Om mindre än tre veckor fyller Algot ett år (hjälp!! vart tog tiden vägen??). Tänk så fort ett år går, och samtidigt så mycket som hinner hända. Det där lilla, lilla knytet som lades upp i min famn klockan 12.25 den 15 juni. Som bara pep och stånkade lite, så att jag trodde att han inte andades. Inte ens tre kilo vägde han, en liten, liten kropp, med långa, taniga armar och ben. Jordens och världshistoriens sötaste bebis!

De sista veckorna har det blivit så uppenbart att han inte är någon bebis längre. Han har vuxit, han lär sig nya saker hela tiden och han kommunicerar på alla möjliga sätt.

Inspirerad av en av de bloggar jag läser tänkte jag skriva lite om hur Algot är nu, strax innan sin ettårsdag. För det där att man glömmer snabbt, är ju snarast en underdrift!

Algot 11 månader:

  • Glad för det mesta, många kommenterar faktiskt, just det, att han verkar vara så glad jämt. Hoppas så att det ska få fortsätta så!
  • Älskar att gå ut. Oavsett tid på dygnet, hur trött, ledsen eller gnällig han är sekunden innan, så fort vi går ut genom dörren skiner han upp i ett leende.
  • Älskar att träffa människor. Kan vara lite avvaktande en stund med nya människor, men människor som han känner blir han alldeles glad och sprattlig av att se. Särskilt när hans pappa kommer in i rummet, eller när pojkarna i andra delen av huset är i närheten.
  • Har en alldeles egen sorts viftande med armarna (tänk typ en dirigent som vill att orkestern ska spela “mer, mer, mer, starkare, starkare!”) för att uttrycka starka känslor – glädje, förväntan, ilska, frustration, vill, vill inte.
  • Tar sig fram riktigt snabbt genom hela huset, framför allt genom att ligga på magen och dra sig fram med armarna, som en liten säl. Han kan krypa, men gör det bara i oländig terräng, som över trösklar, stolsben och gräs.
  • Kan sitta länge, länge och pilla med och undersöka sina leksaker och böcker, är överlag en ganska stillsam pojke.
  • Gillar att kramas, trycker sig intill och slår armarna om halsen.
  • Har världens sötaste ben, små, runda, mjuka och så gosiga. Jag måste alltid klämma och pussa lite på dem, när jag ser honom barbent.
  • Kan resa sig själv, med stöd, men gör det nästan aldrig – precis som med så mycket annat han lärt sig under året, han kan, men han gör det inte.
  • Börjar gilla att gåträna, när vi håller honom i händerna.
  • Har svårt att komma till ro och somna, framför allt på kvällen och natten. Där brås han på mig… Han ammar fortfarande minst ett par gånger på natten, och ett par gånger på dagen.
  • Är lik sin pappa, på nästan alla områden. Lång, hår som lockar sig när det blir fuktigt, glugg mellan framtänderna, gillar att undersöka hur saker fungerar, allmänt go och glad, osv. Så charmigt! De två finaste killarna i världen!
  • Vill alltid plocka med sakerna i diskmaskinen när luckan är öppen, så nu får det absolut inte vara några farliga saker på undervåningen. Han kommer ålande så fort jag öppnar, och blir så arg varje gång jag stänger luckan. Jag ser fram emot tiden när han plockar ur och i all disken åt oss!
  • Har senaste veckan slutat sova två gånger på dagen, nu sover han bara en gång. Precis när jag hunnit tänka att “nu har vi fått in en bra rutin på våra dagar”, så ändras de igen.
  • Gillar det mesta i matväg. Favoriterna just nu är kidneybönor, gröna ärtor, tomater, ost, leverpastej, banan, päron.
  • Oftast vill han äta allt själv, helst med händerna, men ibland litegrann med sked, om vi lägger upp mat på skeden åt honom. Tallriken flyger dock all världens väg, efter att först ha vänts upp och ner, så vi lägger upp lite mat direkt på bordet åt honom.
  • Älskar att bada, både i badbaljan och i simbassäng. Vi gömmer badbaljan tills det är baddags, för att inte få hysteriska utbrott varje gång vi är i badrummet.
  • Om vi frågar efter lampan och klockan så tittar han åt rätt håll, ibland pekar han (med hela handen). Frågar vi efter magen så klappar han sig på magen (eller bröstkorgen, ibland, men det är ju inte så noga). Frågar jag var näsan är, så tar han min hand och för den till min näsa.
  • Han gillar när vi läser böcker tillsammans, särskilt boken med traktorer och bilar, och boken med djur. Han tittar glatt upp på mig när jag gör djurljuden.
  • Han vaknar alltid med ett ryck, sätter sig upp och ser glad ut direkt (när han sovit färdigt, vill säga).
  • Vill gärna göra “indian-ljud” (ni vet, man hojtar och slår han handen för munnen), helst med min hand, och helst tidigt på morgonen, när han precis vaknat. Han tar min hand och drar den mot sin mun, och sen mot min mun, om och om igen. Men han kan själv med sin hand också.
  • Tycker väldigt mycket om musik. Sitter gärna i knäet när någon av oss spelar piano eller sjunger. Och bankar gärna med på pianot med sina små händer. Om vi sjunger en sång med rörelser (typ imse vimse spindel), tar han mina händer så fort sången är slut och visar att han vill att vi ska göra det igen.
  • Överlag är han världens gosigaste lilla kille. Alldeles lagom mjuk, rund och gosig. Tänk att man kan älska någon så mycket! Är så otroligt tacksam att jag har honom, och för det här första året som hans mamma!

