inte är farligt att ramla ibland.

Glädjen och stoltheten lyser lång väg, när han kommer emot mig på stultiga ben. Ett steg, två, tre…, åtta steg. Plötsligt är allt roligt! En så glad och rolig eftermiddag, helt utan trötthetsgnäll och frustrationsutbrott. Trots en stökig natt, alldeles för lite sömn på dagen, och någon slags jetlag hos både mor och son efter den gräsliga vintertidsomställningen igår. Yeah, nu håller vi alla tummar att det glada humöret håller i sig. Det kan behövas när vi imorgon går in i årets mörkaste och gråaste månad!

Nästan varje dag tänker jag att jag ska skriva lite oftare här. Det händer så mycket hela tiden, stort och smått, som jag vill skriva ner för att minnas. Men det är så sällan som det finns tid, ork och inspiration samtidigt. Nu har jag i alla fall gått ner i arbetstid. Jag jobbade heltid augusti och september, och Jon var hemma med Algot. Men från första oktober jobbar jag ca 20 %, och Jon jobbar 80 %, så nu är jag hemma mer, med min mammiga och väldigt mysiga son. Jag tror att det här upplägget passar väldigt bra för vår familj.

Hur som helst, här kommer en snabb uppdatering på vad vi gjort de senaste veckorna. Efter en helt fantastisk sommar, med strålande sol och massor av värme, nästan varenda dag från början av maj, till slutet av september, så har hösten kommit på allvar nu. Kyligare luft, och regnstänk i luften, gula löv och vissnande blommor. Vackert och mysigt, det också.

Jag har gjort höstfint på trappan. Jag är verkligen ingen blommänniska, men med en härlig trädgård blir jag ändå lite inspirerad.

img_20160913_113855-2

img_20160913_113903-2

Jag har tagit hand om några av alla de många äpplena vi har i trädgården. Otaliga äppelpajer, och en omgång äppelmos har det blivit hittils.

img_20160921_104029

img_20160928_121326

Med hjälp av en äppelsvarv går det på några minuter att skala, dela och kärna ur, grytan full.

img_20160928_122415

img_20160928_132150

Vi har träffat nya vänner.

img_20160918_183106

Vi har rensat och kört en vända till tippen.

img_20160923_110708

För att få plats med fina förvaringsmöbler som vi hittat på blocket och nätautktioner.

img_20160930_093708

Skänk

Skänk

... och med luckan öppen

… och med luckan öppen

Och gjort om i Algots lekhörna i stora salen.

img_20161007_131645

Jag och Algot hade en lugn och mysig helg i Örebro. Med mycket tid att bara umgås med släkten.

img_20160930_191926

Och att njuta av långa höstpromenader.

img_20161001_110654

img_20161002_125239

Väl hemma igen firade vi kanelbullens dag, med köpebullar och höstens första clementiner.

img_20161004_161631

Algot visar nya färdigheter varje dag. Som att klättra upp och ner i soffan. Vi väntar och väntar på att han ska börja gå också.

img_20161005_133102

Undersöka allt, framför allt sådant som blinkar eller låter.

img_20161005_132737

Vardagsdramatik när en fågel kraschlandade rakt in i vårt fönster och la sig och dog på trappan.

img_20161007_112204

Den underbara vyn från vår ytterdörr. Kastanjerna fäller otroliga mängder löv nu.

img_20161011_115437

Till Algots stora glädje.

img_20161014_161145

Jag har tagit in de sista tomaterna, som får mogna inomhus.

img_20161011_121536

Vi lever på fallfrukt, och försöker ta in så många som möjligt av äpplena som fallit ner, innan de ruttnar.

img_20161014_120611

Höstens första kopp med varm choklad, efter en stund ute i regn, blåst och allmänt höstrusk.

img_20161015_155443

Med vantarna på går det fint att njuta av hösten.

img_20161018_114248-2

Och varje gång vi sätter oss vid bordet hojtar Algot, och blåser och blåser, tills vi tänder ljusen.

img_20161014_175520

Det var några små glimtar av september och oktober. Saker som inte gör sig på bild är t.ex. våra tre förkylningar som avlöst varandra på bara några veckor, och stökiga nätter med en liten påg, som helst vill krama sin mamma dygnet runt. Någon gång i livet kanske jag blir en sådan där person som uppdaterar sin blogg regelbundet. Tills dess får det vara som det är.

Jag träffade en familj från Syrien härom dagen. På så många sätt var vi i precis samma situation i livet. De var i min ålder, hade två små barn, den ena född bara någon vecka efter min lilla. Snoriga näsor, tultande ben, mjuka armar som kramar mammahalsen.

Lite senare scrollade igenom en nyhetssida. Det händer nästan aldrig längre, för jag orkar inte ta in alla hemskheter som händer i världen just nu. Plötsligt fann jag mig läsande en artikel om situationen i Aleppo i Syrien. Bomber som faller, utan uppehåll. Brist på mat, vatten och el. Döda människor på gatorna. Armar och ben som sticker fram ur rasmassorna. Barn. Kan inte ens föreställa mig situationen för alla barn som bor där. Bor bland fallande bomber, rasmassor och döende människor.

På kvällen var jag ute och gick i mörkret. Minnet av mötet med den syriska familjen, bilderna från ett Aleppo, som snart är jämnat med marken. Mitt hjärta kramas ihop av ångest när jag tänker på hur det skulle vara att vara där. Skulle jag, som mamma, våga lämna mitt barn hemma och gå till jobbet för att försöka rädda liv på de barn som behövde vård? Skulle jag, som barnsjuksköterska, klara av att inte gå till jobbet, att inte hjälpa, vårda, behandla, för att jag inte vill lämna mitt barn bland de fallande bomberna? Tänk om något hände honom, så att jag aldrig fick hålla i hans lilla kropp igen, känna hans armar kring min hals, se hans leende ögon. Tänk om något hände mig, så att jag inte skulle kunna komma tillbaka till honom, lämna honom moderlös i en galen värld.

Nej, jag skulle ta honom med mig. Bort från allt våld, allt dödande, all galenskap. Fly så långt bort från eländet jag kunde. Lämna mitt hem – min trygghet. Lämna min familj, mina vänner? Men vart skulle vi ta vägen? Ut i skogen, iväg till ett tryggare område, bort till ett annat land, ut på havet i en liten gummibåt?

Det var Tacksägelsesöndagen igår. En dag att särskilt tänka på och tacka Gud för allt gott vi har i livet. Jag ska inte räkna upp allt som jag, dagligen tackar för – för det är, ärligt talat, väldigt mycket. Men en sak är jag särskilt tacksam för. Att jag får leva trygg här. Att kriget inte nått hit. Jag ber om fred, både där borta och här hemma! Och jag ber om förlåtelse för att jag, trots allt gott jag har att vara tacksam för, inte gör mer för att hjälpa och göra skillnad.