I söndags kväll ville jag gå på konsert, som sammanföll på sonens kvällsmat och läggningstid. Jag var så trött att jag inte kunde bestämma hur jag skulle göra, släpa med trött bebis och gå på konsert, eller stanna hemma i soffan.

“Men åk, du”, sa maken, “jag är inställd på att stanna hemma med honom”. Bara så där. Så för första gången blev det ingen godnatt-amning. För första gången på nio månader stack jag iväg ensam på kvällen. Här hemma gick det hur bra som helst.

Och jag fick höra Samuel Ljungblahd, Anna Weister och Bodekull Gospel & Jazz Orchestra. Riktigt, riktigt bra! Påfyllning för ande, kropp och själ.

DSC_2755

När lillen föddes hade han ganska mycket hår. Och det har vuxit sedan dess, han har inte tappat så mycket av det. Särskilt mitt uppe på huvudet har det vuxit ut långa lockar, som spretar åt alla håll. Nu har även håret på sidorna börjat bli ganska långt och lite tjockare.

Häromkvällen gjorde maken slag i saken, plockade fram sax och kam, och klippte av det värsta spretet. Modigt gjort, tyckte jag! Mig körde de ut, för jag störde visst, så att sonen inte kunde sitta stilla.

Resultatet blev riktigt bra, de små lockarna kom liksom till sin rätt, när de inte ligger ända framme i pannan.

DSC_2719

När vi har gäster vill jag gärna att alla ska kunna äta samma mat och fika. Oavsett ålder, allergier, tycke och smak. Inte alltid det lättaste, men med lite planering och tid så är det ofta väldigt roligt att hitta något som passar för alla. Och på ett sätt är det ju enklast om alla kan äta samma sak, för då slipper jag laga flera rätter.

I helgen hade vi en av mina svägerskor med familj här. Menyn behövde därför innehålla glutenfritt, mjölkfritt, laktosfritt och vegetariskt (vi äter vegetariskt under fastan i år). Till eftermiddagsfikat hade jag därför bakat chokladbollar på glutenfria havregryn. Havre i sig är glutenfritt, men hanteras ofta på samma plats som vetemjöl och annat som innehåller gluten, därför är det bra att veta om det är okej med “spår av gluten”, eller om det ska vara glutenfritt. Fick tips om att man istället för kokos eller pärlsocker kan rulla bollarna i sesamfrön. Det blev väldigt gott, faktiskt. Gjorde några med pärlsocker och jordgubbssströssel också.

DSC_2723

Jag tycker det är praktiskt och roligt att kunna baka med sånt som vi ändå har hemma, eller som vi kan använda till annat. Därför försöker jag helst hitta recept utan specialmjöl. Rulltårta med bara potatismjöl, och inget vetemjöl är en sådan variant. Den här gången gick något fel, rulltårtan blev bränd, men inte genomgräddad. Och dessutom hade jag på lite väl mycket sylt. Så den blev inte fluffig och mjuk, utan mer som en pannkaka, nerkladdad med en massa sylt. Ja ja, den gick att äta ändå.

Och till sist blev det en nöt- och mandelsockerkaka, efter det här receptet. Den blev väldigt saftig och god, och jag hade inte gissat att den inte innehöll något vetemjöl om jag inte vetat.

DSC_2749

Till kvällsmat gjorde vi tacos. Både för att jag själv tycker det är väldigt gott och för att det är så praktiskt att alla kan äta det de vill. De hårda tacoskalen är ju naturligt glutenfria, liksom nachos. Jag gjorde en bönröra, som ju både vegetarianer och köttätare kan äta. Köttfärsen kryddade jag med en egen kryddblandning. Kan verkligen tipsa om att göra det, det är enkelt och går snabbt, och man slipper sätta i sig en massa druvsocker och andra konstigheter som de häller i köpevarianten. På fem minuter har man kryddblandning som räcker till flera omgångar tacos. Nu senaste följde jag det här receptet, men det finns massor om man vill googla själv. Till och med Algot kan vara med och äta tacos, han älskar att sitta och pilla i sig majskorn, små bitar av tomat, bönor och köttfärs själv. I övrigt roade han sina kusiner med att slänga ner sin nappflaska och sked på golvet hundra gånger.

När Algot somnat och vi röjt upp i köket spelade papporna Alfapet med barnen, medan jag och min svägerska satt i köket med bara levande ljus tända. Vi drack te, åt mörk choklad och pratade om allt mellan himmel och jord. En sådan där stund som får själen att kännas påfylld!