IMG_20160517_072820

IMG_20160522_093703

IMG_20160522_110813

En fördel med att vi fått barn senare än de flesta i vår omgivning, är alla kläder och andra saker som vi fått ärva. Vi har egentligen inte behövt köpa några klädesplagg alls än (med tre veckor kvar till ettårsdagen). Jag har köpt några enstaka plagg ändå, en finskjorta till julkalasen t.ex.

I helgen var vi hemma hos en av mina svägerskor. När vi åkte hem hade vi fått med oss två fulla påsar med ännu mer kläder och dessutom en låda med flera par skor. Några av skorna är för stora, så idag fick våra vänner, som vi bor med, titta på dem, och ett par passar till deras minsting. I utbyte fick Algot låna två par av hans urväxta.

I går gick jag igenom de kläder som Algot hade när han var alldeles nyfödd. Jag blev alldeles nostalgisk och vemodig. Tänk att han varit så liten, och att den där första tiden så snabbt försvann förbi. Sedan packade jag ner det mesta i tre påsar som jag ska skicka vidare, till Algots tjugonde kusin, som väntas i sommar.

DSC_0859

Jag njuter något otroligt av den här tiden, nu när vi bor så nära naturen, med en fantastisk trädgård utanför dörren. Varje gång jag går ut har det hänt något nytt och det känns det som att kliva in i en av Astrid Lindgrens böcker.

Solen sken, syrener och äppelträd blommade, luften var full av fågelsång, hela Katthult var vackert som en dröm.

Ur När Emil hissade upp lilla Ida i flaggstången,  av Astrid Lindgren

Precis så är det nu. Äppelträd och syrener blommar. Det luktar himmelskt, och är så vackert. Äppelblom är min nya favoritblomma (om jag nu haft någon favorit tidigare). Och solen skiner. Dag ut och dag in.

IMG_20160519_105000

Aldrig trodde jag att jag skulle längta efter regn dock, det har bara kommit några ynka droppar på hela månaden. Så kvällarnas styrketräning består nu i att bära vatten ända ner till trädgårdslandet för att vattna min lilla odling.

På dagarna tillbringar vi så mycket tid ute som det bara går. Och Algot älskar det. Så till den grad att jag knappt vågar säga “vi ska gå ut”, om vi inte ska gå ut nu-nu, eller ens öppna dörren för att vädra. För då protesterar han högljutt och visar tydligt att han verkligen vill ut NU! Eller så ålar han ut själv, med huvudet före nerför trappan. Än så länge har vi hunnit stoppa honom innan han kommit så långt…

I början av veckan grävde vi ur den sista delen av landet, lade på ny, näringsrik jord och jag planterade ut mina långa, gänliga tomatplantor. Min händige man byggde en så kallad kallbänk till mig i helgen. Dvs väggar och tak för att skydda mot direkt solljus. Nu väntar jag otåligt på att de ska börja blomma.