När jag gick i skolan frågade då och då någon varför vi var tvungna att ha historialektioner. Jo, svarade läraren då, vi måste förstå varför världen ser ut som den gör idag, utifrån vad som hänt tidigare. Och – och ännu viktigare – vi måste lära oss av tidigare misstag så att vi inte gör om dem. Så när vi läste om andra världskriget förfärades vi över alla de miljontals människor som dött. Visste inte omvärlden vad som hände? Kunde inte någon gripa in och hjälpa? Men vi var i alla fall tryggt förvissade om att det inte skulle hända igen, nu lärde vi ju av andra människors misstag i historien. Trodde jag.
1993 var jag tolv år och gick i mellanstadiet. Medan vi läste om andra världskriget upprepades historien i forna Jugoslavien. En del av människorna som lyckades fly därifrån började i min klass. Alldeles vanliga barn, som hade varit med om hemska saker. Andra är numera mina kollegor, alldeles vanliga sjuksköterskor. Men många, många, överlevde inte då heller. Eftersom vi inte lärt oss av historien, trots allt.
Nu har det gått 20 år till. Har vi lärt oss något nu? Eller ska vi ha ännu mer blod på våra händer? Vi kan inte gömma oss bakom, “vi visste inte”, eller “men ingen annan hjälper ju”.
 
De här tankarna väcktes igen idag, när jag läste den här artikeln. Så här avslutar artikelförfattaren:
“…i fråga om Syrien är det ännu inte är för sent. Vi har fortfarande chansen att inte vända bort blicken. Ett första steg är att värna asylrätten och inte införa tillfälliga uppehållstillstånd eller att inskränka rätten till familjeåterförening. Ett andra steg vore att lyfta transportöransvaret, vi behöver säkra vägar in till Europa och vi behöver dem nu…”

Varje vecka jobbar vi stenhårt på att få till en vilodag. Nästan alltid blir det på söndagen. Då har vi inga måsten och ingen stress. Vi ser till att ta tid för varandra och tid för bön och läsning. För att orka med veckan som ligger framför har de här dagarna blivit livsnödvändiga i vår familj. Det kräver lite planering, men det går faktiskt att få till.

Städning, handling och matlagning försöker vi se till att avverka tidigare under veckan, om sådana saker hänger över mig, blir det inte vila. Ganska ofta äter vi rester på söndagarna, eller något som inte kräver så mycket tid och energi att laga. Och vi försöker att inte planera in för mycket att göra. Idag har vi lyckats få till en riktigt fridfull dag.

Nu när det ljusnar så tidigt vaknar Algot tidigt. Idag redan vid halv sju. Men han kräver minimalt med uppmärksamhet om han får någon leksak att pilla med. Så vi kunde ligga kvar i sängen ändå till klockan åtta och bara mysa och småprata. Sedan var vi så hungriga och jag fick feeling och gjorde något jag aldrig gjort förut.

DSC_2695

Jag stekte amerikanska pannkakor som vi åt till frukost, tillsammans med jordgubbarna jag köpte igår, och de sista av sommarens blåbär som vi hade kvar i frysen. Hela familjen smaskade i sig med god aptit. Vi åt upp hela lasset.

Sedan har dagen innehållit en tur till kyrkan, lite sightseeing i våra nya omgivningar, en stunds läsning, bön och tupplur på soffan. Gott fika, sång och pianospel. Bokläsning, krypträning och många gosstunder med sonen.

DSC_2620

Förutom lite planering har vi märkt att tydlig kommunikation är viktigt för att en sådan här dag ska bli lyckad. Vi måste berätta för varandra vad vi vill, med en sådan här dag, och sedan ge varandra utrymme och avlastning med de saker som ändå måste göras under dagen (t.ex. få fram mat, byta blöjor osv.). Det är verkligen inte alla veckor som vilodagen enbart blir fridfull. Men varje vecka jobbar vi på det. Och njuter i fulla dag när det blir så. Sedan har vi kraft och energi som räcker en bra bit in i veckan som kommer!

Jag har varit så trött på sistone. Jag vet inte om det är sista rycket av vintertröttheten. Eller lugnet efter stormen. Eller någon liten förkylning på gång som inte vill bryta ut. Eller bara månader av sömnbrist.