IMG_20160517_115059

När vi grävde ur landet, som inte använts på ett par år, hittade vi nästan ett kilo jordärtskockor. De var jättefina, stora sammanvuxna knölar. Så idag gjorde jag soppa på dem, till kvällsmat. Efter det här receptet. Förutom att jag inte hade något vitt vin hemma, så det hoppade jag över. Det blev väldigt gott ändå.

IMG_20160516_114856

Varje dag när jag går ner till trädgårdslandet och tittar till det blir jag så lycklig. För några veckor sedan tänkte jag att jag kommer nog inte mäkta med att dra igång en odling. Jag kan för lite, och sömnbristen suger musten ur mig. Men jag är så glad att jag började. På bara drygt en vecka har det redan tittat upp små, små ruccolablad, lite potatisblast och sockerärtsblad. Och varje gång något nytt tittat fram blir jag så taggad och lycklig. Och tänker att jag kanske skulle gräva upp ett land till och så lite mera.

Men sedan sansar jag mig och tänker att det kanske, trots allt är bra att börja smått och få mersmak, hinna lära mig de sorter jag redan sått. Inte förta mig. Det är ju trots allt inte så många veckor sedan jag började, och sommaren blir förhoppningsvis lång.

Så nu njuter jag av det jag har. Och hoppas att vi får skörda lite godsaker om ett tag.

Alltså, åh, den här tiden på året… Hela naturen fullkomligt exploderar. Det är så vackert vart man än tittar! Jag är så glad att vi bor på landet, det är så fantastiskt roligt att följa allt som slår ut och blommar.

Alla fält och åkrar som varit bruna och kala hela vintern är nu gula och gröna. Häromdagen började syrenerna slå ut, så nu doftar det himmelskt så fort jag sticker näsan utanför dörren. I trädgården har äppelträden börjat blomma. Och efter bara tre dagar började små, små ruccolablad tittat fram i trädgårdslandet, i fredags. Så lycklig jag blev, när jag upptäckte det, när jag var ute och vattnade på kvällen. Jag är ju alldeles nybörjare på odling, och vet inte särskilt mycket om hur man gör och vad man ska tänka på. Men nu är ett av mina mål uppnådda – att åtminstone någonting ska komma upp. Nästa mål blir att hålla dem vid liv så länge att de hinner bli tillräckligt stora för att ätas.

Sen finns det ju saker som växer i trädgården fast man kanske inte vill. Som maskrosor, brännässlor och kirskål. Nu hyr ju vi ena halvan av ett hus, därmed har vi det stora nöjet att ha tillgång till trädgård, men inte ansvar för att ta hand om den. Riktigt lyxigt, så ogräset är inget större bekymmer för mig, än så länge.

Jag drömmer om att bli mer och mer självförsörjande på grönsaker, så sakta men säkert försöker jag lära mig att ta vara på det som växer i naturen. Brännässlor har jag gjort soppa av ett par gånger i vår. Och idag provade jag att göra paj med kirskål. Jag följde det här receptet, med kirskål, morötter och lök. Och det blev riktigt gott, tyckte såväl jag, maken som vår gäst för helgen.

Det vill säga, jag utgick från det receptet. Men, som alltid när jag gör paj, blev det mammas pajdegsrecept:

100 gram smör/margarin

3 dl vetemjöl (ev delvis utbytt mot grahamsmjöl för den som vill)

2-3 msk vatten.

Blanda allt, för hand eller i matberedare. Tryck eller kavla ut i pajform. Förgrädda i 200 grader i tio minuter.

Nästa gång ska jag nog ta lite mer kirskål, för det blir inte så mycket kvar när man förvällt den. Och 2-3 liter kirskål ser mycket ut i en bunke, men det märks ingen skillnad i trädgården. Jag hittade flera andra recept på kirskålspaj, med fetaost och oliver, det kommer jag nog också prova framöver.

IMG_20160515_121429

För övrigt läste jag att det går att köpa kirskål i vissa affärer. För ca 600 kr/kg. Välkommen hit och plocka, den som vill, priset går att förhandla om.

Från snö, hagel och 3 plusgrader ena veckan, till sol, klarblå himmel och högsommarvärme nästa vecka. Dag efter dag, hela maj så här långt, har vi haft helt fantastiska dagar. Nu, mer än någonsin, njuter jag av att inte längre bo mitt inne i stan. Här kan vi kliva direkt ut i trädgården, eller gå sköna promenader längs de blommande rapsfälten.

Mest sitter jag och lillen i skuggan under de blommande fruktträden och bara njuter av livet. Jag dricker massor av iste! Att jag inte tänkt på det tidigare, fick tipset av en god vän härom dagen. På morgonen brygger jag något gott te (t.ex. rooibos/lingon&blåbär), kyler ner det med lite kallt vatten och ställer det i kylen några timmar. När jag blir törstig lägger jag några isbitar i ett glas och häller på det kalla teet. Gott, och inte lika onyttigt som söta drycker.

IMG_20160507_154641

Och äntligen har jag kommit mig för att plantera i trädgårdslandet. Lite läskigt, men mest spännande, är det att ge sig in i denna nya värld av odling – jag kan ju verkligen ingenting om detta, klarar knappt att hålla liv i mina krukväxter. Men nu har jag sått potatis, morötter, sockerärtor, ruccola och solros, i ena halvan av trädgårdslandet. Den andra halvan förfogar våra grannar över.

IMG_20160510_110847

Tomater försådde jag i slutet av mars, och de är nu långa och gängliga. De där mörka, snöiga dagarna härom veckan fick de nog för lite ljus, för då stack de plötsligt iväg på längden. Nu härdas de i alla fall ute, flera timmar varje dag. Jag funderar som bäst på hur jag ska gå vidare med dem – hitta några gamla fönster som halvväxthus och plantera ut dem i landet, eller plantera dem i stora krukor och ha dem på södertrappan. Kanske blir det lite av varje, för jag har lyckats få upp ungefär tjugo plantor.

IMG_20160511_160250

Jag hoppas kunna ta mig tid att fixa några krukor med örtkryddor att ha på trappan också.

Rabarbern växer fint, så i helgen blir det nog paj, eller varför inte lite kräm, eller saft.

IMG_20160510_110822

Och för all del, är ni i närheten, så kom gärna och hälsa på. Allt går så snabbt nu. På bara några dagar har körsbärsträden slagit ut i full blom, så nu känns det som att bo i körsbärsdalen, med alla vita skånelängor häromkring.

IMG_20160511_115345

Med Algot händer det också en massa nu. Häromdagen lärde han sig att resa sig själv, med stöd av den öppna diskmaskinsluckan. Han är riktigt nyfiken och ålar omkring på golvet i hela huset och undersöker och pillar på allt. Det allt intensivare att hålla koll på honom, men mest spännande att få följa hans utveckling och se honom upptäcka världen.

IMG_20160505_143218

Pappan sätter sonen i stolen och går bara ut för att fixa något. Mamman ställer fram det sista på bordet, och medan hon vänder ryggen till får sonen tag på sin gröttallrik, som tydligen inte stod utom räckhåll. När mamman vänder sig om sitter sonen med båda händerna nerkörda i gröten, ansiktet är fullt med gröt, och tröjan är kladdig.

Tallriken har visserligen inte (för en gångs skull) hamnat på golvet, men likafullt utbryter ett mindre kaos under några minuter, tills föräldrarna tycker att situationen är under kontroll igen. Sonen får fortsätta äta, i kladdig tröja, men utan byxor.

Intresset för gröttallriken försvinner snabbt, när föräldrarna lägger upp mat på sina tallrikar och börjar äta. Sonen får små bitar av kyckling och tomat, som han pillar i sig, medan mamman då och då matar honom med gröt. Gröttallriken står nu på behörigt avstånd, närmre mamman.