Så där jättelugnt har det förresten inte varit, sista veckorna, trots att jag trodde det. Som så ofta fylls veckorna av en salig blandning av roliga och mindre roliga saker, som får dagarna att flyga iväg.

Förra helgen var vi hos en av alla mina svägerskor på 40-årskalas. Där bjöds det på fantastiskt gott afternoon tea. Himmelskt goda scones, underbara snittar, finfina kakor och en hel buffé av olika spännande teer. Jag hade bakat en jättegod brownie, med svarta bönor som hemlig ingrediens. Följde (nästan) det här receptet. Men jag hoppade över chiafrön, och så tog jag alldeles vanligt strösocker i stället för kokossocker/rårörsocker. Det blev faktiskt väldigt gott, måste jag säga, och smakade inte alls bönor, utan bara fasligt god kaka.

DSC_2654

Det är extra roligt att träffa folk nu för tiden, när jag mest är hemma på dagarna, och inte alldeles socialt slutkörd, som jag kan vara ibland när jag jobbar. En riktig energikick fick jag, av att träffa vår härliga släkt.

I söndags var jag och simmade. Alldeles ensam! Ja, bassängen var förstås full av andra människor, men jag behövde bara bry mig om mig själv. Det var första gången jag simmade sedan Algot föddes. Och ljuvligheters ljuvlighet, vad skönt det var! Jag mådde så gott efteråt.

Men sen blev Algot förkyld. Snorig och täppt i näsan. Gnällig och kramig på dagarna. På nätterna har han vaknat nästan varje timme och haft svårt att komma till ro. Så det var bara att lägga ner alla ambitioner på att hinna med mer än det viktigaste. När man i vanliga fall “bara” vaknar tre gånger en bra natt, finns det inte så mycket att ta av och efter några nätter med extremt lite sömn känns det lite mosigt i hjärnan.

Så det passade väldigt att bra att jag hade bokat in en av mina födelsedagspresenter igår. Jag åkte hem till en annan av mina svägerskor. Hon tog hand om Algot en stund och jag fick gå och klippa mig. Det var ett helt halvår sen jag klippte mig sist. Så jag kände mig som en enda stor rishög, hela jag. Men oj, vad jag njöt. En hel timme tog någon annan hand om mig (dagens tips: tala om för frisören att du behöver bli lite ompysslad!). Jag fick håret tvättat, och hårbotten masserad, sittande i en massagestol. Bara en sån sak! Och när klippningen var klar fixade frisören till en fin frisyr med lockar. Åh, vad jag kände mig fin!

DSC_2664

Faktiskt kände jag mig som en helt ny människa, hela jag. Och känslan har suttit i hela dagen idag! Kanske bidrog vårvädret till det. Här nere i Skåne värmer vårsolen nu, snödroppar och vintergäck blommar överallt, och igår såg jag de första krokusarna som slagit ut. Det är det lilla som gör det, så det gäller att passa på att njuta!

DSC_2670

DSC_2672

8 mars är ju onekligen en dag som många har åsikter om. Och många är nog, som jag, lite kluvna till hur vi ska förhålla oss till den. Så här skrev jag för några år sedan:

“En dag som denna kan jag inte låta bli att vara lite extra tacksam för att jag lever i ett land där jag, trots att jag är kvinna:
-får rösta i demokratiska val
-har rätt och möjlighet att utbilda mig
-kan välja själv: familj eller karriär eller både och
-tjänar hela 95 % av vad en man med samma utbildning och yrkeserfarenhet gör.

Jag tänker dock med frustration på mina medsystrar i andra delar av världen, som inte har det så här bra, och som dessutom:
-bär den största delen av världens fattigdom
-löper större risk att få HIV/AIDS än en man
-riskerar livet under graviditet och förlossning.”

Jag var och handlade igår. Utanför en affär stod en tjej. Hon tryckte en pepparspray i handen på mig och sa: “Eftersom det är internationella kvinnodagen idag delar vi ut överfallspray till alla kvinnor.”

Tusen tankar for genom mitt huvud. “Förblindar angriparen”, stod det på sprayen. “Var ska jag förvara den här? I jackfickan eller väskan? Men tänk om mitt barn hittar den och börjar leka med den…” “Jag kan ingenting om självförsvar – borde jag kunna det? – hur stor är risken att ‘angriparen’ vrider den ur handen på mig och använder den mot mig?”

Samtidigt som alla dessa tankar och några till rusade runt i mitt huvud sa tjejen: “Och så vill jag passa på att säga grattis!”

Jag gick därifrån och tankarna fortsatte snurra. Grattis!? Till vaddå? Till innehavet av ett lagligt försvarsvapen? Till att jag är kvinna och därmed har behov av att kunna försvara mig? Till ansvaret jag har för att inte bli överfallen? Enligt brottsförebyggande rådet är det rent statistiskt fortfarande vanligare att män blir överfallna, än att kvinnor blir det. Samtidigt som de flesta överfallen och våldtäkterna på kvinnor sker inomhus, av någon som står kvinnan nära. Ska jag ha sprayen tillgänglig hemma? Eller ge den till min man när han går ut?

Vid middagsbordet på kvällen pratade vi om dagen och presenten jag fått. Är internationella kvinnodagen en dag då vi firar alla kvinnor, eller då vi påminner oss om att det fortfarande finns saker som behöver förändras?Vi funderade också på vad kvinnor hade blivit glada över att få (jag blev inte jätteglad för min present, konstigt nog). Choklad? Blommor? Finns det något som alla blir glada för, eller finns det alltid risk att någon tar det på fel sätt?

Jag skulle vilja ge alla kvinnor något som talar om för dem att “du är kvinna och därmed är du fantastisk! Du har en massa inneboende styrkor, gåvor och talanger. Hitta dem! Använd dem! Du är värdefull och dyrbar, bara för att du är skapad till den du är!”

För övrigt infaller internationella mansdagen den 19 november (samma dag som världstoalettdagen, ifall det kan göra det enklare att komma ihåg). Verkligen en dag som skulle kunna få mer uppmärksamhet. Då kan jag skicka med en liknande hälsning till alla män.
Eftersom vi missade att fira punchrullens dag härom dagen köpte jag några igår. Grattis i efterskott alla punchrullar därute!
DSC_2658

Alltså, att få vara med och följa ett barns utveckling varje dag, det är så fantastiskt! I perioder är det som att det står stilla och “ingenting” händer. Och sedan plötsligt händer nya saker varje dag. Även små saker och nyanser är så fascinerande för den som ser barnet varje dag.

Att han utan tvekan klappar händerna vid de mest skiftande tillfällen. Att han plötsligt upptäcker hur man böjer och sträcker fingrarna för att vinka. Hur han upptäcker och använder nya ljud och läten.

De senaste dagarna har han prövat ljuden “ma-ma-ma-ma”. Dag ut och dag in, långa, långa haranger, i olika tonlägen och volymer. Häromdagen när vi satt med huvudena tätt tillsammans kom det, med hans mjukaste röst ett “ma-ma”, som jag ju genast tolkade som “mamma” (även om jag inte tror att det var riktigt så medvetet) och mitt hjärta smälte.

I morse kom för första gången bokstaven “B” hur hans mun, uppblandat med “ma-ma”-jollret. Så att det istället har låtit “mab-ma-ba-ma” hela dagen. Och nu ikväll kunde han knappt koppla av och somna för att han var tvungen att upprepa “ba-ba-ba-ba-ba-ba”, både länge och väl.

Inte så stor sak för den som står vid sidan om, men för oss som följer honom varje dag. Som sett honom utvecklas från det lilla, lilla knyte han var i början. För oss är, som sagt varje ny sak, stor och fascinerande. Tänk att vi får vara med på den här resan, som är hans liv!

Vid matbordet visar han mer och mer tydligt vad han vill och inte vill. Gnäll och små skrik när vi inte förstår honom. Men sedan, när vi förstår och sträcker fram hans gula mugg (eller ännu hellre min blå temugg med ett hjärta på) sådan stark glädje att han hyperventilerar och flaxar med armarna så att han nästan hoppar ur stolen. Tänk att uppleva sådan glädje, lättnad och tillfredsställelse bara över att kunna kommunicera och göra sig förstådd.

Och jag tänker att jag har tappat något, sedan jag själv var liten och ny. Jag tar för givet att andra ska förstå mig, och blir irriterad när jag blir missförståd. Eller för den delen när jag inte förstår vad andra menar, eller hur de kan göra eller tycka som de gör. Det är ju faktiskt helt fantastiskt att vi så ofta förstår varandra, något att glädjas åt, varje gång. Fast kanske lite mer stillsamt än min son, åtminstone när jag är ute bland folk.