Medan mamman är uppe och springer, för att fylla på kycklingfatet, händer det ändå. Sonen sopar till gröttallriken som landar med en duns på golvet, upp och ner. Mamman ilar fram. Tar upp tallriken och öser tillbaka gröten. Torkar golvet och sätter sig igen. Fortsätter äta, matar lite gröt, ger sonen fler kycklingbitar.

Sonen börjar tröttna på att sitta stilla. Vänder och vrider sig i stolen. Kommer plötsligt på, det där som han försökt med i flera veckor, hur han ska få upp båda benen under sig. Sitter på knä och häver sig uppåt. Mamman ilar fram och tar honom, innan han kommer på hur man skjuter i väg sig själv som en katapult med huvudet före rakt ner i golvet. Sonen har gröt överallt, mamman har grillad-kyckling-som-helst-äts-med-händerna-kladd på båda händerna.

Pappan ilar iväg och hämtar en mobil för att föreviga ögonblicket. Sedan hämtar han en trasa och skrubbar bort det värsta kladdet från sonen och golvet. Klär av sonen hans grötiga kläder och sätter ner honom på golvet.

Föräldrarna sätter sig vid bordet igen. Suckar tungt, tar ett djupt andetag. Äter färdigt maten. Tittar på varandra med trötta ögon. Suckar igen. Ser skrattet i den andres ögon. Tittar på varandra och skrattar.

Sådana där kvällar när läggningsproceduren tar ett par timmar. När du ålar och tjorvar runt, i min famn och i din säng. När mitt tålamod börjar tryta och jag tänker: “men kan du inte bara somna någon gång?!”. När jag längtar efter det där som kallas egentid. Att få krypa upp i soffan med en filt om benen och lite choklad på soffbordet. Läsa lite, skriva lite. Slötitta på en film. Surfa runt på nätet och se vad som  händer i världen utanför våra fyra väggar. Inspireras av någons blogg, se vem som fyller år, vad folk ätit till kvällsmat, och vilka hemskheter det rapporteras om idag.

Då försöker jag vända min blick. Från den lockande soffan där ute i salen. Tillbaka ner på dig. Jag klappar dina mjuka lockar, smeker din lilla rygg, håller din runda hand i min.

Dina sista vakna timmar den här dagen tar mina sista krafter för idag. Alla de där sakerna som jag hade tänkt göra när du somnat, kommer jag inte orka med.

Jag sitter där och tittar på dig. Böjd över spjälsängen, i någon konstig ställning som får hela min kropp att värka, men du verkar ju komma till ro – i alla fall just nu – om jag håller i dig precis så här. Och jag påminner mig själv om att det är ju just här jag vill vara. Att göra “ingenting” vid din sängkant, det är väl det som är att ge dig en trygg barndom. Att ge dig det du behöver för att växa och utvecklas till den du är tänkt att vara.

De här evighetslånga timmarna som du behöver på dig för att varva ner efter en innehållsrik dag, då tänker jag tillbaka på månaderna som gått sedan du föddes. Så mycket som har hänt, så mycket vi lärt oss om livet, både du och jag. Så snabbt tiden gått.

De här evighetslånga timmarna innan du somnar tänker jag att jag måste komma på något sätt att stoppa tiden. Så att vi får stanna just här och nu. Så att jag får fortsätta njuta av dina gosiga, tjocka lår, din mjuka mage, din viftande armar och ditt leende som får mitt hjärta att smälta.

Soffan, datorn, och egentiden får vänta. Min värkande rygg och chokladlängtan glömmer jag bort. För ett ögonblick landar jag i nuet, och inser att det är ju precis här, med min bebis som kämpar mot tröttheten och sömnen, av alla krafter, precis här vill jag vara, så länge det behövs. För jag vet att jag kommer att sakna den här tiden. Som jag längtat efter att den skulle komma – tiden då jag måste lägga bort mig själv och mitt navelskåderi, för att någon annan behöver mig. Den tiden är nu, och trots trötthet, värkande rygg, stöket i köket och alla filmer jag aldrig hinner se, har jag det bättre än någonsin.